Tag Archives: jobbintervju

LIFE CHALLENGE

13 Aug

Det finns dom som tycker att det är slöseri med tid att sova när man bara lever en gång. Jag tycker tvärtom. Nattens drömmar är ett fantastiskt bonusliv. Jag har drömt dom häftigaste filmer jag sett. Härom natten drömde jag något jag gärna vill dela med mig av.

De ringde mig och sa att du kan komma på en jobbintervju klockan nio ikväll. Javisst, sa jag. Jag kommer. Men jag hinner inte hem för att hämta CV eller andra papper, så jag hoppas det går bra att jag tar med dom vid ett senare tillfälle om det skulle bli aktuellt?

Det gick bra. Jag fick veta att jag måste åka hela vägen till Mariestad för intervjun. Men det blir ett tillfälle att visa att jag kan lösa problem tänkte jag. Man får inte vara en nejsägare. Jag kammade till håret, köpte biljett och åkte.

Väl framme kollade jag in lokalerna i detalj, som jag har för vana. Det var en modern och påkostad kontorsmiljö. Här och där på borden stod frestande kakor och tårtor. Jag undrade mer och mer vad det egentligen kunde vara för arbete man ville ha mig att utföra?

Sen drog en av kvinnorna mig i armen och pekade på en katt med uppskuren buk. Kattstackarn, som var en rödhårig lång sak, levde. Du måste sy ihop kattens mage, sa kvinnan, vi hinner inte fixa bedövning. Hon gav mig en nål som var nästan lika tjock som en penna, och en fiskelina. Jag tyckte förfärligt synd om katten och kände mig pressad att göra som jag blivit tillsagd. Alternativet att avliva djuret kom jag inte på.

Okej, sa jag, jag gör det om det leder till att katten överlever. Men ni måste hämta en sån där tratt att sätta runt halsen på den, för jag vill inte bli biten. Dom hade ingen tratt, jag blev erbjuden lite mjukt papper. Jag bet ihop och tänkte att jag ska minsann visa att jag kan vara flexibel och lösa problem. Jag letade upp en bit plast av typen man täcker båtar med.

Sen sydde jag ihop kattens mage. Den var otroligt tålmodig fast jag inte hade bedövning till den. Det kändes som den förstod att jag försökte hjälpa den.

Bra jobbat! sa kvinnan. Du har klarat provet. Hon berättade att jag befann mig mitt i en audition för tv-programmet Life Challenge. Och, sa hon glatt, om du visar oss att du kan lösa problem och ställa upp när du blir ombedd. Då får du möjlighet att sälja ditt liv till oss under ett helt års tid!

ps. Apropå något helt annat. Jag skrev om övervakningen av våra liv på Dagens Konflikt häromdagen. Satt sen och spånade med en god vän på olika sinistra sätt modern övervakningsteknik skulle kunna vidareutvecklas i kommersiella syften.

Till exempel skulle man kunna ställa till mycket oreda genom att lansera en Foefinder. Skriv bara in namn och personuppgifter på just Dina fiender och låt foefindern spåra dem via gps. Maffian, stalkers, kriminella, mobbare, snutar, politiska och religiösa grupper. Marknaden är stor!

Sen kunde man lansera en version för medlemmar i fotbollsfirmor, Fightfinder, som börjar aktiveras när pubarna öppnas. Den skulle givetvis även visa huliganpolisens rörelser.

En snällare tillämpning vore Fuckfindern, där varje användare loggar in sig som tillgänglig när hon eller han är kåt.

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.