Tag Archives: Alternativa politikerveckan

MAKTENS MÄN OCH MOTSTÅNDETS KVINNOR I VISBY

4 Jul

I stark sommarvärme åkte jag för att andra året i rad delta i Alternativa Politikerveckan på Gotland. Ön verkade så mycket mer lockande och vacker i år. Kanske för att jag inte, som förra året, höll på att tända av från stark smärtmedicin efter ett armbrott. Det berömda vita himmelsljuset, den vita stenstranden vid hamnen, armadan av svanar som seglade in mot stranden vid sextiden på morgonen, valmoblommor, cikoria och jättetistlar.

Å andra sidan den galna politiska cirkusen som pågick i stan. En bekant berättade att förra året pågick runt 500 programpunkter under Almedalsveckan, i år var det runt 1000. Makthavare av alla slag: politiker, lobbyister, kyrkor, företag, mediamänniskor, försökte alla bjuda över varandra med valfläsk i bokstavlig bemärkelse. Det bjöds på allt: grillade grisar, frukost, brännvin, godis, tidningar, läppglans, vin, öl. Kontrasten kunde inte vara större till Alternativa politikerveckan, där istället vardagens politik stod i fokus; kampen på arbetsplatsen och i kvarteret.

Den första föreläsningen jag gick på hölls av en tjej från Motarbetaren. Hon pratade om hur man kan kämpa på arbetsplatsen i ett så osäkert yrke som vikarie i vården. Hon berättade om hur hon och kollegorna gått samman och fått igenom löneökningar för alla genom att agera enat. Dessutom gav hon goda råd om hur man bör agera och hur man inte bör agera som vikarie eller på sommarjobb, för att få en bra gemenskap och sammanhållning uppåt och vara solidarisk med arbetskamraterna. Och om övervakning och kontroll i vården, underbemanning och hur man kan motarbeta den, om förhållandet till vårdtagare och behovet att agera självständigt som just arbetare med andra behov än vårdtagare eller anhöriga.

Dagen därpå, i onsdags, började med en programpunkt med Varken hora eller kuvad. De fyra kvinnorna i panelen tog upp religionsdebatten, som jag också deltagit i här på bloggen. Precis som jag har de under de senaste åren upplevt en starkt religiös vind, där det sekulära samhället många gånger ger vika för religiösa organisationers påtryckningar. Tydliga exempel är de religiösa friskolorna. De pekade på samverkan som nästan alltid finns mellan organiserad religion kvinnoförtryck, auktoritär och våldsam ”uppfostran” av barn, indoktrinering och patriarkala värderingar. De förklarade hur den patriarkala hederskulturen förvandlar kvinnor till varor. Det fästs enorm vikt vid om kvinnan är gift eller ogift, och att ogifta kvinnor är oskuld. Giftermål är en tradition som inte går ut på frivillighet eller kärlek, utan är en affär mellan familjer och släkter, framförallt männen. Hela det patriarkala samhället är baserat på prostitution. Det påpekades att förlorarna på den neoreligiösa vågen är kvinnor, barn, och arbetarklass i förorterna. För det är inte rika och väletablerade föräldrar som övertalas att sätta sina barn i dessa indoktrineringsskolor. De kvinnor i panelen som var invandrade uttryckte en enorm frustration över vad man uppfattar som den svenska vänsterns och svenska feministers svek i dessa frågor. Vänstern som en gång i tiden var fanbärare för en sekulär utveckling där kyrkan skiljdes från staten är nu helt frånvarande när det gäller att försvara folk från prästvälde, religiöst tvång och indoktrinering.

Därefter tog jag en liten paus och hämtade andan inför mitt eget föredrag på eftermiddagen. Det var i Biblioteket, på den vackra S:t Hansskolan där hela veckans program genomfördes. Jag pratade om den antifascistiska historien i Sverige under 90-talet. Inte med betoning på fasciströrelsens historia, utan på vår historia som motståndare till den. Jag delade också ut lite frågor till workshopen dagen därpå, så att folk skulle hinna fundera lite, för historien är bara relevant om man sätter in den i sitt sammanhang med nuet, och använder erfarenheterna till någonting.

Sista programpunkten jag gick på den dagen var America Vera Zavalas föredrag om fabriksockupationer i Argentina. Hon berättade mycket intressant om Argentina och vad som hände där 2001. Militärdiktaturen rensade 1973, för övrigt samma år som jag föddes, på ett mycket brutalt sätt ut hela vänstern i landet. Folk torterades och släpptes ut över havet från helikoptrar, så att deras döda kroppar när de började flyta i land på stränderna skulle hålla de oppositionella i befolkningen i skräck och tystnad. Den nyliberala politiska agendan genomdrevs under befokningens tystnad. America berättade att i ett arbetarområde med 2 miljoner innevånare fanns på 80-talet ett enda sjukhus, ändå var det långt ifrån det fattigaste området. Krisen 2001 bröt den tystnaden, folk tog till gatorna i hundratusental. En annan sak som hände var att arbetarna tog över de företag som cheferna bara smet ifrån, lämnande skulder och månader av obetalda löner efter sig. Hon visade hur dessa företag mot alla odds klarat sig mycket bra tack vare stöd i lokalsamhället, om än fientligheten från politiskt håll varit stor. Hon berättade om en syfabrik och ett hotell som exempel på framgångsrika arbetarstyrda företag. Alla dessa drivs genom stormöten och med arbetsrotation. Inte på grund av några ideologiska principer, utan därför att arbetarna funnit tillvägagångssättet effektivast. Ett par av företagen hade övergått till en ledarprincip efter att arbetarna kommit överens om det, men för dessa går det generellt sämre. Det har också visat sig att när arbetarna själva styr tycker de flesta att det är roligare att vara i produktionen än i administrationen, eftersom de numera styr över vad som ska produceras, hur och i vilken takt och omfattning. En kvinna på syfabriken berättade att hon blev mycket nervös när det var hennes tur att stå för ekonomistyrningen, hon som de flesta där hade börjat jobba direkt efter grundskolan och trodde att räknandet kunde bli svårt. ”Men” konstaterade hon ”det var ju jättelätt, bara plus och minus”. För så blir det när behovet av att hålla undan mervärde från arbetarna och fördela vinst bland utomstående intressenter inte längre finns. America pratade också om den senaste europeiska vågen av chefskidnappningar och arbetsplatsockupationer i Europa, och om hur Globaliseringsrörelsen som varit aktiv och drivit frågor dödades av att kriget kom i och med 11e september.

Kvällen avslutades med filmen Bloody Sunday, om den fruktansvärda massakern på Nordirland.

Torsdagen startade med en blockad mot Elisabeht Markström, som avskedat en anställd på föreningen HOPP utan saklig grund och därefter lockoutat den anställda och förhandlingsvägrat. Tyvärr försov jag mig denna morgon så jag kunde inte vara med på blockaden mot det möte där politikern Markstöm skulle marknadsföra sig själv. Men jag hörde efteråt att det blivit lyckat. Uppslutningen var stor och alla flygblad gick åt direkt. Nojan bland makthavarna var också tydlig när denna lilla fackliga symbolhandling ledde till att Markström kom med livvakter och diverse tanter i föreläsningssalen visiterades. Man kan ju undra vad de hade väntat sig? En bomb? Ett knivdåd? Skrattretande.

Jag hann inte ens vara med på Strejkskolan med Frances Tuuloskorpi, som jag annars sett fram emot mycket. Frances har arbetat sen 1977 på bageri, där hon varit drivande i en fackklubb som, tyvärr så ovanligt nog, drev klasskamp på arbetsplatsen. Det finns en film om kampen på Bagarn som alla som inte sett den måste se: Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Däremot hann jag till hennes eftermiddagsföredrag ”Tror du att våra villkor bestäms uppifrån, genom avtal och lagar?” Hon visade i detta, som jag tycker det allra bästa av föredragen jag hörde, med all önskvärd tydlighet att så är det inte. Hon beskrev utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren när arbetsköparna varit de som drivit klasskampen. Hon visade hur besluten som medvetet eller omedvetet tas av arbetarna på varje enskild arbetsplats, när det gäller vad man ska acceptera eller ta strid för,  är det som avgör vilka avtal och vilka lagar som blir möjliga. Hon beskrev fackens svekfulla medgörlighet, men också hur förödande det är när arbetarna inte förstår att det är de som är facket. Bara när de sätter sig (det vill säga strejkar eller tar till annan stridsåtgärd) ger de ombudsmännen verklig möjlighet att förhandla. Hon tog exemplet LAS som började urholkas redan under 90-talet, genom att arbetsköparna använde krisen som ursäkt för att flytta fram sina positioner. De tryckte på för ändrade avtal, som skulle ge möjligheten till permanent underbemanning genom utökad rätt att använda visstidare. Facken gav efter till den grad att antalet visstidare blev obegränsat. Därefter kunde näringslivet argumentera att ”LAS är för krångligt”, en oreda som ordnats av dem själva genom att öppna för underbemanning och obegränsad visstid. Frances konstaterade att nästa mål som arbetsköparna har är att helt fritt få sparka vem som helst när och hur som helst. Och som hon sa ”Hur många arbetarkollektiv vägrar i praktiken att acceptera det, ja jag vet bara ett: Lagena”. Det är verkligen en katastrofal bild att se dem föra den kampen ensamma utan någon uppbackning från den påstått så ”starka” svenska fackföreningsrörelsen. Hon tog också upp utpressningsmetoden arbetsköpare använder idag, som vi ser skräckexempel på i till exempel fallet Älvsbyhus. Slutordet blev att all annan kamp på alla andra nivåer i samhället än våra arbetsplatser blir en meningslös lek om vi inte driver politiken där det verkligen gör skillnad: på arbetsplatsen.

Efter Frances föredrag var det min tur att hålla i programmet, men det kändes skönt att under workshopen var det inte jag som skulle hålla låda, utan fokus låg på deltagarnas tankar kring antifascism. De fick diskutera i smågrupp och storgrupp kring bland annat följande frågor:
Vad kan ni se för likheter och skillnader mellan dagens situation och hur det var på 90-talet när det gäller antifascism?
Vad kan vi lära oss, om något, både bra och dåligt?
Är antifascism en viktig fråga, varför/varför inte?
Finns det problem med att så mycket kraft ägnas åt just den antifascistiska frågan?
Kan man integrera antifascismen i sin organisations övriga praktik eller ska den tas separat?
Hur förhåller sig denna fråga/bör denna fråga förhålla sig till övriga mer offensiva politiska frågor?
Hur skapar man största möjliga trygghet vid antifascistisk verksamhet och hur ska man motverka våldsspiraler?
Hur mobiliserar man allmänheten?
Hur förhåller vi oss på ett vettigt och framgångsrikt sätt till ett idag mer städat rasistparti som SD?
Vad har ni för tankar kring självförsvar?
Finns det konkreta förslag i grupperna på vad man kan göra, och/eller erfarenheter av saker ni har gjort som fungerat bra?
Trots att vi bara hade en timme att tillgå kändes det som att många tyckte att det var en givande diskussion. Själv tyckte jag att det var roligt att se människor med så helt olika åldrar, organisationstillhörighet och vänsterpolitisk bakgrund prata om dessa frågor tillsammans. Av någon obegriplig anledning är det ovanligt, men jag hoppas att vi i framtiden får se både mer av ifrågasättande och nytänkande på alla håll i den antifascistiska frågan, och mer forum för debatt kring den (riktig debatt då i motsats till tjafs).

Efter workshopen såg jag ett föredrag om Stadsdelsmotstånd i Malmö under 2000-talet. En kvinna från en Stadsdelsgrupp, en gång i tiden född ur Autonomt Motstånd, berättade om hur man hade arbetat med frågor som gentrifiering, sopor och nedläggningar av daghem på Möllevången under 2000-talet. Ett arbete som fötts ur insikten att det är i vardagen vi verkligen kan förändra. Gruppen ville driva en social och offensiv socialistisk praktik som alla känner sig välkomna i, även äldre och de som bildat familjer och fått barn. Föreläsaren tog upp erfarenheter som att arbeta i motvind och till slut förlora mot den stora sociala processen gentrifiering, men samtidigt väcka medvetenhet om skeendet och hur pengar omfördelas från underhåll i områden där fattigare människor bor till byggandet av lyxområden som Västra Hamnen. Hon berättade om hur man vunnit i andra mer konkreta frågor. Till exempel fått tillbaka en sopåtervinning som tagits bort, trots att de boende ju betalar dyrare priser för mat för att bekosta ÅV. Det gjordes helt enkelt genom att sätta upp skyltar som om den fortfarande var där och att innevånarna kollektivt fortsatte använda platsen som ÅV, tills det blev ohållbart att ignorera det. Och många liknande exempel. Hon talade också om begränsningen, hur Möllan mer och mer blivit ett område för medelklassmänniskor, ofta med vänsteråsikter, som hade vana och självförtroende att kunna kräva sin rätt. Då var det lätt att mobilisera mot nedläggningen av ett lokalt dagis och stoppa den. Men när ett dagis istället lades ner i ett fattigare område i staden, då protesterade inte de föräldrar som stoppat slaktandet av sitt eget. Därför har man under parollen ”alla barn är allas barn” startat projekt för att öka solidariteten och visa på att vi måste ta ett kollektivt ansvar för varandra. Slutligen visade hon på hur människor kan ha fina teorier men i sin praktiska vardag agera osolidariskt, genom att välja privata alternativ i vård och skolor till exempel lämnar vi de minst resursstarkas barn, sjuka och föräldrar åt sitt öde, istället för att gemensamt ta strid för något bättre åt alla. Föreläsaren ville också få oss att ifrågasätta många begrepp i debatten, till exempel vad vi menar med ”problemområde”. Om vi har 79 meter väg, och det bor 229 personer i hyreshus längst med denna. Eller om vi har 79 meter väg och det bor åtta personer fördelade på fyra hus längst med denna, fast den kräver exakt lika stor kostnad för VA och vägunderhåll som hyreshusvägen. Vem är det då som i praktiken tar mest resurser i anspråk?

Som sista programpunkt denna dag gick jag på ”SAC – workshop om sexuella trakasserier i skolmiljö”. Det visade sig att de två kvinnor som höll i den, Mia och Sanna, bägge sparkats ut från HOPP, det blockaden på morgonen protesterat mot. Mia sparkades på osaklig grund, Sanna hade slutat få ideella uppdrag då hon accossierats med Mia. Nu fortastte de därför på egen hand att upplysa om sexuella trakasserier. Det var inte någon traditionell föreläsning utan gruppövningar där syftet var att lära sig identifiera trakasserier och öva på att se sina egna handlingsalternativ. Hur vi kan använda olika kommunikationsstrategier med röst och kroppsspråk för att värna vår personliga integrietet och sätta gränser.

På fredagen gick jag på den allra sista programpunkten för min del: en medlem i fånghjälps/fångkampsgruppen ABC Stockholm berättade om deras arbete för vänsterradikala fångar som häktats eller fängslats för politisk verksamhet. Han uppmanade också folk från andra orter att starta upp samma verksamhet. Och gav många bra råd och tips om hur man ska tänka och vad man kan hävda för rättigheter i kontakt med väktare, polis, plitar, advokater och kriminal”vården”. Han gjorde också en ljudinspelning under genomgången, och lovade att ljudet ska läggas upp på ABC Stockholms hemsida inom kort.

Efter denna föreläsning konstaterade jag att det var den enda av de jag såg som hölls av en kille. Jag pratade också med en i samordningsgruppen för veckan, och han berättade för mig att något mer än hälften av deltagarna på APV i år var tjejer och kvinnor. Så, ni som fortfarande envisas med den märkliga vrångbilden av den radikala vänstern som grabbig, mansdominerad osv kan lägga ner nu. Verkligheten är den motsatta! Jag vill tacka alla intelligenta, engagerade och kunniga kvinnor, och den likaledes intelligente, engaerade och kunnige killen, som höll i föredragen jag såg! De var alla väldigt bra.

Sen är det tyvärr så med en vecka som denna att man ändå missar det mesta… Ett urval av föredrag/workshops jag hade velat vara med på men av en eller annan anledning inte kunde: professor Brian Palmers crash course i att undersöka makthavarna med Almedalen som studieobjekt, bloggkollegan Luftslottets föredrag om fri programvara som antikapitalistiskt redskap, Ockupantscenen om ockupationsfestivalen i Lund och den ohållbara bostadssituationen, föreläsningen om Lagena-konflikten, Registrets föredrag om hur papperslösa idag organiserar sig för att förbättra sin situation på arbetsmarknaden, Vänsterjuristernas föredragning om hur lagen diskriminerar på grund av klass, Interfems föredrag om feministisk antirasistisk mobilisering och samarbete, Nätverket mot rasism som också pratade om antirasistisk mobilisering, filmen Facking Generation och efterföljande samtal med regissören Moa Forstorp, Varken hora eller kuvads seminarium om hedersrelaterat våld, Kulturkampanjens föreläsning om behovet av frirum och situationen för husockupationer i Stockholm, Frances Tuuloskorpis Strejkskola, Planka.nus appell för en klimatsmart och rättvis transportpolitik, ABC Stockholms föredrag om fängelseliv,  bloggkollegan Kim Mullers föredrag Att kämpa för att vinna Motarbetaren. Och det är ändå bara föredrag just jag hade velat gå på.

Även om det var trevligt att vara på APV förra året, var det i år mycket mer centralt och betydligt fler besökare, vilket bidrog till en kanonbra stämning. Dessutom hade SUF sitt sommarläger samtidigt och var också inblandade i programläggningen, och det gjorde det hela ännu bättre. Tack alla i Visby, ni arrangörer som gjort ett jättearbete med roddningen, alla bekanta och vänner jag hade nöjet att träffa, alla som kom på mitt föredrag och/eller workshopen, och alla nya trevliga människor jag hade förmånen att träffa!

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk ifrågasätter dagens piratrörelse i Quote: The Profit Bay, Andrea Doria undrar apropå Israel: Apartheid, anyone?, Björnbrum uppdaterar oss på teknikfronten i Forskande robotar, Cappuccinosocialist bjuder åter igen på filmtips i  Min vän Bresson, en annan bloggare som skriver om Visby i veckan är Dom ljuger: här handlar det inte så mycket om APV utan om cirkusen runt omkring, Fragment minns Villy Kyrklund i En konstnärs död, Johan Frick beskriver en artikelförfattares känslor i Jag har satt många barn till jorden, Kaj Ranving konstaterar Fuskjakt dyrbart fiasko, även Luftslottet skriver om APV i Rapport från en motståndsoas i en politisk öken, Apropå Almedalsveckan skriver Redundans Dagens politikerförakt: Socialdemokraterna, StockholmsPunk har läst en pamflett i ett udda ämne och berättar Wångska Attentatet 100 år!, Tusen pekpinnar har en annan åsikt än Acidtrunk i Försäljningen av The Pirate Bay är positiv för fildelningen

Annonser

MITT VÅR OCH SOMMARPROGRAM

8 Apr

Jo visst. Försiktigt uppvaknad ur vårvinterns förkylningskoma så är det jättemycket som står på programmet. Det är högsäsongen för möten, föredrag och vårfester. Men här tänkte jag göra lite reklam för tre programpunkter där jag är inbokad som aktiv deltagare eller föredragshållare.

Redan i slutet av april ska jag, som jag har berättat tidigare här på bloggen, besöka Joe Hill-gården i Gävle. Närmare bestämt den 29e april. Då jag håller i ett av en serie författarsamtal under våren. Jag kommer att läsa något stycke ur min bok, ska du gå och har något särskilt önskemål kring det så skriv gärna här i kommentarsfältet. Därefter ska jag prata lite om min bok och om innehållet i den. Här hoppas jag att ni vill delta aktivt i samtalet med frågor och synpunkter, så får vi se vad ni tycker är viktigast/roligast att prata om. Jag är väldigt nyfiken på själva Joe Hill-gården. Gävle är alltså den berömde kampsångsdiktaren, amerikaemigranten och IWW-aktivistens hemstad och gården är ett museum förvaltat av Joe Hill-sälskapet och Gävle LS av SAC. Men i vår har det varit mer än museum då man kommit igång rejält med programverksamheten. Man har haft flera författarkvällar under våren, bland annat med Åsa Linderborg. Just nu pågår utställningen ”tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Den 15e april blir det tonsatta Dagermantexter under rubriken ”flykten valde oss”, 1a maj firas på gården och den 13e maj talar Ola Larsmo under rubriken ”den bekväma tystnaden -att skildra fascismen i krigets Sverige”. Och som sagt den 29e april klockan 19 är du välkommen om du vill höra lite högläsning ur Deltagänget och snacka en stund om skrivande och politik. Välkommen!

Nästa inbjudan jag tackat ja till i vår var för mig lite mer oväntad. Jag ska nämligen vara med i en panel på Uppsala Pride Festival i år. En festival som uppges vila på queerfeministisk, anti-rasistisk och hbtq-aktivistisk grund. Men det är alltså inte en renodlad festival av och för homosexuella utan inslagen av feminism och anti-rasism är lika viktiga delar av mixen, om jag förstod arrangörerna rätt. Jag blev inbjuden till ett panelsamtal kring 40-årsjubileet av Stonewall Inn. Detta väcker en hel del intressanta frågor som arrangörerna vill belysa genom panelen. Ett urval är: hur förhåller sig en rörelse till en historia vars startpunkt dateras till regelrätta kravaller? Logiken i synen på våld när man till exempel utesluter en grupp som AFA men tillåter grupper av poliser och militärer, samt företag som CocaCola? Vad har det feministiska perspektiv som ser all våldsanvändning som patriarkal lett till? Hur ska hbtq-rörelsen förhålla sig till de våldsamma delarna av sin egen historia? Hur förändras radikala/militanta rörelser över tid? Jag funderade en del innan jag tackade ja till denna inbjudan. Tidigare har jag tackat nej till en panel som skulle handla om våldsfrågan. För jag tycker det är meningslöst att tala om våld lösryckt från sitt sammanhang. I det sammanhang det ska diskuteras på Uppsala Pride kändes det däremot högst relevant. Och ju mer jag tänkte på det, ju starkare åsikter insåg jag att jag har. Jag påpekade för arrangörerna att jag inte kan bidra med något queerperspektiv, däremot med de två perspektiven att leva som kvinna och bakgrunden i ett militant politiskt sammanhang. Men de menade att det var detta de frågade efter hos mig. En panel består ju av flera personer med olika erfarenheter. Tyvärr vet jag inte i skrivande stund vilka andra som kommer att vara med i panelen, men den som vet posta gärna i kommentarer. Jag tror det kan bli ett intressant samtal. Och paneler är inte till för att en publik ska lyssna på ett antal ”experter”, punkt. Nej en bra panel ska snarare väcka liv i en fråga och stimulera sin publik att fortsätta debatten även efter festivalen. Så det är min förhoppning och ambition. Med tanke på de senaste årens attacker vid Stockholm Pride från små grupper av högerextrema och religiösa fanatiker så känns frågor om våld, motvåld, självförsvar, offensiv och defensiv högst relevanta. Så kom gärna och lyssna och tyck till. Festivalen pågår i Uppsala 27e till 31a maj. Just vår panel kommer att vara sista dagen, alltså den 31a maj.

Därtill är jag preliminärbokad att delta på Alternativa politikerveckan i Visby även i år. Veckan är en bredare samling för grupper både ur vänstern och ur det som kanske kan kallas ”alternativrörelsen”, som till exempel grupper engagerade i miljöfrågor. Det är tänkt som ett forum för folkrörelser, därav alternativt i förhållande till ett forum av proffspolitiker. Jag var där förra sommaren och läste ett stycke ur min bok och pratade lite om skrivande och fördelar och problem med att göra som jag, självsvåldigt ta sig ”rätten” att skriva sin egen historia. Och därigenom i mitt fall också andras historia, för vid sidan av mig är det få som skrivit i ämnet (bizzara ”experter” utan all kunskap och empiri som Sandelin, Lodenius mfl. kan vi helt bortse ifrån). Vilket naturligtvis kan vara ett problem då man som skönlitterär författare ibland får tjäna som ”sanningsvittne” och tillskrivs en oförtjänt auktoritet. Det var en trevlig kväll och jag kände mycket värme och intresse från folk som var där. I år har jag blivit tillfrågad att komma och prata om ”anti-fascistisk historia”. Närmare bestämt den mycket avgränsade anti-fascistiska historia som berör det svenska 90-talet. Men det var en intressant politisk tid då dagens svenska fasciströrelse formerade sig liksom den autonoma vänstern. Varför hände det då? Vilken dynamik var i gång under årtiondet? Vilka strategier prövades och vad ledde de till? Hur såg det ut jämfört med idag? Personligen tycker jag att det finns en del lärdomar att dra och ännu fler frågeställningar som öppnar sig för diskussion. Och jag är övertygad om att fasciströrelsen och hur man bemöter eller inte bemöter den är viktigt att diskutera. Inte endast i små slutna anti-fascistiska grupper. Utan i ännu högre grad i grupper som räknar sig som folkrörelser, alternativrörelse, hbtq-rörelse och så vidare. Därför att dessa högst ofrivilligt är i fasciströrelsens kikarsikte. Ibland som mål för infiltration av suspekta grupperingar. Men lika ofta som mål för aggressioner och öppet våld. Vilket till exempel attacker mot deltagare i Prideparaden, brandattackerna mot Göteborgspiraternas fest och Kulturhuset Cyklopen visar med oönskad tydlighet. Därför hoppas jag att föredraget på APV blir av och att så många som möjligt kommer och lyssnar och deltar i diskussionen då och efteråt. Alternativa politikerveckan pågår 28 juni till 4e juli i Visby. Vilken dag och tid jag kommer att delta är ännu inte beslutat, lika lite som programmet i övrigt är spikat. Men ska man döma av förra året så lär programmet bli både omfattande och varierat. Hoppas vi ses i det vackra sommar-Visby!

Slutligen hoppas jag att alla ni Stockholmare kommer på Anti-rasistiskt forum på ABF-huset den 19e maj, arrangerat av Dagens Konflikt. Själv ska jag delta, inte som inbokad talare, utan som en av alla medborgare som är berörd av händelseutvecklingen. Kom du också!

Tips från konfliktportalen: En trevlig nyhet här på bloggen är att jag nu har nöjet att vara del i ett kollektiv på en bloggportal. Därför detta nya inslag som kommer i slutet av alla inlägg från och med idag, där jag tipsar om några roliga, viktiga eller intressanta texter på portalen. Just nu kan man läsa Acidtrunk feat. Oman som förutom att tipsa om anti-rasistiskt forum också tipsar om ett viktigt projekt: Ship to Gaza, från passiv protest och bojkott till aktiv solidaritet!, AndreaDoria ifrågasätter Peter Englund efter hans senaste märkliga utspel, Autonoma Kärnan kör en liten skola i tre vanliga imperialismteorier i den svenska nutida debatten, Bola de Fogo fortsätter att kasta fram korta men innehållsrika inlägg kring den ekonomiska krisen -alltid läsvärt, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Sverigedemokraterna, Fragment visar som vanligt att de är mer tidskrift än blogg med en lång artikel om politisk musik, Guldfiske går på utflykt i ett europa präglat av folklig vrede, inför Sveriges ordförandeskap i EU, Johan Frick kommenterar kort den borgerliga skolpolitiken, Kim Muller har som vanligt, med båda fötterna på arbetsgolvet, träffande exempel på hur saker tar sig ut i den absurda verkligheten: det vill säga precis hur tokigt det verkligen blir med bonus till chefer, Kvinnopolitiskt forum informerar om sin kampanj med feminsitiska söndagar, Luftslottet har en liten skola i hur kapitalismen fungerar och varför man därför kan vifta bort liberala klychor, StockholmsPunk är som vanligt skarp när han beskriver vad som är fel med liberal medelklasskritik mot SD av SRs kaliber, Totalavlöning skriver om fenomenet personalfester, Tusen pekpinnar skriver om märkliga och totalitära juridiska konstruktioner som Ipred och Acta, Vida Latina visar upp den sydamerikanska paramillitärens osminkat brutala ansikte. Så, något för alla finns på vår potal kan jag stolt konstatera! Gå in och botanisera!

MIN ÅRSLISTA 2008

25 Dec

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

BLAND STEKARE OCH AKTIVISTER I VISBY

14 Jul

I fredags åkte jag till Visby för att hålla ett föredrag och läsa ur min bok. Det var precis i skiftet mellan almedalsveckan och den ökända Stockholmsveckan. Under Stockholmsveckan vallfärdar uppenbarligen en massa individer från Stockholmsförorterna Lidingö, Danderyd och Djursholm till Gotland. Med sig har dom den speciella problematik som finns i dessa slutna förortsområden.

Jag hamnade bredvid fem högljudda tonårstjejer från Lidingö på fraktfärjan. Som om inte det skulle räcka håller jag som bäst på att trappa ner min tunga smärtmedicinering (som jag tänker vara av med helt på onsdag). Det var alltså inte den behagligaste resa jag gjort. Tjejerna tittade på varandra, och framförallt på sin platinablonderade ledargestalt, med en total osäkerhet som jag kände igen från från 14is-tjej livet i Tynnered. Men dom var närmare 20 än 14. Sin osäkerhet kompenserade dom med en otrolig självgodhet. Dom satt där på resa för pappas pengar och gjorde sig lustiga över att personalen på det gotländska fartyget pratade gotländska, och lyste av förväntningen att utan grund få känna sig viktiga bland fattigare landsortsbor. Deras konversation skiftade mellan dom fyra ämnen som verkade utgöra hela deras tillvaro. Spritkonsumtion. Hur killar dom knullat med efteråt med ett sexualiserat klasshat kommenterat dom. Vad som är rätt åsikt om olika skvallertidningskändisar. Vilka kläder och ägodelar som kan anses glassiga. Punkt. Jag hade i mitt allmänna illamående svårt att avgöra vilken känsla som var starkast hos mig. Föraktet eller medlidandet.

I alla fall hade dom många kusiner och bästa bröder på stan denna helg, som väckte uppmärksamhet med sina felmatchade kläder. Så jag och mitt resesällskap fick tillfälle att fundera lite kring uttrycket avskum. Det man skummar av från sylten eller saften behöver inte vara äckligt. Det är bara obehövligt och fyller ingen funktion. Men avskummet är lika representativt för saft och sylt som stekare för stockholmare i gemen.

Själv slapp jag dock undan det mesta av Stockholmsveckan. Jag höll ett föredrag på Alternativa politikerveckan strax utanför stan. APV är ett forum för en bred alternativrörelse. Jag kom sista kvälllen så jag missade alla föredrag, utom en blänkare om ESF på lördagen. Men det hade varit ett både späckat och mycket varierat program under veckan med allt från SAC, planka, papperslösagruppen, sexfakta, ingen människa är illegal och husockupanter, till freds- och miljögrupper.

Jag inledde fredagskvällens kulturella program med att läsa stycket om Götgatsbacken ur min bok. Jag valde den texten för att det var den första jag skrev av det som så småningom kom att bli en hel bok. Pratade om varför jag skrev boken, och om skrivprocessen. Tillsammans med publiken diskuterade jag värdet av att minnas och vara med och skriva sin egen historia som radikal rörelse. Men också dom problem och moraliska tveksamheter som kan finnas när man gör det. Det var en intressant diskussion och kul att märka intresset från många som inte hade läst min bok. Jag vill tacka för alla frågor och synpunkter. Tyvärr missade jag att ta med några böcker till mötet. Men jag vill tipsa er som bor i mindre orter och blev intresserade av boken att den finns på många huvudbibliotek, just nu går som följetong i Stockholms Fria Tidning, samt kan beställas från Vertigo förlags hemsida.

En annan kul grej var att föredraget filmades. Om kvaliteten blir bra kommer det kanske att läggas ut på APVs hemsida vid sidan av andra föredrag från veckan. Alla föredragshållare ville givetvis inte bli filmade, men det var en del som ville det så det kan nog vara värt att kolla in.

På lördagen kollade jag in programpunkten om European Social Forum. Sen många år tillbaka kommer politiska och sociala rörelser från hela jorden samman i dessa jättelika sociala forum. European Social Forum är en avläggare till World Social Forum. I år ska det sociala forumet vara i Malmö 17-21 september, ganska speciellt för annars brukar betydligt större städer inneha värdskapet. Med en bra bit över tvåhundra programpunkter, en förväntad demonstrationssiffra på 40 000 personer (att jämföra med dom två jättedemonstrationer under eu-toppmötet 2001 som tillsammans drog ca 50 000 i Göteborg), och dragplåster som Antonio Negri och Michael Hardt, så vågar jag nog rekomendera ett besök i Malmö dessa dagar.

Jag hann också titta lite på staden Visby, där jag inte varit sen tidiga tonåren. Det var ganska fantasieggande med muren och dom många kyrkoruiner som bara lämnats vind för våg vid reformationen. Resessällskapet och jag skämtade om att man kunde gör en svensk remake på The Wicker Man i Visby. Med en blåögd Stockholmspräst i huvudrollen.

Jag vill tacka arrangörerna för inbjudan och gästfrihet och hälsa till alla jag träffade på APV. Ingen nämnd och ingen glömd.

ALTERNATIVA POLITIKERVECKAN

12 Jun

I år har jag blivit inbjuden att medverka vid den alternativa politikerveckan i Visby 6e till 12e juli. Jag har varken varit på den alternativa eller officiella Almedalsveckan förut.

Mina minnen från VIsby och Gotland begränsar sig till någon vecka i slutet av 80-talet när jag var i den åldern då allt är fel och jobbigt. Jag minns tandemcycklar, ringmuren, någon grotta som användes som ursäkt för att sälja glass, våfflor och diverse krimskrams. Utöver det minns jag det ena grälet efter det andra.

Nu är jag i en mer lättroad ålder och ser inte bara fram emot alternativveckan utan också ringmurar och glass. Men jag kan alltså inte ge mer förhandsinformation än den ni hittar på deras site: det är ett möte för och av olika sociala rörelser och utomparlamentariska politiska grupper på vänsterkanten. Sinsemellan ganska olika grupper vad det verkar, som besitter en hel del kunskap och engagemang. Tyvärr kan jag bara vara med sista helgen, men det ska bli spännande.

Så om du har funderingar på att delta i mötet, välkommen att titta in på min läsning som äger rum på fredagkvällen klockan 20.00. Då tänkte jag alltså läsa lite ur boken och sen kan vi samtala om vad ni vill egentligen som har anknytning till boken. På grund av det politiska sammanhanget tänker jag mig att diskussionen kommer att handla om historieskrivning, att göra skönlitteratur av politiska händelser och alla frågor det väcker. Jag tror det kan bli intressant, vad tror ni?