Tag Archives: solidaritet

ANNA-LENA LODENIUS VS. SVERIGES ARBETARKLASS

14 Maj

Jag har inte varit med på vårens blockader utanför Berns Salonger i Stockholm. Detta trots att jag borde det i egenskap av medlem i Stockholms LS med tid över och dessutom i egenskap av solidarisk medmänniska. Men jag har inte vågat, ett barn har växt i min mage, och blockaderna är kända för att dra till sig glatt batongvevande och peppersprejsprutande poliser, som struntar i att polisen ska förhålla sig neutral i arbetsmarknadskonflikter.

Jag kan ta ett batongslag eller två, men det kan inte barnet i magen. Därför har jag betraktat denna konflikt och allt det sorgliga den säger om vår samtid på lite avstånd.

Fackbråk har det kallats i tidningarna, eller demonstration eller protest. Man undviker de korrekta benämningarna arbetsmarknadskonflikt och facklig blockad.

Idag skrev Anna-Lena Lodenius, en Ordfrontskribent som utger sig för att tillhöra vänstern, ett ytterst korkat och insinuant inlägg på sin blogg, där hon liknar SACs fackliga kamp vid maffiametoder. Att Anna-Lena Lodenius ogillar den radikala vänstern i Sverige och älskar att smutskasta den på osakliga sätt får man leva med. Att hon nu däremot ger sig på ett litet fackförbund som agerar i solidaritet med sju medlemmar som i tio år arbetat på Berns utan kontrakt, underbetalda och sedan sparkade för sitt fackliga engagemang, det känns som ett rejält övertramp.

Anna-Lena må tycka vad hon vill om SAC som organisation. Den här frågan handlar inte om SAC. Den handlar om Berns städare och den handlar faktiskt i förlängningen om hela arbetarklassen i Sverige.

Tidigare i vår publicerade SIFO en undersökning som visade att 8 av 10 LO-medlemmar var beredda att gå ut i strejk för att hindra bemanningsföretagen att byta ut fast anställda mot rättslös inhyrd arbetskraft. I våras gick den fackliga rörelsen i Sverige ut med buller och bång med budskapet att bemanningsföretagens framfart på arbetsmarknaden var den stora stridsfrågan. Sen la sig facken platt ett efter ett. Några gjorde faktiskt initialt lite motstånd, som Pappers och Elektrikerförbundet, men den stora striden uteblev och med den segern.

Kvar ute på det fackliga slagfältet är inte många, men några av dem är Stockholms LS och Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarnas syndikat. Möjligen inte så konstigt med tanke på grundprinciperna inom syndikalismen, att det är de arbetande själva som via sina syndikat beslutar om strid, inte valda och betalda ombud.

Och den här frågan är livsviktig för de arbetande. För vad ligger bakom de spektakulära blockader som ägt rum med jämna mellanrum under våren?

Det är inte så att det första ett fackförbund gör är att varsla om blockad eller annan stridsåtgärd, långt därifrån. Det första man gör är naturligtvis att begära förhandling med arbetsköparen. När blockader äger rum kan man räkna med att det handlar om en arbetsköpare som styvnackat vägrar förhandla.

De städare denna konflikt handlar om är ingen tillfällig arbetskraft hos Berns, de har arbetat där för löner som är ett hån i upp till tio år. Men just i syfte att slippa ta sitt ansvar för att arbetarna behandlas ojuste så har Berns anlitat ett bemanningsföretag för att låta dem utföra det smutsiga jobbet.

Städarna vann slutligen en facklig strid mot Berns 2009 via SAC. Det var inga orimliga krav de drev, de ville ha vita anställningar, anställningskontrakt och rätt till föräldraledighet. Rättigheter som borde vara självklara men inte är det i Sverige anno 2010, därför att så många likt Anna-Lena väljer att titta bort när arbetarklassen kränks.

Därefter hade man kunnat tro att allt skulle vara frid och fröjd men bemanningsföretaget tålde inga utmaningar mot sin självpåtagna rätt att behandla anställda precis hur fan det dom behagar. Man valde att hämnas genom att helt sonika avskeda de städare som var fackligt aktiva och hade varit framgångsrika i att kräva sina rättigheter. Bemanningsföretagets hänvisning till ”arbetsbrist” är mer än genomskinlig.

Berns tydliga ställningstagande i den konflikt som de påstår sig stå utanför går inte heller att ta fel på. De har på ett flertal ställen gått ut med budskapet att SAC är en maffia och att SACs krav att man återanställer städarna på vettiga villkor eller köper ut dem för en rimlig summa, helt normala fackliga krav således, är ”utpressning” och ”maffiametoder”. Berns har vägrat att återanställa de sju städarna just därför att de varit fackligt aktiva, de som inte varit det är välkomna tillbaka.

När Anna-Lena hävdar att LO-tidningen fått med hela historien gör hon det mot bättre vetande. Vad både hon och LO-tidningen glömmer att nämna är just att detta handlar om en grov föreningsrättskränkning, att det är just på grund av sitt fackliga engagemang städarna inte är välkomna tillbaka.

Om det är maffiametoder att kräva att arbetare i detta land, också papperslösa, också städare och hotellpersonal, ska få vita arbeten, anställningskontrakt, föräldraledighet och rätt att vara fackligt organiserade och aktiva. Om det är hårt arbetande städare som är detta samhälles fula skurkar. Har inte då krig blivit fred och och slaveri frihet?

Jag trodde annars att det medvetna anlitandet av oseriösa skurkbolag som förser en med på tok för billig arbetskraft som förväntas jobba under osäkra förhållanden, var det som var ett verkligt kännetecken på maffiametoder? Jag trodde i min naivitet att en stor nöjesentreprenör som tar strid för att få trampa på arbetarklassen vore skurken?

Anna-Lena ömkar hiphopgalan The Show 2010 som ställde in sin tänkta helkväll på Berns på grund av konflikten. Jag ser inte varför hon ska ömka den som agerat hedervärt och solidariskt?

Många kända artister har varit fula nog att bryta blockaderna och därmed ta ställning mot de sparkade arbetarna. Det gäller både artister som valt att spela och andra kända profiler som uppenbarligen haft råd men inte förstånd att välja en annan krog att slå runt på.

Samtidigt har det också vid varje blockadtillfälle visats prov på faktisk solidaritet, folk som vänt i dörren och till och med finklädda Bernsbesökare som anslutit sig till blockaden och lånat en gul blockadväst när de fått reda på vad saken gällt.

Uppenbarligen har en så stor del av hiphopartisterna valt att visa solidaritet med städarna att The Show fick välja att ställa in. Till exempel valde Labyrint att hoppa av rätt omgående och Timbuktu gick ut i media med sin tveksamhet att spela under rådande förhållanden.

Att artister och arrangör valde att ställa in var det enda hederliga att göra i detta läge, det var rakryggat och ett friskhetstecken för den svenska hiphopscenen. Det visar ju att dessa artister vet vilken verklighet de lever i, vem som är vän och vem som är fiende, uppenbarligen i bjärt kontrast till så många andra kända namn.

Som till exempel blockadbrytaren Uje Brandelius, vänsterprofil och uppsatt vänsterpartist, vars ursäkt kom långt efteråt och var högst halvhjärtad. Och som nu den så kallade vänsterskribenten Lodenius, som gärna upprepar skurkföretaget Berns smutskastning, samt försvarar densamma hos den minst sagt oseriösa bloggen Politiskt Inkorrekt.

Vad de avskedade arbetarna själva har att berätta, eller för den delen deras organisation, har hon inte bemödat sig om att ta reda på. Att det faktiskt är dessa enskilda hårt arbetande människor konflikten egentligen handlar om verkar förvånande lätt för de flesta att bortse ifrån.

Medelklassen har blivit så segregerad och självgod att den kan låtsas som om arbetarklassen och dess verklighet inte finns även när den uttalar sig om dess strider. Minst sagt pinsamt.

De stora facken lägger sig platt. De få arbetare som tar striden blir kallade skurkar och maffia och får veta att verklig facklig kamp inte kan vara en tillåten metod. Alliansen kör totalt över arbetslösa och sjuka. Vänstern och Socialdemokraterna erbjuder inga alternativ trots att det är valår utan fortsätter att bara vända sig till den allt mer världsfrånvända och egoistiska gruppen mittenväljare, läs medelklassen. Mycket sorgligt att konstatera.

Men hoppet finns alltid. Och hoppet förkroppsligas av dessa vanliga människor som vågar ta strid mot alla odds, och av dem som väljer att solidarisera sig i praktiken, som hiphopartisterna i The Show.

Jag hoppas att Berns snart ger upp sin djupt oetiska maffiaattityd, sätter sig vid förhandlingsbordet, så att showen sedan kan gå vidare och ingen behöver bli besviken. Att personer som Anna-Lena Lodenius skulle skärpa sig det minsta är nog däremot ingen idé att hoppas på.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar samma ämne som jag i Ännu en vänsterskribent bekänner färg, Guldfiske skriver en artikel apropå att det är 65 år sedan fascismens fall, Kvinnor skriver om arvet från våra mödrar i Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar, Dom ljuger ställer sig upp Till försvar av Arbetare(n) och berättar även om Bernskonflikten, Anarkisterna tar upp Grekland: om förra veckans dödsfall och den fortsatta skuldkrisen

Övriga tips: SVDs Tobias Brandel målar upp En dag i gröna Sverige som oväntat trevlig, Whistleblowing 2.0: Journalism Lessons from WikiLeaks, Centerns ungdomsförbunds nya kampanjsida säger allt om varför de är totala stollar, Skumrask konstaterar Jag är så trött på yttrandefiheten, Dagens Medicin låter berätta att Försäkringskassans anställda dömer ut ny sjukförsäkring

GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM

2 Maj

I går, 1 maj 2009, hade jag äran att vara en av talarna vid SACs förstamajfirande i Stockholm. Jag höll en 5 minuters appell i egenskap av medlem i Stockholms LS. Och den tänkte jag härmed återge:

Kris innebär inte möjlighet för den enskilda individen. För den enskilda arbetande människan innebär ekonomisk kris bara katastrof, med varselhot och löneutpressning.
Därför är det i år viktigare än någonsinn att inte bara vara en individ, utan att komma samman i gemenskap. Att vi organiserar oss i vardagen där vi befinner oss, på arbetsplatserna och i solidaritet med varandra över arbetsplatsgränserna. Just nu upplever vi hur arbetarklassen varje dag spontant svarar upp mot krisens utmaning, i arbetsplatskonfrontationer med ledningarna, bostadslösa konfronterar hyreshajarna i en ny husockupationsrörelse, folk tar till gatorna för att utkräva ansvar av politiker och finansmän.
Det blir i dessa tider extremt svårt för den som vill fortsätta att tro på detta system, när kejsaren nu visar sig så uppenbart naken. När folk som påstår sig vara ”arbetarnas företrädare” säljer arbetsfred och social fred från oss i utbyte mot -ja, vadå? När dessa ”företrädare” lever gott på våra pengar och förväntar sig att vi ska tycka att ”de är värda det”.
I dessa tider av allt fler öppna konfrontationer blir det svårt att hålla fast kvar illusionen att samhället är till för oss. Staten framstår knappast som någon ”god pappa”, när arbetarna organiserar sig och kämpar för sina intressen visar sig dess lagar och polis helt öppet som klasslagar och klasspolis. Det finns inga ”välvilliga” arbetsköpare. Proffspolitiker och fackpampar tjänar sina egna intressen, inte arbetarklassens. Inte heller Gud är på arbetarklassens sida.
Nej, sanningen har sällan varit så tydlig: vi har bara oss själva, vår sammanhållning och den solidaritet vi förmår visa varandra. Men detta bara är inte så bara. Varje vecka får vi exempel på hur rädda makthavarna är för oss vanliga människor i nya repressiva lagar, ingrepp, förslag och åtgärder på både nationell och överstatlig nivå. Och arbetsköparna ringer på polis i fåfängt hopp om att det ska hjälpa dem. Alla vi som står här idag har vid i alla fall något tillfälle själva upplevt den makt som ligger i enighet och gemensamt förd kamp.
Vi firar inte 1a maj 2009 till åminnelse av gamla segrar, som med tiden allt mer urholkats. Inte heller använder vi dagen till att vädja eller kräva saker av makthavarna, att de inte har något intresse av våra behov är uppenbart. Nej det vi manifesterar idag är vår organisation, enighet, styrka och beredskap att backa varandra när ingen annan gör det. Ett exempel på denna kollektiva styrka är just segern över Restaurang Josefinas arbetsköpare!

Nåra noter.
1. Gud: Ja, det kan förefalla lite pubertalt fånigt att dra in Gud i talet. Han var heller inte inplanerad från början. Men han fick sig en liten spontan känga efter att Jesusmanifestationen tillsammans med polisen genomfört en provokation mot SAC tåget. De hade nämligen sökt, och fått, tillstånd till manifestation på samma tid och plats som SAC. Dock inget som polisen brytt sig om att upplysa arrangörerna av majtåget om. Så där stod de med sina jävla tält, de fick ta ner sina banderoller men hade ett jättestort vitt kors precis intill vår högtalarbil. Dock passade några demonstranter på att hänga ut en banderoll som dolde korsets armar. Att det var en medveten provokation från de kristna hjonens sida var uppenbart, i ett tält hade de satt upp skylten ”Välkomna syndikalister -ta en kopp kaffe”. Antagligen ger det väl extra guldstjärna i vår herres stora bok i himmelen om man frälser socialister, därav ivern.

2. Rest. Josefina: Det har alltså pågått konflikt på restaurangen en längre tid, efter att arbetsköparen behandlat sin personal överjävligt. Utan resultat har ett flertal blockader gjorts mot restaurangen. Men inför planerna på att hela SAC-tåget skulle åka på Djurgårdsutflykt på första maj, och hålla sill-lunch med tillhörande blockad och flygbladsutdelning utanför restaurangen, fick ledningen kalla fötter. Sent på kvällen innan första maj skrev arbetsköparen på papper att de ska betala det de är skyldiga de anställda. På detta konkreta sätt kunde vi visa vad 1a maj ska vara, inte bara en symbolisk dag för fest och plakat, utan en dag där kamp och aktiv solidaritet står på agendan. Mycket lyckat tycker jag!

I övrigt ska jag väl passa på att säga några ord om mitt besök på Joe Hill-gården 29e april. Jag var där i en serie Författarkvällar de har på onsdagarna. Där träffade jag ett gäng mycket trevliga, engagerande och direkt inspirerande människor. Tack alla, ni gav mig ett fantastiskt bra intryck av Gävle.

På föredraget läste jag ett kapitel ur min bok och presenterade den lite kort. Sen släpptes debatten fri. Den omfattade väldigt mycket och var bra och intressant tycker jag. Det går inte att sammanfatta den kort. Men några tankegångar som kom upp var till exempel: att det är handling och inte ord som ändrar världen, att det är tråkigt med den svenska vänsterns pacifism: att man gör sig beroende av statens beskydd -anti-fascism borde inte vara hänvisat till särskilda organisationer utan vara en naturlig del av alla vänstergruppers praktik; därmed skulle den inte ta mer plats än vad den faktiskt behöver, att sättet att bemöta SD kanske inte ligger i någon av extremerna: slå dem på käften eller ta debatten -istället är det avsaknaden av vänsternärvaro och och trovärdigt vänsteragerande som skapar utrymme för partiet att värva, om den sociala kompromissens slut och att samhället inte är ett, om att kampen är en del av vardagen vare sig man vill det eller ej. Och en hel del annat. Tack alla för input.

Gav också en intervju för en lokal blogg, kolla in här om ni har lust. Samtalet vi hade är lite förkortat, men sammanfattningen i grund och botten riktig. På bloggen kan ni också läsa en hel del annat intressant, inte minst om arbetsplatskampen i Gävle.

Själva Joe Hill-gården är ett trevligt ställe. Det innehåller Joe Hills barndomsmiljö och lite memorabilia. Kanske inte den största museisamling jag har sett, men personalen där är väldigt kunnig och gav en grundlig guidening, så det är värt ett besök om ni har vägarna förbi. Just nu pågår en utställning där också. ”Tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin. Jag tyckte personligen att en del av bilderna var för övertydliga. Men att hon är en fantastiskt bra fotograf är det ingen tvekan om. Den bild jag tyckte bäst om var ett rakt-upp-och ner porträtt av Cornelis Vreeswijk. Hans blick var så levande och det såg nästan tredimensionellt ut, som att han satt med armbågen utanför fotot.

Tips från Konfliktportalen: Björnbrum bjuder på många foton med kommentarer från de olika 1a maj-tågen i huvudstaden, för dig som missade Anti-rasistiskt forum ligger filmer från alla föredragen nu uppe på Dagens Konflikt, också Kim Muller berättar och visar ett par bilder från årets första maj firande, fast det i Malmö, och tipsar också om ett par intressanta kommande arrangemang i de trakterna, Kvinnopolitiskt forum bekantar oss med debatten om det oavlönade/immateriella arbetet och hur kvinnors arbete förhåller sig till krisen och utlovar kommande artiklar på detta viktiga tema, en glädjande nyhet på bloggportalen är den alltid lika högintressanta och välskrivna bloggen Kvinnor om kvinnlig arbetarklassvardag: alla artiklar rekommenderas varmt, Luftslottet ger intressanta perspektiv på dagens internetdebatt om piratrörelse, fri programvara, Facebook och andra företeelser, Totalavlöning gör upp med myten om småföretagandet, Vardagspussel informerar om strejker som pågår i Sverige.

Andra tips: För dig som är seriöst intresserad av Technomusik finns nu en oumbärlig blogg: Techtech2009 -Techno Från Tynnered, Explorations in Electronic Sounds, som jag snart lägger upp här i min bloggroll under kultur. Imorgon vill jag tipsa om Babyravet på Fylkingen för er som befinner er i Stockholmstrakten och har knattar upp till 6 år. Visst, musiken verkar vara åt goa-trans-hållet, inte riktigt min kopp te. Men i alla fall! Jag önskar att jag hade barn så vi kunde gå och dansa ihop, och stärka oss med juice i juice-baren. Nu får vi bara hoppas att Ravekomissionen inte kommer dit för att inskärpa i de små glada liven varför vi har en polismyndighet.

VÅRDARBETARE VS. SOPARBETARE?

10 Feb

Nej, egentligen hinner jag inte skriva här nu inför tentan. Så det blir ett kort utbrott jag lovar.

Men fy fan. Nu får det väl snart vara nog med dumdryga uttalanden om de strejkande sophanterarna. Alla dessa röster, förmodligen betalda eller själva stabilt i det borgerliga lägret som kommer med rena förolämpningar mot alla som arbetar. Kan ni inte bara se er själva i spegeln och räkna till tio innan ni uttalar er? Och medan ni räknar fundera över vad ni säger om er själva genom den attityden, och om ni verkligen i det långa loppet kan ta den genansen?

Jag har jobbat en del i vården. Inte som sjuksköterska utan i den mest underbetalda av alla vårdgrupper vad det verkar, personlig assistent. Och vi fick nästan ingen lön, typ 9000 efter skatt. Och vi fick byta blöjor på vårdtagare precis som det skrivs så jävla mycket om nu av arbetarfientliga individer. Nä, det var inte så trevligt. Men en nödvändig del av jobbet, och alla är inte så jävla fina i kanten som ni, utan man kan stå ut helt okej också med det. Människor behöver vård. Det är de dåliga arbetsförhållandena och den minimala lönen man inte står ut med.

Och nu måste jag bara fråga er som jämför sopåkarnas slutlön med lönerna för ”stackarna i vården” och hela tiden drar upp dessa blöjbyten på vuxna, som jag har ytterst svårt att tro att ni själva någonsin utfört. Vad har ni gjort de senaste åren för att på allvar försöka få upp vårdarbetarnas löner? Vad har ni gjort för att uppmärksamma avtal som tex PAN som är under all kritik, eller den livegenskap en personlig assistent på många sätt befinner sig i? Rätta mig om jag har fel -inte ett skit?

Nu är nog jag inte den enda som jobbat eller jobbar inom vården som är jävligt trött på att vårdarbetare jämt ska användas såhär. Som lönedumparargument i den offentliga debatten. Ja, vårdarbetare är underbetalda! Det är väl inget argument för att dumpa andra arbetargruppers löner? Det är naturligtvis tvärt om.

Antagligen sitter ett antal borgare som själva tjänar som sopåkarna, eller kanske strax under åkarnas slutlön, och är avundsjuka. Det är en gammal sanning att ju högre klass ju snålare. Och eftersom medelklassen drivs av avund och konkurrens, så tror de att arbetarklassen fungerar på samma sätt. Att den som arbetar på en byrå eller ett kontor har en mängd saker för sin lön som en åkare absolut inte har kan de inte se. Medelklassen har en helt annan möjlighet att planera sin tid, möjlighet att komma med synpunkter, att använda sin kreativitet, att ta en mikropaus med slösurf, de sliter inte ut ryggarna, de har en snygg och lagom tempererad arbetsmiljö med te, bubbelvatten och frukt. Och sen sitter de och klagar på att sopåkarna ”har det för bra”. I underbetalda vårdarbetares så kallade namn!

Eller är det kanske företagarna själva som är ute och kampanjar på detta sätt? Och tror att folks upprördhet över Skandiacheferna var ett utslag av ”avundsjuka”, inte en sund insikt om fördelningspolitik?

Oavsett. Ni, bästa gubbar och kärringar på parnassen, har inte fattat det här. Vårdbiträden och assistenter är inte avundsjuka på sopgubbar och blir inte det på grund av ert snack heller. Vårdarbetarnas krav är rimliga. Om andra arbetargrupper får det lika dåligt som de har ingen vunnit något på det, men arbetarklassen som helhet har förlorat. Alla ska inte vara lika fattiga, alla ska ha det lika bra. Och däri ligger faktiskt en jävla skillnad!

Så snälla, sluta spela ut det här splittringskortet. Ni förolämpar arbetande människors intelligens, och framställer er själva just som de okunniga, giriga och bortskämda tomtar ni är.

Läs istället vad sopåkarna själva faktiskt har att säga om sin situation, och motiven för strejken. Kräv sedan att Stockholms stad uppför sig som de vuxna människor de borde vara, drar tillbaka upphandlingen och sen för en dialog med sopåkarna inför sina framtida serviceköp. Och framförallt, sluta använda vårdpersonalen som lönedumparargument. Agera istället för att vårdarbetare ska få bättre villkor i praktiken. Det kan handla om så enkla saker som att acceptera att ni som tjänar mest också betalar lite i skatt för att andra ska tömma sopor och byta blöjor. Gräv där du står!

MALMÖ 26

8 Jul

Varenda dag nuförtiden verkar tillägnas något syfte, det ena underligare än det andra. Allt ifrån kanelbullens dag till en köpfri dag. Det sistnämnda en ganska konstig dag för oss som har mindre pengar än månad. Men på nu på lördag, den 12e juli 2008, kommer en kampanjdag för Malmö 26. En dag att ta på allvar för alla oss som arbetar med markservicen i det här samhället. För den strid som just nu utspelar sig kring 26 strejkvakter i Malmö är en utmaning mot allas våra livsvilkor.

Det började med att en anställd vid sushi-köket Izakaya koi blev misshandlad av sin chef under en så kallad inspirationsresa till London. Som om detta inte vore nog blev han därefter omedelbart uppsagd. Det säger sig självt att denna uppsägning saknade giltig grund. Arbetsköparen Henrik Siebert är en av alla dessa småpåvar till småföretagare som tror att arbetare är egendom att fritt förfoga över. Att Henrik med sin ärvda rikedom inte skulle ha rätt att utsätta personalen för fysiskt våld, eller säga till dom att gå från den ena dagen till den andra, verkar verkar inte ha funnits i hans begreppsvärld.

Det är som vi alla vet en borgerlig offensiv på alla plan i samhället just nu. I allt från politikernas talarstolar till pophögerns bloggar och på dom stora tidningarnas ledarsidor hörs samma tjatiga mantra. Frihet-avreglering-marknad-småföretagare. Man hade gärna skitit i allt detta tråkiga och uppblåsta skitsnack och stängt sina öron. Men tyvärr är det ju så att allt pratet bara är ett försök att rättfärdiga en konkret politik. En politik direkt riktad mot oss. Genom att säga emot på arbetsplatserna hotar vi friheten. Företagarens frihet att bestämma, pengarnas frihet att obegränsat flyta ovanför våra huvuden. Allt mer ifrågasätts vi. Om vi inte har råd att betala marknadshyror, är det då inte egentligen vårt eget fel att vi hamnar på gatan? Var och en får ta konsekvenserna av sina egna val. Att dom ekonomiska och sociala vilkoren från början ger oss olika utgångslägen är ofint att nämna. Någon skulle kunna få den uppfatttningen att du tror att det finns sociala strukturer och inte bara individer, och det utesluter dig från alla moderna diskussioner.

Vad har nu allt detta med konfikten på Isakaya koi i Malmö att göra? Allt. För det skulle inte bara visa sig att Henrik Siebert vägrade all dialog med den anställdes organisation, så att konflikten till slut ledde till blockad av hans verksamhet. (I detta fall handlade det självklart inte om att Siebert fick ta konsekvenserna av sitt hänsynslösa och brutala agerande, utan om den hemska fackmaffians orimliga krav). Det skulle också snart bli uppenbart att hela det etablerade samhället slöt upp på hans sida.

Situationen borde vara enkel och glasklar. En arbetsköpare ska inte få misshandla en arbetare i Sverige 2008, lika lite som han får avskeda anställda utan giltig grund. Men det är i teorin. Det som faktiskt hänt hitills är följande. Åtalet mot Sibert angående misshandel har lagts ner. I klassdomstolen AD lades skulden på den anställde. Läs: slaven käftade emot ju. När fackförbundet SAC genomförde en blockad mot restaurangen, en helt normal facklig åtgärd varslad på normalt sätt, ringde Siebert med anhang till polisen.

Och här börjar det verkligt absurda. Malmöpolisen bryter högtidligt, och med kommunpolitikernas goda minnne, mot den grundlag dom får betalt för att skydda. Dom inte bara lägger sig i och väljer sida i en facklig konflikt, dessutom går dom in med våld mot strejkvakterna. Vad har strejkvakterna då gjort för att provocera fram detta? Har dom slagits? Nej. Har dom kastat sten? Nej. Dom har utövat sin fackliga rättighet att hindra strejkbryteri genom att stå ivägen för svartfötter. Sedan 30-talet har det varit tillåtet att hindra strejkbrytare på detta sätt (moraliskt har det alltid varit, och kommer alltid att vara rätt).

Men polisen häktar 26 personer för ohörsamhet. Är det frågan om ohörsamhet? Knappast. Brottet ohörsamhet består i att vägra efterkomma polisens order, till exempel att stå kvar som folkmassa när polisen ger skingringsorder. Men i detta fall är det fråga om en grupp poliser som lägger sig i en facklig konflikt och alltså själva bryter mot både grundlagen och mänskliga rättigheter. Varför skulle organiserade arbetare låta polisen avgöra vem som har rätt i en facklig konflikt? Det är orimligt. Men Malmöpolisen är så säkra på sin rätt att vara politisk polis och styra och ställa även på arbetsmarknaden att dom alltså sätter 26 personer som deltagit i blockaden eller befunnit sig i dess närhet i häkte.

Inte ens här stannar det. En åklagare är dum nog att väcka åtal i allmän domstol för dom brott polisen diktat upp. En ytterst märklig förundersökning presteras där man lyckas undvika att nämna det viktigaste: att det pågått en facklig konflikt, och att det är denna polisen ingripit i. Detta är något hittills okänt på svensk arbetsmarknad, att behandla en varslad facklig åtgärd som ett brottmål.

Hur det kommer att gå i tingsrätten återstår att se. Det blir mycket intressant att följa den i höst, jag upmanar alla i Malmötrakten att gå dit och lyssna. Sjävklart finns klassamhället även inne i rättssalarna. I tingsrätten sitter fritidspolitiker som nämndemän. Hur det går i rättegången är givetvis av största principiella betydelse. Ska våra fackliga rättigheter finnas i praktiken eller bara på pappret? Ska staten kunna lägga sig i fackliga konflikter som här skett? Är Sverige i praktiken en polisstat? Alla dessa frågor ställs i blixtbelysning.

Hur det går i rättegången har däremot ingen avgörande betydelse ute i verkligheten. Hur mycket staten än intervenerar, högeraktörer i poliskåren och åklagarväsende tar lagen i egna händer eller socialdemokrati och majoritetsfack tigande samtycker, så ändrar det inte verkligheten. Våld och hot mot anställda, hänsynslöst utnyttjande av slavarbetare, det är en del av verkligheten 2008. Där sitter borgerligheten och stödäter för slavdrivarnas rätt. Där sitter välavlönade ledarskribenter, som borde vara jävligt tacksamma över det välstånd arbetarna åstadkommit åt dom, och skriver av dom upprörda småföretagarnas ojande om maffiametoder. Där agerar polisen och politikerna som om det åter var 1920-tal. Och det är det på sätt och vis. Vi har inte fått våra rättigheter i present av en milt leende överhet. Vi har erövrat dom, och måste på nytt erövra dom gång på gång. Vi har inte det där berömda och avgudade valet. Verkligheten är som den är. Därför kan en öppen kriminalisering av facklig verksamhet bara leda till hårdare och mer öppna strider på arbetsmarknaden.

I detta läge behöver vi komma samman som klass. Alltså sluta se oss som enbart individer och visa aktiv solidaritet med dom åtalade strejkvakterna. Det är inte bara deras rättigheter som nu ifrågasätts. Det är inte bara dom som står inför rätta. Det är alla arbetare som ser på sig själva som något annat än slavar. Och slavar är det sista vi är. Tillsammans besitter vi en enorm makt. Det är vi som bestämmer om bussarna ska gå, om varor ska komma fram, om något ska produceras, helt enkelt: borgerligheten är utlämnad till vår kollektiva nåd. Detta talas inte så ofta om idag. Men tiderna hårdnar. Priserna stiger, lönerna följer inte efter, vår självklara rätt till god vård, bra skolor och bostäder vi har råd med ifrågasätts. Att i ett sådant läge skicka polisen på strejkvakter är att utmana ödet.

Det finns många sätt att stödja kampanjen Malmö 26. På lördag kan till exempel alla som har bloggar hänga på kampanjen genom att informera om det som hänt. Vi kan prata med våra arbetskamrater och grannar. Motkraft har en sms-insamling där man kan skänka pengar till kampanjekostnader och eventuella böter. En t-shirt som stödjer kampanjen finns att köpa. Man kan dela ut flygblad eller ordna stödfester och informationsmöten. Bor man i Malmö och gillar sushi kan man låta sig bjudas på gratis sådan på lördag, samtidigt som man uppdaterar sig om läget. Platsen för detta blir givetvis Lilla Torg.