Tag Archives: dynamik

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

Annonser

JOIN THE ILLUMINATI

17 Jul

Illuminati. Den hemliga sekt som enligt vissa styr världen. Dom sägs ha suttit vid ritbordet och förutbestämt hela nittonhundratalshistorien i förväg. Sweet. Ingen jobbig dynamik. Ingen klassantagonism som komplicerar det historiska skeendet genom att tvinga ägarklassen att svara på de arbetandes motstånd. Inte heller någon dynamik i toppen, där olika affärsintressen ibland sammarbetar, ibland konkurerar, ibland har intressen som går isär. Bara en klubb som bestämmer. Tänk så lättöverskådlig världen plötsligt blir.

Så jag tror inte på att makthavare har hemliga sällskap där dom diskuterar strategi och taktik då? Jo, det är väl klart dom har. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Men därav följer inte att historien blir som dom vill. Arbetares kamper både organiserat och i vardagen och dom sociala rörelsernas tryck är fortfarande den enskilt viktigaste drivkraften för historien. Det är detta ägarklassen måste förhålla sig till och anpasa sina strategier efter, så väl i ämbetet som på fritiden i sina sociala klubbar. Och att världen aldrig i sanning kan bli en internationell, jämlik och konfliktfri enhet under kapitalismen ligger i systemets natur. Det behövs ständigt nya marknader, och kan dom inte längre åstadkommas genom upptäcksresor får man finna dom i spåren av krig eller omvälvningar. Visst finns hos kapitalismens ideologer också ofta en tendens att önska en genomskinlig internationell värld. Men det är snarast en tendens till något annat som föds inom ett system. Gåtans lösning för den sanna liberalen är att svaret finns utanför det lexikon han läser i. Svaret finns i kommunismen, den verkliga kommunism som inte kan existera inuti eller vid sidan om den nuvarande världsordningen.

Varför använder jag då en så mysko grej som Illuminati för att positionera mig? Svaret är enkelt. Jag har läst deras partiprogram. Och nu måste jag bara få dela med mig till er. Detta vilja Illuminati:

1. Avskaffande av alla befintliga regeringar
2. Avskaffande av allt privat ägande
3. Avskaffande av arvsrätten
4. Avskaffande av patriotismen
5. Avskaffande av all religion
6. Avskaffande av familjen
7. Skapandet av en världsregering

Men? Det här ska alltså vara något ont som vi ska frukta? Detta ska vara vad våra makthavare smyger med i kulisserna? Ursäkta, men det vore ju… toppen! Känner mig närmast som jag brukar när jag ser en film. Som vanligt håller jag på skurkarna. Möjligtvis att jag tycker det där med en världsregering verkar vara en lite väl ålderstigen idé. Nej, någon sorts federalistisk struktur baserad på arbetarråd och utan centrum verkar klart modernare. Kanske kunde man modernisera punkt 7 till t.ex. En gemensam kommunistisk världskultur. I så fall är nog illuminatis program den bästa avsiktsförklaring jag läst.

Ni förstår nog vart jag vill komma. Skulle våra makthavare av idag vara med i den här klubben, så gör dom i alla fall helt andra saker än verkar för partiprogrammet. Och varför skulle dom? Det verkar ju inte direkt i linje med deras intressen. Nej kamrater och mötesdeltagare, vi kanske skulle starta upp ett nytt Illuminati, givetvis öppet för alla och med öppna avsikter. Kanske rensa bort den där fula pyramiden med ögat också? Jag föreslår en fin Lucifer med en ljusfackla och röd mantel.

DEN ENDE OCH HANS EGENDOM

14 Jun

Ibland känner jag mig helt vilse i dom diskussioner som pågår idag. När jag funderade lite närmare på varför insåg jag att det har med hela världsbilden att göra. Individen har blivit alltings mått. Individens lycka, individens frihet, individens framgång, individens uttryck.

Varför skulle man invända mot det? Det borde ju vara utmärkt att individerna nu kan spränga gruppens bojor och gå sin egen väg. Och till en viss gräns är jag beredd att hålla med. Det är bra att barn inte är föräldrars egendom, att den enskildes sexualitet inte är släktens eller statens sak, att kvinnor har en egen ekonomi och så vidare. Men när jag tänker djupare på saken inser jag att jag inte är någon liberal på det sätt som dagens debatt utgår ifrån.

Den första nivån av kritik är rätt självklar. Individer är inte materia som flyter omkring i ett tomrum. Om man bara ska se till individen och dess frihet, och därför alltid måste undvika att sätta in individen i ett strukturellt sammanhang med andra individer, blir resultatet förvirring. För om alltså den ena individens väg till det absoluta goda: Individuell Lycka, Framgång, Kreativitet är en väg som går över andra individer. Om dessa andra individers kreativitet perverteras till en handelsvara, om dom måste sälja sin tid, frihet och lycka. Då får man alltså inte se eller ifrågasätta detta, för då står man och hotar med onda strukturer igen. Strukturer i vilka även individen, den Absolute, måste erkänna och ta hänsyn till att han står i relation till andra människor.

På en annan, mer existentiell nivå, tycker i alla fall jag att dom extrema liberalistiska argumenten blir svårsmälta. Jag var i en diskussion om självmord häromdagen, och därför väljer jag det som exempel. Är det som liberalerna hävdar, varje individ äger sitt eget liv och har också rätt att ända det när hon behagar? Och för tydlighetens skull, jag pratar inte juridik här, självklart har detta inte med lag och straff att göra.

Jag kan inte tycka det. Mitt liv är inte bara mitt, och ska inte heller vara det. Vi ingår i världen och våra liv tillhör faktiskt också dom människor som älskar oss. Vi är beroende av varandra och kan inte bete oss precis hur vi vill och sen hävda att det är vår rätt som individer. Så länge jag riskerar att skada mina människor genom att ta livet av mig kan jag inte komma och prata om att det är någon sorts rättighet.

Sen är jag medveten om att i verkligheten ser det annorlunda ut. Verklighetens självmord är sällan dom övervägda fria beslut som dom framstår i liberalens teoribok. Snarare ligger oftast svår psykisk eller ibland fysisk sjukdom, missbruk och ensamhet bakom.

Den enda gång jag på allvar skulle överväga att ta mitt liv vore i den teoretiska situationen att allt mänskligt liv på jorden hade utplånats och jag vore ensam kvar. För utan andra människor skulle livet sakna mening. Vem vill, eller kan, vara en individ utan andra människor? Faktum är att vi blir och utvecklas som individer just genom kollektivet av människor vi ingår i.

Ett bra och fungerande kollektiv fungerar genom att individerna får utvecklas och bidra genom sin individalitet. Ett dåligt kollektiv dikteras uppifrån och upphäver individen. Dynmiken mellan individer och mellan grupper skapar utveckling. Men varför rycka loss individen och resonera som om bara hon finns?

Dom som faktiskt tar livet av sig har ofta hamnat i just denna förfärliga ensamhet och avsaknad av människor som gör att man i praktken kan se självmord som ett rationellt val för en fri och oberoende individ. Och är inte, frågar jag, detta tillstånd i själva verket något fruktansvärt, som vi som kollektiv har ansvar för att ingen hamnar i?