UTFLYKT I KANON, DEL 1

2 Feb

Vädren avlöser varandra. Ibland är det halt, ibland torkar det upp. Ibland ligger snö, ibland är marken åter bar. Jag sitter i föreläsningssalarna och glömmer snön. Jag går aldrig ut. Jag sitter uppkrupen i läsfotöljen med en kopp lagom starkt te på morgonen liksom när kvällsmörkret kommit krypande.

Ute i världen pågår saker. Upproren som utlösts av lågkonjunkturens härjningar rasar vidare från Athen och Rosengård till platser mera oväntade för borgerligheten. Lettland och Littauen, förväntat pålitligt orangea länder och NATO-vänner, har fått se de egna folken ute på barrikaderna. Därefter kom Island. Inte oväntat i och för sig, efter den totala kollapps de isländska bankerna och deras galna inköpsrunda på kontinenterna störtat nationen i.

Jag bodde och jobbade ett år på Island vid milleniumskiftet (jordbrukshjälp på en kycklingfarm, diskare och slutligen brevbärare med distrikt 101 Reykjavik), så landet intresserar mig lite extra. När jag var där verkade varenda familj vara ägd av Visa. Landet upplevde en ekonomisk boom efter att ha varit mycket fattigt.

Jag har flera isländska vänner som kom till Sverige på 70-talet. Familjerna utvandrade hit på vinst och förlust på grund av att de var utblottade, på Island såg de ingen personlig framtid. Vid milleniumskiftet ägnade sig alla åt att kollektivt förtränga den tiden. Konsumtion var medlet. Stadsjeepar, amerikanska filmer med europeisk urpremiär i Reykjavik, det senaste modet: Laugarvegur 101 var en jättelik catwalk, nya amerikanska produkter hade sin testmarknad inför eventuell europalansering på Island.

På ytan var ständig fest och lycka, arbetslösheten var extremt låg, 2,3 procent om jag inte missminner mig. Men många fortsatte att ha det knapert i det tysta. Trots höga priser var lönenivåerna låga. Detta verkade islänningarna inte lösa genom lönekamp i särskilt hög grad, istället hade man minst ett extra jobb vid sidan av åttatimmarsveckan, inte sällan två. Att skolbarn arbetade sig igenom alla sina lov var mer regel än undantag, även de som gick på låg- och mellanstadierna.

Den enda islänning jag vid denna tid hörde prata offentligt om att det fanns armod under ytan på det isländska samhället var faktiskt en författare, Vigdis Grimsdottir. Hennes röst avvek från bruset av andra isländska författare som enbart pratade om sagor, myter, religion och den egna kulturtraditionen.

Nu sitter jag här tillbakalutad i lägenheten och gräver ner mig i just sådana saker, den litterära kanon, gamla versmått och liknande arkaisk kunskap. De sociala striderna når mig som ett dämpat eko, tidningar läser jag nästan inte alls längre, jag har inte tid: måste plöja Homeros.

Jag pratade med en väninna häromdagen, som också hon började studera som vuxen, med många år i arbetslivet bakom sig. Vi enades om att det är en fantastisk känsla att komma direkt från arbetslivet in i studier. För man förmår verkligen uppskatta utbildningen. Att man får gå på lektioner och föreläsningar varje dag, och höra intressanta saker utredas.

Jag brukar ju skriva lite om böcker jag läst här på bloggen. Nu har jag  litteratur som kursböcker. Och eftersom en studerande bara hinner läsa kursböcker är det tur. Men därför kommer, på gott eller ont välj själva, mina bokrapporter här under våren att vara de så kallade ”världslitteraturens klassiker”. Och att mina recensioner av böckerna kommer att vara starkt influerade av vad jag läst i teoriböcker och hört på lektionerna är rätt oundvikligt.

Vi börjar utflykten i en riktigt kulturkonservativ hemmahamn, Antiken.

Gilgamesheposet

”Aruru tvättade sina händer,
nöp en bit lera, kastade den på stäppen.
Hon skapade ursprungsmänniskan, den modiga Enkidu,
född av Tystnaden, Ninuartas åskvigg.
Hela hans kropp var hårig,
han hade flätor som en kvinna.
Han var okunnig om människorna och världen.
Han var klädd i djurens klädedräkt,
med gasellerna åt han växter.
Med stäppens djur släckte han sin törst vid ån,
med de vilda djuren stillade han sin törst.
/…/
Shamhat såg ursprungsmänniskan,
mannen från vildmarkens djup.
`Där är han, Shamhat,
visa dina bröst, sära dina ben, hets upp honom!
Var inte rädd, låt honom ligga med dig,
låt ursprungsmänniskan njuta av din kärlekskonst!
Stäppens djur som har växt upp kommer att lämna honom när han har älskat med dig!´
Shamhat tog av sig underkläderna,
visade sitt kön och Enkidu låg med henne.
Shamhat lät ursprungsmänniskan njuta av hennes kärlekskonst
och Enkidu fick lust att älska på stäppen.
Sex dagar och sju nätter älskade Enkidu med Shamhat.
När Enkidu var nöjd,
vände han sig till hjorden.
Gasellerna såg Enkidu och flydde.
Enkidu var försvagad, orkade inte springa som förr,
men nu hade han mognat och blivit klokare.”

Gilgamesheposet är den äldsta text vi har som till största delen finns bevarad. Den är runt fyratusen år gammal och skrevs ned på stentavlor i Mesopotamien.

Huvudpersonen Gilgamesh är en mytisk hjältegestallt. En konung som i sin ungdom uträttar en mängd fantastiska bragder, men också far fram hänsynslöst. Han tyranniserar de unga männen, och mot de unga kvinnorna är han etter värre. De får finna sig i att han ska ha sex med dem på bröllopsnatten, före den tillkommande maken. Folket ber förtvivlat gudarna om en balanserande kraft.

Och den kommer, i form av att människan skapas, så som beskrivs i citatet. Ursprungsmänniskan har både manliga drag (kroppsbehåringen) och kvinnliga drag (flätorna). Som i så många skapelsemyter är hanhon ren och oskyldig. Eftersom han inte upptäckt sin sanna mänsklighet, som är kunskapssökande, sexualitet och den vuxna människans erfarenhet, lever han som ett djur. Sexualiteten kommer in och gör honom till svag men också till människa.

Detta känns igen från syndafallet i Bibeln. Islam kan jag betydligt sämre, men jag läste en islamisk informationsbroschyr en gång som hette ”Islams fem pelare”. Den förklarade att en människa som lever rätt och syndfritt kan vara muslim utan trosbekännelsen, då är hon `i islam´och naturligt muslim, precis som alla djur är muslimer. De kan ju inte avvika från den av Gud givna naturens ordning.

När Enkidu på så sätt blivit sant mänsklig inträder han i civilisationen. Gilgamesh får nu en jämlike, en kamrat. Enkidu angriper honom när han försöker gå i säng med en annans brud, och de slåss utanför bröllopet. När Gilgamesh märker att de är jämnstarka lugnar han ner sig och här börjar en stark vänskap. De båda unga livsglada kämparna ger sig ut på äventyr tillsammans. Bland annat kämpar de ner monstret Humbaba, som alla tror är omöjligt att besegra.

Så småningom friar självaste kärleksgudinnan, Ishtar, till Gilgamesh. Det är ganska intressant, för Ishtar är en moderniserad variant av gudinnan Inanna. Inanna är huvudperson i ett ännu tidigare epos, som det dock bara finns ytterst få fragment kvar av. Hon är där en gudinna i en matriarkal värld där sexualiteten är oproblematisk och enkel.

När Gilgamesheposet skrivs ner har en svängning mot ett betydligt mer patriarkalt samhälle påbörjats, och kärleken till kvinnan blivit farlig. Den kan visserligen medföra mognad, men är försvagande. Och när Inanna nu är Ishtar framställs hon som ond. Hon har haft en massa älskare men lekt med dem alla, och lämnat dem försvagade efter sig.

Nu avspisar Gilgamesh bryskt hennes frieri med att påminna henne om detta. Ishtar blir rasande och hämtar himmelstjuren ner på jorden för att den ska hjälpa henne att angripa Gilgamesh. Tjuren blir dock i första hand en fara för människorna runt omkring sig. Den frustar så att marken spricker och folk faller ned i sprickorna, den sparkar omkring sig med sina jättehovar. Men här kommer så klart de båda käcka krigarna, Gilgamesh och Enkidu, folket till undsättning. De sticker ned tjuren och tillrättavisar Ishtar. Ishtar gråter bittert över att hennes plan slått slint tillsammans med stadens prostituerade. Gilgamesh och Enkidu firar glatt och högmodigt sin seger ihop med stadens män.

Men sedan vänder historien. Det är dags för Gilgamesh att lära sig något av livets mörka sidor. I en dröm får Enkidu veta att gudarna beslutat straffa en av de båda kamraterna för tilltaget att döda Humbaba och Himmelstjuren. De tänker döda en av dem, och efter en stunds dividerande gudarna emellan faller valet på Enkidu.

Enkidu blir nu dödligt sjuk. Han vill verkligen inte dö mitt i livet, särskilt inte om han inte får dö i strid, utan som nu tvingas tyna bort i sjuksängen. Han beklagar sig bittert, börjar ömsom förbanna, ömsom hylla de människor som stått honom nära under levnaden. Men gudarnas dom är obeveklig, och Enkidu dör.

Detta lär Gilgamesh något om dödens fruktansvärda faktum. Att man kan förlora dem man älskar mest. Och att samma öde obevekligt väntar en själv.  Han är förtvivlad av sorg. Han skriker ut sorgen, låter resa en staty åt Enkidu, och ställer till en överdådig begravning. Men inget av detta kan ändra dödens obeveklighet.

Detta får Gilgamesh att bege sig ut på sitt sista stora äventyr. Utan rast och nästan utan mat och sömn vandrar han rastlöst vidare fram mot den odödlige Utnapishtim. När han tagit sig över dödens hav når han honom slutligen. Han beskriver sin sorg, sin rädsla för döden och sin önskan att få bli odödlig.

Han lockar ur Utnapishtim hans odödlighets hemlighet. Utnapishtim berättar en historia som på mer än ett sätt liknar historien om Noa i Gamla Testamentet. Gudarna har beslutat att dränka hela mänskligheten i en stor flodvåg, men beslutet är inte enhälligt. Vishetens gud Ea tycker att det är måttlöst, och varnar Utnapishtim. Han beslutar att överleva genom att bygga en båt, och tar också med sig fröer och annat behövligt upp på den.  Han bestryker också båten med jordbeck, något som även Noa senare gör i Bibeln, trots att jordbeck inte förekommer i den israelitiska kulturen. Och precis som senare Noa sänder Upnapishtim upp fåglar efter att floden lagt sig för att kolla om landet blivit beboeligt: först en duva, sen en svala och slutligen en korp. Efter detta beslutar gudarna att ge Utnapishtim odödlighetens gåva.

Utnapishtim försöker övertala Gilgamesh om att han måste acceptera sin dödlighet, att irra runt och söka efter odödlighet förkortar ju bara livet och gör det smärtsammare. Men till sist förbarmar han sig ändå över Gilgamesh och han får en chans att nå odödlighet genom att hämta en magisk växt på botten av den kosmiska oceanen. Men växten snappas bort av, naturligtvis, en orm, och människorna mister sin chans att överleva döden.

Alltså kan man kanske säga att Gilgamesh är världens första utvecklingsroman. Gilagamesh går från ungdomens osårbarhet och styrka vidare genom livet. Han får uppleva den kamratskap som ligger i att vara någons jämlike och kämpa sida vid sida. Men han får också uppleva den oersättliga vännens död. Därmed inser han sin egen dödlighet och tvingas precis som vi andra dödliga acceptera den vare sig han vill eller inte.

Dramat är inte lättläst, eftersom det är skrivet med många upprepningar, och flera verser saknas ur ursprungsdikten. Men för den som orkar är det en sympatisk historia, lätt att identifiera sig med för alla oss dödliga.

Genesis

”Gud sade `Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar,  boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.´ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” /… / ”Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.”

Ordet Bibel kommer ursprungligen från ordet Biblos. Det var namnet på en syrisk hamn där det skeppades mycket papyrus. Därför fördes betydelsen över på papyrus och dess användningsområde, bokrullar.  Bibel kom som bekant att betyda Böckerna, alltså den viktigaste boken.

Jag har en gång läst hela Bibeln, men i kursen läste vi Genesis, det vill säga skapelseberättelsen och de allra första berättelserna i första Mosebok. Och Höga Visan. Så det blir dem jag berättar om här. Det är trots allt en enormt omfångsrik bok, så det är lättare att läsa den en bok i taget.

Skapelseberättelsen börjar just så motsägelsefullt som jag visar med citaten ovan. Skapelsen berättas två gånger efter varandra, på olika sätt. Först skapas världen genom guds ord, och människan skapas till de båda könen samtidigt. Sen skapas världen genom att gud använder sina händer, mannen är ensam och kvinnan skapas till hans hjälpreda ur ett revben.

Varför är det så? Jo, Bibeln har givetvis inte kommit till vid ett tillfälle eller av en enda författare. Man räknar idag med fyra författare till Moseböckerna, som har skrivit ner sina berättelser vid helt olika tidpunkter. Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och slutligen Prästkodex. Senare har en slutredigering skett, där man satt samman de olika författarnas texter till ett helt.

Att Bibeln börjar med Genesis, skapelseberättelsen, är alltså en medveten tanke från en redaktör. Bibeln är ju en propagandistisk skrift med ett tydligt ärende. Gud, Javhe, ska framhävas som den ende guden. Sättet att framhäva hans makt i Gamla Testamentet är att peka på under och mirakler.

Och vilket större underverk skulle en gud kunna ställa till med än att skapa hela världen? Därför startar allting med guds skapelseakt. Idag har detta blivit en sådan dogm, att många religiösa säger i nästan hysterisk ton ”men någon MÅSTE ju ha skapat världen”. Nej, va då måste? Jag fattar inte alls varför ”någon” eller ”något” måste ha funnits före världen.

I Gamla Testamentet är hur som helst skapelsen central. Historien som sådan är till för att gud ska framhävas.  Undren är till för att visa att gud ska man lita på, inte frukta. Guds natur är ändå lite oklar och skiftande genom Moseböckerna, ett resultat av att flera författare skrivit, under helt olika historiska förhållanden.

Efter skapelsen sker så småningom syndafallet. Känt av de flesta. Ormen frestar kvinnan som sedan frestar mannen att äta av den förbjudna frukten. Den frukten är kunskapens frukt, från trädet som ger kunskap om gott och ont. När människorna äter av det blir de sant mänskliga, vuxna. De upptäcker också sin sexualitet, att de är nakna.

Uppenbarligen blir gud mycket hotad av att människorna blivit medvetna om sin sanna natur och därmed anträtt vägen mot att själva bli som gudar. ”Herren Gud sade: `Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.´” För att skapa ett fortsatt ”behov” av gud som herre straffar gud människorna genom att kasta ut dem ur paradiset, införa döden, det hårda kroppsarbetet och födslosmärtorna.

Därefter får vi oss historien om Kain och Abel till livs, det första brodermordet. Det är den första i en lång rad berättelser om av gud utvalda favoriter, som möts av vrede och avund från dem som inte valts ut. Att vara guds utvalda innebär i allmänhet en mängd prövningar och svårigheter, som när Abraham sänds ut att offra sin ene son Isaak, den ende han fått med sin hustru på ålderdomen. En oerhört brutal episod i mina öron.

För oss moderna människor är det Gamla Testamentets gud ofta obegripligt grym, härsklysten, nyckfull och tyrannisk. Det beror på att stora delar av testamentet är skrivet i en tid när gud ännu inte blivit dualistisk. Han var inte god. Inte heller var han ond. Han bara var, en maktfaktor man måste räkna med och böja sig för.

Det var först efter att det judiska folket upplevt kollektiva lidanden, som slaveriet i Egypten och diverse interna stridigheter, som behovet uppkom att göra gud till en faktor som enade genom moraliskhet och strävan att bringa ordning i sin flock. Och först via det senare hellenistiska inflytandet blev han God, så som vi moderna människor är indoktrinerade att se på gott och ont som absoluta.

I verserna 6 till 11 skildras hur människorna på olika sätt retar gud och överträder hans bud och hur han svarar på det med full kraft. I vers 6 heter det mystiskt: ”På den tiden -och även senare- när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” När jag frågade min lärare om detta så sa han att innehållet i versen är omdiskuterat, men de flesta lutar åt att gudaväsenden ska utläsas änglar. Versen handlar om att människodöttrarna överträder av gud givna gränser och beblandar sig med de gudomliga.

Sedan kommer historien om Noa och syndafloden som vi väl känner igen från Gilgamesheposet.  I vers 11 bygger människorna Babels torn, och det tyckte jag verkade jävligt trevligt. En sann anda av fred och gemenskap. Men den gammaltestamentlige guden kände sig givetvis hotad igen. ”Herren sade: `De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än förutsätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att inte den ene förstår vad den andre säger.´ Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

Höga visan

”Vad du är skön och ljuvlig,
min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: Jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.
Dina bröst ska vara som druvklasar,
din andedräkt som doften av äpplen,
din mun som det finaste vin,
som flödar över i min
och fuktar läppar och tänder”

Höga visan är en mycket annorlunda biblisk bok, placerad precis efter den mörka och pessimistiska Predikaren med sitt ”inget är nytt under solen”.

De flesta forskare är idag ense om att Höga Visan består av en mängd olika judiska bröllopssånger som satts ihop till en enda text. Sångerna kan vara högstämda, passionerade, komiska, uppsluppna. Men tonen är sensuell och kroppslig. Hela kroppen nämns i detalj, till och med det kvinnliga könsorganet beskrivs i bilder. Däremot saknas gud helt.

Boken kom att bli en del av gamla testamentet genom att den tillskrevs kung Salomo, men de kristna har ofta haft svårt att förhålla sig till den. Till exempel har man diskuterat åldersgränser för att få läsa den och hotat med att man kan få svarta fingrar om man oförsiktigt läser den erotiska Höga Visan.

Det är också lite spännande att i Höga Visan, och bara där, talas i den annars strikt patriarkala Bibeln i matriarkala termer. Om ”hennes moders hus” till exempel. Detta sägs bero på att judarna vid denna tid inte utvecklade någon egen lyrik. Erotisk lyrik tilläts bara vid ett tillfälle, och det var på bröllopsfester. Då lånade man sättet att skriva från grannfolk. Och dessa omgivande folk var betydligt mer matriarkala, och tillbad ofta gudinnor.

Homeros, Illiaden och Odyssén

Tröskeln till Bibeln var liten för mig, jag har läst boken förut och dess mytologi är välbekant. Men det tog emot att sätta igång att läsa Illiaden och Odyssén, berättade helt på vers som de är. Men faktiskt, om man ger dem en chans glömmer man snart att de är på vers och börjar leva sig in i historierna de berättar istället. Särskilt Odyssén är en rolig, sagoaktig, äventyrsberättelse.

”`Älskade hustru. Var inte så djupt i ditt hjärta bedrövad!
Ingen ju ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades,
skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,
vare sig hög eller låg, som en gång föddes till världen.
Men gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor,
vävens och sländans bestyr, och befall tjänarinnornas skara
göra sin gärning med flit! För striden har männen att sörja,
främst bland alla dock jag av de män, som i Ilion föddes.”
Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor
tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,
vände sig ofta dock om och utgöt ymniga tårar.”

Stilen i llliaden är högstämd. Karaktärerna kommer enbart ur de allra högsta samhällsskikten. Bakgrunden är ett fiktivt Trojanskt krig, men rekvisitan kommer från alla möjliga tidsperioder, vilket understryker det sagoaktiga.

Historien handlar om vrede, när huvudpersonerna kränker varandras ära. Vid antiken var ära något ytterst viktigt. Så som vi idag strävar efter att tjäna pengar, strävade den tidens härskarklass och krigare efter att få ära, hedersbetygelser och gåvor till tecken på rang och ära. När denna heder kränktes blev det, som i Illiaden, krig.

Hjältarna i Illiaden porträtteras ganska ensidigt och vi förväntas se upp till dem. Achilles är den grekiske hjälten. Mot honom sätts den trojanske Hektor. Men författaren skriver inte alls på något nationalistiskt vis, Hektor porträteras också han som en ärbar man och stor krigare.

Han kan till och med verka mer tilltalande för en nutida publik. För han verkar mindre fixerad vid sin ära, istället porträtteras han som en familjefar som strider för att hustrun och barnet inte ska förlora sin frihet.

Om Gilgamesheposet handlade om hjältens dödlighet och skräck för denna är Homeros berättelser motsatsen. Krigarna i det Trojanska kriget fruktar sällan döden, de är fatalister eftersom de anser att det ändå är gudarna som i slutänden bestämmer hur det ska gå.

”Då log jag i hjärtat,
att med mitt namn och min dråpliga list jag lyckats dem narra.
Men cyklopen, som stönade djupt och pinades gruvligt,
trevade för sig med handen och lyfte hällen från dörren.
Därpå satte han sig själv i dörren med utbredda armar,
färdig att fånga envar, som med boskapen ville ut sig smyga,
ty så tokig hoppades han att jag skulle vara.
Själv jag begrundade nu vad rådligast vore att göra.
för att, om möjligt, frälsa mig själv och de mina från döden.
Allsköns listiga planer och svek jag välvde i sinnet,
då det ju gällde vårt liv och förgörelsen var oss så nära.”

Odysseus heter huvudpersonen i Odyssén. Han är en betydligt mera personlig hjälte än huvudpersonerna i Illiaden. Till en viss del beror säkert närheten på att Odyssén är skriven i jagform. Men Odysseus själv är mer individualistisk och långt ifrån lika fläckfri. Han är släkt med tjuvar och mera sjöman än krigare.

Han löser problem snarare med list och förslagenhet än genom att springa rakt fram mot fienden. Ibland kunde jag inte låta bli att uppfatta honom som rent feg och barnslig.

Som när han stuckit ut ögat på Cyklopen. Sedan väntar han tills han kommit så långt ut på havet att han inte tror att Cyklopen kan slå tillbaka, och då börjar han skrika okvädningsord och håna Cyklopen för dess förlust. Cyklopen svarar med att kasta ut en bergstopp i havet, så att skeppet glider tillbaka in mot land. Trots besättningens vilda, och kan man tycka rimliga, protester hånar han sedan Cyklopen en gång till och utsätter för andra gången skeppet för effekterna av en utslungad bergstopp.

Men Odysseus svagheter och fel gör honom också mänskligare, och lättare att tycka om. Historien handlar om hans försök att komma hem till det väntande fridfulla hemmet med maka och son. I trots av faror och motgångar när gudarna spelar sitt spel, som tar död på besättningen en efter en, kommer han också hem till slut.

Men oftast uppehålls han, inte minst av kvinnor som håller honom kvar på olika sätt genom den ljuva glömska som närheten till dem erbjuder. Han möter också diverse fantastiska monster.

Till skillnad från Illiaden finns det också en del vanligt folk i Odyssén. Som pigor och lantbrukare. Och dessa är aktivt med i historien och får säga repliker, helt otänkbart i Illiadens slutna krigarvärld.

Vergilius, Eneiden

”Ur omätliga djup en grumlig virvlande bölja
sjuder av svall och värker sin hopade dy till Cocyten.
Över dess hiskeliga vatten betrodd är färjan åt Karon.
Fasa väcker hans blick. Vitlurvigt skägget från hakan
sprider sig över hans bröst. Hans öga gnistrar av lågor.
Knuten på skuldran han bär en mantel, sliten och oskär.
Rodret med senfull arm själv för han och seglen betjänar,
där i sin mörka båt han fraktar förbleknade skuggor,
åldrig redan men livad ännu av manliga krafter.”

Eneiden är ett Homeriskt epos för romarriket. Romarna såg sig som världens härskare och överlägsna i det mesta. Men när det kom till kultur såg de upp till det gamla Grekland, och det romerska stilidealet var att härma det grekiska.

I Eneiden gör Vergilius detta och historien om Eneas följer i stort historien om Odysseus. Men syftet är ett helt annat. Där Homeros skildrat hjältarna på båda sidor opartiskt, är Eneiden inte bara partisk. Själva syftet med detta epos är nationalistiskt. Det är skrivet som ett nationalepos om Italien, och menat att förhärliga kejsaren.

Och som för att visa att man även litterärt kunde överträffa grekerna har Vergilius komponerat sitt epos mycket exakt och genomtänkt. Romarnas förkärlek för exakta formationer slår igenom även i litteraturen. Och jag tycker också att bildspråket känns romerskt på något sätt, det är färgstarka överdådiga bilder. Som äventyrshistoria fungerar Eneiden bra, man ser bilderna målas upp tydligt framför sig, och de stannar i minnet.

Aiskylos, Agamemnon

”Hur kampen än stånde i denna stund –
vad ödet bestämt, det kommer att ske.
Och aldrig med offer av dryck eller rök,
och aldrig med oblodigt helgad skänk
skall dess vredgade vilja bevekas.”

Om de antika eposen var lätta att läsa kan jag tyvärr inte säga det samma om de grekiska tragedierna. Dessa dramer är mycket annorlunda från modern teater, med körer som sjunger intron och agerar som en månghövdad skådespelare i pjäsen.

Men framförallt är de annorlunda för att de inte alls på samma sätt som nutida pjäser bygger på psykologi. De handlar istället om ödet, och hur mäniskornas handlingar beseglar deras öden.

I Agamemnon är karaktärerna enkla och entydiga. Dramatiken består i att under pjäsens gång blottas mer och mer av de onda handlingar (att offra sina egna barn till gudarna, att servera ovännerna deras barn som söndagsstek och så vidare) som utgör släktens onda arv. Aiskylos jobbar med effekter som säkert fungerade på dåtidens publik som en skräckfilm gör idag. Men figurerna känns ganska platta.

Att hustrun hämnas på maken, som kommer hem som segrande konung ur kriget, genom att slå ihäl honom med tre rejäla yxslag. Ja, det känns rimligt begripligt om man betänker att han först haft ihjäl deras gemensamma barn på ett offeraltare för att vinna lycka i kriget, och dessutom kommer hemsläpande med en liten kvinnlig krigsfånge som sexslav. Men oavsett om vi ser hustruns agerande som begripligt eller bara hemskt får vi plötsligt höra ur hennes mun: ”Nu ropar du ut att dådet är mitt. Men vilse du far, om du tror dig se i mig Agamemnons maka! Jag är ättens olycksande som fick i den dödes hustru en hämnande hamn.”

Euripides, Medea

”Det är så här: jag visste inget, plötsligt
föll det över mig, min själ blev krossad,
livets tjusning är förbi och jag vill dö!
För han som var mitt allt, det vet han
mycket väl,
visade sig vara värst bland män – min
man.”

Efter att ha läst Aiskylos, känns det väldigt lättsamt att läsa Euripides. Orsaken är förmodligen att Euripides har ett mer modernt sätt att skriva drama. Betoningen ligger mer på dialog och mindre på formell struktur och långa körstycken.

Och huvudpersonerna, Medea och Jason, är mer välbeskrivna. Det handlar fortfarande inte om någon utveckling av karaktären under pjäsens gång. Däremot är Medea inte lika entydig, inom sig slits hon mellan olika impulser. Det ena är hennes förnufts röst, det andra en rasande hämdlystnad.

Hennes man som hon lämnat allt för, dödat för och gjort sig osams med sin egen familj för, tänker nu gifta sig med en prinsessa. Rasande börjar hon planera att döda såväl prinsessan som kungen, och sina egna två små barn. Pjäsen handlar om det val hon ställer sig själv inför och de blodiga konsekvenser det får när förnuftet till slut underkastar sig raseriets ledband. Kören sjunger upprepade gånger och utan framgång om värdet av sans och måtta.

Både Jason och Medea är retoriker som försöker sälja in motiven för sitt handlande som ädlare än vad det är, pjäsförfattaren låter dem båda plädera väl för sin sak.

Sappho

”Plejaderna sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.”

Sappho är en ovanlig röst från Antiken. En kvinnlig röst, som talar om kärleken till andra kvinnor. Diktens jag är passionerad men aldrig lycklig. Dikterna handlar om obesvarad kärlek, om längtan efter den svåruppnåeliga, om kärleken som en strid där kampen för att få den åtrådda står i centrum.

Pindaros

”Vid Salamis hämtar jag sångarlön,
attisk tacksamhet; i Sparta prisar
jag slaget som stod vid Kithairons fot,
mediska bågskyttars ofärd.
Vid Himeras virvlar jag höjer den hymn som
Deinomenes söner
förtjänat där med prövad krigaredygd.”

Att som Sappho tala ett så privat språk var ovanligt. Att som Pindaros besjunga händelser betydligt vanligare. Pindaros var även på andra sätt Sapphos motsats. Hon skrev kort och avrundat, och sjöng förmodligen sina dikter för en liten intim publik. Pindaros skrev jättelika körspektakel som uppfördes i många strofer och med en mängd sceniska effekter på de största publika evenemang dåtiden kände: vid de olympiska spelens avslutande. Pindaros besjöng maktens män, krigens och idrottens segrare. Han la in små vädjande böner om framtida fred och ett milt styre.

Efter dessa två grekiska poeter ska jag nu avsluta med två romerska.

Catullus

”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.”

Så börjar en dikt där Catullus söker slå tillbaka mot sina kritiker. Man ska ju inte utgå ifrån att en författare skriver om sig själv i sina dikter eller böcker. Men i Catullus fall var nog dikterna väldigt personliga. Han kallar huvudpersonen i sina dikter för Catullus. Diktens Catullus var liksom verklighetens ohjälpligt förälskad i den nyckfulla Lesbia. Fast i verkligheten hette hon Clodia, Catullus gav henne Lesbia som alias, som en hyllning till sin litterära förebild Sappho.

Clodia var en rik och mäktig kvinna, gift med en likaledes rik, mäktig och därför också farlig man. Catullus var inte hennes enda toyboy. Och trots att Catullus kände sig utnyttjad av Clodia, kunde han inte sluta att komma krypande till henne gång efter gång. Detta är temat för Catullus mest innerliga och lästa dikter. Catullus tillhörde jetsetlivet i dåtidens Rom, idag hade han förmodligen kallats för stekare.

Han tillhörde en skola inom poesin som strävade efter det moderna, enkla och stramt komponerade. Därför beundrade han Sappho, och säkert också för att även hennes dikter ofta handlar om olycklig men passionerad kärlek. Pindaros däremot hade han inte mycket till övers för. Han såg Pindaros diktning som svulstig och pompös.

Horatius

”Den som fann den gyllene medelvägens
hemlighet, går trygg för att lönnligt rädas
fattigdomens skam och är glad att slippa
prakten vid hovet.”

Horatius är mannen bakom uttryck som ”den gyllene medelvägen” och ”carpe diem”.  Hans livsöde var helt annorlunda än de flesta andra skalders vid denna tid, för han gjorde en klassresa av stora mått.

Han var son till en enkel bonde, som dock lyckades slita ihop pengar nog för att sända sonen i skola. Därefter blev Horatius soldat, och deltog i krig utomlands, samtidigt som Rom slets sönder inifrån av stridigheter. När Horatius kom hem fanns faderns ägor inte kvar, och både far och bröder var döda. Men Horatius och en vän som också var diktare lyckades vinna en rik mans välvilja. Horatius blev av honom inkvarterad i ett hus på landet, där han under den sista halvan av sitt liv kunde sitta och se på utsikten, dricka vin och skriva verser.

Horatius dikter är avmätta och småmysiga. Man känner att det är en äldre man som funnit ro som skrivit dem. De predikar måttfullhet, men också att leva i nuet, och njuta av livets små glädjeämnen. Gud finns inte alls i Horatius dikter. Han trodde inte på gud, utan tillhörde en filosofisk skola som ansåg att världen var materiell. Allt bestod av atomer, så man behövde inte känna sig hotad av straff efter döden, allt som skulle hända efter döden var att kroppen upplöstes i enskilda atomer igen.

Hoppas ni funnit något intressant här. I vilket fall lovar jag att snart återkomma med medeltida texter. Och det har jag stora förhoppningar att det ska bli roligt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: