Tag Archives: propaganda

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR

16 Okt

Behaviourismen bildade skola i såväl Sovjetunionen som USA. Dess människosyn utgår från en mekanistisk naturvetenskaplig tankevärld. Den intresserade sig tidigt för reflexer och ser människans beteende som grundat i sådana.

Ibland i en överförd bemärkelse. Precis som en hund kan reagera på ett stimuli kopplat till mat istället för maten som sådan, bara man kopplat ihop maten och stimulit, kan människan reagera känslomässigt på symboler lika väl som materiella ting.

Watson undersökte spädbarn för att finna de enkla reflexer som är ursprunget till den växande människans allt mer komplexa reaktioner. Barnet svarar på smekningar med kärlek menar Watson, och den kärleken är helt enkelt ett reflexmässigt svar på stimulit smekning.

Behaviourismens koppling till behoven i de samhällen den växte fram i har påpekats: det växande industrisamhället. Behaviourismen blir då ett hanterligt verktyg för att forma och styra arbetarna. In i minsta detalj går människan att förutse och reglera med enkla medel.

En egen tanke här är att behaviourismens koppling mellan stimuli och symbol också måste ha varit intressant för länder som USA och Sovjet som båda arbetade mycket med propaganda/reklam riktad mot stora grupper människor. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 308-311). Watson kom också så småningom att arbeta och bli framgångsrik inom reklambranschen.

Behaviourismen erkände existensen av drömmar, subjektiva personliga utsagor och så vidare, man fäste bara inget värde vid sådant i analysen av mänskligt beteende. Det ansågs utom räckhåll för vetenskaplig undersökning, till skillnad från beteenden som kunde iakttas.

Resultatet blev att behaviourismens människosyn på ett plan är mycket ljus: alla människor kan förändras. Modifiera ett dåligt beteende och du har en ny människa. Spädbarn går också att forma på ett idealt sätt om man bara vet vad man gör. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 50-52).

Psykoanalysen använder till skillnad från behaviourismen begreppet medvetande, och kan därmed också tala om ett omedvetet. Människan styrs här av drifter, som hon ofta inte själv har gjort reda för sig. Men när hon genom analys hämtar upp dem till medvetande och förstår vad som drivit henne kan knutar lösas upp så att hon kommer vidare i sin utveckling.

Psykoanalysen fäster vikt vid drömmar, fantasi och associationer av olika slag, där omedvetna och av samhället/föräldrarna nedtryckta drifter döljer sig. Och dessa drifter är också människans viktiga drivkrafter.

Hos psykoanalysens fader Sigmund Freud är drivkrafterna först och främst sexualiteten och även en drift att döda (som han inför i sin idévärld efter att ha upplevt första världskriget).

Lärljungen Adler talar istället om människans självbevarelsedrift. Hos Adler finns en ändamålsenlighet i människans driftsliv, där Freuds syn på drifterna snarare är mekanistisk.

Freuds andra lärljunge Jung intresserade sig istället för mytologi gemensam för olika kulturer och tidsepoker. Han talar om ett kollektivt undermedvetet. Jung för in ett spekulativt element i psykoanalysen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria, 1983, sid 312-320).

Freud såg en grundläggande konflikt mellan individuell lycka och kulturens behov. Alltså individens längtan till driftsutlevelse och kulturens behov att ha en civiliserad samlevnad reglerad efter det allmänna bästa.

Adler tonade ner driftslivet och såg människan som en i grund och botten social varelse. Hans tanke om självbevarelsedriften hade likheter med Nietzsches tanke om människans vilja till makt, men att individen utvecklas på ett konfliktfyllt sätt när driften möter omvärldens krav/förväntningar, är ett tänkande han ärvt av Freud.

Jung delade med Freud uppfattningen om människan som kluven i ett medvetet och ett omedvetet skikt, men Jungs uppfattning att stora delar av detta medvetande var överpersonligt/kollektivt bröt med det freudianska tänkandet. Därmed blev Jungs syn på det omedvetna mer positiv. Det omedvetna innehöll inte bara förträngda drifter som inte hittat någon utlösning, det kunde för Jung lika väl ha en vägledande funktion för där fann man en kollektiv mänsklig visdom. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 55-61).

Tips från Konfliktportalen: Dom Ljuger skriver om vit makt-rörelsen i Med en elgitarr istället för ett knogjärn, ny på portalen Franck och snäll, sur men snygg, Guldfiske om ekonomisk kris i Que se vayan todos!

Övriga tips: Hitler får reda på att Anton Abele kommit in i riksdagen, Kvinnliga blottare – Ja tack!, och så lite musik StrykninY – Stryknin I

Annonser

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu