MIN ÅRSLISTA 2008

25 Dec

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

5 svar to “MIN ÅRSLISTA 2008”

  1. Tobias december 28, 2008 den 6:45 f m #

    Men Sverigedemokraterna kommer ju att bli tredje största parti 2010. Vad menar du egentligen? Inget annat parti är kritiskt mot massinvandringen.

  2. salkavalka december 28, 2008 den 10:26 f m #

    Det står alla fritt att spekulera Tobias. Du tror tredje största parti, jag är tveksam om de alls kommer över spärren. En del opinionsundersökningar indikerar att SD tar sig över spärren och kommer in i riksdagen, andra pekar på att de inte kommer att göra det.
    Många småpartier, såväl små vänstersekter, SD och enfrågepartier har liknande utgångsläge när det gäller faktiskt väljarstöd idag. Men bara SD får uppmärksamhet i form av den bakvända reklam jag tagit upp här i listan.
    Så det jag menar, om du vill att jag ska försöka vara tydligare: många spekulerar i en mycket osäker eventuell framgång för SD. Inte för att de bryr sig om hur det går för SD egentligen, utan för att de kan använda SD som ett spöke. Då kan de själva genomdriva saker för att ”förekomma SD” och ”se till att SD inte kommer in”, vilka de skulle ha svårt att försvara som bara ett eget förslag.
    SD-väljarna är ju en liten men bullrig grupp av bittra människor. När man då, som alliansen, är på väg att förlora allt förtroende efter sin skandalösa ”socialpolitik”, så kan man vädja till denna väljargrupp. Visserligen är det en liten grupps stöd man försöker vinna genom att vädja till rasistiska attityder. Men även en liten grupp kan vara nog så värdefull när ett parti eller en koalition är på väg ut i kylan. Den grupp som har hårdare invandringspolitik som sin en-fråga är väldigt upphängd på just detta, och kan alltså vara en väljargrupp som är lätt att få med sig. Då väger mänskliga rättigheter, så som rätten till asyl och likhet inför lagen, lätt.
    Även om majoriteten av svenskarna är kända för sin tolerans och sitt stöd för mänskliga rättigheter, så är majoriteten en mycket mer splittrad grupp med olika åsikter i övrigt. Alltså väljer man att vädja till SDs potentielle väljare, och hoppas att han eller hon kan hjälpa upp de egna vikande siffrorna…

  3. Snatterskan december 28, 2008 den 4:46 e m #

    En liten rättelse bara, om man ska vara petig: du blandar ihop Papperslösagruppen och Registret. Papperslösagruppen (som hör till Stockholms LS) är inte med i Registret, och Registret organiserar inte bara papperslösa.

  4. salkavalka december 28, 2008 den 5:05 e m #

    Det har du helt rätt i snatterskan. Slarvigt skrivet av mig. Ska försöka ordna upp texten här ovan så det blir helt korrekt. Tack för rättelsen och Gott Nytt år!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Rekommenderad julläsning « Andrea Doria - december 25, 2008

    […] Salka summerar sitt 2008. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: