Tag Archives: förorten

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

4 Okt

” Kuala Lumpur, Phnom Penh, Mekong, Rangoon, Chugking…
Oskar tittade på stencilen han just fyllt i, en helgläxa. Namnen sa honom ingenting, de var bara klumpar av bokstäver. Det fanns en viss tillfredsställelse i att sitta och slå i kartboken, se att det faktiskt fanns städer och floder på just den plats där de var markerade i stencilen, men…
Varför?

I fyran hade de haft stenciler på Sveriges geografi. Han hade kunnat allting utantill då också. Var duktig på sånt. Men nu?
Han försökte dra sig till minnes en av Sveriges floder.
Äskan, Väskan, Piskan..
Det var något sånt. Ätran, kanske. Ja. Men var låg den? Ingen aning. Och samma väg skulle Chungking och Rangoon gå om några år.
Allt är meningslöst.
De här platserna fanns överhuvudtaget inte. Och om de fanns…han skulle aldrig komma dit. Chungking? Vad skulle han göra i Chungking? Det var bara en stor, vit yta och en liten prick.
Han tittade på de raka linjerna där hans spretiga handstil balanserade. Det var skolan. Inget mer med det. Det här var skolan. De sa åt en att göra en massa saker, och man gjorde dem. Dessa platser hade skapats för att lärarna skulle kunna dela ut stenciler. Det betydde ingenting. Han skulle lika gärna kunna skriva Tjippiflax, Bubbelibäng och Spitt på linjerna. Vore lika rimligt.
Enda skillnaden skulle vara att fröken sa att det var fel. Att det inte hette så. Hon skulle peka på kartan och säga:”Titta, det heter ju Chungking, inte Tjippiflax.” Klent bevis. Någon hade ju hittat på det som stod i kartboken också. Inget sa att det var sant. Kanske jorden verkligen var platt, men att det av någon anledning hölls hemligt.
Skepp som faller över kanten. Drakar.
Oskar reste sig från bordet. Stencilen var färdig, fylld med bokstäver som fröken skulle godkänna. Det var allt.”

Citatet är från John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, som jag läst under hösten. Det är lätt att känna igen sig i den 12-årige huvudpersonens alienation. När man bor i Blackeberg och året är 1981 är orter på kartan inte mer än meningslösa ord. I förorten finns varken historia eller framtid. Och just denna avsaknad av historia, menar Ajvide, är det som skapar förortens skräckpotential.

Oskar, en intelligent liten mobbad pojke, som i hemlighet samlar på artiklar om mördare i en klippbok, är en av bokens huvudpersoner. Vid sidan om den tonårige småtjuven Tommy och framförallt alkisgänget på den lokala Kinesen. En arketypisk förortskrog där en kinesisk karikatyrtecknare på flykt från kulturrevolutionens utrensningar nu utspisar a-laget, med hans karikatyrer av stammgästerna som väggdekorationer. Även parkbänksalkisen Gösta, med en population katter som han tappat all kontroll över i lägenheten, kommer att spela en roll i historien. Och naturligtvis vampyrerna.

Ajvides bok är en vacker men svartkantad historia om alienationen i förorten. Om längtan bort, men det omöjliga i att ta sig loss. Det är när längtan bort på allvar börjar ta form, som vampyrernas närvaro blir tydlig. Låt den rätte komma in handlar om vad som gör oss till rov för vampyrer. Men också vad som kan få oss att, likt Oskar, locka till oss, bli vän med och till och med älska en vampyr. Det är en bok om farliga svarta fantasier. Bokens slut fick mig att associera till såväl skolskjutare som till fantasier jag själv hade i de tidigaste tonåren. Alla som har vingar är inte änglar. Inte heller har alla människor ett val. Men jag tror att det Ajvide vill säga med boken är att man måste ta sig loss till slut, med eller utan val, om man inte själv ska gå under.

Låt den rätte komma in är inte så mycket en skräckbok i mitt tycke. Däremot är den mycket spännande och svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att se ett inflytande från Stephen King i sättet att skriva. Jag har aldrig gillat Kings böcker något vidare. Kanske tyckte jag att Ajvide skriver mycket bättre än King därför att han faktiskt gör det, eller så är det för att de välbekanta miljöerna gör läsningen så mycket angelägnare och mer spännande.

För den som även tycker om mer socialrealistiska moderna förortsskildringar kan jag också rekommendera Underdog av Torbjörn Flygt och inte minst Var det bra så? av Lena Andersson. I år kom ju också Still av Hassan Loo Sattarvandi, men den har jag inte läst. Så om någon vill skriva ett omdöme om den i kommentarsfältet vore det kul!

Annonser

LENA ANDERSSON OCH KLASSIKERNA

1 Jul

Jag lyssnar på sommarprogramen lite oordnat, via webbradion. Det är därför detta tips kommer nu, kanske lite sent. Men programen ligger ute i 30 dagar, så ännu finns tid att höra Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var också i ett sommarprogram, 2005. Hon gjorde då en underbart oortodox läsning av nya testamentet, där hon kom fram till att Judas handlande var fullt begripligt. Naturligtvis blev det en enorm lyssnarstorm. Profeter får man som bekant inte ifrågasätta eller ta ner på jorden, ens tusentals år efter deras död.

I år passerade Lena Anderssons program utan protester men är minst lika vältänkt och intressant som det tidigare. Det handlar om att läsa och skriva.

Med en litterär kanon följer många värderingar som Lena Andersson skarpsynt går igenom. Varför ska man skriva, om Shakespeare en gång skrivit ”bäst”? Är det inte viktigt att läsa ”rätt”, nu när man inte hinner läsa allt? En författare som heter Andersson i efternamn kan väl omöjligt vara lika ”viktig” som en som heter Dostojevskij? Visst kan dessa tankegångar verka knäppa när man ser dom såhär i skrift. Men medvetet eller ibland undermedvetet är dom väldigt utbredda. Och dom hämmar oss och får oss att inte våga uttrycka oss. Därför är Lena Anderssons program viktigt.

Jag har inte läst Lena Anderssons debutbok Var det bra så? som handlar om att växa upp som förortsunge på 70 och 80-talen (Andersson själv är uppväxt i Tensta). Men varje gång jag hört henne prata tänker jag att jag borde läsa den. Kanske någon av er har läst boken och vill ge ett omdömme i kommentarsfältet?

Annars fick programet mig att fundera lite krig det konservativa kulturbegreppet. Då och då i debatten på senare år har borgerliga röster talat för en återgång till dom ”klassiska värdena” inom konst och kultur. Modern produktion av konst, litteratur och annan kultur uppehåller sig allt för mycket vid frågor i tiden. Läs politiska och sociala frågor. Man antyder en socialistisk konspiration som skulle vilja få in politik i allting och därmed ”förta” ”högre värden”. Sådan litteratur överlever inte in i framtiden, kan inte bli klassisk.

Så Dante kommenterade inte sin samtid i Inferno? Odysséen, Kalevala, Sapfos poesi, you name it, skulle vara fria från sin tids politiska, religiösa och filosofiska strömningar? De grekiska tragedierna skulle inte diskutera sånt som staten, krig eller andra maktfrågor? Tillåt mig hånle.

Litteratur likväl som annan kultur drivs fram av konflikter. Inre psykologiska konflikter hos författaren. Yttre motsägelser och motsättningar i samhället. Ofta speglas det ena genom det andra. Författaren skriver för att förstå sig själv och därmed det samhälle och den tid hon lever i. Så har det alltid varit. Att kräva en kultur som lever i en sfär utanför samhället är varken mer eller mindre än att kräva kulturens död.

Nu tror inte jag att det är där skon klämmer. Snarare är det väl så att ju mer ålderstigen litteraturen är, ju finare eller mer klassisk. Och också: ju längre bak i tiden, ju exklusivare skrivkonsten. I tider när bara överklassen hade möjlighet att skriva eller publicera sig gjorde det kanske inte så mycket att författarna intog ståndpunkter eller skildrade konflikter?

Nuförtiden däremot handlar litteraturen om en massa saker som en borgerlig kulturkonsument inte känner igen sig i. Dessa böcker kan då avfärdas som olitterära, låga, oviktiga, politiska, snuskiga eller som enkel underhållning. Det kan vara en bok som inte alls handlar om något politiskt. Kanske om en förälder-barnrelation, en kärlekshistoria, en skräckrysare eller uppväxtskildring. Men genom att utspela sig i till exempel en förort och vara skriven av någon med erfarenheter därifrån blir den automatiskt hotfull för en del som gör anspråk på att veta vad som är god smak. Dom har själva aldrig satt sin fot i en förort.

Detta är alltså inte bara en odemokratisk, utan en direkt totalitär inställning. Det som inte utspelar sig inom en borgerlig sfär, eller ger uttryck för denna lilla grupps erfarenheter kan aldrig vara väsentligt och saknar existensberättigande.

Nej låt oss ta bladet från munnen och skriva det vi lever, drömmer och fantiserar. Om överklassen inte känner igen sig i samtidslitteraturen är det knappast våran huvudvärk. Dom får väl låsa in sig någonstans och tröstläsa Homeros tills dom somnar helt.