Tag Archives: polisen

TILL STÖD FÖR LAGENAS ARBETARE

25 Jun

Solen strålade över Medborgarplatsen strax innan fem idag. Där satt jag och väntade på att folk skulle dyka upp för en stödmanifestation för arbetarna på Lagena. En väl vald plats med tanke på folklivet en vacker sommarkväll, inte minst alla som tar sig en kall öl på de enorma uteserveringarna där, och hade första parkett till att lyssna på talen. Men fram till strax innan fem såg det helt tomt ut, de enda som strök omkring var fyra medlemmar i Hare Krishna, som spelade bizarr musik och viftade med en docka som satt i en glasburk längst fram i den lilla processionen. Men sen, strax efter fem, dök två röda fanor upp, och så anslöt sig folk till dem, och även långsmala röda Handelsanställdas förbund-fanor kantade leden. Så småningom stod en ansenlig grupp väntade på talen. För er som inte hade möjlighet att vara där tänkte jag göra ett kort referat av vad som sades, för det var mycket värt att lyssna till. Om någon som vet bättre märker att jag uppfattat ett namn, eller något annat här, fel, vore det vänligt om ni vill skicka en kommentar med rättelse!

Först talade Martin Lööf, från Lagenaarbetarnas vänner. Han pekade på tre frågor som dagens manifestation ville lyfta fram:

– Stoppa uppsägningarna på Lagena!

– För rätten till fast jobb!

– Mot att polisen används i arbetsplatskonflikter!

I samband med det påpekade han att Lagenaarbetarna inte vill ha polisen som fiende. Meningen är att få till stånd en dialog med dem om vad som är polisens roll i arbetsmarknadskonflikter. Martin berättade att polisförbundet inbjudits att vara med vid manifestationen, men tackat nej. Han talade också av bristen på aktivt stöd från LO i stort, ett stöd som dock efterlyses. Så nämnde han stämningen i AD som lett till att själva strejken blåstes av, även om kampen fortsätter. AD har hotat med individuella böter på mellan 3000 och 5000 kronor. Det är viktigt att vi inte låter detta bli en risk som varje enskild arbetare som slåss för sitt arbete tar, utan är solidariska. Det pågår en insamling till Lagenaarbetarna, som hittills fått in 17000 kronor, så fortsätt lägga pengar.

Efter Martin gick Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, upp på scenen. Hon är läste en egen dikt om vad det innebär att arbeta och vara arbetare.

Sedan äntrade Patrik Olofsson, före detta ordförande för Handelsklubben på Lagena, mikrofonen. Han berättade att för två månader sen kom varslet mot 33 arbetare på Lagena. Därefter har en kamp om makten på arbetsplatsen utspelat sig.
Dessa frågor rör inte bara jobbarna på Lagena, utan alla arbetare. Det är en försvarskamp som handlar om ifall vi ska vara utbytbara eller inte. Bemanningsarbetarna som företaget satt in har i praktiken fungerat som daglönare, med sämre ekonomiska villkor än de fastanställda, och med noll trygghet. Lagena hävdar att man varslar på grund av arbetsbrist, men det argumentet håller inte, när man satt in 22 inhyrda arbetare per dag i snitt, sedan årsskiftet.
Patrik ifrågasatte bemanningföretag överhuvudtaget. De har inte alltid funnits, bemanningsföretag förbjöds i Sverige 1938, som ett resultat av arbetarrörelsens kamp. Men på 1990-talet fick bemanningsbranschen åter rätt att bedriva verksamhet. Varför fick de det? Det kan naturligtvis ses som ett resultat av att svensk fackföreningsrörelse varit oerhört flat som inte reagerade.
Hos många lever en gammal bild av LAS som garant för anställningstrygghet kvar. Men i praktiken har lagen urholkats så till den grad att det enda den reglerar idag är formerna för hur du blir uppsagd. Lagen om AnställningsSkydd har blivit Lagen om Hur du får Sparken.
Patrik påpekade särskilt att bemanningsarbetarna inte är fienden, utan det är arbetsköparens rätt att använda dem som slagträ mot de fastanställda. Arbetsköparna inför olika villkor för arbetarna på samma arbetsplats. Lika villkor för arbetarna gynnar arbetarkollektivet, medan olika villkor leder till en negativ konkurrens som de allra flesta förlorar på. I hela Europa försöker man införa och förstärka en sådan konkurrens, a race to the bottom. Vårt svar på det måste bli: raise hell!
Det Systembolaget i praktiken vill införa här är att varje dag i praktiken blir en upphandling av arbete. Det är inte längre tillräckligt illa att arbetslösa måste slåss om jobben, på detta sätt vill man få olika grupper i arbete att slåss om det och därmed bjuda under varandra. Men mycket händer också just nu bland arbetarna, inte minst den vilda sopåkarstrejken i våras visar att folk inte är beredda att låta denna utveckling gå hur långt som helst. Och stödet Lagenaarbetarna har fått är stort, det har kommit massor av mail, stöduttalanden och frågor. Inte så mycket från fackklubbar berättade Patrik, men framförallt – mycket glädjande – från olika arbetsplatser inom många yrken runt om i landet, där personalen intresserat sig för konflikten.

Därefter talade Martin en stund igen. Han påpekade att denna konflikt är olik många andra eftersom striden inte handlar om löner i första hand, utan om villkoren på arbetsmarknaden. Det råder finanskris och det skapar ett hårt läge för de som arbetar. I det läget sätter Lagenaarbetarna ett viktigt exempel som placerar strejkvapnet och blockadvapnet på kartan.
Martin berättade om att polisen haft svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig under blockaddagarna. På måndagen var till en början bara en polis på plats men under dagen blev de fler och fler. Slutligen gick de ut med att ”nu får ni flytta på er, annars flyttar vi på er”. Till och med efter strejkens slut stod kravallstaketen kvar, liksom tre polispiketer, ett par poliser satt till och med inne i personalmatsalen.
En sorglustig incident under måndagen var också att arbetsköparen satte privata vakter utanför personalmatsalen. Denna ägs av en privatperson, som arbetsköparen påstod inte ville ha jobbarna där, men när krögaren blev tillfrågad hade han ingenting emot dessa kunder. Då påtalade de strejkande för polisen det ologiska i att de försökte häva de arbetandes blockad, men inte ingrep när arbetsköparen satt en restaurang med de strejkande som kunder i blockad. Efter detta påpekande gick polisen faktiskt in och stoppade vakternas blockad.
I det stora har polisen försökt få det till att en blockad inte är en blockad utan ska tolkas som ”offentlig sammankomst”, och att man därmed måste söka polistillstånd för den. En ganska absurd tanke att anställda måste söka polistillstånd för att stå utanför sin egen arbetsplats. Något som visar att lagboken inte har något utrymme eller vettig begreppsapparat när det gäller fackliga konflikter. Man skulle ha kunnat vänta sig att Systembolaget som statligt företag skulle visa ett större ansvar gentemot sina anställda, men istället utnyttjar de sin monopolställning till att föra en aggressiv personalpolitik. Som den syndikalistiska driftsektionen på företaget säger i en facklig kampanj: ”Bolaget har satt behovsanställningar i system”.
Därefter nämnde Martin åter pengainsamlingen. Det är viktigt att pengar kommer in, här kan alla göra en insats, liksom genom att berätta om konflikten på sin arbetsplats. Man kan också göra insamlingar på arbetsplatserna. Några som var väldigt snabba att ge stöd till Lagenaarbetarna och att åka ut till blockadplatsen, var flera av de sopåkare som varit inblandade i vårens vilda sopstrejk. En strejk som också handlade om negativ konkurrens, där en upphandling gjorts som skulle försämra deras arbetsvillkor och de förväntades acceptera detta med kniven mot strupen så att säga. Det gjorde de nu inte, och striden blev en framgång för sopåkarna. Kanske inte så konstigt att sopåkarna var tidigt ute med stöd och solidaritet, den som själv varit med i en strid vet vad det handlar om. Lagenaarbetarna funderar som så att om de skulle vinna striden och inte behöva de insamlade medlen, så kommer det med all säkerhet fler liknande strider, och då kan pengarna behövas där istället.

Sen kom en kille från Förenade Arbetare fram och berättade att de idag besökt Svea Support, som hyr ut bemanningsarbetare. De hade pratat med VDn och personalchefen. Och förklarat för dem att de kommer att få problem i framtiden om de tänker fortsätta på den inslagna vägen som strejkbrytarsäljare. För det tänker inte arbeterana finna sig i, utan framöver kommer de att sammarbeta mer och göra motstånd på många sätt när det gäller den här utvecklingen. I framtiden vill vi inte se fler strejkbrytare. Talaren påpekade också att Bemanningsföretagen inte är en självklarhet på arbetsmarknaden. De infördes av en borgerlig regering på 90-talet.

Därefter gick en violinist i arbetskläder fram. Han seplade internationalen på sin fiol, och den fick något lite folkviseaktigt över sig genom instrumentet den spelades på. Mycket vackert.

Patrik tackade sedan alla närvarande och alla andra som stödjer Lagenaarbetarnas kamp. Han konstaterade att AD med sina hot bara förlänger konflikten i tid. Den tiden kommer att utnyttjas till att synas på gator och torg, samla och skramla. Att en konflikt på ett så pass litet företag i ett industriområde i utkanten av Stockholm har bemötts med så mycket sympati och intresse från allmänhetens sida måste ses som ett tecken i tiden på att den vilda strejken börjar få ett genomslag. Arbetarna finner sig inte i evighet i spelregler som räknar ut dem från början. Patrik upprepade därefter plusgirokontot man kan sätta in bidrag på: 134456-3. Bidragen kan vara hur små eller hur stora som helst, och man kan naturligtvis arrangera insamlingar och därefter sätta in resultatet.

Den siste talaren, som anmälde sig spontant, var en postis från Årsta som presenterade sig som Jens Hugo. Det är ett falskt tal att det existerar en jämlikhet i styrka mellan arbetsmarknadens parter, menade han. Det är ofta svårt och riskabelt att ta till konkreta konfliktåtgärder mot ett företag, och åtgärder som hotar vinsten är nödvändiga för att hävda sin rätt. Arbetsköparna kan bara helt lugnt varsla folk när de ska hävda sina intressen, och ingen höjer ett finger mot dem.

Tips från Konfliktportalen: 1915 skänker bort en gammal TV -passa på om du minns det mediet, och för dig som gillar anarkistfestivaler tipsar Anarkisterna om en finsk sådan, Andrea Doria tar upp reaktionerna på Humanisternas kampanj i Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Cappuccinosocialisten tipsar om filmen Och tranorna flyga, På Dagens Konflikt fortsätter Samira rapportera om Lagenakonflikten i Lagenaarbetarnas kamp fortsätter, Dom Ljuger skriver också om Lagena och att man måste akta sig för att låta en bred vänster lägga sig i och ta över, Jinge tycker det är Oroande nyheter om svininfluensan, även Loke tar upp svininfluensan i Massvaccination, men vad händer sen?, Redundans rapporterar att Strejkande på Lagena tvingas tillbaka till arbetet, StockholmsPunk konstaterar att Snuten visar färg i Lagenakonflikten

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM

2 Maj

I går, 1 maj 2009, hade jag äran att vara en av talarna vid SACs förstamajfirande i Stockholm. Jag höll en 5 minuters appell i egenskap av medlem i Stockholms LS. Och den tänkte jag härmed återge:

Kris innebär inte möjlighet för den enskilda individen. För den enskilda arbetande människan innebär ekonomisk kris bara katastrof, med varselhot och löneutpressning.
Därför är det i år viktigare än någonsinn att inte bara vara en individ, utan att komma samman i gemenskap. Att vi organiserar oss i vardagen där vi befinner oss, på arbetsplatserna och i solidaritet med varandra över arbetsplatsgränserna. Just nu upplever vi hur arbetarklassen varje dag spontant svarar upp mot krisens utmaning, i arbetsplatskonfrontationer med ledningarna, bostadslösa konfronterar hyreshajarna i en ny husockupationsrörelse, folk tar till gatorna för att utkräva ansvar av politiker och finansmän.
Det blir i dessa tider extremt svårt för den som vill fortsätta att tro på detta system, när kejsaren nu visar sig så uppenbart naken. När folk som påstår sig vara ”arbetarnas företrädare” säljer arbetsfred och social fred från oss i utbyte mot -ja, vadå? När dessa ”företrädare” lever gott på våra pengar och förväntar sig att vi ska tycka att ”de är värda det”.
I dessa tider av allt fler öppna konfrontationer blir det svårt att hålla fast kvar illusionen att samhället är till för oss. Staten framstår knappast som någon ”god pappa”, när arbetarna organiserar sig och kämpar för sina intressen visar sig dess lagar och polis helt öppet som klasslagar och klasspolis. Det finns inga ”välvilliga” arbetsköpare. Proffspolitiker och fackpampar tjänar sina egna intressen, inte arbetarklassens. Inte heller Gud är på arbetarklassens sida.
Nej, sanningen har sällan varit så tydlig: vi har bara oss själva, vår sammanhållning och den solidaritet vi förmår visa varandra. Men detta bara är inte så bara. Varje vecka får vi exempel på hur rädda makthavarna är för oss vanliga människor i nya repressiva lagar, ingrepp, förslag och åtgärder på både nationell och överstatlig nivå. Och arbetsköparna ringer på polis i fåfängt hopp om att det ska hjälpa dem. Alla vi som står här idag har vid i alla fall något tillfälle själva upplevt den makt som ligger i enighet och gemensamt förd kamp.
Vi firar inte 1a maj 2009 till åminnelse av gamla segrar, som med tiden allt mer urholkats. Inte heller använder vi dagen till att vädja eller kräva saker av makthavarna, att de inte har något intresse av våra behov är uppenbart. Nej det vi manifesterar idag är vår organisation, enighet, styrka och beredskap att backa varandra när ingen annan gör det. Ett exempel på denna kollektiva styrka är just segern över Restaurang Josefinas arbetsköpare!

Nåra noter.
1. Gud: Ja, det kan förefalla lite pubertalt fånigt att dra in Gud i talet. Han var heller inte inplanerad från början. Men han fick sig en liten spontan känga efter att Jesusmanifestationen tillsammans med polisen genomfört en provokation mot SAC tåget. De hade nämligen sökt, och fått, tillstånd till manifestation på samma tid och plats som SAC. Dock inget som polisen brytt sig om att upplysa arrangörerna av majtåget om. Så där stod de med sina jävla tält, de fick ta ner sina banderoller men hade ett jättestort vitt kors precis intill vår högtalarbil. Dock passade några demonstranter på att hänga ut en banderoll som dolde korsets armar. Att det var en medveten provokation från de kristna hjonens sida var uppenbart, i ett tält hade de satt upp skylten ”Välkomna syndikalister -ta en kopp kaffe”. Antagligen ger det väl extra guldstjärna i vår herres stora bok i himmelen om man frälser socialister, därav ivern.

2. Rest. Josefina: Det har alltså pågått konflikt på restaurangen en längre tid, efter att arbetsköparen behandlat sin personal överjävligt. Utan resultat har ett flertal blockader gjorts mot restaurangen. Men inför planerna på att hela SAC-tåget skulle åka på Djurgårdsutflykt på första maj, och hålla sill-lunch med tillhörande blockad och flygbladsutdelning utanför restaurangen, fick ledningen kalla fötter. Sent på kvällen innan första maj skrev arbetsköparen på papper att de ska betala det de är skyldiga de anställda. På detta konkreta sätt kunde vi visa vad 1a maj ska vara, inte bara en symbolisk dag för fest och plakat, utan en dag där kamp och aktiv solidaritet står på agendan. Mycket lyckat tycker jag!

I övrigt ska jag väl passa på att säga några ord om mitt besök på Joe Hill-gården 29e april. Jag var där i en serie Författarkvällar de har på onsdagarna. Där träffade jag ett gäng mycket trevliga, engagerande och direkt inspirerande människor. Tack alla, ni gav mig ett fantastiskt bra intryck av Gävle.

På föredraget läste jag ett kapitel ur min bok och presenterade den lite kort. Sen släpptes debatten fri. Den omfattade väldigt mycket och var bra och intressant tycker jag. Det går inte att sammanfatta den kort. Men några tankegångar som kom upp var till exempel: att det är handling och inte ord som ändrar världen, att det är tråkigt med den svenska vänsterns pacifism: att man gör sig beroende av statens beskydd -anti-fascism borde inte vara hänvisat till särskilda organisationer utan vara en naturlig del av alla vänstergruppers praktik; därmed skulle den inte ta mer plats än vad den faktiskt behöver, att sättet att bemöta SD kanske inte ligger i någon av extremerna: slå dem på käften eller ta debatten -istället är det avsaknaden av vänsternärvaro och och trovärdigt vänsteragerande som skapar utrymme för partiet att värva, om den sociala kompromissens slut och att samhället inte är ett, om att kampen är en del av vardagen vare sig man vill det eller ej. Och en hel del annat. Tack alla för input.

Gav också en intervju för en lokal blogg, kolla in här om ni har lust. Samtalet vi hade är lite förkortat, men sammanfattningen i grund och botten riktig. På bloggen kan ni också läsa en hel del annat intressant, inte minst om arbetsplatskampen i Gävle.

Själva Joe Hill-gården är ett trevligt ställe. Det innehåller Joe Hills barndomsmiljö och lite memorabilia. Kanske inte den största museisamling jag har sett, men personalen där är väldigt kunnig och gav en grundlig guidening, så det är värt ett besök om ni har vägarna förbi. Just nu pågår en utställning där också. ”Tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin. Jag tyckte personligen att en del av bilderna var för övertydliga. Men att hon är en fantastiskt bra fotograf är det ingen tvekan om. Den bild jag tyckte bäst om var ett rakt-upp-och ner porträtt av Cornelis Vreeswijk. Hans blick var så levande och det såg nästan tredimensionellt ut, som att han satt med armbågen utanför fotot.

Tips från Konfliktportalen: Björnbrum bjuder på många foton med kommentarer från de olika 1a maj-tågen i huvudstaden, för dig som missade Anti-rasistiskt forum ligger filmer från alla föredragen nu uppe på Dagens Konflikt, också Kim Muller berättar och visar ett par bilder från årets första maj firande, fast det i Malmö, och tipsar också om ett par intressanta kommande arrangemang i de trakterna, Kvinnopolitiskt forum bekantar oss med debatten om det oavlönade/immateriella arbetet och hur kvinnors arbete förhåller sig till krisen och utlovar kommande artiklar på detta viktiga tema, en glädjande nyhet på bloggportalen är den alltid lika högintressanta och välskrivna bloggen Kvinnor om kvinnlig arbetarklassvardag: alla artiklar rekommenderas varmt, Luftslottet ger intressanta perspektiv på dagens internetdebatt om piratrörelse, fri programvara, Facebook och andra företeelser, Totalavlöning gör upp med myten om småföretagandet, Vardagspussel informerar om strejker som pågår i Sverige.

Andra tips: För dig som är seriöst intresserad av Technomusik finns nu en oumbärlig blogg: Techtech2009 -Techno Från Tynnered, Explorations in Electronic Sounds, som jag snart lägger upp här i min bloggroll under kultur. Imorgon vill jag tipsa om Babyravet på Fylkingen för er som befinner er i Stockholmstrakten och har knattar upp till 6 år. Visst, musiken verkar vara åt goa-trans-hållet, inte riktigt min kopp te. Men i alla fall! Jag önskar att jag hade barn så vi kunde gå och dansa ihop, och stärka oss med juice i juice-baren. Nu får vi bara hoppas att Ravekomissionen inte kommer dit för att inskärpa i de små glada liven varför vi har en polismyndighet.

TROPA DE ELITE!

8 Feb

Nu har jag äntligen gjort det. Sett filmen Tropa de Elite, av regissören José Padilha. Av olika skäl har det dröjt innan jag såg den, men jag har längtat sen den kom till Sverige, eftersom José Padilha också ligger bakom den fantastiska filmen Guds Stad.

Guds Stad är namnet på en favela, som slogs upp för de fattiga utanför Rio de Janerio på 60-talet.
I filmen skildras Guds stads historia under ett par ungdomsgenerationer, en historia synonym med de kriminella knarklangargängens historia. I början är brottsligheten nästan oförarglig och har ett romantiskt skimmer, ungarna rånar en bil på råvaror och ropar ut till det fattiga grannskapet att komma och ta för sig.

Men den romantiken förbyts snart i en blodig vardag. Redan efter en generation är knarklangningen en vardag som påverkar alla i slummen. Maktrelationerna som byggs upp inom och mellan gängen är det som sätter ramarna för livet, vare sig man vill eller inte.

Vi får följa många människoöden i Guds Stad. Människor man lär sig tycka om innan man får se dem gå under på det ena eller andra sättet. För det är mycket tydligt i Gud Stad: livet i slummen är inget man överlever.

Ett drogkrig utbryter, där folk i början går in av idealistiska skäl, i den mån man kan tycka att hämnd för döda anförvanter är idealism. Men den lilla kärnan av personliga avsikter är snart glömd och krigets egen logik tar över. I Guds Stad finns några av de otäckaste scener jag har sett på film.

Filmens huvudperson Raketen är en snäll kille som bara försöker överleva i slummen, som alla andra. Han försöker leva så normalt som möjligt, och skaffar sig jobb i en livsmedelsaffär. Men naturligtvis, det går inte att komma från favelan och försöka bli accepterad i resten av samhället. När ett gäng ungar från Guds Stad kommer och gör en snattarräd mot affären, får Raketen skulden och det är slut med arbetandet.

I ett försök att anpassa sig till förväntningarna försöker han istället, ihop med en polare, att slå sig fram genom personrån. Men varje gång de ska råna någon kommer de på ett förbehåll, de är helt enkelt för snälla för yrket.

Inget jobb, ingen framgång som rånare, ingen lust att underordna sig den förödande arbetshierarkin i langarsystemet. Där står Raketen utan framtid, men med en hemlig och i praktiken omöjlig dröm om att bli fotograf.

Guds Stad har ett lyckligt slut, mirakulöst nog lyckas Raketen ändå till slut. Men regissören gör en poäng av att han kan sälja in sina spektakulära foton på gangsterkungarna. Medan de bilder han tar i smyg på polisernas korrumperade mellanhavanden med en av gängledarna aldrig skulle kunna visas offentligt. Raketen håller dem hemliga, att avslöja polisen är det verkligt farliga.

Samtidigt som vi gläds med Raketen, tar en ny generation gangsters över i Guds Stad genom en blodig kupp -ett gäng barn på 8 – 10 år. En kuslig bild man har kvar på näthinnan är när dessa barn springer runt på gatorna med helautomatiska vapen.

Titten in i det Brasilianska polisväsendet är kort i Guds Stad, men budskapet är tydligt, polisen är korrumperad och i likhet med andra gangsters inga man muckar med. Därför var det väldigt spännande att se Tropa de Elite, Padilhas film om polisen.

För i Tropa de Elite är perspektivet omvänt. Filmens berättarjag Roberto är officer i Tropa de Elite, en halvmilitär polisinsatsstyrka som skickas in mot gängen i favelorna, och har mord och tortyr som arbetsmetoder. Hans röst ledsagar berättelsen om hur han letar efter sin ersättare. Hans fru är gravid och det leder till samvetskval och rädsla för vad som kan hända med familjen om han inte släpper taget om Tropa de Elite, BOPE. Insikten om vad det är att ha och kunna mista ett barn ger honom en obehaglig känsla både av sin egen dödlighet och den smärta han orsakat mödrar och fäder till de som dödats i drogkriget. Som killen BOPE tvingar att skriva på sin egen dödsdom genom att tjalla på langaren offentligt.

Men den egentliga huvudpersonen är en annan. Den som till slut väljs som efterträdare åt Roberto, Matias. Filmens tema är hans väg från klassresenär med hjärtat på rätt ställe, som vill utbilda sig och göra social nytta i favelorna, till fullfjädrad fascist som hänsynslöst mördar och torterar folk för ”det högre goda”: kriget mot narkotikan. Och försvaret av Påven. Som kommer på besök som en konstig seriefigur mitt i en oerhört brutal verklighet som han inte på några villkor får komma i beröring med. Uppenbarligen var Påvens liv kompatibelt med 35-40 sluminnevånares.

Filmen inleds med ett citat från sociologen Stanley Milgram. Han som gjorde det kända lydnadsexperimentet. Tesen som filmen framgångsrikt illustrerar är att individerna inte är autonoma utan istället produkter av de sammanhang de befinner sig i.

Styrkan med det dubbeltydiga namnet Tropa de Elite har ett emblem som tydligt påminner om en gängsymbol. BOPE vill markera för de kriminella att de också är ett gäng. Och mycket riktigt, dödar man någon med Tropa de Elites gängtatueringar sitter livhanken löst.

Filmen är en uppvisning i brutalt våld och urskiljningslöst användande av tortyr när BOPE letar efter sina måltavlor. Ett våld som ofta romantiseras på ett äckligt sätt i diverse amerikanska polisserier. Inte så i Tropa de Elite. Våldet presenteras inte heller i chockerad ton. Det är vardag. Det är något som utförs rutinmässigt och utan vidare eftertanke. Filmen Tropa de Elite hymlar inte med att poliser är poliser, och att detta blir resultatet när polisen får fria tyglar i ett samhälle.

Men kritiken är nästan ännu starkare mot ett annat polisärt fenomen, som på alla nivåer i Brasilien. Korruptionen. Filmen kommenterar korruptionen med svart humor. Vi får se hur den inte bara styr alla polisens mellanhavanden med resten av samhället. Även internt styrs polisarbetet av givande och tagande av mutor. Ja, på polisernas bilverkstad byts nya motorer på ordningsmaktens fordon ut mot gamla. På så sätt gör de enskilda konstaplarna sig en extra hacka på svarta marknaden. När en mer idealistisk polis blir upprörd över motorstölderna och börjar svamla om utredning blir han välförtjänt utskrattad av bilmekanikerna.

Just korruptionen inom poliskåren är en orsak till att en del poliser söker sig till BOPE. Tropa de Elite stryrs inte av korruption, utan av en våldsam och skoningslös idealism. Poliser som vill något med sitt yrke dras dit. Matias är kluven. ”Han vill egentligen bli advokat” kommenterar Roberto föraktfullt. Samtidigt ser Roberto Matias situation med klarsyn, hur han dras mellan två världar, och resultatet när dessa möts måste blir katastrof för alla parter.

Matias ena värld är poliskåren. Den andra världen är sociologistudier på universitetet, och socialt välgörenhetsarbete i favelan. Sociologistudenterna porträtteras som godhjärtade men mer än lovligt naiva. De kommer från välbärgade familjer i fina områden, läser Foucault, röker en fet och upprörs över polisens brutalitet. De får verka i slummen så länge de inte utmanar gängens makt där. En av studenterna säger överslätande om gängledarna att ”de har ändå ett socialt medvetande”. Det låter lika dumt som det är. Gängen är inte idealistiska för fem öre, de är det lokala näringslivet. Den som hotar det får plikta med livet. Och när det uppdagas att Matias är polis, vilket han dolt för sina vänner för att få vara med, börjar en blodig upprensning bland sociologistudenterna. Den fulla vidden av villkoren i slummen går upp för studenten när han dör som en fackla.

De vattentäta skotten mellan klasserna porträtteras både komiskt och smärtsamt i filmen. Det är roligt att notera skillnaden i partystil och musiksmak mellan favelans och studentmiljöns fester.

I den spiral av våld och oförenliga motsättningar mellan de olika världar Matias rör sig i sker hans utveckling från välmenande idealist till mordmaskin i dödspatrullen. Det är kusligt trovärdigt. Dessutom får vi en, kanske i och för sig väl lång, inblick i den träning rekryterna till insatsstyrkan tvingas genomgå. Den går i stort ut på att genom förnedring bryta ner rekryternas individualitet och egna vilja. Också detta våld framställs mycket trovärdigt och vardagligt. Det är omöjligt att inte tänka på School of Americas när man ser både utbildningen och praktiken hos BOPE.

Egentligen ställer filmen inte några moraliska frågor, det inledande citatet till trots. Den visar bara upp en materiell verklighet, och vilken dynamik som driver det Brasilianska samhället. Man blir förvånad att Padilha har kunnat göra denna film, och att han vågat. I den finns inga hjältar, inga vinnare och egentligen inget hopp. Den är släkt med skildringar som Kennet Ahls Grundbulten och Lyftet, och med James Ellroys amerikanska historieskrivning. Jag har alltid varit svag för sådana berättelser. Det är skönt att slippa lagren med socker och förljugenhet. Förhoppningsvis återkommer Padilha med fler svartsynta inifrånskildringar av det brasilianska samhället.

Nä, nu tar vi och avslutar med lite musik. Clash-låten Police and thievs kanske kan passa?

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.