Tag Archives: gbg-01

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

MITT 00-TAL

21 Dec

Så var det åter dax att sammanfatta ett årtionde, ett årtionde som för mig verkar lite anonymare än 80 och 90-talen fast jag levt det lika mycket. Men det handlar nog framförallt om tidsfaktorn, med distansen ser man klarare. Nu ser jag fram emot ett årtionde med en ordentlig siffra istället för ett par anonyma 0or.

Det finns så mycket att skriva om ett årtionde, inte minst om ett årtionde så präglat av kris, reaktion, konservatism, repression och allt mer totalitär toppstyrning som detta. Det är ett jobb för en hel redaktion. Och tyvärr tvingas jag inse att jag inte är någon redaktion, bara jag. Så det blir inga storslagna analyser av årtiondet i denna text, bara en högst personlig genomgång av hur årtiondet gestaltade sig för just mig. Så får vi ta analyserna tillsammans fram över.

Men jag börjar med att läsa på en affisch för att samla tankarna kring årtiondet lite mer brett. Jag har nämligen en hög gamla politiska affischer som jag sparat av nostalgiska skäl. Jag tar fram en ökänd affisch inför EU-toppmötet i Göteborg 2001. Nej inte den allra mest ökända med ödlan Godzilla, utan den andra, den som faktiskt hade en text. Såhär låter texten:

Göran är orolig för kravaller…

Detta oroar oss:

Schengen ser dig:

Eu:s gränser stängs. Asylsökande nekas tillträde och kontrollen på de som redan bor innanför Europas murar ökar. Datasystem byggs upp för att bättre kunna hålla koll på människor. Låter det som en dålig science-fiction film? Det är det nya Europa.

Våra rättigheter på arbetet slås i spillror:

Inte nog med att det hela tiden görs attacker mot de rättigheter vi kämpat för i årtionden, de stora fackföreningarna som ska föreställa försvara oss har förvandlats till serviceorganisationer utan kampanda. Bemanningsföretag och projektanställningar gör att vi sitter allt lösare till på våra anställningar.

Det gemensamma säljs ut för att göra de rika rikare:

Ålderdomshem, sjukvård, skolor, du vet allt det där som ska utgöra ett skyddsnät för alla människor om något skulle gå snett, är det inte meningen att det ska vara gratis och tillgängligt för alla?  Jo, problemet är bara att det finns de som ser att det finns pengar att tjäna på att sälja ut saker som tidigare ägts av staten.

Våren 2001 är Sverige EU:s ordförandeland

Vi ses på gatan!

Så sammanfattade den unga radikala vänstern i Sverige vilka problem som var aktuella 2001, det år då 90-talet kulminerade på samma gång som 00-talet på allvar kom att börja. Det är intressant att se i hur hög grad det varit just dessa frågor 00-talet handlat om. Och på tröskeln till 10-talet är läget skarpare än någonsin.

Nu följer historien om just mitt 00-tal.

På millenniumnatten stod jag i krutröken utanför Hallgrímskirkja i Rejkjavík och såg islänningarna smälla av kilovis med hemtillverkade fyrverkerier. Luften osade av svavel och gnistor föll ner på vinterjackorna. Det var galet. ”Är det extra mycket krut för att det är Millennium?” undrade jag. Men fick svaret ”Nej, det är såhär varje år”. Och utgår man från max kan det ju inte bli värre hur mycket årtusendena än växlar över i varandra.

Jag befann mig i en årslång självvald exil från Sverige och min politiska ungdom och jobbade som brevbärare på Laugavegur 101, Rejkjavíks Avenyn. Den exilen gav så mycket på en massa vis.

Under mitt Islandsår var jag tvungen att söka nytt jobb två gånger och hamnade en gång på stadsmissionens härbärge och tvingades söka bostad. Och jag fixade det, utan att känna landet, utan socialt nätverk eller backup-pengar som jag skulle ha kunnat åka hem för om jag inte fick jobb.

På den tiden var det i och för sig högkonjunktur i det nu kursade landet, och arbetslösheten låg på 2,3 procent. En häpnadsväckande låg siffra för mig som gått ut i arbetslivet under nittiotalet när arbetslösheten var 11 procent.

Men ändå. Jag lyckades på egen hand. Jag lärde mig ett nytt språk. Jag övade på att vara blatten, den exotiska tjejen som för första gången såg sin svenska kultur, i en annan kulturs skrattspegel. Och naturen på Island ändrade för alltid min naturuppfattning, den var helande och närvarande ibland påträngande, jag har efter det året aldrig slutat att märka naturen runt omkring mig.

Väl tillbaka i Sverige var jag på många sätt en ny Salka, och landet var en nygammal upplevelse, som jag nu kunde uppskatta igen. Men riktigt väl tillrätta fann jag mig inte i mitt gamla Göteborg, många vänner bodde nu i andra städer, inte minst i Stockholm.

För att ha något att göra började jag studera på högskola för första gången. Jag sökte en massa kurser men kom in på mitt sistahandsval geografi. Det visade sig vara intressant, jag lärde mig mycket nytt. Men jag trivdes inte med klasskamraterna, så helt olika de kamrater jag haft när jag läste in gymnasiekompetensen på KomVux under 90-talet. Inte heller förstod jag vad jag skulle ha mina nya kunskaper till, så efter två terminer avbröt jag mitt högskoleförsök.

Våren, sommaren och hösten 2001 utgjorde tillsammans 00-talets märkligaste år. Inte minst naturligtvis för oss som bodde i Göteborg och som på ett eller annat sätt drogs in i toppmöteshändelserna. Jag ska inte gå in så mycket på det här, men har beskrivit händelserna i min bok Deltagänget (utkommen 2007). Kan bara konstatera att jag var med i en grupp som hjälpte arresterade och fängslade med olika praktiska bestyr. Och att känslan den sommaren var obeskrivlig.

Från att ha lämnat en rörelse som kändes på dekis, upplevde jag plötsligt hur hela världens systemkritik manifesterade sig i min hemstad, aktivistnätverk som byggts upp under tio år agerade plötslig genom spontan samordning på gatan, toppmöte efter toppmöte möttes av kravaller och massiva demonstrationer överallt i Europa och i USA. I Argentina var det närmast revolution den hösten. Det var spännande och skrämmande.

Inte minst att tre personer träffades av potentiellt dödliga skott när polisen öppnade eld mot oss underströk allvaret i situationen. Det var på riktigt nu. ”Du ska få se att de inte accepterar det här. Nu kommer den riktigt tunga motelden, den riktigt jävla tunga” sa min kamrat. ”Vad skulle det kunna vara?” sa jag skeptiskt. ”När folk går ut på gatorna, vad kan de göra, vad kan de sätta emot.”

Den elfte september samma år störtade ett kapat flygplan ner i World Trade Center. En rysning gick över ryggraden när politiker efter politiker i tal som för mig verkade kusligt samstämmiga sa samma sak den kvällen. ”Det är en ny tid nu. Vi måste slå vakt om vårt öppna samhälle. Men det är en ny tid nu”.

Och en ny tid blev det. Bortblåst var den radikala agendan om klasser, om fattiga och rika, om syd och nord. De tio tidigare årens nätverkande mellan vänstern i fattigare och rikare delar av världen för ett gemensamt svar på de nyliberala attackerna. Istället skulle det tydligen handla om den kristna världen mot den muslimska. Ett ”civilisationernas krig” där kristna fanatiker och islamister stod på barrikaderna, där det inte fanns någon sida att hålla på. Inte om man hade velat något progressivt.

Ett evigt krig mot den osynliga inre fienden terrorismen proklamerades. Ett krig som har präglat vad 00-talet blev. Terrorismen eller terrorn var tillräckligt vag och tillräckligt skrämmande för att motivera det totala urspelsättandet av rättstrygghet som skett under 00-talet. Samtidigt kan man konstatera att saker som verkligen lever upp till beteckningen politisk terrorism inte har inträffat i Sverige under detta årtionde, däremot förekom det på 70-talet. Ändå var det inte på 70-talet vi fick antiterrorlagar, antiterrorpolis eller legaliserad signalspaning.

Den elfte september satt jag hemma hos min mamma, jag lånade hennes dator för ett skolarbete. Hon kom hem från jobbet och sa. ”Det var så lustigt för när jag satt på spårvagnen så var det ett fyllo där som gapade en massa om att ”de har attackerat Pentagon” och sånt. Alla skrattade ju åt honom. Men tänk om han hade rätt då? Tänk om de har attackerat Pentagon?””Det fattar du väl att ingen har” sa jag tvärsäkert. ”Vem skulle attackera Pentagon?” Men hur det nu var så satte vi ändå på tvn och ja, alla minns väl den dagens bizarra sändningar, när planet gång på gång penetrerade tornet.

Nästa vår lämnade jag på allvar Göteborg. Repressionen var galen och jag hade blivit bostadslös i tumultet, jag hade sett nog av Göteborg med dess våldsamma nazister, skjutglada snutar och socialt explosiva situation. Jag tänkte börja om i Stockholm.

Det slumpade sig så att det första som hände mitt emellan inflyttandet i Stockholm och utflyttandet ur Göteborg, var att jag kom med som volontärarbetskraft åt Kafé 44 på Arvikafestivalen. Det var en lika delar rolig och galen medverkan. Sommaren efter Göteborgskravallerna var det uppenbarligen få saker som kunde provocera så mycket som vi, bara genom vår närvaro.

Vi hade en AFA-flagga i toppen av tältet, delade ut flygblad om den sociala fabriken från Stockholms Autonoma Marxister och spelade den musik vi själva gillade större delen av dygnets timmar. Det vill säga techno, techno, och så lite drum and bass.

Vakterna var skitsura och mumlade om våra ”subversiva” flygblad. Rykten började gå om att vi säkert sålde droger där. Orsaken var väl valet av musik som man tycker borde ha varit mer begripligt på en festival som Arvika. I alla fall var det ytterst ironiskt med tanke på att vi inte ens sålde alkohol, 44an har alltid haft drogfria musikarrangemang just för att inte behöva stänga ute unga människor med en åldersgräns.

Men poliser gillade vi inte och när ravekommissionen kom på visit uppmärksammades detta med att någon höll upp plakat som det stod ”snut” på bakom dem. De blev rasande. Nu fick vakterna äntligen det de så länge önskat, fria händer att komma och klippa strömmen.

Dagen därpå fick ägnas åt att få festivalledningen att inse att strömklippandet var ett kontraktsbrott, att det skulle bli dyrt för dem om maten i våra kylar gick till spillo och att vi inte begått något som helst brott. Representanten för festivalen grät en smula och påstod att stämningen i vårt tält varit ”hotfull”, men tårar är inte juridiska argument och på kvällen var verksamheten igång igen.

Fast vi fick finna oss i att hälsovårdsmyndigheter flera gånger om dagen stoppade verksamheten för ”överraskningskontroller” av hygienen. Eftersom vi inte sålde droger och visste hur man handhar livsmedel och kök på ett hygieniskt sätt så kunde ingen hitta ett sätt att få oss utslängda.

Men det var inte bara konfrontation och fientlighet, vi hade mycket besökare som dansade och skrek och hade superroligt och i princip varenda volontär i tältet hade en egen groupie. Även om jag var mindre nöjd med min intressent som var en irriterande norrman som bara dillade om Röyksopp hela tiden.

I Stockholm var jag lite småengagerad i Stockholms Autonoma Marxister, den teori jag tyckte var mest spännande på den tiden, och även i Kvinnopolitiskt Forum.

Jag jobbade också ideellt då och då på bokhandeln Info den första tiden då jag var arbetslös. Det var ett bra sätt att lära känna lite folk i en ny stad och jag tyckte det var kul att jobba med böcker. Jag fick till och med bokhandelns förtroende att åka till London på anarkistbokmässa för att sköta inköp. Men jag var ärligt talat inte den bästa inköpare de haft.

Jag blev lite tagen på sängen av det intryck rörelsen i London gjorde. Som ärligt talat var intrycket av ett gäng flummare och hippies. Hälften av böckerna verkade handla om cannabis sativa och hälften om olika alternativa livsstilsämnen. Det enda ståndet jag kände mig hemma var det de trevliga och välklädda Class War-killarna stod bakom.

Hursom, i förvirringen över all alternativ andlighet fick jag för mig att det var en bra idé att köpa in 15 ex av den engelska motsvarigheten till Humanisternas bok med samlade citat om livet från kända ateister genom historien. Redan på flyget hem insåg jag naturligtvis att detta knappast skulle bli någon försäljningssuccé så jag köpte loss böckerna för egen kassa och gav till stackars släktingar i julklapp.

När Irakkriget var på väg att inledas deltog jag i vad som förmodligen var världshistoriens hittills största folkliga demonstration, om man räknar alla demonstrationerna som skedde den dagen i städer över hela världen. Det var imponerande och samtidigt väldigt nedstämmande, eftersom det hade så gott som ingen politisk effekt.

Långsamt gled jag mer och mer ifrån politiken, och vid den tiden var jag ärligt talat ganska desillusionerad och tyckte inte att det hände något nyskapande eller framåtsyftande.

Under första tiden i Stockholm var jag arbetslös. Och fattig som en lus för mina erfarenheter av socialen och arbetsförmedlingen under 90-talet avskräckte mig effektivt från att söka hjälp. Jag bodde i en billig färdigmöblerad övernattningsetta med kokvrå och ska inte inveckla mig i några detaljer kring alla konstiga krokar jag tog för att få in inkomster från det ena hållet konstigare än det andra. Vid sidan av mitt permanenta sidojobb som krokimodell, där jag har mycket erfarenhet och yrkesstolthet, delade jag ut lokaltidningar, fick några kronor och mat på provsmakningar och så vidare. Det var inte fett och tog oväntat lång tid att lyckas få ett mer ”riktigt” jobb i Stockholm. Men så småningom etablerade jag mig lite mer på arbetsmarknaden här också.

Jag städade tre förskolor i Farsta. Man fick äta pedagogisk lunch med barnen för bara 10 spänn, men då ingick det i uppdraget att var med och ”fostra” barnen. Det var inte lätt för mig som är född 1973 och aldrig själv gick på dagis att greppa kadaverdisciplinen som gäller idag. ”Men varför får Salka ha armbågarna på bordet?” kom det ur en av ungarna. Ops, armbågar på bordet är tydligen fel.

Sen blev jag anställd som personlig assistent. Det var mitt livs första fasta anställning överhuvudtaget och den längsta jag haft, nästan fyra år. Det var också jag själv som sade upp mig, annars hade jag säkert kunnat fortsätta tills brukaren dog härom året.

Det var en extremt lärorik tid. De anställningsvillkor som en assistent lever under är i allmänhet horribla liksom lönen, och detta påhugg var inget undantag. Men sammanhållningen i personalen, som enbart var kvinnlig, var positiv. Och jag lärde mig en hel del om basfacklig verksamhet i Stockholms LS vårdarbetarsyndikat och grupp för personliga assistenter.

Dessutom hade vi hand om en mycket bra person. Jag kan naturligtvis inte berätta något om henne då man som vårdarbetare har en etisk plikt att inte prata om sina brukare. Men jag vill ändå säga att det var en bra person, som var lojal med sin personal och aldrig tog ut någon bitterhet över sin svåra situation på oss. Hon hade också en beundransvärd inre styrka.

Sen är det naturligtvis ändå speciella arbetsförhållanden en assistent har som lever så stora delar av sin vardag med och för sin brukare, en stark relation utvecklar sig och man får vara allt ifrån psykolog till logistisker utan att varken få betalning som motsvarar kompetensen eller arbetsvägledning. Som assistent lärde jag mig något jag aldrig riktigt bemästrat innan, att leva i nuet också på arbetsplatsen. Jobb brukar ju alienera, men man kan inte vara alienerad när man arbetar för och tillsammans med en levande människa. Jag lärde mig att trivas med att göra just det jag gjorde, och uppskattade pausen från mitt eget privata liv och mina privata bekymmer som brukarsamvaron innebar.

Under denna tid besökte jag också USA för första och hittills enda gången i livet. Jag och en väninna utforskade Oregon, Idaho och Washington State. Det var ett fantastiskt äventyr där jag insåg hur mentalt helt annorlunda den amerikanska kulturen är gentemot den europeiska. Speciellt det faktum att USA på djupet är kristet och Europa mer eller mindre sekulärt. Det var också roligt att uppleva att cowboykulturen inte är ett filmfenomen utan en i allra högsta grad levande kultur.

I mitt privata liv pågick något helt annat. Jag skrev en roman. Den skulle ta sammanlagt tre år att färdigställa.

Till en början gjorde jag det i yttersta hemlighet, ingen visste. Så småningom invigdes nära vänner som kunde hjälpa mig genom synpunkter på de olika texterna.

Det var den bok jag i många år önskat att jag skulle kunna skriva. Men jag kände att nu var det läge för den att komma ut, på lagom distans till skeendet i den. Om jag väntade för länge till skulle den förlora all aktualitet. Dessutom hade jag fått en skrivarkurs i 30-årspresent. Presentkortet hade mina vänner signerat med en vers där alla ord började på s. Slutuppmaningen lydde ”skriv som satan Salka”.

Att skriva boken var en av de roligaste saker jag gjort. Jag skissade först i block och lånade sedan datorer av vänner och min mamma. Min granne som ofta lånade ut sin PC sa efteråt ”ärligt talat trodde jag ju aldrig att det skulle bli någon bok. Du vet det är ju hela tiden folk som säger att det skriver på en bok och sådär, men det blir aldrig något av”.

Själv kände jag inte det minsta tvivel, denna bok var mitt livs enda ambition då, mina drömmars mål, och på ett eller annat sätt skulle den komma ut. Jag hade inget val.

Jag tillbringade tre veckors semester i min mammas lägenhet, medan hon var bortrest, och bara skrev. Utanför rasade Stormen Gudrun, det skallrade i rutorna som att ett expresståg åkte förbi timme efter timme utan uppehåll. Det bekymrade inte mig för jag hade ändå inte tid att gå ut, knappt att äta eller duscha ens. Jag hade bunkrat upp mig på Gorbys Piroger, för de två minuter de tog  att värma i ugnen var den tid jag tyckte mig ha råd att offra på ätande när jag skrev.

Om natten när Vertigo antog mitt manus kan ni läsa här, för övrigt mitt allra första blogginlägg.

När boken kom ut hade jag bytt jobb från assistent till växttekniker hos ett företag som servade växter på myndigheter och kontor runt om i Stockholm. Orsaken var den nära relation man får till en brukare. Jag ville inte oroa henne med den uppmärksamhet som jag förutsåg att en bok som Deltagänget kunde förorsaka, och jag insåg också att det skulle sätta mig under känslomässig press på ett sätt som kunde göra det svårt att samtidigt hantera ett jobb som kräver så mycket inlevelse och känslomässig närvaro.

Mitt uppträdande i Nyhetsmorgon på tv4 överraskade min nya arbetsköpare på växtföretaget. Jag hade inte berättat för dem om boklanseringen på grund av bokens kontroversiella ämne. Nu fick de veta genom att se mig i tv. Men det gick bra ”Jaså du är författare?” lät det i telefon från arbetsköparen efter sändning.

Jag hade flextid och började en timme senare den dagen. För att hinna vara med hämtades jag i min slumlägenhet på Söderhöjden i Jakobsberg till tv-studion på morgonen. Och sen fick jag taxi hela vägen till jobbet, det kändes flott.

Men första reaktionen på boken var den underbara helsidan i Aftonbladet, jag trodde inte det var sant.

Månaden innan utgivningen hade jag tillbringat i en konstant och njutbar spänning. En sorts spänning som jag alltid har älskat, känslan att man ska kasta sig ut i något som kan sluta hur bra eller hur illa som helst, utan möjlighet till återvändo.

Skulle boken mötas med tystnad, väcka hat eller förakt eller skulle någon möjligtvis förstå den? Skulle det visa sig att jag var totalt talanglös, skulle jag sågas jäms med fotknölarna av eventuella recensenter?

Det är nog så för fler än jag som skriver, man är själv oförmögen att bedöma kvalitén på det man skriver. Ena dagen tycker man sig vara geni, andra dagen en patetisk nolla full av klyschor. Att sanningen ligger på skalan där emellan kan man inte själv se. Men om man har känslan av att en bok måste skrivas, och måste ut, då lyckas man på något jävla vis sätta sig över tanken på andras reaktioner och ta fan i håg.

Och utåt ska man förstås stenhårt tro på sin bok och försvara den. Jag gick in för att sälja min bok, att tala för den.

Och gensvaret överträffade allt jag vågat hoppas på. Boken fick riktigt mycket recensioner för att vara en debutbok på ett mindre lite udda profilerat förlag. Varje recension var lika spännande för mig att läsa, varje gång tänkte jag ”jaha, är det så här boken ska läsas, är det detta boken handlar om”. För det är ju egentligen inte författaren som bestämmer över sin text, det är läsarna, och så ska det vara.

Jag fick göra intervjuer i tidningar, i radio och som sagt till och med i tv vid ett tillfälle. Dessutom turnerade jag runt i över ett år och läste ur samt berättade om min bok. Det var väldigt kul att se alla platser och möta alla dessa människor. Men samtidigt skönt att ha en vardag med ett jobb i veckorna vid sidan om.

Till min glädje fick boken också Kulturstöd för att den ansågs värdefull, vilket bland annat innebar att bibliotek över hela landet fick gratisex av den. Min förläggare Edenborg, som jag verkligen vill tacka för gott stöd och samarbete, hade dessutom föreslagit att vi skulle skriva in mitt kontrakt att jag skulle få royalty på eventuellt kulturstöd. När så boken fick Kulturstöd blev jag historisk som första författare som fått royalty på ett kulturstöd.

Rojaltyn jag fick för bokförsäljningen gjorde mig inte rik, och motsvarade inte timlön för tiden jag skrivit boken direkt. Men för mig var det ändå en rejäl slant. För första gången i mitt liv hade jag råd att köpa en egen ny dator. Det var en märklig känsla att ta ut pengarna på Svensk Kassaservice för att bara strosa över till Kulturhusets Mac-affär, lägga upp casch på bordet och strosa hem med en skinande ny vit macbook under armen.

En ännu mer overklig känsla infann sig våren därpå när jag fick ta emot ett stipendium på 50 000 från Artister Mot Nazister.  Denna summa visade sig nämligen täcka alla mina skulder. Dittills hade jag varit evighetsgäldenär och varit inställd på att vara det resten av livet. Aldrig kunna ta lån, skriva eget kontrakt på lägenhet eller fast telefon, aldrig kunna köpa bil och så vidare. I ett slag hade jag en framtid.

Jag fick ta emot stipendiet ur Mikael Wiehes hand, och han sa till mig att han läst och tyckt mycket om boken. Jag höll tal i en sal full av festklädda människor säposnutar och gratismat. Jag kände en blandning av upprymdhet och skräck och blev rätt rejält full i rena förskräckelsen, men det visade sig inte förrän efteråt när jag firade med vännerna och vågade vara mig själv igen.

”Fick du ligga mer när du gett ut en bok?” är en fråga som jag fått ibland. Svaret på det är ja, absolut.

Men det hände sedan något betydligt bättre, att jag hittade en man som jag vågade ta beslutet att ha en monogam parrelation med, och som jag nu också väntar barn med. Hela mitt liv hittills har jag varit livrädd för parrelationer, också dem jag ändå har varit i. Men denna relation innebar en privat revolution då jag för första gången i livet vågat älska en man villkorslöst, och ännu bättre vågat bli älskad och ta emot kärlek.

Jag har nu också börjat studera igen. Denna gång lite mer målmedvetet. Jag trodde aldrig jag skulle kunna börja studera igen då en del av skuldhärvan jag trasslat in mig i handlade om CSN. Men så skrev jag en bok, och fick plötsligt råd att leva igen. Det känner jag mig mycket glad över.

Så mitt personliga 00-tal har varit rikt på händelser och känslor, och blivit stadigt allt bättre. Önskar jag kunde säga detsamma om årtiondet i stort.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk slår till med sanningar om polis- och journalistkåren i Göteborg i Hellre snut än journalist, Andrea Doria kommer med den viktiga uppmaningen Protestera mot förbudet av FAU-B, Kim Muller publicerar det intressanta föredraget om Miljonprogrammet som jag berättade om att jag hörde i Lund, Kvinnor gör en Språklig revidering: det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete, VSF har rest till det toppmöte som avslutade 00-talet och visar Två bilder från Köpenhamn

Övriga tips: Förbundet Arbetarsolidaritet berättar om 40 år sen den stora gruvstrejken!,  du som är julfantast och vill veta allt, jag menar allt, om granar och julgransskötsel läs här, Röd Libertarian funderar Appropå Köpenhamn, Zombiebloggen testar Zombie Pandemic (BETA), CJ Håkansson om Modesty Blaise och andra starka hjältinnor i Falsk blysamhet

THE SPIRIT OF 01

13 Jun

Just nu är det exakt åtta år sedan Gbg-01, kallat omväxlande Göteborgskravallerna och Göteborgshändelserna, beroende på var man lägger fokus. Det var så enormt mycket människor där de där dagarna. Som gjorde så olika saker. Och upplevde det hela så olika. Jag har beskrivit mina upplevelser av Göteborgshändelserna i min bok Deltagänget. Den kommer för övrigt att gå som sommarserie i Göteborgs Fria Tidning i sommar om någon är nyfiken, men tyvärr glömde jag bort om det var nu i helgen 12e-13e eller motsvarande dagar i juli den serien skulle starta? Men jag tror inte att man kan skildra en så stor händelse annat än högst subjektivt, den är mer komplex än den enskilde som befinner sig i den. Å andra sidan är det nog ändå bättre med röster från de som faktiskt var där, än att skriva utifrån efterhandskonstruktioner. Eller alla tyckare under och efter den helgen som kom med vilda teorier utan att överhuvudtaget ha satt sin fot i Göteborg.

När min bok precis kommit ut fick jag gå på en stor mängd intervjuer, och en av de vanligaste frågor jag fick var faktiskt denna: men varför skrev du så lite om Göteborgskravallerna? Jag svarade att de inte var huvudsaken i just min historia, jag såg dem som en logisk konsekvens av en utveckling som pågått under 10 år. Det var denna utveckling jag ville skildra, och för just min huvudperson fanns många andra ögonblick som var betydligt mer avgörande. Detta svar tycktes faktiskt provocera både en och annan av journalisterna. Göteborgshändelserna var ju Det Viktiga. De var ett Nationellt Trauma som Formade Oss. Och jag förstår tankarna och känslorna bakom en sådan uppfattning, men vill ändå stilla invända mot den.

Framförallt för att jag inte kan se ett sånt där nationellt Oss. Jag ser ingen Folkgemenskap eller enig opinion. Men den är nog en nödvändig myt för många journalisters självförståelse! I mina ögon är samhället inte ett, det finns många olika samhällen på samma geografiska yta, och därför många olika opinioner och processer. Där media såg ett nationellt trauma, som kanske snarare var ett trauma för dem själva, så jag ett oundvikligt uttryck för en lång utveckling. Det är inte samma sak som att det inte var en kedja av händelser under de där dagarna som var mycket omvälvande för enskilda inblandade, och även för de grupperingar och politiska miljöer som var inblandade.

Själv var jag med och organiserade solidaritetsarbetet de där dagarna. Jag var då inte längre lika aktiv politiskt som några år tidigare. Men jag såg vad som skulle komma med 10 års erfarenhet av likande saker, om än i betydligt mindre skala. Så jag tyckte att när nu ändå alla dessa människor från hela världen skulle komma till vår stad, och jag anade vilken dynamik det skulle leda till, vore det oansvarigt att inte försöka få igång ett solidaritetsarbete, så att de hade någon sorts skyddsnät när det brakade loss.

Det var spännande och lärorikt. Vi hade en liten grupp som sysslade med att se till så att anhöriga fick information om gripna vänner och familjemedlemmar, att folk fick advokathjälp och lite kaffe och information när de släpptes. En annan grupp med folk som till vardags var vårdarbetare och sjuksystrar höll i ett akutteam för att bistå skadade på plats och ge medicinsk information. Det var en fascinerande upplevelse hur arbetet rätt snart organiserade sig självt. Efter att från början ha varit en handfull närmast sörjande, formligen strömmade de frivilliga snart till när de såg behoven i praktiken. Hela Eu-toppmötet var som ett storskaligt experiment i ledarlös självorganisering under dramatiska omständigheter, och ärligt talat blev jag imponerad av hur bra det hela trots allt fungerade.

En annan sak jag gjorde inför Eu-toppmötet var att hålla föredrag om repression, med utgångspunkt i de erfarenheter jag och andra gjort i AFA, SUF och andra vänsterradikala sammanhang. Jag minns att jag då tog upp risken för husrannsakningar och att det inte finns några formella hinder för polisen att göra sådana även i offentliga lokaler. Jag tillhörde dem som såg med stor skepsis på att man lät sig inkvarteras av kommunen. Det låg en sån uppenbar fälla i det. ”Men vart menar du att folk ska bo då, det är inte som att vi har möjlighet att finna inkvartering till 30-40 000 människor?” var svaret. Och det var svårt att säga emot.

Jag upplevde alltså mötet mest lite från sidan. Med undantag av reclaimfesten på Vasaplatsen som jag gick på, och där jag hörde den förödande skottlossningen. Fast jag var längre ner i parken så jag hörde bara, såg inte. Dock hörde jag en skottsalva med ett flertal skott, det var bara ren tur att inte fler än tre blev skjutna. Ja, det var tre som träffades av skotten, inte en som det oftast hävdas. Jag var också på den stora fredliga jättedemon som var finalen för mötet.

På Avenyn var inte jag, och tycker därför att jag har svårt att säga något om det som jag bara hört andrahandsuppgifter om. Ändå ska jag försöka. Det har tvistats om både kravallernas syfte och orsak. Var de orsakade av polisprovokationer eller av en medvetet planerad attack från demonstranternas sida?

Jag tar risken att bli kallad vag och feg när jag avvisar sådana kategoriska förklaringar. För det handlar i såna här stora skeenden alltid om en dynamik. Polisen var tveklöst ute för att provocera. Den kollektiva husarresten på skolan var i sig en provokation. Och själv blev jag vittne till flera uppenbara provokationer under de två tillfällen jag var på plats. Som när polisen medvetet släppte in ett gäng nazianstrukna fotbollshuliganer på reclaimfesten, för att få igång ett bråk som kunde motivera att polisen sedan gick till attack. Eller när vi passerade polisstationen på Järntorget i den stora demon och en civilklädd polisman ropade till svarta blocket: ”han har dött nu! han är död den där killen!”. (Civilaren syftade alltså på den göteborgskille som blivit skjuten i magen med ett skarpladdat vapen dagen innan, och vid tillfället låg i koma. När detta hände var det långt ifrån säkert att han skulle komma att vakna upp igen.)

Något komisk blev denna provokationstaktik vid ”demonstrationen mot polisvåld” som uppstod ”spontant” på Järntorget. Där polisen uppenbarligen hade fått order att stå och pressa på folkmassan för att provocera. Nu gick inte jag på den demon, för i likhet med alla andra autonoma följde jag min instinkt och hörde mig för om någon jag litade på visste vilka som stod bakom arrangemanget. Men ingen visste något. Därför var alla som kom till Järntorget oerfarna och fredliga demonstranter som inte hade en tanke på annat än att backa lite till när snuten stod och tryckte ihop dem. Till slut tyckte befälet på plats att hela insatsen blev så pinsamt omotiverad att han gjorde myteri och helt sonika gick därifrån.

Men var inte kravallerna planerade då? Svaret är nej. Och läser man min bok ska man se att det visst har funnits kravaller, eller kravall-liknande händelser, som varit planerade i förväg. Vi var inte alls såna kaoter som vi ofta framställdes som, utan hade medvetna och genomtänkta syften med det mesta vi gjorde. Men kravallerna på Avenyn var i en skala som är omöjlig att planera för. Det fanns ingen plan. Däremot fanns självklart en kollektiv tanke hos folkmassan, att försöka ta sig ner till området där makthavarna satt och smörjde kråset. För att visa dem vad man tyckte om de senaste 10-årens massarbetslöshet, växande kontroll- och övervakningssamhälle, konkurrens mellan fattiga länder om vem som kunde sälja sin arbetskraft billigast osv. Helt enkelt om den utveckling som lite förenklat sammanfattas under rubriken Nyliberalismen. Dessutom fanns i den folkmassan människor från hela världen, inte minst från vår egen kontinent, som under många år skaffat sig erfarenhet av hur man agerar när polisen attackerar. Därför var dynamiken för en konfrontation där från början, och skeendet var spontant men för den skull inte kaotiskt utan tvärt om metodiskt.

Det var märkligt att höra alla konstiga spekulationer om svarta blockets ”strategi” som upphöjdes till sanning i media då. Framförallt den om att detta skulle vara ett sätt att ”få makten att visa sitt repressiva ansikte”, en strategi som tillskrivits maoister respektive RAF tidigare (och jag har inte kunskap nog om någondera av dessa rörelser för att uttala mig om ifall det ligger något i det för deras del). Det är väl annars snarare en känd fasciststrategi, att skapa oreda för att ”tvinga” staten att agera repressivt och påskynda framväxandet av en polisstat eller en statskupp?

Demonstranterna under Eu-toppmötet drevs knappast av någon lust att framkalla repression mot sig själva. De drevs snarare av en känsla. Nu var makthavarna där. Bara några steg bort. De som var ansvariga för nedskärningarna, nyfattigdomen, allt som drabbat oss. Nu var de där och folk ville helt enkelt uttrycka sitt hat mot den utveckling de stod för. Och det kan jag säga gällde alla demonstranter oavsett val av fredlig eller mer våldsam taktik. Media körde hårt på att försöka splittra folk genom att dela upp dem i helt olika ”sorters” demonstranter. Vissa var våldsamma, beräknande och onda, andra fredliga, oskyldiga och goda. Nu funkade den kategoriseringen inte alltid lika bra ute i verkligheten, där det knappast hjälpte mot polisvåld eller polisprovokationer att vara fredlig. Snarast fick ju de som var uttalade pacifister mest stryk i polisens jakt efter lätta offer.

Andan hos demonstranterna i hade mycket lite gemensamt med maoister eller stadsgerillor. Dessto mer med till exempel det folkliga upproret i Argentina samma höst, när hundratusentals Argentinare tog till gatorna sjungande ett enda slagord. ”Vi vill inte ha er, inte en enda av er” adresserat till politiker och kapitalister. Det fanns en anda den sommaren, en upprorsstämning i hela världen, som känns helt osannolik när man tänker tillbaka på den såhär bara åtta år senare.

Upplevelserna de dagarna var starka och präglade alla. Jag känner ingen som inte fick någon typ av paranoia strax efter Eu-toppmötet. Även om man arbetat med till exempel solidaritet, sjukvård, matlagning eller något annat fick man flashbacks och lättare psykossymtom. Det har jag också beskrivit i min bok, där huvudpersonen hör en helikopter som inte finns.

Strax efter Eu-toppmötet fanns också en ganska stark stämning i Göteborgs ungdomsmiljöer. Till skillnad från den officiella versionen var många unga göteborgare med i händelserna, inte minst på Vasaplatsen, inte bara vänsterpolitiskt folk utan mycket förortsungdomar. Många subkulturer fanns representerade på festen. Jag såg till och med raveare där, uppstyrda i sina finaste fluorescerande danskläder. Så den hösten satte kravallerna många undergroundkulturella spår, och poliser och socialarbetare arbetade dubbla skift med att ”tala ungdomen till rätta”. I kollektivhuset där jag bodde hade aldrig tidigare politik talats så öppet. I tysthet hade det alltid funnits en åsiktsklyfta mellan de yngre och äldre i huset, men efter Göteborgshändelserna blev sammanhållningen stark mellan de yngre som alla varit med och upplevt dem på ett sätt eller annat.

Media slog så hårt som möjligt mot den rörelse som de tidigare förringat, bortförklarat eller sett som isolerad och ofarlig. Eu-toppmötet skrämde många och en del hat följde i spåren av det. Ett hat man nog får se som både väntat, och rimligt utifrån vem som känner det. För toppmöteshändelserna visade att vänstern i Sverige inte bara var de där oförargliga drömmarna i plyschbyxor som vill ha det lite gulligare i samhället. Utan att under 90-talets vänstervåg fanns en verklig vrede, ett missnöje med klassamhället och utvecklingen som gjorde att vissa ungdomar helt ville bryta med det rådande samhället och kasta makthavarna över bord. Sånt skrämmer. Glasrutor gick då och då under nittiotalet, men den samlade vilja och styrka som visade sig på Göteborgs gator de dagarna sågs varken förr eller senare.

Redan innan Eu-toppmötesprotesterna fanns förstås en kritik mot den kampanjepolitik de representerade. Många ansåg att det var hög tid för den autonoma vänstern att lämna aktivismen, och brandkårspolitiken med olika militanta svar på fascisters och makthavares olika förehavanden. För att istället skaffa en social bas och engagera sig i den sociala verkligheten runt omkring sig. Även dessa kritiker kom förstås ändå till Eu-toppmötet i de flesta fall. Det var en händelse av en sådan dignitet och omfattning, den kändes oundviklig. Men det blev också en höjdpunkt, och en slutpunkt, för den sortens politik som 90-talets vänsterungdomsgeneration uppfunnit och utvecklat. Så långt kunde vi ta gatukampen, så långt kunde vi nå. Utan att något i grunden förändrats.

Många debatter som kom ur erfarenheterna av Gbg-01 ledde till en nyorientering under 00-talet. Jag tänker till exempel på den fackliga reorganiseringen inom SAC. Kritiken mot ”det politiska” som skilt från den vardagliga kampen, och åsikten att SAC ägnade sig åt plakatpolitik istället för facklig kamp hade en hel del med kritiken mot Eu-topphändelserna att göra. Liksom tillströmningen av yngre människor från aktivistmiljön som nu ville agera mer vuxet och göra skillnad i vardagen istället för att stå med plakat eller svinga gatsten.

En annan organisation som man nog får se som ett resultat av toppmöteshändelserna är RF (Revolutionära Fronten). Idag kanske deras medlemskår och inriktning inte verkar ha så mycket med -01 att göra. Men de föddes ur den radikalisering av unga människor som toppmöteshändelserna resulterade i, inte minst för dem som fick och satt på längre fängelsestraff (när jag skriver längre här menar jag i förhållande till vad som är normalt i dessa sammanhang). Och på samma gång ur debatten om hur politik ska föras. RF representerade en ny tid, med en strävan bort från aktivismen och in i vardagen. I vilken mån de lyckats med detta kan diskuteras, men det ska jag inte göra här, för det känns inte som min sak. Jag vill bara visa på olika sätt som toppmöteshändelserna även satte mer långsiktiga spår.

Sammanfattningsvis var Göteborgshändelserna på många sätt det kommunistiska spöket som helt plötsligt materialiserade sig mitt i Göteborg, och hon spred en hel del skräck omkring sig. En skräck som än idag har sina anhängare, som nästan rituellt upprepar vid varje tillfälle de kan hur de hade önskat att polisen hade varit hårdare, skjutit ihjäl folk och så vidare. Det är naturligtvis hemska uttalanden som om man tog dem på allvar skulle leda till ett öppet fascistiskt samhälle, men man måste se det som det är: rädda människor som står och håller upp kors och vitlök mot ett spöke.

Just nu springer polisen runt och försöker ragga råttor (förlåt: informatörer) inför årets Eu-toppmöte. Men personligen tror jag att de har nojat upp sig i onödan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att tro att det skulle kunna bli något som ens liknar 2001 års händelser. Det är heller inte att vänta. Tiderna förändras och med dem människorna och deras sätt att handla. Det kan argumenteras för att den autonoma vänstern hade en styrka och slagkraft under 90-talet, som vi inte sett under 00-talet. Men det tror jag är fel. Snarare har man under 00-talet riktat in sig på andra arenor än gatan och det offentliga rummet. Den klasskamp som dagligen pågår är för det mesta osynlig och ointressant för till exempel media. Men det betyder på inget sätt att den är oviktig, tvärt om.

Och när vi nu har gått varvet runt och det åter är kris, börjar den autonoma vänstern åter att synas på gatorna och i det offentliga rummet. Men då är det värt att notera att målen för det är andra och förankringen är större än den som fanns när jag var ung. Om målen på 90-talet var fascister och ”dumma företag” är de idag den obefintliga bostadspolitiken, de orimliga avgifterna i kollektivtrafiken, de politiska angreppen på arbetsrätten och andra konkreta frågor. Därför får nog inte Eu-toppmötet 09 samma prioritering som de sociala frågorna som finns här och nu: till exempel kampen för billigt boende åt alla.

Ikväll har väl de flesta hört att det kommer att bli ett reclaim i Västra Hamnen i Malmö. Det har verkligen surrats om i media. Det är en ganska intressant händelse såhär på kvällen innan årsdagen av Göteborgskravallerna. För reclaimet anordnas uppenbarligen av den nya generation aktivister som varit i farten med husockupationer på senare år, inte minst i Skåne. De har hittills visat sig vilja driva sin sak helt pacifistiskt, och tog emot en del stryk under till exempel Ockupationsfestivalen utan att slå tillbaka. Därför kan den enorma rädslan för våld och skadegörelse ikväll synas lite förvånande. Ett medborgargarde har till exempel lanserats, med premiär i kväll, och polisen har nojat upp sig så till den grad att de drog pistol mot en lekande trettonåring som de fann i området.

Visst går det att tänka sig att ungdomarna kan ha radikaliserats av polisens övervåld i Lund. Men framförallt är det väl insikter om klassamhällets natur som skapar denna skräck. De som bor i Västra Hamnen vet att deras område är välbärgat, och i såna områden ligger skräcken för de farliga klasserna och för revolt och upplopp latent. Gärna i Rosengård men inte hos oss. Då är de plötsligt mycket medvetna om att samhället inte är ett, och att de exkluderade kan ha anledning till vrede.

Det är svårt att inte se spöket där igen, samma spöke som materialiserades under Göteborgshändelserna. Och återigen kommer vampyrjägarna ut med sina litanior om att polisen borde skjuta folk och friheten få ett slut. Nu skulle jag ha kunnat komma en lika konspiratorisk teori som media hade om oss under toppmötesdagarna. Och anta att det är en medveten strategi från media, polis och gardister för att framkalla våld från gatufestdeltagarna, så att staten ska få tillfälle att förstärka sin repressivitet. Men se jag tror faktiskt inte det. Jag tror bara att det är dumhet, kanske inte från polisens sida, men helt klart från gardisternas. Det är inte första gången rädsla leder till en irrationalitet som får det fruktade att bli verklighet. Rädsla har alltid varit en urursel utgångspunkt för handling. Och om man inte kan hjälpa att man är rädd så kommer här ett tips i all välmening: visa det för all del inte! Det märks. Och därmed har du redan börjat förlora.

För den som vill avsluta med lite musik bifogar jag här Four dead in Ohio, med Crosby, Stills, Nash and Young. En låt som visar hur historien upprepar sig. Och kanske lite passande med tanke på Neil Youngs besök på Where the action is.

Tips från Konfliktportalen: Också Andrea Doria tar upp polisens säpos informatörsstrategi och medborgargardet i Västra hamnen, Björnbrum tar upp ett märkligt uttalande av Carl Bildt i ”Spännande pluralism i Iran”, Cappuccinosocialisten föreslår Demokratisering, Samira Ariadad skriver på Dagens Konflikt om Lagenakonflikten under rubriken Att vinna en stark arbetarrörelse åter, Kim Muller berättar att Rikspolisstyrelsen kommenterar mitt inlägg om Reclaimet, Redundans tipsar om Krigsmaskiner och insändare, Totalavlöning skriver om det sociala arvet i Minnen som inte sviker och Vardagspussel berättar om den dagliga kampen på arbetsplatsen i Chefer förstår ingenting.