Tag Archives: repression

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.

BAADER-MEINHOF KOMPLEX

25 Okt

Det har nog inte undgått särskilt många av er som läser här att det just nu går något så ovanligt som en spelfilm om Röda Arméfraktionen på bio. Den där organisationen som varit så förbjuden att bara omnämnandet av den i något annat än direkt fördömande ordalag var farligt långt in på 80-talet. Boken RAF:texter var lika obligatorisk i bokhyllan på 90-talet som jag förmodar att Maos lilla röda var på 70-talet. Om man som politisk rörelse hade debatter kring RAF: varför de uppkom, hur fenomenet kunde sättas in i sitt historiska och politiska samanhang, och vilka eventuella slutsatser man kan dra av deras erfarenheter och misstag i nutid, ställdes man genast upp som varnande exempel, bara debatten var förbjuden.

Jag minns detta, och jag minns mytens RAF som vi växte upp med. Händelserna under 70-talet viskades om i smyg bland ungdomen, en diskussion utanför det etablerade samtalet. Ungefär som Onkel Kånkels låtar sjöngs i smyg på skolgårdarna, de vuxna fick inte veta, det var en syndig subkultur för barnen. Jag minns tanken på att ha arbetsgivarorganisationens ordförande i garderoben, jag minns bilderna på TV när de Italienska Röda Brigaderna kidnappat en politiker. Den hemliga rysningen av skräckblandad förtjusning. Dessa grupper som klev in mitt på den politiska scenen rakt från gatunivån och försökte påverka agendan med militant handling. Som politisk rörelse måste man förhålla sig till dem vare sig man gillade det eller inte, arten av deras verksamhet var sådan.

Därför känns det lite märkligt för mig i dag med ett så påtagligt bevis på att tiderna förändrats som filmen Baader-Meinhof komplex. Där regissören, Uli Edel, gör allt det där. Talar om RAF, visar upp skeendet och drar slutsatser om vad som hände och varför. Naturligtvis är det inte någon djupare analys, slutsatserna är väntat pekpinneaktigt fördömande och det tyska samhället vid tiden för historien förblir helt okommenterat. Men i alla fall. Bara att jag kan sitta och se på RAFs våldsamma födelse och första genertionens undergång i Stammheim, som historisk fredagsunderhållning, är märkligt och talande. Nu är perioden av tigande och förnekelse över. Nu ska den officiella historieskrivningen göras.

Och där ingår en mängd standardsanningar, varav den mest irriterande är hur auktoritärt det ska slås fast att RAF-folket tog sina egna liv på Stammheim. Det är naturligtvis mycket möjligt att de gjorde, jag var inte där och kan därför inte påstå att jag vet vad som hände. Men när regissören låter Brigitte Monhaupt tillrättavisa både sitt RAF-kommando och de tittare som tillåter sig att tvivla, genom att konstatera att de tog sina liv, punkt och slut, de var inga offer utan satte sin egen agenda till slutet. Då mår jag faktiskt lite illa. Inte ifrågasätta statens heder och motiv, då är vi inne på förbjudet vatten. Om vi som regissören misstänker hyser någon sorts sympati med dessa ungdomar så erbjuds vi att se på saken som en ”vägran att vara offer”. Bara vi inte ifrågasätter. Men vilket sätt man dör i häktet, genom självmord eller lönnmord, ändrar ju inget i sak. Man är i alla fall, med eller mot sin vilja, offer för repressionen.

Och just oviljan att tänka sig att staten kunnat agera med kontra-terror i denna sak pekar på vad jag tyckte var filmens stora svaghet: avsaknaden av ett sammanhang för händelseutvecklingen. Varför är det självklart att staten agerat oklanderligt och demokratiskt i en ytterst skärpt situation? Samtidigt som det satt så många gamla nazister överallt på höga poster i det tyska samhället. Samtidigt som det var just denna fascistiska kontinuitet och polisiära brutalitet som skapade den oro i den tyska vänstern som fick vissa att dra slutsatsen att andra vägar än våld var stängda, att en väpnad kamp skulle vara nödvändig för att förhindra en upprepning av det fascistiska förflutna i landet.

Om man ser på Italien vid samma tid, så hittar man precis samma politiska tendenser som i Tyskland, bara ännu mer omvälvande. Så hade ju också bägge länderna ett fascistiskt förflutet och en kontinuitet av fascistiskt inflytande. Både i Tyskland och Italien vaknade en autonom social rörelse, men i båda länderna provades också konceptet stadsgerilla.

I det Italienska fallet är etablissemangets engagemang i kontra-terrorism idag ett obestritt och väldokumenterat faktum. Det CIA-finansierade Gladio-nätverket, från början avsett som ett stay-behind-nätverk vid händelse av sovjetisk invasion och befolkat med en massa ex-fascistpotentater, fick i Italien ett eget liv som anti-kommunistisk terrorgrupp. Gladio uppträdde som påstådda vänstergrupper och sprängde bomber bland civila människor, som på tågstationer, infiltrerade vänstergrupper som BR (Röda Brigaderna) och tog livet av diverse motståndare. Ett känt exempel är anarkisten Valpreda i studiecirkeln ”22a mars” som falskeligen anklagades för ett bombdåd som Gladio i själva verket låg bakom. De anarkister som kunde vittna om Valpredas oskuld dog: en råkade ut för en ”bilolycka”, en annan kastades ut genom polishusets fönster. När åklagaren ville göra en opartisk utredning och även utreda de spår som ledde höger ut förklarades han ”inkompetent” och målet flyttades över till en åklagare beredd att ”samarbeta” med Gladio. Men han hade tur. Under dessa år, då den så kallade Spänningens strategi iscensattes högerifrån, dog en mängd domare, åklagare och andra etablerade personer som inte ville samarbeta med, eller riskerade att avslöja, Gladio. De föll ner i hisshackt, dog i trafikolyckor, trillade ner för trappor, ut från fönster och så vidare. Många Gladioaktivister är i livet och har efter det kalla krigets slut vittnat om sin verksamhet.

Varför skulle den tyska staten vara så i grunden annorlunda? Svårt att tro när de bägge post-fascistiska Natoländerna hade samma problem på sin agenda.

Vid sidan av bristen på samhälleligt och politiskt ramverk har filmen andra svagheter, till exempel hur aktivisternas politiska resonemang och strategiska överväganden helt försvinner. Personerna beskrivs som helt styrda av emotioner och varje gång de formulerar politska eller strategiska slutsatser i filmen blir man lika förvånad. Hur den enligt filmen helt maktfixerade lättingen och gangstern Andreas Baader plötsligt tycker att attentatet i Stockholm av RAFs andra generation är korkat och ogenomtänkt. Som han tidigare framställts i filmen blir reaktionen ”va, har han en genomtänkt strategi, och gränser för vad som är bra och dåligt??”. På samma sätt framställs Gudrun Ensslin som en sexuellt överhettad häxa, som sänder Ulrike i döden och är känslomässig psykopat. Detta i kontrast till madonna-figuren Ulrike, som anses kvinnligt känslomässig och vek. Hon luras att delta i gruppen på grund av sin samvetsömhet, men ångrar sig och kan då inte vända tillbaka. Så fort hon grips av polisen börjar hon givetvis gråta, medan det tar tre år av isolering och tortyr innan man får se tuffe Baader darra på läppen. Dessa grovt förenklade personporträtt, som helt saknar komplexitet och där huvudpersonerna är rov för känslolivet men varken förmögna att göra rationellt övervägda val eller därför ta ansvar för konsekvenserna, avpolitiserar effektivt historien.

Polisbrutaliteten och mordet på en demonstrant bildar enda förklarande bakgrund till händelseutvecklingen. Det gör historien obegriplig, som att den lika väl kunde hända när som helst i historien. Befrielserörelsernas framskridande i tredje världen på 70-talet, hoppet det väckte, den globala vänstervågen, den fascistiska kontinuiteten, den fascistiska och/eller aktivt kristna föräldragenerationen, ingen av dessa saker får ta plats i filmen. Poliser och myndigheter framstår som handfallna men resonabla. Tortyren på Stammheim beskrivs dåligt. Jag tyckte att slutscenen i Dancer in the dark är en betydligt obehagligare fängelseskildring, där man verkligen känner slutgiltigheten och hur till och med den musik som hitills har tröstat i en tröstlös tillvaro förstummas: i cellen finns ingen nåd och ingen bakväg ut till livet.

Om jag ändå ska se något positivt med Baader Meinhof komplex, så är det att den faktiskt visas. Förhoppningsvis kan det stimulera till ett större historieintresse, inte minst för vår närhistoria som är otroligt intressant! Det är också kul att se scenerna från RAFs infamösa verksamhet, man känner sig vara där och kan leva sig in i många situationer. Filmen synliggör också hur många kvinnliga militanter RAF hade, det verkar radikalt för 70-talet. Militanta vänstergrupper har ofta många stridbara kvinnor, och det är roligt när detta för en gång skull syns, och man slipper dessa felaktiga och tröttsamma hänvisningar till ”grabbighet”, ”arga unga män”, ”killar som bara vill slåss” och så vidare. För den som kan stå ut med filmens brister och moralistiska pekpinnar är det en rolig actionfilm med gerillakrig mot poliser och borgare. Se den!

Och som vanligt vill jag avsluta med lite passande musik. Så varsågoda njut av DAFs Kinderzimmer.

p.s. läs gärna även Andrea Dorias recension av filmen, där finns också tips på en artikel i tidskriften Kulturkritik, som jag verkligen tyckte var läsvärd. d.s.