Tag Archives: framtiden

THE BASTARDS A.K.A. FÖRSÄKRINGSKASSAN

26 Aug

Den 26e april i år bröt en väktare av min högra överarm. Igår kunde jag hämta ut pengar för min försörjning under sjuktiden. Jag är inte den enda som haft problem med Försäkringskassan under sommaren. Inte ens rutinärenden som föräldrarpenningen har de alltid lyckats leverera i tid till folk. Trots det tycker jag historien om hur jag fått slita för att få ut pengarna är värd att berätta. Den är ganska dråplig, men i grund och botten inte särskilt munter. Sjukpenningen är en försäkring jag har betalat till i alla år jag har arbetat. Hade inte min karl haft möjlighet att låna mig av ihopsparade pengar så hade jag knappast klarat mig dessa månader jag varit arbetsoförmögen.

Jag kom hem från sjukhuset i början av maj. Med mig hade jag sjukskrivningspapper från läkaren, en bruten arm och i princip ingen rörelseförmåga i handen, armbågen eller axelleden, fruktansvärda smärtor och ett lager opiater. Jag kan ärligt säga att smärtan efter armbrottet är den värsta jag upplevt. På sjukhuset var jag nära att tappa medvetandet, och utan en ordentlig dos morfin lyckades jag inte ta mig upp ur sängen för att gå på toaletten. Hemma sov jag ganska lite, för smärtorna var starka, och när jag sov var det som Marie Antoinette gör i filmen: uppallad mot ett gäng kuddar sittande upprätt. Min sambo tvingades bli min oavlönade assistent. Han skötte inte bara allt hushållsarbete, han skötte också mig. Allt från att duscha mig till att knyta mina skosnören och skära upp köttet på tallriken.

Att det skulle bli problem med F-kassan trodde jag egentligen aldrig. Jag vet att de fyller en repressiv funktion, ifrågasätter sjuka och läkarkårens yrkeskompetens. Men ett brutet ben är ett brutet ben, ett både påtagligt och övergående problem. Det är också sant att min diagnos accepterades. Mitt problem blev den omfattande och närmast ogenomträngliga byråkratin.

Någon vecka efter att jag skickat in det formulär The Bastards bett mig fylla i kring mitt tillstånd, ringde jag dem. Jag ville dubbellkolla att det inte var några papper jag missat att skicka in. ”Bor du i Sverige?” undrade tjänstemannen till min förvåning. ”Öh, ja, jag är svensk medborgare” svarade jag dumt. ”Det är inte samma sak som att du skulle bo i Sverige” konstaterade tjänstemannen, och där fick jag ge henne rätt. Jag påpekade några saker som jag tyckte talade mer för mig än medborgarskapet, att jag sen åratal tillbaka har arbetat vitt och betalat skatt i landet. Tjänstemannen nämnde vilken Stockholmskommun jag bor i, och jag undrade hur hon kunde veta att jag bor i Stockholm utan att veta att jag bor i Sverige?

Det visade sig att jag inte återregistrerat mig hos Försäkringskassan efter att jag arbetat ett år på Island. Vid millenniumskiftet för 8 år sedan. ”Vi skickar en blankett för återregistrering i Sverige”, blev beskedet. Okej. Den samhällsoförmögna punkaren i mig började sticka upp en irriterad nuna och viska sitt mantra: ”fan Salka, varför ska allt vara så jävla struligt i ditt liv? Vi skiter i allt snart va?” Men jag bet ihop. Visserligen tar utredningen hos F-kassan 30 dagar, och den kunde inte påbörjas innan jag registrerats som svensk. Men det var bara att vänta in och fylla i blanketteländet, och göra som vi damer gjort i alla tider, leta pengar där dom finns: hos mannen. Jag lånade till alla räkningar och levde utöver det på mannens välvilja.

Sen anlände blanketten. Jag började fylla i. Då visade det sig att The Bastards ville veta vad jag haft för försäkringsnummer på Island 1999 (något jag inte brytt mig om att veta ens 1999), vilket datum jag slutat mitt isländska jobb, vilket mitt första jobb varit vid hemkomsten till Sverige 2000, vilket datum jag börjat där och företagets namn och telefonnummer. Nu fick jag arbeta för att undertrycka känslan av panik. Jag tänkte på alla korta jobb jag haft 2000, påhugg här och där inom städning och storkök, allt från en vecka till några månader på deltid. Var skulle jag börja rota, och varför var detta relevant för att jag skulle få ut min sjukförsäkring för ett brutet ben 8 år senare?

Jag ringde till Kassan för att få vägledning med hur jag skulle klara att fylla i blanketten. Jag blev hänvisad att ringa dagen därpå till felaktiga personer tre gånger. Så bara att få tag i någon som kunde besvara mina frågor tog ytterligare en vecka. Till slut fick jag lite vägledning och gick under tiden även i land med en del detektivarbete. Som tur var hade jag haft mitt allra första en och en halv månads städpåhugg hos en relativt stor servicekedja. De inte bara existerade fortfarande, de hade också betydligt godare ordning på sina papper än jag. Glad i hågen skickade jag in de sista pusselbitarna. Nu kunde inget gå fel.

Försäkringskassans inskrivningsenhet i Visby kan ta flera månader på sig med en inskrivning. Detta fick jag veta när jag två veckor senare ringde för att dubbelkolla att allt nu var lugnt. Kommunikationen mellan Kassans olika delar verkar obefintlig. Jag var nu så mycket bättre att det egentligen var dags för min utredare att avgöra arbetsgraden för mig när jag nu ska tillbaka på arbetsträning. Detta uppdrag har de från politiskt håll. Min närmsta chef informerade mig att varken jag eller arbetsköparen egentligen kan påverka hur mycket arbetstid jag ska ha vid återkomsten, det avgör Försäkringskassan. En kassa som alltså inte ens påbörjat en utredning om min sjukpenning.

Min handläggare hade skickat flera meddelanden till inskrivningen om att hon ville kunna påbörja min utredning. Hon meddelade att hon inte kunde göra mer utan att jag borde trycka på. Jag ringde till Gotland. Därför kan jag meddela att det bara är ledningen för inskrivningsenheten som är lokaliserad till Visby. Den basar över tre avdelningar på tre olika orter i Sverige. Enheten som skulle handlägga mig ligger av någon anledning i Malmö (jag bodde i Göteborg 2000 och nu bor jag i Stockholm). Men på Gotland visste man tydligen inte vem som utredde mig i Malmö, men man kunde skicka dem en lapp. Vis av min vid det här laget omfattande kunskap om Försäkringskassan påpekade jag, vänligt men mycket bestämt, att jag inte litade ett piss på systemet där en tjänsteman skickar en random lapp till någon hon tror kan vara rätt, att jag krävde att få tala med chefen i Malmö, och att situationen inte var okej. Till slut kopplades jag faktiskt till Malmö, inte till chefen utan, kors i taket, till en tjänsteman som faktiskt kunde plocka upp papperen i just mitt ärende och läsa i dem medan vi pratade. Hon lovade att jag skulle skrivas in senast fredagen den veckan, och det löftet höll hon faktiskt.

Man kan undra hur det ska gå för denna osmidiga nej-sägarmyndighet med alla ytterligare repressiva åligganden den fått i och med de nya sjukkassereglerna. Förutom det kaos det lär bli när sjuka människor slussas ut ur systemet helt och måste vända sig till socialen. Socialbidraget är konstruerat som ett nödbidrag under kort tid, inte för att sjuka som inte kan ändra sin situation ska kunna leva på det under lång tid. Och vad ska hända med dem socialbidraget egentligen är avsett för, då de blir bortprioriterade till förmån för långtidssjuka?

Framtiden ser allt annat än ljus ut. Och nu är vi inne i lågkonjunkturen igen, så alla vi i servicebranchen har hotade arbetstillfällen. Fan, fan, fan, som läsrörelsen sa.

Annonser

TANKAR OM FRAMTIDEN, I UPPSALA

29 Jun

Nu är programmet spikat för ABF-Uppsalas seminarieserie ”Tankar om framtiden”, som ska pågå under hösten. Jag har glädjen att få medverka med det avslutande seminariet som äger rum den 1a december.

Titeln på föredraget är: ”Mitt aktivistiska 90-tal. Om aktivism i en tid av social nedrustning.” Det låter ganska subjektivt, och titelvalet kommer sig av att arrangörerna och jag tyckte att det kunde vara lämpligt att ta avstamp i den berättelse som finns i min bok. Det betyder inte att jag ska sitta och berätta några personliga anekdoter om mig eller mina vänner. Tvärtom. Vi ska titta på vår närhistoria, 90-talet, i det stora perspektivet.

Som ni alla vet var det en tid som präglades av social nedrustning, ekonomisk kris och den storskaliga ekonomiska omfördelningen mellan fattiga och rika som kommit att kallas nyliberalismen. Därför tänkte jag att vi kunde titta lite på frågor detta väcker. Vilka sociala krafter triggades av krisen? Hur påverkades vänstern respektive högern?

En sak jag ville skildra i min bok var återkomsten i Sverige av en yttersta höger och även återuppbyggnaden av en yttersta vänster, som hade direkt samhällsomstörtande drömmar och ambitioner. Vi autonoma/frihetliga framställdes ofta i media som att vi var en sorts aggressiv påtryckargrupp med kritik i sakfrågor. Alternativt som en nyuppväckt maoistisk stadsgerilla som skulle påvisa genom direkt aktion statens repressiva ansikte o.s.v. Båda tolkningarna enligt mig i grunden lika falska. Vi ville inte förhandla med eller kritisera ett system vi inte trodde på, vi ville avskaffa det. Men inte som en avantgardegrupp i isolering. Vi ville återinföra organisering underifrån, självskolning, en radikal debatt och inte minst den direkta aktionen.

Den rörelse som vaknade till liv då är idag fortfarande i högsta grad vid liv. Men det omgivande samhället har förändrats och därför också förutsättningarna. Den autonoma vänstern idag liknar på många sätt den jag växte upp i. Men på många sätt har den utvecklats till det bättre, både blivit bredare och mer social till sin natur. Samtidigt är förutsättningarna tuffare idag, samhällsklimatet mer dogmatiskt och totalitärt, den yttersta högern varken växer eller värvar just nu men ligger stabilt kvar på en betydligt högre nivå av organisering och medlemstal än någonsinn under nittiotalet.

Så även om temat för mitt föredrag är en tillbakablick, tror jag nog att vi ska få fram många tankar om framtiden. Genom att ställa frågor om vad som egentigen hänt, vad som var bra och dåligt, hur det blev så, hur nutiden ser ut, vad vi tagit med oss och vad vi kastat av oss, kommer vi till en bra grund för dom viktigaste frågorna. Vad gör vi av allt det här? Hur kan vi vända det som ligger i tiden till vår fördel? Kan vi ta med tidigare erfarenheter som verktyg in i framtiden?

Meningen med mitt föredrag blir att försöka väcka sådana frågor, inte att svara på dom -det vore självklart omöjligt för mig som individ. Men att tänka tillsammans i grupp tycker jag oftast är både roligt och lärorikt. På dom föredrag jag hittills hållit i har jag märkt att det kommer många yngre människor. Det tycker jag har varit väldigt bra, för jag lär mig så mycket av er, och ställs inför så många frågor och funderingar som verkligen tål att tänka på. Så välkommna till framtidsseminarie både unga och gamla i Uppsalatrakten!

Förutom mitt föredrag kommer även följande föreläsare och ämnen under hösten:
8 September: Går det att förena ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling?
Panelsamtal mellan Anderas Bryhn (nationalekonom och bloggare), Johanna Sandahl (ansvarig för globala klimatfrågor på Forum Syd) och Eva Friman (föreståndare på CEMUS)
Debattledare Mikael Malmeaus från Klimataktion.

13 Oktober: Klimatet, feminismens allt
Samtal med bland andra Kajsa Ekis Ekman (journalist och initiativtagare till Klimax i Stockholm)

10 November: Feminismen och arbetarrörelsen
Föredrag av Yvonne Hirdman (professor i historia vid Stockholmsuniversitet)

1 December: Mitt aktivistiska 90-tal. Om aktivism i en tid av social nedrustning
Föredrag av Salka Sandén (aktivist och författare till boken Deltagänget)

Är du intresserad av något av dessa föredra så kom till Stadsbiblioteket i Uppsala. Alla föredrag börjar klockan 18.30 och är i Kerstin Ekman-salen.