Tag Archives: demokrati

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu