Tag Archives: gud

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM

2 Maj

I går, 1 maj 2009, hade jag äran att vara en av talarna vid SACs förstamajfirande i Stockholm. Jag höll en 5 minuters appell i egenskap av medlem i Stockholms LS. Och den tänkte jag härmed återge:

Kris innebär inte möjlighet för den enskilda individen. För den enskilda arbetande människan innebär ekonomisk kris bara katastrof, med varselhot och löneutpressning.
Därför är det i år viktigare än någonsinn att inte bara vara en individ, utan att komma samman i gemenskap. Att vi organiserar oss i vardagen där vi befinner oss, på arbetsplatserna och i solidaritet med varandra över arbetsplatsgränserna. Just nu upplever vi hur arbetarklassen varje dag spontant svarar upp mot krisens utmaning, i arbetsplatskonfrontationer med ledningarna, bostadslösa konfronterar hyreshajarna i en ny husockupationsrörelse, folk tar till gatorna för att utkräva ansvar av politiker och finansmän.
Det blir i dessa tider extremt svårt för den som vill fortsätta att tro på detta system, när kejsaren nu visar sig så uppenbart naken. När folk som påstår sig vara ”arbetarnas företrädare” säljer arbetsfred och social fred från oss i utbyte mot -ja, vadå? När dessa ”företrädare” lever gott på våra pengar och förväntar sig att vi ska tycka att ”de är värda det”.
I dessa tider av allt fler öppna konfrontationer blir det svårt att hålla fast kvar illusionen att samhället är till för oss. Staten framstår knappast som någon ”god pappa”, när arbetarna organiserar sig och kämpar för sina intressen visar sig dess lagar och polis helt öppet som klasslagar och klasspolis. Det finns inga ”välvilliga” arbetsköpare. Proffspolitiker och fackpampar tjänar sina egna intressen, inte arbetarklassens. Inte heller Gud är på arbetarklassens sida.
Nej, sanningen har sällan varit så tydlig: vi har bara oss själva, vår sammanhållning och den solidaritet vi förmår visa varandra. Men detta bara är inte så bara. Varje vecka får vi exempel på hur rädda makthavarna är för oss vanliga människor i nya repressiva lagar, ingrepp, förslag och åtgärder på både nationell och överstatlig nivå. Och arbetsköparna ringer på polis i fåfängt hopp om att det ska hjälpa dem. Alla vi som står här idag har vid i alla fall något tillfälle själva upplevt den makt som ligger i enighet och gemensamt förd kamp.
Vi firar inte 1a maj 2009 till åminnelse av gamla segrar, som med tiden allt mer urholkats. Inte heller använder vi dagen till att vädja eller kräva saker av makthavarna, att de inte har något intresse av våra behov är uppenbart. Nej det vi manifesterar idag är vår organisation, enighet, styrka och beredskap att backa varandra när ingen annan gör det. Ett exempel på denna kollektiva styrka är just segern över Restaurang Josefinas arbetsköpare!

Nåra noter.
1. Gud: Ja, det kan förefalla lite pubertalt fånigt att dra in Gud i talet. Han var heller inte inplanerad från början. Men han fick sig en liten spontan känga efter att Jesusmanifestationen tillsammans med polisen genomfört en provokation mot SAC tåget. De hade nämligen sökt, och fått, tillstånd till manifestation på samma tid och plats som SAC. Dock inget som polisen brytt sig om att upplysa arrangörerna av majtåget om. Så där stod de med sina jävla tält, de fick ta ner sina banderoller men hade ett jättestort vitt kors precis intill vår högtalarbil. Dock passade några demonstranter på att hänga ut en banderoll som dolde korsets armar. Att det var en medveten provokation från de kristna hjonens sida var uppenbart, i ett tält hade de satt upp skylten ”Välkomna syndikalister -ta en kopp kaffe”. Antagligen ger det väl extra guldstjärna i vår herres stora bok i himmelen om man frälser socialister, därav ivern.

2. Rest. Josefina: Det har alltså pågått konflikt på restaurangen en längre tid, efter att arbetsköparen behandlat sin personal överjävligt. Utan resultat har ett flertal blockader gjorts mot restaurangen. Men inför planerna på att hela SAC-tåget skulle åka på Djurgårdsutflykt på första maj, och hålla sill-lunch med tillhörande blockad och flygbladsutdelning utanför restaurangen, fick ledningen kalla fötter. Sent på kvällen innan första maj skrev arbetsköparen på papper att de ska betala det de är skyldiga de anställda. På detta konkreta sätt kunde vi visa vad 1a maj ska vara, inte bara en symbolisk dag för fest och plakat, utan en dag där kamp och aktiv solidaritet står på agendan. Mycket lyckat tycker jag!

I övrigt ska jag väl passa på att säga några ord om mitt besök på Joe Hill-gården 29e april. Jag var där i en serie Författarkvällar de har på onsdagarna. Där träffade jag ett gäng mycket trevliga, engagerande och direkt inspirerande människor. Tack alla, ni gav mig ett fantastiskt bra intryck av Gävle.

På föredraget läste jag ett kapitel ur min bok och presenterade den lite kort. Sen släpptes debatten fri. Den omfattade väldigt mycket och var bra och intressant tycker jag. Det går inte att sammanfatta den kort. Men några tankegångar som kom upp var till exempel: att det är handling och inte ord som ändrar världen, att det är tråkigt med den svenska vänsterns pacifism: att man gör sig beroende av statens beskydd -anti-fascism borde inte vara hänvisat till särskilda organisationer utan vara en naturlig del av alla vänstergruppers praktik; därmed skulle den inte ta mer plats än vad den faktiskt behöver, att sättet att bemöta SD kanske inte ligger i någon av extremerna: slå dem på käften eller ta debatten -istället är det avsaknaden av vänsternärvaro och och trovärdigt vänsteragerande som skapar utrymme för partiet att värva, om den sociala kompromissens slut och att samhället inte är ett, om att kampen är en del av vardagen vare sig man vill det eller ej. Och en hel del annat. Tack alla för input.

Gav också en intervju för en lokal blogg, kolla in här om ni har lust. Samtalet vi hade är lite förkortat, men sammanfattningen i grund och botten riktig. På bloggen kan ni också läsa en hel del annat intressant, inte minst om arbetsplatskampen i Gävle.

Själva Joe Hill-gården är ett trevligt ställe. Det innehåller Joe Hills barndomsmiljö och lite memorabilia. Kanske inte den största museisamling jag har sett, men personalen där är väldigt kunnig och gav en grundlig guidening, så det är värt ett besök om ni har vägarna förbi. Just nu pågår en utställning där också. ”Tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin. Jag tyckte personligen att en del av bilderna var för övertydliga. Men att hon är en fantastiskt bra fotograf är det ingen tvekan om. Den bild jag tyckte bäst om var ett rakt-upp-och ner porträtt av Cornelis Vreeswijk. Hans blick var så levande och det såg nästan tredimensionellt ut, som att han satt med armbågen utanför fotot.

Tips från Konfliktportalen: Björnbrum bjuder på många foton med kommentarer från de olika 1a maj-tågen i huvudstaden, för dig som missade Anti-rasistiskt forum ligger filmer från alla föredragen nu uppe på Dagens Konflikt, också Kim Muller berättar och visar ett par bilder från årets första maj firande, fast det i Malmö, och tipsar också om ett par intressanta kommande arrangemang i de trakterna, Kvinnopolitiskt forum bekantar oss med debatten om det oavlönade/immateriella arbetet och hur kvinnors arbete förhåller sig till krisen och utlovar kommande artiklar på detta viktiga tema, en glädjande nyhet på bloggportalen är den alltid lika högintressanta och välskrivna bloggen Kvinnor om kvinnlig arbetarklassvardag: alla artiklar rekommenderas varmt, Luftslottet ger intressanta perspektiv på dagens internetdebatt om piratrörelse, fri programvara, Facebook och andra företeelser, Totalavlöning gör upp med myten om småföretagandet, Vardagspussel informerar om strejker som pågår i Sverige.

Andra tips: För dig som är seriöst intresserad av Technomusik finns nu en oumbärlig blogg: Techtech2009 -Techno Från Tynnered, Explorations in Electronic Sounds, som jag snart lägger upp här i min bloggroll under kultur. Imorgon vill jag tipsa om Babyravet på Fylkingen för er som befinner er i Stockholmstrakten och har knattar upp till 6 år. Visst, musiken verkar vara åt goa-trans-hållet, inte riktigt min kopp te. Men i alla fall! Jag önskar att jag hade barn så vi kunde gå och dansa ihop, och stärka oss med juice i juice-baren. Nu får vi bara hoppas att Ravekomissionen inte kommer dit för att inskärpa i de små glada liven varför vi har en polismyndighet.

THE PATH OF THE LIVING?

12 Sep

Till min fasa vaknade jag med refrängen från en kristen metal-låt, som jag uppenbarligen tillverkat själv i drömmen, ringandes i öronen. ”We´re gonna walk the path of the living”! Kanske var detta mer trendigt drömt av mig än man först kan tro. Som ateist har jag upplevt mig allt mer ifrågasatt de senaste 10 åren, i takt med att religionen fått en allt mer framträdande roll i samhällsdebatten. Inte minst kristendomen och islam har varit framgångsrika när det gäller att flytta fram sina positioner.

Detta påmindes jag också om direkt på morgonen. Den högraste vicepresidentkandidaten i USA, Sarah Palin, har blivit utfrågad om sin utrikespolitiska linje. Se här några pärlor hon slängde åt oss svin: hon säger sig tro på guds stora plan med världen, vilken givetvis ska verkställas av USA. Irakkriget är ”rättfärdigt” och ska därmed fortsätta. Hennes egen son åker snart till Irak som soldat och det är tydligen vad gud väntar sig, för såhär kommenterar fru Palin saken: ”jag tror att det finns en plan för den här världen och att den planen för den här världen är av godo”. Om Georgien går med i Nato och dess konflikt med Ryssland fortsätter kan Palin inte utesluta att USA går i krig mot Ryssland.

Jag tycker det är jävligt beklagligt hur många som idag är utvalda av Gud i olika konflikter för att göra Hans Stora Verk. Men man kunde väl inte ha väntat sig bättre av Herr Gud…

Denna konflikt mellan Georgien och Ryssland verkar också ha kommit som en skänk från Ovan för all världens maktgalna regimer. Om det stämmer att Georgien beskjutit sin ryska minoritet så hade Ryssland ett relativt legitimt officiellt skäl att gå in i Georgien. Det inofficiella, men antagligen betydligt viktigare, skälet att tillgripa militära krigshandlingar istället för diplomati, stavas förstås OLJA. Som vanligt. Georgien är ett fotsteg på väg ner till ett område med oljereserv. Georgien å sin sida hade inte behövt svara separatisterna så krigiskt och aggresivt. Istället kunde man ha dämpat konflikten genom att tex ge visst regionalt självstyre (som sametinget eller åländska självstyret), gjort ryska till officiellt minoritetsspråk, avsatt lite godwill-pengar till regionen och så vidare. Men Georgiens regering har också en agenda, man vill bli invald i Nato och vet att Ryssland ogillar detta. Genom att provocera Ryssland till våldshandlingar har man med största sannolikhet velat provocera också Nato att aktivt ta ställning för Georgien genom att gå in i konflikten på landets sida. Nato, USA och Europa har inte fysiskt gått in i kriget. Ryssland är inte en ofarlig militär fiende. Däremot gör man det mesta möjliga av propagandakriget. Samma olja som intresserar Ryssland intresserar självklart även dessa makter.

Det verkar även som att många är mer än nöjda att ha den gamla fienden Ryssland tillbaka på banan igen. Och det är sant att få saker befrämjar demagogi och ursäktar totalitära åtgärder mot den egna befolkningen mer än den kollektiva skräcken för en mäktig yttre fiende. Kriget mot terrorn har hittills fått duga, men en stor nation, med en stark militär och ekonomi, är givetvis ett betydligt starkare kort än ett vagt terrorhot från de fattiga och desperata. Och som sagt, man måste inte avpoletera sina intressen i mellanöstern för det. Kriget i Irak är fortsatt ”rättfärdigt”.

Missförstå mig rätt nu. Jag påstår inte att Ryssland skulle vara mindre imperialistiskt eller oresonligt än det så kallade väst. Det jag påstår att det är vi civilbefolkningar överallt som är de verkliga förlorarna i detta urgamla spel om makten. Och personligen tycker jag det är trist att se det kalla kriget återkomma i någon form. Jag är ju gammal nog att minnas den tiden. När vi barn var rädda för neutronbomben och för kärnvapenkriget som skulle utplåna allt, fick lära oss känna igen kriget-kommer-signalen och höll reda på vart närmaste skyddsrum låg (idag får man förmoda att de flesta av dessa skyddsrum är ombyggda till klubblokaler eller liknande).

Apropå något annat som ligger i tiden, tvångsarbete (ja det kan väl fan inte jag hjälpa att det mesta som ligger i tiden just nu är så negativt, låg roliga saker i luften skulle jag vara den förste att vilja skriva om dem). Här är ett old school punkcollage av bloggaren Andrea Dorea. Om detta finns inte mycket att orda. Om ett arbete behöver göras så ska det också betalas. Anställ de arbetslösa och betala normal lön, sociala avgifter och arbetsgivaravgift istället.

Apropå denna form av tvångsarbete, i gråzonen mellan arbete och direkt slaveri, har jag ett helgtips för er i Stockholmstrakten. I morgon lördag kl.13, besöker förtattaren och historikern Dick Harrison Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Han ska prata om, och signera, tredje boken i sin serie om Slaveriets historia. Den delen som handlar om vår närhistoria fram till idag. Jag tror det kan bli intressant. Slaveriet är tyvärr en mycket viktig och omfattande bit av mänsklighetens historia, och lika levande än idag. Jag har inte läst dessa böcker men däremot Stora Döden, Harrisons bok om digerdöden. En spännande bok där man får veta i princip allt om denna sjukdoms ingrepp i den europeiska historien (och även lite om dess framfart på andra kontinenter).