Tag Archives: magi

HALLOWEENSPECIAL 2009

4 Okt

Jag är ledsen att jag skrivit så glest här på bloggen. Att läsa lingvistik är ett styvt jobb, och det blir inte mycket tid över mellan passen på SU, där man sitter och läser bland råttor stora som chihuahuaor. Men i morse hade jag ett intressant samtal om Halloween och magi som fick mig att ta mig samman och sätta mig att skriva tillslut. Det var kul får jag säga att låsa upp min gamla blogg igen och se att folk fortfarande är här och läser inlägg varje dag!

Det är snart Halloween och förra året skrev jag en special om onda blommor. I år tänkte jag lite på högtiden som sådan. Jag har nämligen läst om dess ursprung i Skottland och på Irland.

Samhain är det gamla keltiska namnet på November, och allhelgonaafton ”all hallows eve” firades en skördefest som berörde både skörden och döden. Det var alltså natten den 31a oktober fram till soluppgången. En natt när gränsen mellan de dödas och de levandes värld ansågs som tunnast. Denna natt kunde man råka både avlidna och onda/illvilliga andar. I rituellt syfte maskerade man sig, genom att själv klä ut sig till en ande kunde man dölja sig för onda andar, eller i alla fall mildra deras farlighet. En sorts offerritual skedde också under Samhain, man slängde djurben på eldar, därav heter det än idag ”bonfire”. Man lyste också upp hus och gårdar denna farliga natt, bland annat med rotfrukter som man skurit ut andeanletsdrag och sedan satt in ljus i – detta känns igen även i dagens Halloweenseder.

Är man som jag lite intresserad av folklore kan man även känna igen en liknande svensk natt, då både dödas andar och annat oknytt var löst, nämligen lucianatten den 13 december (som för övrigt också är min födelsenatt). Långt innan dagens småmysiga familjefirande med ljusklädda sångtåg var lusse helt enkelt en natt av fruktan. Då man måste stiga upp och vaka mycket tidigt, därav lussefrukosten, och lyste upp gårdarna med så mycket ljus som möjligt för att hålla borta de döda. Dagens luciatåg har egentligen ett helt annat ursprung: de stjärngossespel som byggdens ungdomar förr ofta iscensatte innan jul för att tigga ihop lite förtäring och sprit till en ungdomlig julfest. Ibland var flickor med men det var framförallt pojkar. Utklädda till tre vise män med stjärnstavar i händerna sjöng de busiga småoanständiga tiggarrim med slutklämmen att det var bäst för gårdsfolket att skänka något. Också i nutidens spegel av Samhainfirandet har man inkorporerat en sådan ritual, där barn tigger lite godis till kvällens kalas.

Det är intressant att tänka på att dagens tandlösa barnritualer, små grodorna på midsommar, luciatåget i småskolan, påskkärringarna på våren eller, i den mån vi importerat det, ungdomarnas Halloweenmaskerad, alla är moderna återsken av praktiserad magi. Något som en gång var en absolut, och ofta skrämmande, verklighet. Den sista natten i oktober, eller här den 13e natten i julmånaden, kunde man verkligen ställas öga mot öga med en död eller i värsta fall en ond ande. Det påkallade vaka, ljus, sammanhållning och magiskt försvar.

Dessa magiska föreställningar får en osökt att tänka på människobarn, inte minst åttaårsåldern som är en period av magiskt tänkande. Men även om det dominerande under denna utvecklingsperiod så ska vi nog erkänna att det magiska tänkandet aldrig helt lämnar oss. Vi vuxna människor tänker och agerar mycket mer magiskt än vi själva är beredda att medge. Det är lätt att se barns magiska tänkande, eller att det gamla keltiska, vikingatida eller dagens stamsamhälle i Amazonas präglades av magiska föreställningar. Men i hur hög grad vårt eget högteknologiska västerländska kapitalistiska samhälle drivs av magi är det svårare för oss att se. Jag ska här inte gå in så djupt på det, men ni som är intresserade av vad jag menar med detta: läs gärna min äldre text här på bloggen It’s a kind of magic.

Vi föreställer oss lätt av vi är så rationella. Och att mellan den rationella nutiden och den hedna forntiden ligger kristendomen, som skulle representera en brytning med det magiska. Kristendomen har ett starkt propagandistiskt intresse av att framställa sig som religion istället för magisk praktik, som något annat och mer rationellt än det ”hedniska”. Men kollar man på hur kristen ritual faktiskt ser ut så är det svårt att hålla med om propagandaskillnaden. I kristendomens absoluta centrum ligger två klart magiska fundament. Det ena är den obefläckade avelsen. Det andra är nattvarden.

Under den heliga nattvarden förvandlas oblaten till Jesu kött och vinet till Jesu blod. Generation efter generation av kristna får vara med om det heligaste i sin kult, att fysiskt deltaga i ett människooffer. Människor har genom tiderna offrats i magiska syften och blir enligt mig offrade på liknande sätt i samma syften också i vårt samhälle. Men gårdagens offer var tydligare kopplade till rit. Ofta räckte det kanske att offra en slav, en förbrytare eller en människa tagen som krigsbyte. Men när det verkligen rådde missväxt eller svält, ja då kunde det mycket väl vara konungen eller något av hans barn som fick släppa till halsen. För ju större katastrof – dess mäktigare offer.

Likaså är det med Jesus, vilket offer kan vara större än en Gud, Jesus offer som guds son duger därför i de kristnas ögon som enda offer. Om de gång på gång rituellt tar del av hans kött och blod, då är mänskligheten därefter försonad, och möjligheten att överleva döden och släppas in i himmelriket öppnad. En död som för övrigt, ironiskt nog, den gammaltestamentlige Jahve dömde de dittills odödliga människorna till, efter att de följt sin mänskliga natur och ätit av ”kunskapens frukt på gott och ont”. Därför att han var rädd för att vi annars inte skulle behöva honom…

En kuriositet i sammanhanget är väl det kristet grundade judehat som går ut på att det ju var judar som dödade Kristus. Om vi nu för ett ögonblick glömmer att det i själva verket var romare som dödade Kristus och att Kristus själv var jude, så framstår denna harm ändå som ett mysterium. För hela den Kristna tron bygger ju i själva verket på att Kristus offrades, hade han inte hängts på korset hade ingen försoning och inget liv efter döden, och därmed ingen kristen frälsning, varit möjlig. Jesus säger på korset ”det är fullbordat” syftande på en gudomlig plan som flera gånger hänvisas till i evangelierna.

Letar vi moderna exempel på rituella offer av makthavare under tider av katastrof räcker det kanske att tänka på tsunamikatastrofen i sydostasien. Lars Danielsson slapp i och för sig bli av med nacken, han fick bara avträda sin relativa makt. Sedan hemligstämplas tsunamibanden i 70-år, för där döljer sig uppenbarligen något mer upprörande. Även andra likheter kan återfinnas mellan andra tiders och platsers magiska uteslutande av den som bryter tabun, och vår egen tids. Jag ser till exempel en klar koppling mellan det äldre kinesiska bruket att förklara misshagliga människor för spöken under deras återstående ickeliv, det Haitiska voudounstraffet zombiefiering och vårt moderna bruk att hänga ut och därmed socialt dödförklara verkliga eller påstådda pedofiler.

Poängen här är att dessa magiska handlingssätt och tankemönster inte är mer omoderna nu än de var år tusen. Inte heller mindre rationella. Det ligger i vår mänskliga natur. Och vår natur är, precis som de kunskapens frukter ingen gud i världen kan hindra oss att smaka, på gott och ont.

Det sämsta alternativet tror jag är att förbli omedveten om denna magiska del av vårt inre. När makthavare vet om den men vi inte har koll på den, då kan vi låta oss mobiliseras till vad som helst. Jag såg det där under hysterin efter Anna Lindhmordet. Som tur var utnyttjade inte politikerna de horder som kom ut på gatorna med facklor i händerna beredda att låta sig mobiliseras, till något radikalare syfte än att kräva livvakter åt politiker. Men en man som Hitler däremot hade full förståelse för vad magiskt tänkande, magisk ritual och blodsoffer kan användas till.

Om vi däremot är medvetna om vår magiska potential, och överhuvudtaget medvetna om oss själva, vår omvärld och hur det sociala samspelet verkligen fungerar i ett samhälle, så kan den istället vara en tillgång. När vi utsätts för magi kan vi välja att genomskåda den, och vi kan också komma med verksamma magiska svar. Utövandet av konst, litteratur, många former av gatupolitik (när det handlar om annat än rena slagsmål) är exempel på magisk ritual av ett livsbejakande slag.

Det som gör moderna människor allra svagast och mest kastrerade är individualismen, där magi bara kan utövas genom att ikläda sig de magiska roller samhället tillhandahåller: som konsument. Det gemensamma gränsöverskridandet däremot, karnevalen i moderna former kan då som nu oskadliggöra onda andar.

Den människa som inte tror på magi är en farlig människa. Därför att hon inte kan se att alla krafters och skeendens nyckel ligger inom henne, och då måste hon istället skylla på något yttre. En bibel, en lag, en regering, en gud, ett sunt förnuft, allt detta får ersätta en inre kompass. En sådan människa kan säga sig förledd av djävulen eller demoner, därför att hon inte erkänt ansvaret över de krafter hon har inom sig. En sådan människa följer en guru, en Hitler eller lagens bokstav och säger efteråt ”jag lydde bara order”. Men vad betyder att lyda order? Är det inte det samma som att lägga sig själv på offeraltaret, att ge upp sin vuxenhet och sin mänsklighet för andras rituella syften? Istället för att vara den som medvetet kanaliserar sin inre mänsklighet mot det kollektiva egots verkliga önskningar och behov. Jag säger som ett gammalt slagord jag såg en gång: ”Steal the most dangerous and valuable treasure of all: Thyself.”

Med allt detta i baktanken begrundar jag Göran Hägglunds tal om Verklighetens Folk. De verkliga människorna är enligt Göran inte intresserade av konst, gränsöverskridande eller maktkritik, de är helt vända inåt mot familjelivet och rädda för allt ”onormalt”. Och visst slår Göran Hägglunds ord an en ton hos många. Jag förstår verkligen varför. För det magiska har institutionaliserats och tämjts i vårt samhälle, blivit en industri. Och därmed något dött utanför den verkliga kulturen i förorter, på arbetsplatser och på gator. Det finns en massa akademiker, vänsterdebattörer och queerteoretiker som hela tiden gör samma skillnad på folk och elit som Hägglund. Den vanliga svensken, de i den heterosexuella parrelationen, den vite medelålders mannen är ”normen”. Vad denna norm består i är lite oklart, men den är ful, låg och värd förakt.

För min del tycker jag det ser ut som att Göran Hägglund gör gemensam sak med just den kulturelit han påstår sig polemisera mot. De verkar så rörande överens om detta: hur okulturella, normala, vanliga, tråkiga, inåtvända och isolerade i sina familjeöar folk i allmänhet är. Folket är en skock kastrerade får som antingen ska skällas ut, vädjas till eller uppfostras.

Det känns som makthavarnas dröm, att tömma oss vanliga människor på vår magiska potential. För visst kan man göra en Hitler och utnyttja denna sida hos människorna, men risken finns ju ändå där hela tiden att de ska upptäcka att de lika gärna kan använda den för sina egna genuina intressen. Och när situationen blir tillräckligt desperat – då är det konungens hals som ryker.

Om ni vill ha lite musik nu så tar vi en favorit i repris: Ghosts of Cable Street. För att fira att det idag är årsdagen av denna legendariska händelse 1936.

Tips från Konfliktportalen: Autonoma kärnan analyserar den pågående krisen under Bokstaven E – Nyliberalismens sista sommar, Cappuccinosocialisten kommenterar också verklighetens folk i Get real!, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Makten och ägandet över media, Guldfiske berättar om Vintern fritidsgårdarna höll öppet, Kaj Raving  kommenterar folkomröstningen på Irland i En dålig dag för demokratin, Kim Muller berättar hur du kan Fördjupa dig om de autonoma, Kvinnopolitiskt Forum känner Den fräscha doften av brunt, Kvinnor beskriver brutala reaktioner på en brutal verklighet i Going postal/så går det när man avskaffar LAS, den filosofiskt intresserade kan med fördel läsa Lokes Logiska felslut – kritik mot nyliberalismens objektivism,  Luftslottet analyserar Meyers Twillight-serie i Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn? , Vardagspussel diskuterar den osynliga stölden från de fattigaste i Det bidde… en tumme!,

Övriga tips: Skumrask bjuder på sköna musikmixar, skräckförfattaren CJ Håkansson skriver om monsterserier i Lämna mig i fred!, Tidningen Kulturen intervjuar Bo Cavefors i Cavefors om Cavefors, följ den Kafkaliknande verkligheten för en arbetslös i dagens Stockholm på Ledighetskommittén

Annonser

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

HALLOWEENSPECIAL: ONDA BLOMMOR

19 Okt

Nu närmar den sig igen den där amerikanska helgen som infördes i mina sena tonår. Jag är lite väl gammal för att fira den. Däremot vill jag gärna ta tillfället i akt och berätta om några i mitt tycke alldeles ovanligt vackra växter, fulla av de krafter de profana kallar kemiska och de poetiska kallar magiska.

Det finns oerhört många spännande kulturväxter att berätta om som använts och ibland fortfarande används till alla möjliga mänskliga syften: läkedom, fosterfördrivning, färgning, mord, berusning, magi. Jag väljer bort den absoluta majoriteten i denna korta artikel. Vanliga drogväxter som kokabusken, tebusken, tobaksplantan, opiumvalmon och så vidare, likväl som medicinalväxter som vänderot, renfana, malört, vinruta och många andra må ursäkta. Kanske kan jag berätta om dem vid senare tillfälle (i alla fall medicinalväxterna, de andra är lite tråkiga tycker jag). Men i en halloweenspecial passar bara växtvärldens absoluta drottningar.

Nattskattor är det poetiska och passande namnet för en giftig växtsläkt. De flesta nattskattor är milt sagt giftiga, men också tomater, äggplantor och potatis hör hit. Idag skrattar folk ofta åt hur skeptiska allmogen var när Alströmer försökte introducera potatisen som mat i norden. Men om man betänker att folk förr hade en helt annan kunskap om botanik än vi har, via nedärvd praktik, fastnar skrattet i halsen. Man ser mycket tydligt på potatisen att den är en nattskatta. Allt från bär till blomma och blad skvallrar. Vore jag en landsortsbo vid den tiden och någon snobbig professor kom med den vansinniga teorin att man kunde använda roten av en nattskatta som föda hade jag också tvärvägrat. Så är det också bara de underjordiska delarna av potatisen som är ätliga. Undvik de delar som träffats av solen ovan jord och blivit gröna och framför allt: ät inte blast, blad, blomma eller bär. Nattskattorna ingår i familjen Solanaceae, potatisväxter.

Här ska jag berätta om några av de prominentaste medlemmarna av giftfamiljen Solanaceae. Jag kommer att koncentrera mig på de fyras gäng: spikklubban, bolmörten, belladonnan och alrunan. Därefter ska jag ta upp ytterligare några särlingar bland växterna, ur andra släkten: odörten, stormhatten, ricinet, blomman för dagen, häxörten, änglatrumpeten och änglabasunen. Alla de sorter jag tar upp här kan köpas och odlas från frö, och jag har med framgång provat att odla de flesta (odörten tycker jag inte är attraktiv som prydnadsväxt, häxörten tror jag passar bäst i trädgård och det har inte jag).

Spikklubba. Spikklubban heter så på grund av sin likhet med det medeltida vapnet. Den är också känd under sitt vetenskapliga namn Datura. Det finns många sorters Spikklubba runt om i världen. Växten är en känd och fruktad ingrediens i trollkarlars och häxors arsenal. Precis som de andra potatisväxter jag tar upp här misstänks den för att en gång i tiden ha utgjort en verksam ingrediens också i nordiska läkekunnigas häxsalva, eller flygsalva som det också kallades. Den indiska Daturasorten röks tillsammans med Cannabis Sativa i hinduisk tillbedjan av Shiva . Den Haitiska varianten heter i översättning Zombiegurka. Något som får sin förklaring i boken Ormen och regnbågen, som handlar om hur den traditionella bestraffningen zombiefiering på Haiti går till, kemiskt och socialt. Det är giftet i blåsfisk, tetrodotoxin, som försätter offret i det tillstånd av skendöd som gör zombiefieringen möjlig. Men ”zombien”, det är alltså i verkligheten inte någon levande död det rör sig om, matas regelbundet efter att ha uppväckts ur graven med Zombiegurka. Spikklubbans verksamma substanser är (precis som hos de andra tre systrarna) skopolamin, hyoscyamin och atropin. Dessa ämnen har märkvärdiga effekter som gör att bruket av dessa växter som droger, även bland trollkarlar och schamaner, är fruktat och ofta bara används i tider av kris, när trollkarlen inte ser någon annan råd. Den hallucinogena effekten är nämligen inte lik den man får av vanliga hallucinogener. Snarare kan man nog kalla solanaceae för psykosväxter. I stor dos är växten dödlig, därefter följer en fallande skala från galen (permanent psykos) till den kortvariga psykos på några dagar som berusningen kan sägas innebära: den som ätit växten upplever inte det som sker som en hallucination utan tror ofta att det är verkliga saker hon upplevelser. Till exempel har det flera gånger rapporterats hur personer som intagit spikklubba bjudit hem, utspisat och underhållit gäster under flera dagar, för att först efteråt inse att gästen aldrig existerat. Jag hoppas det framgår för alla som läser att detta inte är en växt man ska försöka använda själv. Jag har självklart inte provat. En som däremot har gjort det är Freddie Wadling. I biografin om hans liv, Freak, berättar denne man som experimenterat med det mesta i drogväg om vilken ångestfull upplevelse Spikklubban gav, väggarna smälte och demoner kom ut ur dem. Spikklubban har vackra, lite vridna och ganska stora blommor i vitt, violett eller en kombination av färgerna. Hennes blad påminner om drakvingar och fröna ligger i runda korgar med piggar på. Korgarna öppnar sig och släpper ut de små svarta fröna när dessa är mogna.

Bolmört. Bolmörten är den vackraste blomma jag vet. På en härligt hårig stjälk sitter hennes förvånansvärt små blommor. De har en färg som närmast kan betecknas som beige, vanilj, eller en väl inrökt vit vägg. Och över detta beiga sitter ett smäckert ådernät i en brun färg, nästan på gränsen till violett. I mitten av blomman är hon mörk. Men det är verkligen inte bara utseendet som fascinerar hos Bolmörten. Hon är en mycket gammal trollört, och namnet kommer av den hallucinogena rök som bolmar upp när man slänger hennes frön i elden. Det har förmodats att det berömda oraklet i Delphi satt i bolmörtsrök när guden Apollon talade genom henne. Bolmörten är ett riktigt ogräs, eller om du hellre vill: en fantastiskt tålig och härdig växt. Man har hittat bolmörtsfrön i utgrävningar från vikingatiden, som har grott idag. Vilket visar att 1000 år uppenbarligen inte är någon ålder för en bolmört. Ett lustigt faktum är att det förr inte var ovanligt att tillverkaren blandade i lite bolmört för att ”piffa upp” pilsnern. De på alla flaskor så omskrutna ”tyska renhetslagarna”, kom alltså till för att garantera att ölen inte blandades upp med giftörter. Ganska basic idag kan tyckas.

Belladonna. Samma verkan och kemikalier som sina systrar. Hon har ganska oansenliga små klockliknande bommor. Namnet har hon fått av ett bruk förr i tiden i Italien. För att göra sig vackra hällde damerna droppar av Belladonna i ögonen så att puppillerna blev stora, och tog det på läpparna så att dessa skulle svullna upp. Den moderna människa som tycker detta verkar vara en riskabel praktik glömmer att vi idag gör något ännu sjukare. Nämligen sprutar in nervgiftet botulinumtoxin i ansiktet. Det kallas Botox och är ett av de absolut kraftfullaste giften i naturen, ett snapsglas av ämnet skulle ta död på hela Sveriges befolkning. Det vetenskapliga nanmnet på Belladonnan, Atropa, syftar på en av tre ödesgudinnor, nämligen hon som klipper av livets tråd.

Alruna. Också känd under sitt vetenskapliga namn Mandragora. Den mest mytomspunna av alla systrarna, möjligtvis vid sidan om Datura. En stark övertro har existerat kring denna farliga magiska växt, vars rötter många har tyckt liknar små människor. Man kunde till exempel hålla sig med en alrunerot som en amulett. Man skulle då hålla sig väl med sin rot, tvätta den och klä den fint. Givetvis skulle roten såväl planteras som tas upp vid fullmåne under det att man viskade sina önskningar till den. Men det var förenat med fara att ta upp roten, eftersom man menade att den kunde skrika vid upptagandet. Och tro det eller ej, Mandragorans skrik är dödligt för människan. Därför gjorde man säkrast i att fästa ett rep vid dels Alrunan, dels svansen på en hund. Då blev det ju hunden som strök med. Den person som ägde en Mandragora måste också innan hon dog göra sig av med den och få ett lägrre pris än hon gett för den, för annars sålde hon sin själ till Satan. En rolig episod i Harry Potterböckerna är när alla Professor Sprouts elever ska dra upp Alrunor i växthuset, de får då ta på sig hörselkåpor för att skydda sig mot de skrikande plantorna, som beskrivs närmast som en sorts underjordiska spädbarn.

Odört. Odörten växer vild i den sydsvenska naturen. Hon är inte ett spår attraktiv. Hon är inget annat än en stinkande lönnmördare. Hennes lukt påminner om råtturin. Men se upp: hon liknar många nyttiga eller ofarliga växter som också är flockblommiga. Till exempel kan hon förväxlas med både hundkex och slätbladig persilja. Odörten är dödlig och har traditionellt använts till giftmord, avrättningar eller självmord. Vanligtvis bestod giftbägaren vid avrättningar av Stormhattens gift. Men Odörtsdöden var tydligen något mindre obehaglig så när statsmän eller någon ur högre klasser skulle avrättas kunde de erbjudas en bägare med Odört och en liten smula morfin i. Det var denna berömda bägare Sokrates tvingades dricka. Odörtsgiftet, koniin, förlamar musklerna. Till slut förlamas musklerna i halsen så att offret kvävs. Det finns inget känt motgift mot Odörten. Det enda sättet du kan räddas om du fått i dig av växten är att ligga i respirator tills allt gift gått ur kroppen, en säkerligen ganska otrevlig väntan.

Stormhatt. Stormhatten är alltså en mord och avrättningsväxt. I likhet med Odörten innehåller hon ett nervgift som saknar motgift, i det här fallet akonitin, och offret kan bara räddas genom respirator. Stormhatten är en mycket vacker och ståtlig växt med stora hjälmliknande djupblå blommor, som gett upphov till hennes nordiska namn. Det vetenskapliga namnet är Aconitum, efter det grekiska ordet för varg. Det beror naturligtvis på att man satte stormhattsgift på vapnens spetsar när man jagade varg förr. Likaså har den dödliga skönheten använts till att utrota småkryp som löss och annan ohyra. Enligt legenden växte de första Stormhattarna upp ur Cerberus, helveteshunden som vaktar inången till dödsriket Hades, dräggel. Stormhatten visar sin hårdhet redan i sättet den ska kultiveras. Det är en så kallad köldgroende och mörkergroende växt. Vilket betyder att för att få fröna att gro behöver man utsätta dem för mörker och en temperatur på under minus fem grader under minst en vecka. Eftersom det är lite si så med de svenska vintrarna nuförtiden är ett tips att låta fröna gro ett par veckor i frysen.

Ricin. En vacker växt som i likhet med stormhatt ofta kan ses i offentliga planteringar. Effektfull på balkongen med stora stadiga stjälkar, vackra flikiga stora blad och toffsliknande små bollar till blommor. Ur Ricinörten, busken eller trädet (finns olika varianter), utvinns en otrevlig laxerande olja, så kallad ricinolja. Men även giftet ricin. Ricin är dubbelt så starkt som en kobras gift, 0,2 milligram dödar en människa. Ricin är ett protein, och giftet verkar genom att hämma RNA i kroppens celler. Riktigt otäcka saker alltså. Inte heller här finns något motgift.

Blomman för dagen. Nu har vi börjat komma riktigt djupt ner bland mord och dråp och då kan det kännas rätt skönt med en växt som inte är mer än en simpel hallucinogen. Blomman för dagen finns i många färgvarianter och är favorit bland såväl hippies som gamla tanter. Jag är ju snart tant och det kanske är därför jag så uppskattar denna vackra klätterväxt. Hon är mycket vital, man kan nästan se henne växa, bladen är formade som hjärtan. Och i de allra flesta färgvarianter har de ett ljus liksom inifrån mitten av blomman. Överjordiskt vacker och med nya blommor varje dag. (Ett helt annat tips om du gillar självlysande blommor: medicinalväxten Nattljus avger ett fluoreserande vitt sken nattetid).

Häxört. Jaha, och varför är denna oansenliga ört på listan då? Den har ju inte tillstymmelse till giftighet. Den heter bara häxört. Det är just det. En växt bör inte heta häxört utan orsak? Jag undrade länge över detta, tills jag en dag läste att Häxörten har ett doftämne som lockar till sig grodor och paddor. Och vad kan man hitta i dessa djur? Ja, är det rätt arter så gift. Agapaddan är till exempel ett mycket känt giftdjur. Inte undra på att häxor gillar att ha dessa som familiaris. Så för den som har förmånen att ha trädgård kan nog kombinationen av Häxört och en liten damm duga som övertalningsförsök åt blötdjuren. Häxört finns behändigt nog i både stor mellan och dvärgvariant.

Änglatrumpet och Änglabasun. Sluter kanske cirkeln en smula. Länge ansågs faktiskt Änglatrumpeter och Änglabasuner vara Daturor, eftersom de kemiskt och utseendemässigt påminner om varandra. Men idag har man kommit fram till att Änglarna är en egen familj, Burgmansia. Man skulle kunna tro att namnet är en varning för att försöka bruka växten som drog, och mycket riktigt kan sådana experiment sluta illa. Men namnet kommer av de vackra blommorna som är bra mycket större än Daturorna, och ser lite ut som trumpeter, respektive basuner, där de hänger ner från stjälken i sin läckert ljusorange färg. Till skillnad från Daturor och Blomman för dagen ger inte Änglarna några frön på hösten, som man bara kan skörda och ha till nästa års sådd. Det är så coolt att vilda Änglatrumpeter pollineras av fladdermöss! Så för den som planerar en häxträdgård är naturligtvis kombon vägg med vackra Burgmansior och en fladdermusholk eller två, ett måste. Fladdermusholkar är dessutom välbehövliga då fladdermössen har svårt att hitta bra sovplatser i det moderna samhället. Flygmusens holk är inte säskilt annorlunda mot fågelns förutom att öppningen ska vara undertill, och inuti ska det sitta en pinne som musen kan gripa fast i (de sover som bekant hängande upp och ner).

Det är roligt att sätta frö och se märkliga saker växa upp. Dessa växter är fascinerande både kulturhistoriskt och genom spänningen mellan det skenbart spröda och det vapen varje planta egentligen utgör. Men jag vill gärna få upprepa att man inte ska leka med dessa krafter. Naturen är varken god eller ond, utan i sin egen rätt precis som den är. Därför är det enbart ditt eget fel om du eller någon annan skadas genom oförnuftigt bruk eller hantering av växterna. Även när det gäller en lite ”snällare” drog som blomman för dagen är det viktigt att komma ihåg att växter är oberäkneliga. Dosen i varje frö kan variera kraftigt, inte bara mellan plantor, utan till och med mellan enskilda blommor, beroende på sol, näring, vatten, jord, skugga, drag och diverse andra faktorer. Det är alltid bäst att avstå. Men från att odla dem, älska dem och njuta av deras svartkantade skönhet finns alls ingen anledning att avstå.

Nu tycker jag vi avslutar med lite passande musik. Det blir Ogräset, Dag Vags tolkning av en känd barnvers. För ogräs räknas många av dessa drottningar som. Jag instämmer med versen: köld och blåst fördrager ni, och bränner solen ja då klagar ni, vi ogräs lika morska stå, vi mår bra ändå!