Tag Archives: planka.nu

SVINERIER

7 Aug

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom ”låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: ”BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om ”våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett ”vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott ”olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket –vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i :)

Annonser

MAKTENS MÄN OCH MOTSTÅNDETS KVINNOR I VISBY

4 Jul

I stark sommarvärme åkte jag för att andra året i rad delta i Alternativa Politikerveckan på Gotland. Ön verkade så mycket mer lockande och vacker i år. Kanske för att jag inte, som förra året, höll på att tända av från stark smärtmedicin efter ett armbrott. Det berömda vita himmelsljuset, den vita stenstranden vid hamnen, armadan av svanar som seglade in mot stranden vid sextiden på morgonen, valmoblommor, cikoria och jättetistlar.

Å andra sidan den galna politiska cirkusen som pågick i stan. En bekant berättade att förra året pågick runt 500 programpunkter under Almedalsveckan, i år var det runt 1000. Makthavare av alla slag: politiker, lobbyister, kyrkor, företag, mediamänniskor, försökte alla bjuda över varandra med valfläsk i bokstavlig bemärkelse. Det bjöds på allt: grillade grisar, frukost, brännvin, godis, tidningar, läppglans, vin, öl. Kontrasten kunde inte vara större till Alternativa politikerveckan, där istället vardagens politik stod i fokus; kampen på arbetsplatsen och i kvarteret.

Den första föreläsningen jag gick på hölls av en tjej från Motarbetaren. Hon pratade om hur man kan kämpa på arbetsplatsen i ett så osäkert yrke som vikarie i vården. Hon berättade om hur hon och kollegorna gått samman och fått igenom löneökningar för alla genom att agera enat. Dessutom gav hon goda råd om hur man bör agera och hur man inte bör agera som vikarie eller på sommarjobb, för att få en bra gemenskap och sammanhållning uppåt och vara solidarisk med arbetskamraterna. Och om övervakning och kontroll i vården, underbemanning och hur man kan motarbeta den, om förhållandet till vårdtagare och behovet att agera självständigt som just arbetare med andra behov än vårdtagare eller anhöriga.

Dagen därpå, i onsdags, började med en programpunkt med Varken hora eller kuvad. De fyra kvinnorna i panelen tog upp religionsdebatten, som jag också deltagit i här på bloggen. Precis som jag har de under de senaste åren upplevt en starkt religiös vind, där det sekulära samhället många gånger ger vika för religiösa organisationers påtryckningar. Tydliga exempel är de religiösa friskolorna. De pekade på samverkan som nästan alltid finns mellan organiserad religion kvinnoförtryck, auktoritär och våldsam ”uppfostran” av barn, indoktrinering och patriarkala värderingar. De förklarade hur den patriarkala hederskulturen förvandlar kvinnor till varor. Det fästs enorm vikt vid om kvinnan är gift eller ogift, och att ogifta kvinnor är oskuld. Giftermål är en tradition som inte går ut på frivillighet eller kärlek, utan är en affär mellan familjer och släkter, framförallt männen. Hela det patriarkala samhället är baserat på prostitution. Det påpekades att förlorarna på den neoreligiösa vågen är kvinnor, barn, och arbetarklass i förorterna. För det är inte rika och väletablerade föräldrar som övertalas att sätta sina barn i dessa indoktrineringsskolor. De kvinnor i panelen som var invandrade uttryckte en enorm frustration över vad man uppfattar som den svenska vänsterns och svenska feministers svek i dessa frågor. Vänstern som en gång i tiden var fanbärare för en sekulär utveckling där kyrkan skiljdes från staten är nu helt frånvarande när det gäller att försvara folk från prästvälde, religiöst tvång och indoktrinering.

Därefter tog jag en liten paus och hämtade andan inför mitt eget föredrag på eftermiddagen. Det var i Biblioteket, på den vackra S:t Hansskolan där hela veckans program genomfördes. Jag pratade om den antifascistiska historien i Sverige under 90-talet. Inte med betoning på fasciströrelsens historia, utan på vår historia som motståndare till den. Jag delade också ut lite frågor till workshopen dagen därpå, så att folk skulle hinna fundera lite, för historien är bara relevant om man sätter in den i sitt sammanhang med nuet, och använder erfarenheterna till någonting.

Sista programpunkten jag gick på den dagen var America Vera Zavalas föredrag om fabriksockupationer i Argentina. Hon berättade mycket intressant om Argentina och vad som hände där 2001. Militärdiktaturen rensade 1973, för övrigt samma år som jag föddes, på ett mycket brutalt sätt ut hela vänstern i landet. Folk torterades och släpptes ut över havet från helikoptrar, så att deras döda kroppar när de började flyta i land på stränderna skulle hålla de oppositionella i befolkningen i skräck och tystnad. Den nyliberala politiska agendan genomdrevs under befokningens tystnad. America berättade att i ett arbetarområde med 2 miljoner innevånare fanns på 80-talet ett enda sjukhus, ändå var det långt ifrån det fattigaste området. Krisen 2001 bröt den tystnaden, folk tog till gatorna i hundratusental. En annan sak som hände var att arbetarna tog över de företag som cheferna bara smet ifrån, lämnande skulder och månader av obetalda löner efter sig. Hon visade hur dessa företag mot alla odds klarat sig mycket bra tack vare stöd i lokalsamhället, om än fientligheten från politiskt håll varit stor. Hon berättade om en syfabrik och ett hotell som exempel på framgångsrika arbetarstyrda företag. Alla dessa drivs genom stormöten och med arbetsrotation. Inte på grund av några ideologiska principer, utan därför att arbetarna funnit tillvägagångssättet effektivast. Ett par av företagen hade övergått till en ledarprincip efter att arbetarna kommit överens om det, men för dessa går det generellt sämre. Det har också visat sig att när arbetarna själva styr tycker de flesta att det är roligare att vara i produktionen än i administrationen, eftersom de numera styr över vad som ska produceras, hur och i vilken takt och omfattning. En kvinna på syfabriken berättade att hon blev mycket nervös när det var hennes tur att stå för ekonomistyrningen, hon som de flesta där hade börjat jobba direkt efter grundskolan och trodde att räknandet kunde bli svårt. ”Men” konstaterade hon ”det var ju jättelätt, bara plus och minus”. För så blir det när behovet av att hålla undan mervärde från arbetarna och fördela vinst bland utomstående intressenter inte längre finns. America pratade också om den senaste europeiska vågen av chefskidnappningar och arbetsplatsockupationer i Europa, och om hur Globaliseringsrörelsen som varit aktiv och drivit frågor dödades av att kriget kom i och med 11e september.

Kvällen avslutades med filmen Bloody Sunday, om den fruktansvärda massakern på Nordirland.

Torsdagen startade med en blockad mot Elisabeht Markström, som avskedat en anställd på föreningen HOPP utan saklig grund och därefter lockoutat den anställda och förhandlingsvägrat. Tyvärr försov jag mig denna morgon så jag kunde inte vara med på blockaden mot det möte där politikern Markstöm skulle marknadsföra sig själv. Men jag hörde efteråt att det blivit lyckat. Uppslutningen var stor och alla flygblad gick åt direkt. Nojan bland makthavarna var också tydlig när denna lilla fackliga symbolhandling ledde till att Markström kom med livvakter och diverse tanter i föreläsningssalen visiterades. Man kan ju undra vad de hade väntat sig? En bomb? Ett knivdåd? Skrattretande.

Jag hann inte ens vara med på Strejkskolan med Frances Tuuloskorpi, som jag annars sett fram emot mycket. Frances har arbetat sen 1977 på bageri, där hon varit drivande i en fackklubb som, tyvärr så ovanligt nog, drev klasskamp på arbetsplatsen. Det finns en film om kampen på Bagarn som alla som inte sett den måste se: Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Däremot hann jag till hennes eftermiddagsföredrag ”Tror du att våra villkor bestäms uppifrån, genom avtal och lagar?” Hon visade i detta, som jag tycker det allra bästa av föredragen jag hörde, med all önskvärd tydlighet att så är det inte. Hon beskrev utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren när arbetsköparna varit de som drivit klasskampen. Hon visade hur besluten som medvetet eller omedvetet tas av arbetarna på varje enskild arbetsplats, när det gäller vad man ska acceptera eller ta strid för,  är det som avgör vilka avtal och vilka lagar som blir möjliga. Hon beskrev fackens svekfulla medgörlighet, men också hur förödande det är när arbetarna inte förstår att det är de som är facket. Bara när de sätter sig (det vill säga strejkar eller tar till annan stridsåtgärd) ger de ombudsmännen verklig möjlighet att förhandla. Hon tog exemplet LAS som började urholkas redan under 90-talet, genom att arbetsköparna använde krisen som ursäkt för att flytta fram sina positioner. De tryckte på för ändrade avtal, som skulle ge möjligheten till permanent underbemanning genom utökad rätt att använda visstidare. Facken gav efter till den grad att antalet visstidare blev obegränsat. Därefter kunde näringslivet argumentera att ”LAS är för krångligt”, en oreda som ordnats av dem själva genom att öppna för underbemanning och obegränsad visstid. Frances konstaterade att nästa mål som arbetsköparna har är att helt fritt få sparka vem som helst när och hur som helst. Och som hon sa ”Hur många arbetarkollektiv vägrar i praktiken att acceptera det, ja jag vet bara ett: Lagena”. Det är verkligen en katastrofal bild att se dem föra den kampen ensamma utan någon uppbackning från den påstått så ”starka” svenska fackföreningsrörelsen. Hon tog också upp utpressningsmetoden arbetsköpare använder idag, som vi ser skräckexempel på i till exempel fallet Älvsbyhus. Slutordet blev att all annan kamp på alla andra nivåer i samhället än våra arbetsplatser blir en meningslös lek om vi inte driver politiken där det verkligen gör skillnad: på arbetsplatsen.

Efter Frances föredrag var det min tur att hålla i programmet, men det kändes skönt att under workshopen var det inte jag som skulle hålla låda, utan fokus låg på deltagarnas tankar kring antifascism. De fick diskutera i smågrupp och storgrupp kring bland annat följande frågor:
Vad kan ni se för likheter och skillnader mellan dagens situation och hur det var på 90-talet när det gäller antifascism?
Vad kan vi lära oss, om något, både bra och dåligt?
Är antifascism en viktig fråga, varför/varför inte?
Finns det problem med att så mycket kraft ägnas åt just den antifascistiska frågan?
Kan man integrera antifascismen i sin organisations övriga praktik eller ska den tas separat?
Hur förhåller sig denna fråga/bör denna fråga förhålla sig till övriga mer offensiva politiska frågor?
Hur skapar man största möjliga trygghet vid antifascistisk verksamhet och hur ska man motverka våldsspiraler?
Hur mobiliserar man allmänheten?
Hur förhåller vi oss på ett vettigt och framgångsrikt sätt till ett idag mer städat rasistparti som SD?
Vad har ni för tankar kring självförsvar?
Finns det konkreta förslag i grupperna på vad man kan göra, och/eller erfarenheter av saker ni har gjort som fungerat bra?
Trots att vi bara hade en timme att tillgå kändes det som att många tyckte att det var en givande diskussion. Själv tyckte jag att det var roligt att se människor med så helt olika åldrar, organisationstillhörighet och vänsterpolitisk bakgrund prata om dessa frågor tillsammans. Av någon obegriplig anledning är det ovanligt, men jag hoppas att vi i framtiden får se både mer av ifrågasättande och nytänkande på alla håll i den antifascistiska frågan, och mer forum för debatt kring den (riktig debatt då i motsats till tjafs).

Efter workshopen såg jag ett föredrag om Stadsdelsmotstånd i Malmö under 2000-talet. En kvinna från en Stadsdelsgrupp, en gång i tiden född ur Autonomt Motstånd, berättade om hur man hade arbetat med frågor som gentrifiering, sopor och nedläggningar av daghem på Möllevången under 2000-talet. Ett arbete som fötts ur insikten att det är i vardagen vi verkligen kan förändra. Gruppen ville driva en social och offensiv socialistisk praktik som alla känner sig välkomna i, även äldre och de som bildat familjer och fått barn. Föreläsaren tog upp erfarenheter som att arbeta i motvind och till slut förlora mot den stora sociala processen gentrifiering, men samtidigt väcka medvetenhet om skeendet och hur pengar omfördelas från underhåll i områden där fattigare människor bor till byggandet av lyxområden som Västra Hamnen. Hon berättade om hur man vunnit i andra mer konkreta frågor. Till exempel fått tillbaka en sopåtervinning som tagits bort, trots att de boende ju betalar dyrare priser för mat för att bekosta ÅV. Det gjordes helt enkelt genom att sätta upp skyltar som om den fortfarande var där och att innevånarna kollektivt fortsatte använda platsen som ÅV, tills det blev ohållbart att ignorera det. Och många liknande exempel. Hon talade också om begränsningen, hur Möllan mer och mer blivit ett område för medelklassmänniskor, ofta med vänsteråsikter, som hade vana och självförtroende att kunna kräva sin rätt. Då var det lätt att mobilisera mot nedläggningen av ett lokalt dagis och stoppa den. Men när ett dagis istället lades ner i ett fattigare område i staden, då protesterade inte de föräldrar som stoppat slaktandet av sitt eget. Därför har man under parollen ”alla barn är allas barn” startat projekt för att öka solidariteten och visa på att vi måste ta ett kollektivt ansvar för varandra. Slutligen visade hon på hur människor kan ha fina teorier men i sin praktiska vardag agera osolidariskt, genom att välja privata alternativ i vård och skolor till exempel lämnar vi de minst resursstarkas barn, sjuka och föräldrar åt sitt öde, istället för att gemensamt ta strid för något bättre åt alla. Föreläsaren ville också få oss att ifrågasätta många begrepp i debatten, till exempel vad vi menar med ”problemområde”. Om vi har 79 meter väg, och det bor 229 personer i hyreshus längst med denna. Eller om vi har 79 meter väg och det bor åtta personer fördelade på fyra hus längst med denna, fast den kräver exakt lika stor kostnad för VA och vägunderhåll som hyreshusvägen. Vem är det då som i praktiken tar mest resurser i anspråk?

Som sista programpunkt denna dag gick jag på ”SAC – workshop om sexuella trakasserier i skolmiljö”. Det visade sig att de två kvinnor som höll i den, Mia och Sanna, bägge sparkats ut från HOPP, det blockaden på morgonen protesterat mot. Mia sparkades på osaklig grund, Sanna hade slutat få ideella uppdrag då hon accossierats med Mia. Nu fortastte de därför på egen hand att upplysa om sexuella trakasserier. Det var inte någon traditionell föreläsning utan gruppövningar där syftet var att lära sig identifiera trakasserier och öva på att se sina egna handlingsalternativ. Hur vi kan använda olika kommunikationsstrategier med röst och kroppsspråk för att värna vår personliga integrietet och sätta gränser.

På fredagen gick jag på den allra sista programpunkten för min del: en medlem i fånghjälps/fångkampsgruppen ABC Stockholm berättade om deras arbete för vänsterradikala fångar som häktats eller fängslats för politisk verksamhet. Han uppmanade också folk från andra orter att starta upp samma verksamhet. Och gav många bra råd och tips om hur man ska tänka och vad man kan hävda för rättigheter i kontakt med väktare, polis, plitar, advokater och kriminal”vården”. Han gjorde också en ljudinspelning under genomgången, och lovade att ljudet ska läggas upp på ABC Stockholms hemsida inom kort.

Efter denna föreläsning konstaterade jag att det var den enda av de jag såg som hölls av en kille. Jag pratade också med en i samordningsgruppen för veckan, och han berättade för mig att något mer än hälften av deltagarna på APV i år var tjejer och kvinnor. Så, ni som fortfarande envisas med den märkliga vrångbilden av den radikala vänstern som grabbig, mansdominerad osv kan lägga ner nu. Verkligheten är den motsatta! Jag vill tacka alla intelligenta, engagerade och kunniga kvinnor, och den likaledes intelligente, engaerade och kunnige killen, som höll i föredragen jag såg! De var alla väldigt bra.

Sen är det tyvärr så med en vecka som denna att man ändå missar det mesta… Ett urval av föredrag/workshops jag hade velat vara med på men av en eller annan anledning inte kunde: professor Brian Palmers crash course i att undersöka makthavarna med Almedalen som studieobjekt, bloggkollegan Luftslottets föredrag om fri programvara som antikapitalistiskt redskap, Ockupantscenen om ockupationsfestivalen i Lund och den ohållbara bostadssituationen, föreläsningen om Lagena-konflikten, Registrets föredrag om hur papperslösa idag organiserar sig för att förbättra sin situation på arbetsmarknaden, Vänsterjuristernas föredragning om hur lagen diskriminerar på grund av klass, Interfems föredrag om feministisk antirasistisk mobilisering och samarbete, Nätverket mot rasism som också pratade om antirasistisk mobilisering, filmen Facking Generation och efterföljande samtal med regissören Moa Forstorp, Varken hora eller kuvads seminarium om hedersrelaterat våld, Kulturkampanjens föreläsning om behovet av frirum och situationen för husockupationer i Stockholm, Frances Tuuloskorpis Strejkskola, Planka.nus appell för en klimatsmart och rättvis transportpolitik, ABC Stockholms föredrag om fängelseliv,  bloggkollegan Kim Mullers föredrag Att kämpa för att vinna Motarbetaren. Och det är ändå bara föredrag just jag hade velat gå på.

Även om det var trevligt att vara på APV förra året, var det i år mycket mer centralt och betydligt fler besökare, vilket bidrog till en kanonbra stämning. Dessutom hade SUF sitt sommarläger samtidigt och var också inblandade i programläggningen, och det gjorde det hela ännu bättre. Tack alla i Visby, ni arrangörer som gjort ett jättearbete med roddningen, alla bekanta och vänner jag hade nöjet att träffa, alla som kom på mitt föredrag och/eller workshopen, och alla nya trevliga människor jag hade förmånen att träffa!

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk ifrågasätter dagens piratrörelse i Quote: The Profit Bay, Andrea Doria undrar apropå Israel: Apartheid, anyone?, Björnbrum uppdaterar oss på teknikfronten i Forskande robotar, Cappuccinosocialist bjuder åter igen på filmtips i  Min vän Bresson, en annan bloggare som skriver om Visby i veckan är Dom ljuger: här handlar det inte så mycket om APV utan om cirkusen runt omkring, Fragment minns Villy Kyrklund i En konstnärs död, Johan Frick beskriver en artikelförfattares känslor i Jag har satt många barn till jorden, Kaj Ranving konstaterar Fuskjakt dyrbart fiasko, även Luftslottet skriver om APV i Rapport från en motståndsoas i en politisk öken, Apropå Almedalsveckan skriver Redundans Dagens politikerförakt: Socialdemokraterna, StockholmsPunk har läst en pamflett i ett udda ämne och berättar Wångska Attentatet 100 år!, Tusen pekpinnar har en annan åsikt än Acidtrunk i Försäljningen av The Pirate Bay är positiv för fildelningen