Tag Archives: religion

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei

MEMENTO MORI – SKOGSKYRKOGÅRDEN

11 Jun

Jag har alltid tyckt om att vandra på kyrkogårdar. Jag tycker om den känsla som där brukar tysta min dödsskräck. På kyrkogården känner man den allomfattande slutgiltiga gemenskap vi en gång ska underkasta oss. Vi levande kommer och går. De döda blir ständigt fler och fler.

Igår hade jag förmånen att promenera på Sveriges vackraste och märkligaste kyrkogård, Skogskyrkogården i Stockholm, med min väninna Ingrid Engarås. Ingrid är nyutexaminerad begravningsentreprenör, så det kändes som en fantastisk förmån när hon delade med sig av alla sina kunskaper om denna kyrkogård och om begravningsseder. Här tänker jag ta promenaden igen i minnet och dela med mig av det jag upplevde. Jag hoppas att det ska inspirera till att besöka denna oerhört vackra plats.

Det första vi möts av vid ingången till Skogskyrkogården är den enorma muren. Den är 3,6 kilometer lång. Och lika hög som den är, är den också nedsänkt under marken. Hela detta enorma arbete utfördes av beredskapsarbetare under 30-talets ekonomiska kris. Det måste ha varit ett ofattbart stort och slitsamt arbete. I murväggen som leder in besökaren på kyrkogårdsområdet sitter ett vattenspel som rinner mellan pelare. Det var ursprungligen tänkt att genom det porlande vattenljudet ingjuta en stämning hos besökarna, men idag dränks förstås detta ljud av alla läten från biltrafiken på Sockenvägen intill.

Sen är vi då inne på själva kyrkogården, som byggdes på 20- och 30-talen. Den uppfördes utifrån vinnarförslaget i en arkitekttävling 1915. De två arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz var modernister vilket man kan se överallt i denna i detalj genomtänkta miljö, där natur och kultur möts.

Det första blicken möter här är dels ett jättelikt kors, dels en mycket vacker gräskulle med lövträd på toppen. Det jättelika granitkorset är resultatet av en anonym donation, och Ingrid berättar att förvaltarna av kyrkogården inte vill att det ska ses som en exklusivt kristen symbol, utan mer en existentiell symbol för kretsloppet av liv och död. Vi går förbi en minneslund där de dödas aska sprids för vinden och bort mot den vackra kullen som kallas Almhöjden eller Meditationshöjden. När vi ser den vackra kullen framför oss påpekar Ingrid att det knappast finns en liknande böljande jättegräsmatta i Stockholm som inte är golfbana. Vi börjar promenera uppför en lång trappa mot almarna på toppen, och när man gör det kan man tänka på att hela Skogskyrkogården är anlagd på en rullstensås. Längst vägar och stigar på vår promenad sitter snygga gatlampor i funkis, men som ändå mycket stiliserat härmar blommor. De vi ser här påskliljor, på andra ställen snödroppar.

Överallt omkring oss kan vi skåda ut över olika gravplatser, inbäddade i skog. Det finns rena skogsområden fulla av fåglar och ekorrar och områden där gravar växlar med lite glesare men mycket högresta och ståtliga tallar. Ingrid antar att det nog finns rådjursfamiljer som framlever hela sina liv härinne, och vi finner också senare spår i form av småträd där rådjuren mumsat på barken. Den fågel vi ser mest av är koltrastar, och Ingrid påpekar att fågeln i många kulturer ses som de dödas budbärare, eller symboliserar människoanden.

Efter Meditationslunden blir det riktigt häftigt. Då anträder vi den grusväg som fått namnet Sju brunnars stig. Ursprungsplanen var att anlägga sju brunnar här, men så många blev det inte. En av brunnarna ser vi i alla fall, och i den ligger en liten träbit och gungar. Det är ingen slump berättar Ingrid, kyrkogårdsarbetarna lägger i dem i brunnarna som en liten flotte åt småfågel som vill sitta där och dricka vatten. Längst Sju brunnars stig var arkitektens (Lewerentz) tanke att begravningsföljet ska komma gående de exakt 888 meterna. Stigen kantas av träd som successivt går från lätt och ljust till tungt och mörkt, likt den sörjandes egen väg genom sorgeprocessen. Därför börjar stigen med björkar för att sluta i mäktiga barrträd. I slutet av den tunnel den trädkantade stigen bildar ser man det mäktiga kapellet, Uppståndelsekapellet.

Detta är ritat av Sigurd Lewerentz som verkar ha varit en bestämd man. Han var mycket inspirerad av de samtida egyptiska gravfynden säger Ingrid, däremot inte särskilt intresserad av kristen formalia. Prästerna ville absolut ha altaret riktat mot öst där solen går upp, det är tradition att bygga kyrkor så. Lewerentz ville istället ha kapellet i samma riktning som stigen, men fick till slut ge sig för prästernas önskemål. Men kapellets pampiga ingång ger från stigen ett annat intryck av riktning än den faktiska. När man efter den långa stigen går in mellan pelarna mot den monumentala byggnadens port får man en fysisk känsla av litenhet. Ja, jag upplever en mental förändring när jag närmar mig porten. Personligen  upplever jag detta som den allra mäktigaste platsen på hela kyrkogården. Vi kan inte gå in i kapellet men det finns ett litet kikhål i dörren. Vi kikar in i en mäktig vit sal som ger en känsla av sagosal under havet. Stommen är i vit sten och det är mycket högt i tak. Lewerentz tänkte sig att de sörjande skulle gå ut med kistan genom en sidodörr efter begravningen. Anblicken av naturen där var betydligt mindre dramatisk än på Sju brunnars stig, en signal att det värsta nu var över.

Tydligen blev Lewerentz konflikt om altarets placering med prästerna en vändpunkt i det som tidigare varit ett samarbete mellan de två arkitekterna. Lewerentz sågs som egensinnig och besvärlig, Asplund tilläts att ta över mer och mer, och de övriga byggnaderna är ritade av honom. Nästa anhalt på vår promenad är vad som idag kallas Visitors Center, en märklig grön manbyggnad med gröna toppiga tak ritad av Asplund. Det var ursprungligen en omklädningsbyggnad för kyrkogårdsarbetarna, med en sida för de manliga och en sida för de kvinnliga jobbarna. Bara den manliga sidan var försedd med uppvärmning. Något som speglar den tidens samhälle och arbetsliv, kvinnor var inte betrodda att klara av de tyngre uppgifterna på vintern. De kom bara sommartid och ”pysslade lite med blommor”.

Idag är det förstås el och värme i hela byggnaden, som invändigt är klädd i ljust trä. Ena delen är ett fik och informationscenter. Där finns många roliga böcker, allt ifrån praktverk om de båda arkitekterna, till barnböcker som man kan läsa för de små när de börjar fundera på döden. Själv köpte jag en nyckelring i present till min sambo. Den är kopia av ett riktigt dörrlås i ett av kyrkogårdens kapell, i form av en dödskalle där man sticker in nyckeln i ena ögat. Andra delen har en utställning, som är gratis, som visar bilder och möbler från de olika kapellen. För de är vanligtvis inte öppna för allmänheten. Även om den intresserade naturligtvis kan boka guidad visning. Utställningen visar tydligt hur uttänkt allt på Skogskyrkogården är, ner i minsta detalj. Allt är arkitektritat, inte bara byggnader utan allt: lyktstolpar, vattenbad, stolar, parkbänkar, ljusstakar, taklampor. Och hela tiden med de sörjandes behov i första rummet. Vackrast tycker jag är Lewerentz mörka egyptiskt inspirerade möbler.

Efter en fika på Visitors Centeter  tar vi en avstickare djupare in på kyrkogården, in i gravkvarteren långt bort från alla kapell. Det finns lite olika avdelningar här. Minneslunden där aska sprids ut har vi ju redan passerat. Större delen av kyrkogården är traditionell för vår kristna begravningskultur, även om människor i dag kan ha alla möjliga uppfattningar med sig i graven. Men nu viker vi in på lite nyare kvarter för andra religioner, först ett muslimskt och sen ett judiskt. Jag har aldrig riktigt insett förut hur våra sätt att förhålla oss till döden skiljer sig åt kulturellt. Men jag är en gång för alla sån att jag fattar saker på riktigt först när jag upplever dem.

I det muslimska kvarteret står ogräs eller högt gräs även framför relativt färska gravar. Resultatet av en kulturkrock. Kyrkogårdsarbetarna rör inte området närmast graven av respekt för de anhöriga. Och muslimer, berättar Ingrid, går sällan tillbaka och pysslar med gravstenar. Oftast sätter man bara upp en enkel minnesplakett. Det behöver inte ens vara en sten, det kan vara en mycket ödmjuk liten trädbit bara, som markerar gravstället. Traditionellt har man inte alls gravstenar i muslimsk gravsed. Däremot är gravplatsen viktig, den döde får inte flyttas eller grävas upp. I väntan på uppståndelsen ska den döde ligga så att hon lätt kan resa sig ur graven. Helst bara i en svepning, om hon ligger i en kista ska locket inte spikas igen och gravstenen får inte sitta över kroppen. Man håller begravningen enkel. Uttrycken för sorg och smärta ska vara så milda och dämpade som möjligt. Dock varierar förstås uttrycken för sorg bland muslimer som bland annat folk. Så visst ser vi utsmyckade stenar där också, med blomplanteringar framför och till exempel uppslagna koransidor. En del har också gjort bruk av den senaste tekniken på gravstensfronten, med foton på den döde ingjutna i stenen. Ett bruk som framtida generationer av kyrkogårdsbesökare säkert ska lägga märke på som ett tecken på just vår tid.

Men här måste jag berätta något hemskt. För på många av stenarna har någon gått och hackat bort ansiktena på de dödas fotografier. Det ser otäckt ut. Den första tanken är att det kanske är ett rasistiskt attentat. Men det kan också vara religiösa fanatiker, som retat sig på att alla inte följer förbudet att avbilda människor. Oavsett vilken sorts fanatiker som gått in på detta sätt tycker jag det är hemskt, nästan ännu värre om det är religiös fanatism. För den vidriga moralismen, med självpåtagna moralväktare som går in och petar i andras privatliv, till och med när det rör sig om privat uttryck för sorg, gör mig rasande. Det får mig att tänka på en mycket svårt MS-sjuk kvinna jag träffade i vården en gång. Hon berättade att hennes präst hade sagt till henne att MS:en berodde på ”hennes synder”. Uppenbarligen måste han ha sett sig själv som en mycket bättre människa eftersom han inte hade någon svår sjukdom.

Efter de mycket anspråkslösa gravarna i det muslimska kvarteret är kontrasten stor i det judiska. Stenarna är utan undantag stora och i massiv sten. Det, berättar Ingrid, beror på att judarnas gravar sätts upp för att kunna stå kvar i alla tider. Man har inte samma myter som kristna och muslimer om paradis och uppståndelse. Gravarna är ganska lika varandra i utförande, och alla judar begravs i en likadan enkel kista, för att markera likheten i döden. Då när fattigdom och rikedom har upphört att betyda någonting. Däremot kan man se hur många besök de döda fått vid sina gravar. För här är seden att man lägger en liten sten uppe på gravstenen vid varje besök. Därför ligger det fullt av små stenar, och på ett ställe röda glashjärtan, uppe på alla gravar. En sed som spridit sig till de omgivande kristna och muslimska kvarteren där folk också börjat lägga dit stenar. Tyvärr inte alltid så lyckat. För de judiska gravstenarna utformas för att vara så plana upptill att man ska kunna lägga stenar där. Från andra gravar kanar de ibland ner i gräset, och blir farliga projektiler om de hamnar under en gräsklippare. Det judiska kvarteret är för övrigt en helt egen del av kyrkogården, eftersom det ägs och förvaltas av judiska församlingen. Här har man byggt ett eget begravningskapell i stramt rött tegel och det finns planer på att ytterligare bygga ut.

Dessa olika religiösa kvarter bland de döda väcker förstås många frågor om hur samhället ser ut och förändras. I dagens svenska samhälle är kristendomen, som tur är anser jag, inte längre överideologi. Folk kan ha alla möjliga religioner, och somliga av oss är inte religiösa överhuvud taget. Också de enskilda människorna bildar familj utan att ta hänsyn till religionsgränserna. Var lägger man en familjegrav i en familj där folk är både judar, kristna och muslimer? Den moderna tiden har kommit ikapp oss och det planeras för en ny begravningsplats på Järvafältet som ska vara neutral till de dödas tro, ett begravningsfällt för alla. Förhoppningsvis blir det en begravningsplats dit rimligt toleranta människor söker sig, så kan ju fanatikerna hålla sig på sina egna begravningskanter och ge fan i att vandalisera för andra sörjande. Andra skillnader som kvarstår också i de dödas kvarter är förstås klasskillnaderna. På till exempel Solna kyrkogård, berättar Ingrid, ser man att en del döda som begravdes förr var välbärgade. Där är gravarna inte alls lika blygsamma som på Skogskyrkogården, utan man kan hitta jättestenar som snarare är fyrkantiga monument komplett med skulpturer och allt. Det ser lite märkligt ut idag när de inramas av Solnas höghus, medan Skogskyrkogårdens innevånare skyddas av att kyrkogården världsarvsklassats. Inga höga hus får skymma sikten här, en bit inne på kyrkogården hörs trafiken inte ens, bara trädens sus och fåglarnas olika affärer.

Det sista specialkvarteret vi besöker är inte religiöst. Det är barnens kvarter. Här ligger allt från barn som dött strax före eller efter förlossningen till tonåringar. Överallt på kyrkogården har vi sett hur folk finner tröst i att pynta gravarna, och ibland hittat en lekfull ådra i smärtan, och satt dit små tomtar, fjärilar och annat. Men ingenstans är förstås gravarna så pyntade som här. Grav efter grav täckt av små nallar, leksaksbilar och ballonger. Det kan ha varit barnens favoritleksaker, men Ingrid säger att det också är många som vill fortsätta uppvakta sina döda barn med presenter då och då. Just här i barnkvarteret kan jag inte värja mig från existentiella tankar. Döden är inte rättvis, den är bara ett faktum. Hur vi än försöker planera eller värja oss så kommer den. Oftast varken välkommen eller väntad. Även när den är väntad oftast en chock för den som överlever. Vi vet inte när vi ska dö. Vi vet inte när de vi älskar ska dö. De kan dö när vi minst anar det. Vi kan få hjärtslag och dö mitt i en mening. Det stämmer till eftertanke. Att ta vara på våra liv och dem vi älskar medan vi har dem.  Förr talades om Konsten att Dö, Ars Moriendi, och på många sätt är det väl samma sak som konsten att leva. Att vara rak och ärlig mot sig själv och andra, våga vara allt man kan vara, våga visa och ta emot kärlek. För konsten att kunna dö är konsten att veta att man levat medan man kunde det. Därav devisen här ovan: Memento Mori, Kom ihåg Döden.

I barnkvarteret sitter två fågelungar, som ser ut att egentligen vara för små för att ha lämnat nästet, och stirrar på oss från toppen av varsin liten barngrav. En koltrast sitter på en vuxengrav och när vi går förbi viftar den våldsamt med vingarna. Nu lämnar vi gravkvarteren med deras existentiella frågor och vandrar bort mot de kvarvarande fyra kapellen, för att kolla på Gunnar Asplunds arkitektur.

Skogskapellet ligger lite för sig självt och ger ett mycket nordiskt intryck med sitt stora toppiga svarta spåntak, trots att det bärs upp av åtta pelare. Egentligen skulle en gyllene dödsängel ha suttit över ingången också, men den har tagits bort för den stjäls hela tiden, till och med kopiorna stjäls. Vill man se hur den ser ut får man gå på utställningen i Visitors Center. Vi kan inte kika in i detta, eller något av de följande kapellen, för de är fullbokade med begravningar hela dagen. Hanteringen här känns närmast industriell, fast den fina arkitekturen gör ett gott jobb med att dölja det. Intill skogskapellet finns en liten rundel med urnlock, även om ingen ännu begravts i dem. De har jättefina små kopparknoppar med lejonhuvuden i alla fyra hörn, lejonhuvuden är en symbol som återkommer genom hela anläggningen. Men nästan inga knoppar har fått vara kvar, de flesta har ryckts loss, och man kan väl förmoda att de säljs till den oseriösa kopparbranschen där de helt enkelt smälts ner till råvara mot kontanta medel.

Så sluts cirkeln och vi kommer upp på baksidan av det stora byggnadskomplex som ligger närmast huvudentrén. Det är Asplunds tre sammanlänkade kapell: Trons kapell, Hoppets kapell och Heliga korsets kapell. Under dessa ligger ett krematorium, Skogskrematoriet. Det är dock inte dimensionerat för nutida behov, utan ett nytt ska byggas bakom det nuvarande. Hela begravningskomplexet är i vacker ljus funkis, och kapellen är sammanbundna med hjälp av små idylliska innergårdar som passar bra för till exempel begravningskaffe. Det största kapellet har en jättelik och massiv glasvägg och rymmer 300 besökare. När begravningsakten är över och gästerna ska gå ut hissas sonika hela glasväggen ner. Tanken är att då ska ljuset strömma in, och anblicken av naturen i form av den sköna Almhöjden ska verka tröstande och försonande på den sörjande. I anslutning till de tre kapellen finns också ett system av vackra vitkalkade murar med tegeltak till för urnlådor och med minnesplaketter utanpå. Även under gräsmattan ligger gravar, men alla har plaketter istället för stenar. I denna mur ligger arkitekten själv begravd.

Därmed lämnar vi då Skogskyrkogården. Det tog flera timmar att gå här. Men det är väl spenderad tid. Oavsett om du tycker om naturen, vill kontemplera över liv och död eller uppskattar ett fantastiskt genomfört modernistiskt arkitektoniskt projekt så är Skogskyrkogården mödan värd. Det är också fantastiskt att tänka på modernismen och de resurser man på den tiden var redo att sätta in på en värdig plats för sörjande och döda. Människor som inte är värda ett halvt ägg i dag, då de är ”tärande” inte ”närande”.

Nu vill jag avsluta med lite fina visor om döden. Den döde av Vysotskij. Märk hur vår skugga av Bellman. Ett alternativ för den obstinate: Jag ska aldrig dö med Doktor Zeke.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna kommenterar nationaldagen och nationalism i Har ni fest, eller?, Andrea Doria kommenterar boken God dag kampsyster! i inlägget Nyhet: Nazistkvinnor har också en egen vilja, Baskien Information protesterar mot  kriminaliseringen av en anti-repressiv webbsida, Björnbrum kommenterar pseudohistorieskrivning hos Mohamed Omar och hans likar i Ett historiskt paralelluniversum?, Cappucccinoscialisten uppdaterar oss om konflikten på Lagena, Fragment diskuterar individens ansvar via läsning av Ann Heberleins två senaste böcker, Kim Muller publicerar Reclaim Västra hamnens pressmeddelande och kommenterar i Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack, Kvinnopolitiskt forum tar upp viktiga frågor om kvinnors arbetssituation på och utanför arbetsmarknaden och konsekvenserna för vår hälsa i artiklarna Kvinnors osynliggjorda arbetsskador och ”Arbetsskador minskat med 40%”?, också Loke tar upp historieforskning kontra historierevisionism i Forskningen om Förintelsen och dess vedersakare.

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

THE PATH OF THE LIVING?

12 Sep

Till min fasa vaknade jag med refrängen från en kristen metal-låt, som jag uppenbarligen tillverkat själv i drömmen, ringandes i öronen. ”We´re gonna walk the path of the living”! Kanske var detta mer trendigt drömt av mig än man först kan tro. Som ateist har jag upplevt mig allt mer ifrågasatt de senaste 10 åren, i takt med att religionen fått en allt mer framträdande roll i samhällsdebatten. Inte minst kristendomen och islam har varit framgångsrika när det gäller att flytta fram sina positioner.

Detta påmindes jag också om direkt på morgonen. Den högraste vicepresidentkandidaten i USA, Sarah Palin, har blivit utfrågad om sin utrikespolitiska linje. Se här några pärlor hon slängde åt oss svin: hon säger sig tro på guds stora plan med världen, vilken givetvis ska verkställas av USA. Irakkriget är ”rättfärdigt” och ska därmed fortsätta. Hennes egen son åker snart till Irak som soldat och det är tydligen vad gud väntar sig, för såhär kommenterar fru Palin saken: ”jag tror att det finns en plan för den här världen och att den planen för den här världen är av godo”. Om Georgien går med i Nato och dess konflikt med Ryssland fortsätter kan Palin inte utesluta att USA går i krig mot Ryssland.

Jag tycker det är jävligt beklagligt hur många som idag är utvalda av Gud i olika konflikter för att göra Hans Stora Verk. Men man kunde väl inte ha väntat sig bättre av Herr Gud…

Denna konflikt mellan Georgien och Ryssland verkar också ha kommit som en skänk från Ovan för all världens maktgalna regimer. Om det stämmer att Georgien beskjutit sin ryska minoritet så hade Ryssland ett relativt legitimt officiellt skäl att gå in i Georgien. Det inofficiella, men antagligen betydligt viktigare, skälet att tillgripa militära krigshandlingar istället för diplomati, stavas förstås OLJA. Som vanligt. Georgien är ett fotsteg på väg ner till ett område med oljereserv. Georgien å sin sida hade inte behövt svara separatisterna så krigiskt och aggresivt. Istället kunde man ha dämpat konflikten genom att tex ge visst regionalt självstyre (som sametinget eller åländska självstyret), gjort ryska till officiellt minoritetsspråk, avsatt lite godwill-pengar till regionen och så vidare. Men Georgiens regering har också en agenda, man vill bli invald i Nato och vet att Ryssland ogillar detta. Genom att provocera Ryssland till våldshandlingar har man med största sannolikhet velat provocera också Nato att aktivt ta ställning för Georgien genom att gå in i konflikten på landets sida. Nato, USA och Europa har inte fysiskt gått in i kriget. Ryssland är inte en ofarlig militär fiende. Däremot gör man det mesta möjliga av propagandakriget. Samma olja som intresserar Ryssland intresserar självklart även dessa makter.

Det verkar även som att många är mer än nöjda att ha den gamla fienden Ryssland tillbaka på banan igen. Och det är sant att få saker befrämjar demagogi och ursäktar totalitära åtgärder mot den egna befolkningen mer än den kollektiva skräcken för en mäktig yttre fiende. Kriget mot terrorn har hittills fått duga, men en stor nation, med en stark militär och ekonomi, är givetvis ett betydligt starkare kort än ett vagt terrorhot från de fattiga och desperata. Och som sagt, man måste inte avpoletera sina intressen i mellanöstern för det. Kriget i Irak är fortsatt ”rättfärdigt”.

Missförstå mig rätt nu. Jag påstår inte att Ryssland skulle vara mindre imperialistiskt eller oresonligt än det så kallade väst. Det jag påstår att det är vi civilbefolkningar överallt som är de verkliga förlorarna i detta urgamla spel om makten. Och personligen tycker jag det är trist att se det kalla kriget återkomma i någon form. Jag är ju gammal nog att minnas den tiden. När vi barn var rädda för neutronbomben och för kärnvapenkriget som skulle utplåna allt, fick lära oss känna igen kriget-kommer-signalen och höll reda på vart närmaste skyddsrum låg (idag får man förmoda att de flesta av dessa skyddsrum är ombyggda till klubblokaler eller liknande).

Apropå något annat som ligger i tiden, tvångsarbete (ja det kan väl fan inte jag hjälpa att det mesta som ligger i tiden just nu är så negativt, låg roliga saker i luften skulle jag vara den förste att vilja skriva om dem). Här är ett old school punkcollage av bloggaren Andrea Dorea. Om detta finns inte mycket att orda. Om ett arbete behöver göras så ska det också betalas. Anställ de arbetslösa och betala normal lön, sociala avgifter och arbetsgivaravgift istället.

Apropå denna form av tvångsarbete, i gråzonen mellan arbete och direkt slaveri, har jag ett helgtips för er i Stockholmstrakten. I morgon lördag kl.13, besöker förtattaren och historikern Dick Harrison Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Han ska prata om, och signera, tredje boken i sin serie om Slaveriets historia. Den delen som handlar om vår närhistoria fram till idag. Jag tror det kan bli intressant. Slaveriet är tyvärr en mycket viktig och omfattande bit av mänsklighetens historia, och lika levande än idag. Jag har inte läst dessa böcker men däremot Stora Döden, Harrisons bok om digerdöden. En spännande bok där man får veta i princip allt om denna sjukdoms ingrepp i den europeiska historien (och även lite om dess framfart på andra kontinenter).

JOIN THE ILLUMINATI

17 Jul

Illuminati. Den hemliga sekt som enligt vissa styr världen. Dom sägs ha suttit vid ritbordet och förutbestämt hela nittonhundratalshistorien i förväg. Sweet. Ingen jobbig dynamik. Ingen klassantagonism som komplicerar det historiska skeendet genom att tvinga ägarklassen att svara på de arbetandes motstånd. Inte heller någon dynamik i toppen, där olika affärsintressen ibland sammarbetar, ibland konkurerar, ibland har intressen som går isär. Bara en klubb som bestämmer. Tänk så lättöverskådlig världen plötsligt blir.

Så jag tror inte på att makthavare har hemliga sällskap där dom diskuterar strategi och taktik då? Jo, det är väl klart dom har. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Men därav följer inte att historien blir som dom vill. Arbetares kamper både organiserat och i vardagen och dom sociala rörelsernas tryck är fortfarande den enskilt viktigaste drivkraften för historien. Det är detta ägarklassen måste förhålla sig till och anpasa sina strategier efter, så väl i ämbetet som på fritiden i sina sociala klubbar. Och att världen aldrig i sanning kan bli en internationell, jämlik och konfliktfri enhet under kapitalismen ligger i systemets natur. Det behövs ständigt nya marknader, och kan dom inte längre åstadkommas genom upptäcksresor får man finna dom i spåren av krig eller omvälvningar. Visst finns hos kapitalismens ideologer också ofta en tendens att önska en genomskinlig internationell värld. Men det är snarast en tendens till något annat som föds inom ett system. Gåtans lösning för den sanna liberalen är att svaret finns utanför det lexikon han läser i. Svaret finns i kommunismen, den verkliga kommunism som inte kan existera inuti eller vid sidan om den nuvarande världsordningen.

Varför använder jag då en så mysko grej som Illuminati för att positionera mig? Svaret är enkelt. Jag har läst deras partiprogram. Och nu måste jag bara få dela med mig till er. Detta vilja Illuminati:

1. Avskaffande av alla befintliga regeringar
2. Avskaffande av allt privat ägande
3. Avskaffande av arvsrätten
4. Avskaffande av patriotismen
5. Avskaffande av all religion
6. Avskaffande av familjen
7. Skapandet av en världsregering

Men? Det här ska alltså vara något ont som vi ska frukta? Detta ska vara vad våra makthavare smyger med i kulisserna? Ursäkta, men det vore ju… toppen! Känner mig närmast som jag brukar när jag ser en film. Som vanligt håller jag på skurkarna. Möjligtvis att jag tycker det där med en världsregering verkar vara en lite väl ålderstigen idé. Nej, någon sorts federalistisk struktur baserad på arbetarråd och utan centrum verkar klart modernare. Kanske kunde man modernisera punkt 7 till t.ex. En gemensam kommunistisk världskultur. I så fall är nog illuminatis program den bästa avsiktsförklaring jag läst.

Ni förstår nog vart jag vill komma. Skulle våra makthavare av idag vara med i den här klubben, så gör dom i alla fall helt andra saker än verkar för partiprogrammet. Och varför skulle dom? Det verkar ju inte direkt i linje med deras intressen. Nej kamrater och mötesdeltagare, vi kanske skulle starta upp ett nytt Illuminati, givetvis öppet för alla och med öppna avsikter. Kanske rensa bort den där fula pyramiden med ögat också? Jag föreslår en fin Lucifer med en ljusfackla och röd mantel.