Tag Archives: strauss

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

15 Okt

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version

1800-TALETS IDÉVÄRLD 2: HEGELIANISMEN

19 Maj

Hegel lanserade i sina texter och föreläsningar idén om en världsande som framträder i historien. Hans texter är allt annat än lättlästa och man kan diskutera vad världsanden egentligen är. Är det Gud som framträder i historien, eller bara en sorts andlig princip?

Man kan få intrycket att det gudomliga egentligen är historien själv. Hegel lanserar en teori om historien som besjälad, en världshistoria som likt en individ utvecklas. Samtidigt är det historien om själva anden, som manifesterar sig genom olika tidsepoker.

Hegels filosofi beskriver hur världsanden manifesterar sig under olika epoker blir äldre och allt mer medveten om sig själv. När världsanden blir självmedveten sammanfattar den sig själv, kan därmed bli epok och är redo att övergå i nästa epok.

Trots sin svårbegriplighet skulle Hegel komma att bli oerhört inflytelserik under 1800-talet. Nyckeln till varför är den metod han introducerar genom sin filosofi, dialektiken. Som går ut på en dualistisk och dynamisk syn på historisk utveckling. En tes ställs mot en antites som genom sin syntes kan överbrygga motsättningen och bli något kvalitativt nytt, en språngbräda till ett nytt utvecklingssteg.

Av Hegels många efterföljare som kunde vara både vänster och höger, både konservativt kristna och radikala kristendomskritiker, framgår att det gick att tillämpa den dialektiska  metoden på många olika sätt och områden och med helt andra konsekvenser än de Hegel avsett att visa på.

Hegel verkade vid universitetet i Jena mellan år 1801 och 1807, denna lilla stad som var hjärtpunkten för den tyska romantiken. Därefter förflyttades han via ett par år i Heidelberg till Berlin, där han blev professor. I Berlin blev hans filosofi mycket omtalad och inflytelserik, och hans föreläsningar drog mycket folk.

Hegel hade en reformvänlig sida, han såg positivt på franska revolutionen, men framförallt på Napoleon som kommit att förkroppsliga en historisk ide genom sin lag och författning. Samtidigt uppfattade han den Preussiska stat han själv levde i som ett historiens högsta stadium, en syntes av yngre historiska perioder.

Ett tag fick Hegels lärljunge Gans ta över hans undervisning, då Hegel själv ansågs suspekt av myndigheterna. Gans radikala Hegeltolkning gjorde mycket för uppkomsten av den vänsterhegelianska strömningen, och det dröjde inte länge innan Hegel var återinstallerad som föreläsare istället.

Mycket snart efter Hegels död splittrades hans lärljungar i en högerfalang och en vänsterfalang. Högerhegelianerna var idealister. Vänsterhegelianerna däremot kännetecknades av att bli materialister. Här kan alltså Hegels teser lite ironiskt sägas enligt hans egen dialektik ha slagit över i sin motsats.

Med vänsterhegelianismen kom kristendomskritiken. Strauss hävdade i ”Jesu liv” att historierna om Jesus var myter. Mest känd är Feuerbach som med sina skrifter “Kristendomens väsen” och “Grundsatser till framtidens väsen” starkt påverkade den vänsterhegelianska tendensen.

Feuerbach satte människan i centrum och menade att det är det sinnligt upplevda som är det verkliga, inte någon ande/idé som verkar utanför det materiella. Han vände på de vedertagna begreppen genom att hävda att det är människan som skapat gud, inte gud som skapat människan. Gud är en önskedröm som kommit ur människolivets brister. Därför bör vi fokusera på människan och hennes behov, ju starkare människa ju mindre behov av gud.

Hegel influerade den kristna teologin i många nordeuropeiska länder, bland annat Danmark. Teologerna uppskattade att hegelianismen förenade tron med en logik. Dessa hegelianer betonade det harmoniska i Hegel, hur motsättningar överbryggas genom en syntes.

För den likaledes kristne Kierkegaard utgjorde detta en småskuren synpunkt, i hans bok “Antingen – Eller” betonade han istället språnget.  Att välja tron, att ta ställning. På så vis kan man se honom som oppositionell mot Hegel.

Men han var också mycket influerad av Hegelianismen, det märks på hur han använder den dialektiska metoden när han diskuterar ångesten. För Kierkegaard var ångest en existentiell nödvändighet som uppkom ur människans möjlighet till fritt val. Tesen frihet/möjlighet leder till antitesen skuld. Ångesten verkar som en brygga, en syntes. Ångesten innehåller båda elementen och  kan i bästa fall leda individen till språnget, till tron.

Kierkegaards tankar om ångest, frihet, val och existens kunde under 1900-talet fortsätta att inspirera filosofer som var helt ointresserade av det kristna innehållet. Till exempel kan existentialismen sägas vara en vidareutveckling av Kierkegaard.    Men där står individens val i fokus, och tron är bortsorterad.

Efter kristendomskritiken och förkastandet av av religonen, gudstron och idealismen  utvecklades ur vänsterhegelianismen den politiska väg som Marx och Engels tog. Marxismen kallade sin materialism för historisk: historiematerialism.

Den metafysiska sidan av materialismen var ointresseant för Marx, hans filosofi handlade om hur historien rör sig framåt och vilka krafter som ligger bakom dess rörelser. Det var för Marx uteslutande materiella krafter: produktionsförhållanden, klassantagonism och styrkeförhållanden mellan de olika klasserna som rörde historien framåt.

Här är kopplingen till Hegel tydligare än hos Feuerbach, eftersom både Hegelianismen och Marxismen är historiefilosofier som bygger på dialektiskt tänkande, hos Hegel idealistiskt och konservativt, hos Marx materialistiskt och kommunistiskt.

Engels var mer intresserad av naturvetenskap än Marx och skrev om naturen ur ett dialektiskt perspektiv. Precis som samhället har naturen enligt Engels utvecklats som ett resultat av dialektiska krafter. Naturen är  i den marxistiska världsbilden dynamisk, den ständiga rörelsen, utvecklingen och förändringen betonas.

Denna materialistiska tolkning av socialismen kom att historiskt vinna över de idealistiska socialistiska skolor som också var vanliga på 1800-talet. Marxismen har väl främst, och av naturliga skäl, under 1900-talet kommit att förknippas med Sovjetunionen och den debatt som fördes där, även om en mängd andra marxistiska skolor också florerat i dess skugga.

Tips från Konfliktportalen:Kaj Raving pekar på CUF:s idealarbetsplats – McDonalds, Kim Muller utfärdar en Varning för präster!, Kvinnopolitiskt forum efterlyser kvinnor som vill dokumentera sin arbetsvardag till What a way to make a living, Loke pratar Borgerligt  nyspråk – ett postmodernt verbiage

Övriga tips: Vertigomannen vittnar ”Jag är bokförläggare inte elektriker”, lite information om Anarkistiska bokmässan i Sverige, Fleet of Freedom demands safety while sailing to Gaza rapporterar The Palestine telegraph