Tag Archives: trygghet

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.