Tag Archives: mord

BATTLE ROYALE

24 Okt

I natt drömde jag att jag och ett gäng andra försökte överleva olika attackförsök från ett gäng mördare. Det borde ha varit en obehaglig drömupplevelse, men faktum är att jag var en smula upplivad när jag vaknade. Över att filmen jag såg igår kväll – Battle Royale – hade satt såna spår att den smög sig in i mina drömmar. Västerländska skräckfilmer gör aldrig det.

Nu är väl Battle Royale i och för sig ingen skräckfilm heller, utan genren är betydligt mer obestämbar för mig som är medietränad i det västerländska filmlandskapet. Filmen är baserad på en bok och en mangaserie. Och jag är lite för gammal för att riktigt ha satt mig in i mangakulturen, när jag var ung var det hongkong-rullar som gällde. För den som kan sin manga är säkert filmens genre solklar, men jag uppfattade den som en blandning mellan skräckfilm, thriller, drama och romantisk film. Nu när jag behöver sammanfatta den skulle jag säga: en Fredagen den 13e som faktiskt var bra.

Fredagen den 13e var verkligen en av min ungdoms största kulturbesvikelser. Jag har sett en eller annan av filmerna vid olika tillfällen när vi som 16-17 åringar tyckte att det var en sorts manbarhetsritual att sitta tillsammans och se på dessa förmenta värstingfilmer om massakrer på ungdomar. Det var ju bara det att det att i verkligheten var filmerna något av det tråkigaste jag sett. Och  de tog liksom aldrig slut heller. Där satt man med sina popcorn och tänkte för hundrade gången ”Jaha, nu har de det trevligt här, nu kommer mördaren ”överraskande” att hoppa fram och yxa dem”. Och det gjorde han. Och jag brydde mig inte. För det fanns inget i de där filmerna som fick mig att engagera mig i en enda av karaktärerna, och utan inlevelse ingen utlevelse.

Battle Royale är väl en ungefär lika spekulativ film som Fredagen den 13e. Men den lyckas göra allt det rätt som Fredagen gjorde fel. Också BR handlar om en massaker på ungdomar. Ja närmast barn. Jag kan inte det japanska skolsystemet, men ungdomarna ska föreställa just ha lämnat år nio, ni som läser detta och är bekanta med det japanska skolsystemet får gärna skriva en kommentar om vilken ålder det motsvarar. I filmen verkade de vara någonstans mellan 11 och 14. Prepubertala eller precis nyligen pubertala ungdomar. Filmmakaren exploaterar friskt unga människors rädsla för vuxenvärlden och upplevelsen av dess svek, även om det i filmen beskrivs som att ”de vuxna var så rädda för ungdomen” så att de måste agera totalt psykopatiskt.

Detta tema understryks av den manliga, eller sannare pojkiga huvudrollens historia. Han lämnades av sin mor i unga år och ett par år senare tog hans far livet av sig. När det stackars barnet kom hem fick han se sin pappa dinglande från taknocken, och därefter blev det fosterhem. Denna vuxenhetens svekfulla karaktär tar sig konkret uttryck i att de vuxna instiftat en ny lag om ett årligt Battle Royale. En niondeklass utses varje år genom lottning till denna form att ritualiserat mord, en tävling där de på en otillgänglig ö i havsbandet tvingas slåss mot varandra på liv och död tills alla utom segraren är döda. Skulle de vägra spela med genom att överleva för många eller för länge sprängs de av de sinistra halsband de tvingas bära under tävlingen.

Elementet av djävulsk svekfullhet är tydligt: barnen sövs när de tror att de är på väg hem i bussen, och förs till ön ovetande om vad som väntar. Och de bringas till insikt om den obarmhärtiga tävlingen av en tävlingsledare som visar sig vara deras egna gamla klasslärare från klass sju. En ypperligt spelad psykopatisk figur som ser tävlingen som en chans att leva ut sina hämndkänslor mot en tidigare oregerlig klass. Där har ni upplägget.

Vad som gör det hundra gånger lättare att beröras av, och engagera sig i, BR än Fredagen, är att i BR är mördarna mänskliga, ja till och med barnsliga. De har hamnat i en situation de inte har valt och inte kan ta sig ur, drivna av önskan att överleva, men också många andra grundläggande mänskliga drifter och känslor, agerar de på olika sätt som går att relatera till och som därför engagerar. Det gör att BR långt ifrån bara blir en slasherfilm.

Att normen för en på djupet kärleksfull relation i filmen är den heterosexuella tvåsamheten är inte direkt oväntat och det får man köpa. Jag tycker ändå det är spännande att titta lite på de olika lojalitetsrelationerna i filmen och hur spelet mellan ungdomarna framställs.

Parförhållanden mellan pojke och flicka är de starkaste banden och de kan få de unga att hålla ihop även inför en hotande död, eller att välja den tillsammans hellre än att delta i striden. När barnen i filmen får sina slumpvisa och mycket olika kraftfulla vapen och annan packning ser man flera flickor krama varandra. Men den vänskapen ska sättas på prov. Håller flickors vänskap för allvarliga prövningar?

Precis som i den västerländska traditionen verkar svaret bli nej. Ett enda par flickor fortsätter faktiskt vara vänner in i döden. Men deras plan för överlevnad är också mycket lam. De ställer sig på en kulle och ropar ut sin vädjan om fred och sin förhoppning att fler som önskar det ska förena sig med dem. Inte överraskande blir de därefter kulsprutemat. Men de dör i alla fall tillsammans i en vänskap som faktiskt bar till slutet. Annat är det med ett gäng flickor som förskansat sig i en fyr, i den uttalade förhoppningen att backa upp varandra till slutet. Men en av dem lägger svekfullt gift i en manlig gästs mat (gift är just denna flickas vapen). Killen, som också är en av huvudpersonerna, är skadad och ingen skulle misstänka förgiftning om han inte överlevde. Men naturligtvis är det en av de andra flickorna som får i sig giftet och därefter är en blodig vendetta, präglad av misstänksamhet som kommer upp till ytan, oundviklig. En av de döende flickorna konstaterar ”Vilka idioter vi är, vi borde ha hållit samman, då kunde vi ha överlevt.”

En annan traditionell syn på kvinnor visar sig i de många utdraget skildrade verbala och våldsamma uppgörelserna mellan flickor som redan innan filmen haft konflikter. Nu övergår konkurrensen och bitchandet mellan flickorna i öppen mordlust. Vi får inte se en enda liknande uppgörelse mellan pojkar, till exempel mellan en mobbad pojke och hans antagonister, eller mellan pojkgäng. Pojkarna framstår som mycket tamare. Visst har de vänner, och visst begråter de dessas död, men deras lojaliteter är framförallt med flickor de är kära i eller tillsammans med.

Vi får dock ett exempel på killar som likt flickorna i fyren försöker samarbeta mot undergången. De söker en traditionellt manlig lösning genom att förlita sig på tekniken och välja en stark ledare. Ledaren i detta fall är barn till en, som han säger, ”aktivist” som syns på bild med en röd fana. Pojkarna förbereder under hans ledning en revolution i det lilla. Genom att dels, faktiskt framgångsrikt, hacka datasystemet, och dels bygga en bomb. Det är lite oväntat att mitt i en underhållningsfilm höra en uppräkning av ett mycket potent bombrecept. Och man undrar var på denna avlägsna militärbevakade ö pojkarna lyckas hitta alla de där kemikalierna. Men det får man försöka att inte låtsas om, och känna in revolutionsvibben en stund. Naturligtvis kommer även pojkarnas metod till korta och de faller på eget grepp.

Men utöver detta visar pojkarna framförallt upp sig som pojkvänner. Där lovar de lojalt att beskydda flickorna vilket verkar lika dumt som i verkligheten, för precis som i verkligheten är flickorna de som är robustast när det gäller. Här tycker jag den japanska kvinnoskildringen avviker från den västerländska på ett bra och roligt sätt. I merparten av alla amerikanska thrillers är kvinnorna i avsaknad av egna djupare drivkrafter, av egen vilja och sexualitet, de är kärl för männen att fylla med innehåll, av födsel på en gång offer och i grunden oskyldiga. Då tänker jag inte bara på ärkereaktionära slasherfilmer som Fredagen den 13, utan på amerikansk film lite bredare, inte minst thrillers. En jämförelse man skulle kunna göra är att titta på John Woos Face Off, där kvinnorna som använder våld undantagslöst är agenter för olika män. Så är det uppenbarligen inte i mangavärlden, där flickorna har en egen agenda, egna genuina begär och en stark vilja. Här är flickorna inte alls offer på samma sätt, och de blir åtråvärda genom att faktiskt ha något eget att komma med. I en väldigt snygg scen får vi se en vacker flicka göra upp med en stalkande kille som är olyckligt förälskad i henne och inte kan släppa taget. Pojken framstår verkligen som det patetiska och rädda barn han är när han inte med armborst i hand kan försvara sig mot den störtförbannade flickans kniv, utan låter sig stickas ner i en attack mot de känsligaste delarna.

Två jokrar i leken är två äldre pojkar, vinnare från tidigare års BR, som uppenbarligen plockats in för att försvåra de yngres möjligheter att överleva spelet. Här finns en satansfigur och en änglafigur, som ska vara någon sorts yttersta referenter för spelet.

Ett tema som kommer fram på slutet är den gamle lärarens motiv för att offra barnen, hans hat mot ouppfostrade ungar. Han väljer dock att idolisera en av flickorna i klassen, som för honom är en värdig vinnare genom att vara det enda genuint snälla barnet. Om det hade stannat här hade det varit snyggt. Men här finns en pedofil underton som gör det hela lite väl sunkigt. Han är en ensam man, som slutat kommunicera med sin fru, vilket illustreras i filmen när hon ringer honom på mobilen då och då. Men han lyssnar in sig på det rena flickebarnet, eftersom alla tävlingsdeltagare sig själva ovetande har mikrofoner i halsbanden. Då får han höra att hon drömt om honom och efter drömmen insett att han är en ensam man. I den ganska sunkiga drömmen går hon och läraren vid vattenbrynet ätande varsin isglass. Naturligtvis är lärarens kärlek och beundran för flickan platonisk och och idealiserande, men det gör det hela nästan ännu äckligare tyckte jag. Även om jag kan förstå den som tycker att det på ett bra sätt förstärker det psykopatiska intrycket läraren gör. I varje fall får det honom att på någon nivå acceptera och möjliggöra de sista överlevande ungdomarnas totala brott mot reglerna.

Om det finns någon slutmoral i filmen är det att den unga kärleken mellan flicka och pojke överlever trots alla odds, och med lite hjälp från vuxnas pedofila svaghet. Och, naturligtvis, att vuxenvärlden ska man aldrig under några förhållanden sätta sin lit till.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna rapporterar Lögner, repression och brist på bevis -Om gripandet av tio Fittjabor, Andrea Doria skriver om Guillous magplask, Autonoma Kärnan postar Till minne av Björn Söderberg, Dom ljuger berättar En glad nyhet, och en dålig, VSF är nya på portalen kolla gärna in dem.

Övriga tips: för den historiskt intresserade finns en bra artikel om Hinke Berggren och hans tidningsprojekt Under röd flagg på arbetarrörelsens arkiv och biblioteks hemsida, planka.nu berättar att SL har världens högsta tilläggsavgift, appropå alliansens senaste angrepp mot verklighetens folks verkliga möjligheter att få tillgång till kultur, utöva kultur eller utbilda sig säger Åsa Linderborg Jag utmanar er, kulturchefer, adoptera varsitt vägkrogsbibliotek, Sopåkarna är på krigsstigen igen, om ni har missat den kamp som just nu pågår i stadsdelen Aspudden i Stockholm för att rädda badhuset åt innevånarna så kika gärna på aktionsgruppens hemsdia

Annonser

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

KORT UPPDATERING OM POLISMORDET I LONDON

8 Apr

För det är vad det är frågan om. Ett helt oprovocerat mord begånget av poliser. Jag skrev ju för några dagar sen om demonstranten som dödats i samband med G20 protesterna i London. Nu har filmbilder kommit ut som är mycket genanta för den engelska poliskåren.

Mannen var över huvud taget ingen demonstrant, han var en äldre man som råkade gå förbi. Inte heller uppträdde han på något sätt hotfullt eller våldsamt. När han får det dödande batongslaget går han bort från poliserna med ryggen mot dessa och händerna i fickorna. Detta är mycket långt ifrån polisens lagstadgade rätt att använda våld ”när nöden kräver det”. Men poliskåren är så van att komma undan med vilket brutalt beteende som helst att de antagligen tycker att deras agerande är helt normalt. Detta är en dödlig snutlogik som skördar mängder av offer.

I Sverige inte minst psykiskt sjuka som trots att de har en svår sjukdom bemöts med dödande ammunition (en ammunition som sliter upp köttet inuti kroppen för att säkra att den träffade verkligen dör. En ammunition som är förbjuden vid jakt på djur  i Sverige på grund av sin plågsamhet).

I detta fall kommer säkert en och annan att resonera som att ”det var ju bara ett slag mot benen”, ”mannen kanske sa något oförskämt”, ”det måste vara sjukdom eller droger inblandat, han kan inte ha dött bara av slaget”. Det givna svaret är att det spelar ingen som helst roll. Polisen har inte rätt att besvara förolämpningar med dödligt våld. Faktum är att de inte har rätt att överhuvud taget besvara dem med våld, polisens rätt till våld handlar om ett i och för sig något utvidgat nödvärn. ”Det våld som nöden kräver”. Ord försätter ingen i nöd. Jämför barnrimmet: ”stickor och sten kan bryta mina ben, men ord kan mig inte skada.”

Och mannens eventuella hälsoproblem gör bara angreppet ännu värre. Polisen bör ha utbildning nog att inse att hårda slag kan vara fatala, och att man ska vara varsam mot människor som är extra sköra. Om någon som i detta fall går lite långsamt sin väg trots att poliserna jagar på honom så tyder det på att det finns anledning att hantera honom extra försiktigt. Inte tvärtom.

Dessa poliser har väl slagit på en massa knarkare, alkisar, psykiskt sjuka och andra svaga individer i sin dag. Därför är deras behandlig av mannen lika instinktiv som vidrig. Det enda man kan glädja sig åt är att internet och liknande medium har skapat en sådan öppenhet och omedelbarhet i kommunikationen människor emellan att handlingar som dessa allt offtare dokumenteras och visas upp för omvärlden. Kanske därför lagstiftare går allt hårdare åt mediet, och det till och med yttras idéer om att stänga av nätet för vissa människor.

Och slutligen till alla er cyniker i publiken: ja, jag vet att detta bara är polisens vanliga praktik. Jag vet att uppmärksammandet av ett enskilt fall inte gör från eller till i det stora hela. Det var bara så vidrigt att se denna film. Ni vuxna människor som är poliser och representerar en kår som denna. Hur lever ni med er själva? R.I.P. Ian Tomlinson.

Tips från konfliktportalen: fler än jag har skrivit om Ian Tomlinsons död: Andrea Doria skriver Ian Tomlinson R.I.P, Stockholmspunk skriver Det är en tidsfråga innan det händer här, Tusen pekpinnar konstaterar Systemfel… . Slutligen tar Bola de Foglo upp händelseutvecklingen kring G20-mötet i stort, och om en fabriksockupation i samband med detta, intressant!

TROPA DE ELITE!

8 Feb

Nu har jag äntligen gjort det. Sett filmen Tropa de Elite, av regissören José Padilha. Av olika skäl har det dröjt innan jag såg den, men jag har längtat sen den kom till Sverige, eftersom José Padilha också ligger bakom den fantastiska filmen Guds Stad.

Guds Stad är namnet på en favela, som slogs upp för de fattiga utanför Rio de Janerio på 60-talet.
I filmen skildras Guds stads historia under ett par ungdomsgenerationer, en historia synonym med de kriminella knarklangargängens historia. I början är brottsligheten nästan oförarglig och har ett romantiskt skimmer, ungarna rånar en bil på råvaror och ropar ut till det fattiga grannskapet att komma och ta för sig.

Men den romantiken förbyts snart i en blodig vardag. Redan efter en generation är knarklangningen en vardag som påverkar alla i slummen. Maktrelationerna som byggs upp inom och mellan gängen är det som sätter ramarna för livet, vare sig man vill eller inte.

Vi får följa många människoöden i Guds Stad. Människor man lär sig tycka om innan man får se dem gå under på det ena eller andra sättet. För det är mycket tydligt i Gud Stad: livet i slummen är inget man överlever.

Ett drogkrig utbryter, där folk i början går in av idealistiska skäl, i den mån man kan tycka att hämnd för döda anförvanter är idealism. Men den lilla kärnan av personliga avsikter är snart glömd och krigets egen logik tar över. I Guds Stad finns några av de otäckaste scener jag har sett på film.

Filmens huvudperson Raketen är en snäll kille som bara försöker överleva i slummen, som alla andra. Han försöker leva så normalt som möjligt, och skaffar sig jobb i en livsmedelsaffär. Men naturligtvis, det går inte att komma från favelan och försöka bli accepterad i resten av samhället. När ett gäng ungar från Guds Stad kommer och gör en snattarräd mot affären, får Raketen skulden och det är slut med arbetandet.

I ett försök att anpassa sig till förväntningarna försöker han istället, ihop med en polare, att slå sig fram genom personrån. Men varje gång de ska råna någon kommer de på ett förbehåll, de är helt enkelt för snälla för yrket.

Inget jobb, ingen framgång som rånare, ingen lust att underordna sig den förödande arbetshierarkin i langarsystemet. Där står Raketen utan framtid, men med en hemlig och i praktiken omöjlig dröm om att bli fotograf.

Guds Stad har ett lyckligt slut, mirakulöst nog lyckas Raketen ändå till slut. Men regissören gör en poäng av att han kan sälja in sina spektakulära foton på gangsterkungarna. Medan de bilder han tar i smyg på polisernas korrumperade mellanhavanden med en av gängledarna aldrig skulle kunna visas offentligt. Raketen håller dem hemliga, att avslöja polisen är det verkligt farliga.

Samtidigt som vi gläds med Raketen, tar en ny generation gangsters över i Guds Stad genom en blodig kupp -ett gäng barn på 8 – 10 år. En kuslig bild man har kvar på näthinnan är när dessa barn springer runt på gatorna med helautomatiska vapen.

Titten in i det Brasilianska polisväsendet är kort i Guds Stad, men budskapet är tydligt, polisen är korrumperad och i likhet med andra gangsters inga man muckar med. Därför var det väldigt spännande att se Tropa de Elite, Padilhas film om polisen.

För i Tropa de Elite är perspektivet omvänt. Filmens berättarjag Roberto är officer i Tropa de Elite, en halvmilitär polisinsatsstyrka som skickas in mot gängen i favelorna, och har mord och tortyr som arbetsmetoder. Hans röst ledsagar berättelsen om hur han letar efter sin ersättare. Hans fru är gravid och det leder till samvetskval och rädsla för vad som kan hända med familjen om han inte släpper taget om Tropa de Elite, BOPE. Insikten om vad det är att ha och kunna mista ett barn ger honom en obehaglig känsla både av sin egen dödlighet och den smärta han orsakat mödrar och fäder till de som dödats i drogkriget. Som killen BOPE tvingar att skriva på sin egen dödsdom genom att tjalla på langaren offentligt.

Men den egentliga huvudpersonen är en annan. Den som till slut väljs som efterträdare åt Roberto, Matias. Filmens tema är hans väg från klassresenär med hjärtat på rätt ställe, som vill utbilda sig och göra social nytta i favelorna, till fullfjädrad fascist som hänsynslöst mördar och torterar folk för ”det högre goda”: kriget mot narkotikan. Och försvaret av Påven. Som kommer på besök som en konstig seriefigur mitt i en oerhört brutal verklighet som han inte på några villkor får komma i beröring med. Uppenbarligen var Påvens liv kompatibelt med 35-40 sluminnevånares.

Filmen inleds med ett citat från sociologen Stanley Milgram. Han som gjorde det kända lydnadsexperimentet. Tesen som filmen framgångsrikt illustrerar är att individerna inte är autonoma utan istället produkter av de sammanhang de befinner sig i.

Styrkan med det dubbeltydiga namnet Tropa de Elite har ett emblem som tydligt påminner om en gängsymbol. BOPE vill markera för de kriminella att de också är ett gäng. Och mycket riktigt, dödar man någon med Tropa de Elites gängtatueringar sitter livhanken löst.

Filmen är en uppvisning i brutalt våld och urskiljningslöst användande av tortyr när BOPE letar efter sina måltavlor. Ett våld som ofta romantiseras på ett äckligt sätt i diverse amerikanska polisserier. Inte så i Tropa de Elite. Våldet presenteras inte heller i chockerad ton. Det är vardag. Det är något som utförs rutinmässigt och utan vidare eftertanke. Filmen Tropa de Elite hymlar inte med att poliser är poliser, och att detta blir resultatet när polisen får fria tyglar i ett samhälle.

Men kritiken är nästan ännu starkare mot ett annat polisärt fenomen, som på alla nivåer i Brasilien. Korruptionen. Filmen kommenterar korruptionen med svart humor. Vi får se hur den inte bara styr alla polisens mellanhavanden med resten av samhället. Även internt styrs polisarbetet av givande och tagande av mutor. Ja, på polisernas bilverkstad byts nya motorer på ordningsmaktens fordon ut mot gamla. På så sätt gör de enskilda konstaplarna sig en extra hacka på svarta marknaden. När en mer idealistisk polis blir upprörd över motorstölderna och börjar svamla om utredning blir han välförtjänt utskrattad av bilmekanikerna.

Just korruptionen inom poliskåren är en orsak till att en del poliser söker sig till BOPE. Tropa de Elite stryrs inte av korruption, utan av en våldsam och skoningslös idealism. Poliser som vill något med sitt yrke dras dit. Matias är kluven. ”Han vill egentligen bli advokat” kommenterar Roberto föraktfullt. Samtidigt ser Roberto Matias situation med klarsyn, hur han dras mellan två världar, och resultatet när dessa möts måste blir katastrof för alla parter.

Matias ena värld är poliskåren. Den andra världen är sociologistudier på universitetet, och socialt välgörenhetsarbete i favelan. Sociologistudenterna porträtteras som godhjärtade men mer än lovligt naiva. De kommer från välbärgade familjer i fina områden, läser Foucault, röker en fet och upprörs över polisens brutalitet. De får verka i slummen så länge de inte utmanar gängens makt där. En av studenterna säger överslätande om gängledarna att ”de har ändå ett socialt medvetande”. Det låter lika dumt som det är. Gängen är inte idealistiska för fem öre, de är det lokala näringslivet. Den som hotar det får plikta med livet. Och när det uppdagas att Matias är polis, vilket han dolt för sina vänner för att få vara med, börjar en blodig upprensning bland sociologistudenterna. Den fulla vidden av villkoren i slummen går upp för studenten när han dör som en fackla.

De vattentäta skotten mellan klasserna porträtteras både komiskt och smärtsamt i filmen. Det är roligt att notera skillnaden i partystil och musiksmak mellan favelans och studentmiljöns fester.

I den spiral av våld och oförenliga motsättningar mellan de olika världar Matias rör sig i sker hans utveckling från välmenande idealist till mordmaskin i dödspatrullen. Det är kusligt trovärdigt. Dessutom får vi en, kanske i och för sig väl lång, inblick i den träning rekryterna till insatsstyrkan tvingas genomgå. Den går i stort ut på att genom förnedring bryta ner rekryternas individualitet och egna vilja. Också detta våld framställs mycket trovärdigt och vardagligt. Det är omöjligt att inte tänka på School of Americas när man ser både utbildningen och praktiken hos BOPE.

Egentligen ställer filmen inte några moraliska frågor, det inledande citatet till trots. Den visar bara upp en materiell verklighet, och vilken dynamik som driver det Brasilianska samhället. Man blir förvånad att Padilha har kunnat göra denna film, och att han vågat. I den finns inga hjältar, inga vinnare och egentligen inget hopp. Den är släkt med skildringar som Kennet Ahls Grundbulten och Lyftet, och med James Ellroys amerikanska historieskrivning. Jag har alltid varit svag för sådana berättelser. Det är skönt att slippa lagren med socker och förljugenhet. Förhoppningsvis återkommer Padilha med fler svartsynta inifrånskildringar av det brasilianska samhället.

Nä, nu tar vi och avslutar med lite musik. Clash-låten Police and thievs kanske kan passa?

OM FASCISTER OCH ANTIFASCISTER

6 Dec

I år har vi sett det gång på gång. Nazister attackerar ett ockuperat hus i Göteborg genom att tända eld på det medan ungdomarna ligger och sover, står beredda att misshandla dem som vaknar och försöker fly. Nazister attackerar ett självstyrande kulturhus i Stockholm genom en anlagd brand. Ett antirasistiskt möte som skulle hållits i lokalen vid samma tidpunkt som branden anläggs är inställt och det är bara sex års arbete med att bygga upp verksamheten som brinner upp. Inte människor. Natten därpå anläggs ytterligare en brand i samma stadsdel. Denna gång mot två fackligt aktiva, som tidigare i år hängts ut på samma nazistiska sida som antytt sig ligga bakom branden som förstört kulturhuset. Sidan info14, som har koppling till Salemfonden. Förutom de båda vuxna befinner sig ett litet barn, en flicka på snart tre år, i lägenheten när tändstickan kastas in. Familjen lyckas rädda sina liv genom att fira sig ned från den egna balkongen till grannens.

Det mönster som framträder är mordiskt. Att ingen hittills har dött är skönt. Men knappast något vi kan slå oss till ro med. För ingen borde bli förvånad över att fascisterna jobbar som de alltid har jobbat. Leve döden! hette det i fascismens Italien, bredvilligheten att sätta sig till doms över andras rätt till existens finns inbyggt i ideologin.

Ständigt möter man i samhället en flathet gentemot fasciströrelsen, en ovilja att nämna saker vid deras rätta namn. När fascisterna marscherade på 30 november 1991 kallades de i media “Karl XII-anhängarna” omväxlande med “Karl XII-fansen”. De som stod upp mot fascisterna kallades “antidemonstranter”. När fascisterna demonstrerade på 30 november 2008 kallades de i media “nationalister” omväxlande med “nationella”.

Man gick under tidigt 90-tal ut och uppmanade folk att inte protestera mot nazisterna, särskilt fick man inte öga mot öga och på samma plats visa sin avsky. När vanligt folk ändå i stora mängder anslöt sig till de protester och blockader som arrangerats mot naziströrelsen rapporterades det inte.
Ett exempel är protesterna i Växjö mot Sverigedemokraterna 1994. Ett parti som på den tiden var en uppsamlingsplats för nazister, fascister, högerradikala skinheads och gatuhuliganer. Detta parti jagades runt i stan av ett tusental personer, varav under 200 var organiserade unga antifascister. Den överväldigande majoriteten var arga Växjöbor, bodbiträden i vita skjortor, unga kvinnor i sommarklänningar, kepsgubbar som smugit undan sin tomma ölflaska för att hiva mot nazisterna. Ändå valde lokaltidningen att dagen därpå skriva om 200 tillresta aktivister “och många nyfikna ur allmänheten”. Allmänhetens aktiva ställningstagande skulle tigas ihjäl.

Det kan vara värt att påminna sig att samma media som då uppmanade människor att vända fascisterna ryggen och inte låta sig mobiliseras till protester, idag skyller antifascisterna för att ha stoppat den folkliga mobiliseringen. Sanningen är den att det var i och med att antifascisterna ihärdigt, gång på gång, stod i vägen och stoppade nazisternas marscher, som den nyfödda nazirörelsens framgångsvåg bröts redan under tidigt 90-tal. Det våldsamma angreppet med mordbränder mot flyktingförläggningar var och varannan vecka och mord och misshandlar på invandrare och homosexuella kom av sig. Istället började fascisterna vända sin energi inåt, med konserter, kamrataftnar och internetforum. Efter nederlaget på gatan 1991 upphörde 30e novemberfirandet i Lund, för att inte återkomma förrän nu i år.

Nu ser vi dessvärre ett nygammalt mönster bakom mordbrännandet. Det är i tider av lågkonjunktur fasciströrelsen blir starkare. Och när fasciströrelsen blir starkare trappar den upp våldet. Så var det under de djupa lågkonjunkturerna på 30-talet och 90-talet, och så ser det ut att bli också idag. Det vill säga om vi inte bestämmer oss för att lära något av historien.

Antifascism borde inte, som på 90-talet, bli en angelägenhet för en liten grupp engagerade ungdomar lämnade att slåss bäst de kan. Antifascismen borde vara varken mer eller mindre än en självklar del av all verksamhet som hotas av fascisternas framfart. Vi behöver inte låta frågan ta mer plats än den förtjänar. Det är bara att vara i vägen och säga emot varje gång fascisterna visar sig i offentliga sammanhang. Det är bara att ha självrespekt nog att försvara sina sammanhang. Det är bara hålla nere våldsanvändningen genom att använda vårt i särklass bästa vapen: gemenskap. Att vara många är att vara starka. Det är bara att sluta kalla nazister för stackars buspojkar utan pappor, karl XII-fans, nationella, huliganer som bara vill slåss. Nej de vill inte bara slåss. De har framförallt en politisk agenda. Men av den agendan blir det bara precis så mycket som vi låter det bli.

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.