MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

SVINERIER

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom ”låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: ”BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om ”våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett ”vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott ”olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket –vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i :)

IT’S A KIND OF MAGIC

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

MIN ÅRSLISTA 2008

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!