BÖCKER VID BRÖSTET

13 Nov

Nu är snart sex månader av amning till ända. Eller med andra ord, om ett kort tag fyller min dotter halvåret. Intresset för amning minskar redan till förmån för vanlig mat.

Min blogg har ju varit ganska stillastående denna tid, för det har varit både lite tid och lite praktisk möjlighet för att skriva. Att läsa, däremot, blir det överraskande mycket tid över till när man helammar! Särskilt i början, man kan ju liksom inte göra så mycket annat än att sitta där med barnet på tutten.

Så detta halvår har varit en period av, för mig, ovanligt mycket läsande. En del av er är såna där snabbläsare, men jag läser långsamt. Och tidigare har jag bara hunnit läsa litteraturen föreskriven på kurslistorna. Detta halvår har jag istället läst efter en metod som jag föredrar: random. Saker som folk lånat mig, eller som stått oläst och samlat damm i hyllorna för mig eller min snubbe.

Så här kommer alltså en kort lista över böckerna, och ett kort omdöme. Hoppas ni hittar något som verkar skoj.

9 1/2 månad. Annika Lantz.

Lanz bok om sin föräldraledighet med andre sonen, som hon tror har kolik, men det ska visa sig vara magsår. En dagbok som är oväntat rolig, i alla fall för mig som precis fått barn.

Igenkänningsfaktorn är hög. De drastiska bilderna fastnar, som när de håller på att välja ny påve och Lantz sätter en amningskupa på sonens huvud. Humorn är bitsk och drastisk.

Men har man inte precis fått barn kanske man tycker att denna bok om vardagen i en heterosexuell medelklassfamilj är supertråkig. Det känns som en bruksbok för den som vill spegla sitt eget nyblivna föräldraskap.

You got nothing coming, notes from a prison fish. Jimmy A. Lerner.

Lerner presenterar sitt stoff som självupplevt, och i vilken mån det är det vet inte jag. Eftersom jag också är författare i genren ”bygger på verkliga händelser” så vet jag att en författare i första hand är historieberättare, också när han tror sig vara sanningsvittne.

Detta är en småtrevlig underhållningshistoria om en judisk medelklassman som genom sitt alkoholmissbruk blir indragen i umgänge med en galning. En galning han så småningom ser sig tvingad att ta livet av, och därmed börjar berättelsen om fängelselivet i Nevadas öken.

Historien handlar dels om fängelselivet, där huvudpersonen ser med medelklassig distans på sina medfångar och berättar om deras liv och jargong vänd till medelklassläsaren. Poängen här blir att visa hur han så småningom tar till sig identiteten som fånge och kriminell och gör den till sin egen.

Alltså en subtil kritik av ett fängelsesystem som producerar kriminell identitet hos individerna. Dessutom en helt öppen kritik av brutaliteten i systemet, där till exempel unga tonårspojkar utnyttjas och drivs att ta livet av sig.

Dels finns en parallell historia om mordet och vad som drev fram det. Här porträtteras huvudpersonen lite mer komplext, med sin ambivalenta hållning till sitt alkoholberoende.

Blekingegadeligan 1, den danska cellen. Peter Övig Knudsen.

Böcker skrivna av journalister om dramatiska händelser är en helt egen genre. Såna texter tycker jag brukar vara mycket tråkigt skrivna.

Men Knudsen sticker ut med sin välskrivna bok. Dramaturgin fängslar, och hans sätt att sakligt redogöra för händelserna ur så många perspektiv som möjligt inger förtroende.

Och så är ju stoffet så otroligt spännande. En osannolikt lyckad liga, driven av politisk idealism, och full av intressanta personligheter. Dessutom beskrivs sektmentaliteten hos en sluten maoistgrupp ledd av den starka personligheten Gottfred Appel. Och hur sekten fullständigt spårar ur och själva Blekingegadebanden reser sig ur askan.

Nu ser jag verkligen fram emot att läsa del 2!

Fiender. Renzo Aneröd.

Nej.

Alltså jag förstår vad Aneröd vill säga med sin bok. Och det finns partier i den som skulle ha kunnat gå att göra bra. Men Aneröd har två väldigt stora problem.

Det ena är att han inte kan skriva skönlitterärt. En författare ska inte tala om vad som händer, han ska levandegöra händelserna. Här misslyckas Aneröd hela vägen, hans figurer är typer som får säga olika saker som Aneröd tycker. En del karaktärer är häpnadsväckande grova karikatyrer, andra är överdrivna idealiseringar i Guillou-anda. Deras repliker är stolpiga och saknar trovärdighet. Miljöskildring saknas nästan helt.

Aneröds andra problem är analysen. Det han vill diskutera är medelklassen i vänstern och om inte antifascister är lite fel ute när de ger sig på fascister som kommer från arbetarklassen (vilket alla fascister gör i Aneröds värld). Denna diskussion är så klart värd att ta, men budskapet drunknar totalt i rasism och en verklighetstolkning som Aneröd verkar ha övertagit rakt av och helt okritiskt av de unga fascister han talat med.

Kanske har han det, kanske får man bara det intrycket eftersom hans författarhantverk är så dåligt. I alla fall är de vulgärrasistiska porträtten av folk från mellanöstern i boken mer än man står ut med.

Den onde med stort O i boken, Mahmoud, är en högstadiekille, men det skulle vara svårt att tro i verkligheten med tanke på hur avancerad hans kriminalitet är. Hans far är islamist men tillåter ändå pojken att sälja droger, därför att det drabbar svenskar och alltså är bra. En islamist i verkligheten skulle knappast tillåta en son att ägna sig åt kriminalitet, ännu mindre droghandel, snarare vore väl risken att han skulle sända en sådan vanartig son tillbaka till hemlandet utan returbiljett.

Alla killar från mellanöstern verkar i Aneröds värld vara serievåldtäktsmän som inte kan uttrycka sig eller stava på svenska, och de hatar svenskar.

Ytterligare en sak jag tycker är ytterst moraliskt tveksam är hur Aneröd bygger flera scener i sin bok på verkliga händelser, både misshandelshändelser och mord, men lägger in fiktiva karaktärer som offer och spekulerar vilt. Visst har författaren sin frihet, men då det handlar om verkliga ungdomar som har dött eller skadats ganska nyligen så kan jag ändå inte tycka annat än att detta är magstarkt och osmakligt.

Skapelsens kön. Jeanette Winterson.

En skröna i Woolfsk anda om en jättekvinna och hennes son.

Sonen är en normal man, som lämnar sin mor i jakt på sitt åtrådda kärleksobjekt, som förmodligen inte finns. Jättekvinnan, som lever på Cromwells tid och hatar puritanerna runt omkring sig, är samtidigt en modern miljöforskares dröm om kvinnlig omnipotens. Hon är Kvinnan som GÖR vad som faller henne in.

Winterson berättar medryckande och ganska roligt, särskilt har kammar hon hem en del poänger om den manliga myten om Hjälten och Äventyraren och om manligt och kvinnligt överhuvudtaget.

Men gillar man inte experimentromaner avrådes från läsning.

The 13 1/2 lives of Captain Bluebear. Walter Mores.

En omfångsrik och munter skröna. Ren nöjesläsning. Boken driver med flera genrer, samtidigt som den är ett lyckat försök i dem.

Lättsamt illustrerad är den fartfyllda, detaljrika och hisnande färden genom Blåbjörnens olika liv, eller snarare etapper i hans levnad. Han hinner bland annat segla med minipirater, fastna i en stad inuti en tornado, besöka en galax där folket bara lever för, genom och på tapeter, göra sig ett namn som lögngladiator i Atlantis, flyga runt som navigatör åt en dinosaurie vars art tagit på sig att rädda varelser i precis sista stund och mycket mycket annat.

Världens Ende nummer 1. Världens Ende.

En antologi av författarkollektivet Världens Ende, och en och annan skribent de bjudit in.

Snygg och inbjudande framsida. Och lika lockad blir man när man bläddrar i den. Blandningen av framförallt serier och noveller är både varierad och rolig.

Speciellt älskade jag den avslutande novellen av Henrik Bromander. Ska inte beskriva den, läs istället.

Röd Oktober, ryska revolutionen i sovjetlitteraturens spegel. Red. Sven Vallmark.

Som titeln säger. En samling sovjetiska författares skildringar från ryska revolutionen och tiden efter den, fram till och med inbördeskriget.

Detta är författare av mycket hög klass. Deras bakgrund och inställning till händelserna varierar, från av regimen högt skattade författare till sådana som förbjöds att skriva. Det de har gemensamt är att de lyckas fånga både dramatiken och allvaret i den situation de skildrar.

Inte minst gillar jag ett utdrag ur Michail Bulgakovs bok är med. Och då menar jag inte hans mer kända roman Mästaren och Margarita, som jag inte har läst. Utan Det vita gardet.

Den har jag däremot läst och den är helt fantastiskt medryckande och ödesmättad. Det sägs att Bulgakov själv en gång i tiden tillhörde detta förlorande vita garde, och det är förmodligen sant med tanke på hur inlevelsefullt han lyckas beskriva det.

Högerns svarta bok. Red. Felix Antman Debels och Kristian Borg

Jag har inte läst ut den här boken än.

Det är en samling essäer om den etablerade högern i Sverige av olika författare. De varierar när det gäller läsvärdhet. Men den samlade bilden är intressant.

Här tas bland annat upp hur SvD propagerat för högerdiktaturer genom tiderna, hur alliansen medvetet arbetat med rasism som ett sätt att avleda uppmärksamhet från sin radikala omfördelningspolitik, dess antifeminism klädd i feministiska termer och mycket annat.

Mitt eget bidrag sticker ut lite om jag får lov att kommentera mig själv, och jag är ganska nöjd med det.

Boken är intressant, men man hade hellre sett den som ett bokslut över alliansens tid vid makten än som nu upptakten till allt ännu värre som kommer att följa.

Varat och Varan. Kajsa Ekis Ekman.

En välskriven och övertygande bok. Ekis använder sig här av marxistiska begrepp som reifikation och alienation som hon lyckas göra begripliga för var och en. Boken är lättläst utan att vara slarvig.

Ekis slaktar den postmoderna liberalismen och även den postmoderna vänstern och blottar innehållslösheten och uppgivenheten i deras argumentation. När en marknad växer fram så kommer det tillskyndare, men få är intresserade av verkligheten bakom de fina orden.

Verklighetens prostitution och verklighetens handel med graviditeter (surrogatmödraskap) beskrivs. Men också de processer som kvinnor i dessa branscher tvingas utsätta sig själva för.

Att i sina egna kroppar genomföra den tudelning av kropp och själ som västerlandets ideologi påbjudit sedan antiken. Att förkroppsliga myten om horan respektive madonnan men kväva det verkliga jaget, som är odelbart.

De argument som används för att försvara prostitution och surrogatmödraskap kan jag känna igen från andra moderna debatter. De används för att försvara RUT-avdragsgilla hemmastäderskor, de används för att förmå oss att se oss själva som varumärken och ständigt säljbara, de dyker upp i försvar av organhandel. Och ständigt nya saker reifieras, idag har man gjort marknad av bland annat dricksvatten, DNA och rätten att släppa ut gift i luften.

Därför är begreppen i boken viktiga för alla att förstå och förhålla sig till.

De Välvilliga. Jonathan Litell.

En del verkar mena att huvudpersonen i denna minst sagt tjocka bok, SS-officeren Max Aue, ska pröva läsarens egna moraliska kompass genom att vara beläst och sympatisk samtidigt som han inom ramen för en stat och ett system han tror på begår de mest bestialiska handlingar.

Saken är bara den att huvudpersonen är långt ifrån alldaglig eller sympatisk som individ. Han har en intressant skildrad men mycket avvikande sexualitet som tar sin början i incest med tvillingsystern. En incest som systern lyckas lämna bakom sig med insikten att hon måste bli vuxen, men begäret finns kvar hos Max och formar hans livsval på flera olika ödesdigra sätt.

Förutom denna högst personliga historia får vi genom Max se olika sidor av kriget, de systematiska judeutrotningarna i Ukraina, planerna för liknande i Kaukasus, Stalingrad, administrerandet av koncentrationslägren och krigsslutets Berlin.

Boken är full av information och olika tanketrådar att plocka upp, en bok att älska och dras med i för alla som är intresserade av någorlunda modern historia eller av krigets psykologi och dynamik.

Grupp 8 och jag.Gunilla Thorgren.

Gunilla skriver personligt och humoristiskt om sin ungdom på 70-talet och sitt engagemang i grupp 8. Hon ställer uppriktiga frågor till sig själv, bland annat om barnen inom rörelsen.

Berättelsen känns ärlig och en del kängor delas ut och träffar. Till exempel hur pojkar och flickor från medelklassen försökte verka arbetarklass genom att klä ner sig och sova på golvet på madrasser, medan hon själv som barn till enklare folk hade med sig ett arv att det skulle vara snyggt och ordentligt hemma.

Frågorna Thorgren ställer i boken är viktiga och inbjuder läsaren att fundera, liksom bilden som tonar fram av hur 70-talet var en helt annan tid. Vi får till exempel följa Thorgrens vedermödor som ensamstående mor som arbetade och fick gömma barnet i en korg bredvid sig på redaktionen, barnomsorg var en ljuv dröm på den tiden.

Parallellt berättar hon den stora historien, om hur hela samhället kom att förändras, kvinnorna släpptes in på arbetsmarknaden och en gemensam sektor byggdes upp. Hon visar upp många absurditeter i debatten, bland annat hos hennes samtida marxister som mest ville ha kvinnorna som gruppens sekreterare och som ”kamrathustrur” hemma vid spisen.

Thorgren erkänner att hon egentligen aldrig var marxist fast det förväntades i grupp 8. Samtidigt har hon med självklarhet ett materialistiskt perspektiv. Hon påpekar att anledningen att grupp 8 fick så stor framgång bland kvinnor i allmänhet, trots sin från början mycket akademiska och intellektuella medlemskader, förstås var att man tog tag i frågor som verkligen var viktiga för kvinnor i allmänhet, långt utanför medelklassen. Frågor som rätt till daghem och arbete på jämlika villkor.

Trots att man talar så mycket om 70-talet som allmänvänsterns årtionde, eller gröna vågen, eller alternativrörelsens, så var den rörelse som verkligen kom att ändra samhället i grunden just kvinnorörelsen, påpekar Thorgren.

När kvinnorörelsen lämnar marxismen och orienterar sig mot psykoanalysen och det privata, hänger Thorgren inte med, hon ser det med all rätt som ett sluttande plan där rörelsen tappar sin relevans för kvinnor i allmänhet och därmed sin styrka och slagkraft.

Mot slutet av boken tecknar hon också bilden av vad som har hänt efter 70-talet, hur borgerligheten riktat allt mer ivriga slag mot den gemensamma sektorn, som man inte har lust att bekosta. Thorgren visar hur denna politik inte bara är klasspolitik utan också en attack direkt mot oss kvinnor och vårt intresse av att kunna leva självständiga liv.

Jakten mot nollpunkten. Carl Johan De Geer.

De Geer är en av de där pojkarna, som på 70-talet skulle verka proletära genom att gå i rutiga skjortor och dricka ur plastmugg. De Geer var dock inte en medelklasskille som andra, han kom ur överklassen, ur en av Sveriges adelssläkter, och växte delvis upp på ett slott som fungerade som ett gammaldags adelsgods med tjänare och allt som hörde till.

Redan med citatet som inleder detta, som han kallar självbiografisk roman, markerar han att klass betyder allt och att det är bokens tema.

Visst hittar den som gillar De Geers formgivning, filmmakande eller musikskapande kommentarer kring dessa i boken. Men den heta röda tråden, som han gång på gång återkommer till, är klassidentiteten som adelsman som präglat hela hans liv.

Som han tagit avstånd ifrån, format hela sin aktiva verksamhet i ett försök att frigöra sig från, men ändå känner sig så hemma i och som ständigt kommer tillbaka. Allt ifrån drickandet ur plastmuggar till hans medvetet vulgära tapeter och mattor är en motlivsstil mot vad som gäller som god smak i överklassen.

Det en läsare som jag framförallt får ut av boken är inblicken i en excentrisk överklassläkt och i slottslivet på godset på 40-talet, sådant som för mig är väldigt exotiskt och lite spännande.

Det framstår som lite löjligt när författaren säger att han har erfarenhet av att vara fattig efter ett självvalt enkelt liv som konstfacksbohem. Men i övrigt tar jag in denna historia som ett personligt och ärligt försök att samla ihop den röda tråden i en modern adelsmans liv.

Hellre bra musik och färgglada tapeter än odrägligt självgoda brats, eller De Geers yngre släkting Jonas som hänger i naziströrelsen.

Tips från Konfliktportalen: 907 funderar kring En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen, Cappuccinosocialisten saknar The K word, Dom ljuger kommenterar dagens mantra Jobba, jobba, jobba, Ny på portalen är Franck och snäll, sur men snygg som skriver om Kära män, Kvinnor har Den ultimata guiden till högstadiet för dig som blivande pubertetsmongo, Ny på portalen är också Stefan Bergmark, Total Avlöning erbjuder Mentalskötarens guide till galaxen

Övriga tips: Nu har Röhsska backstage öppnat!, kolla in kungen kasta pil med nassar på det fina gamla 90-talet, Johan Croneman om det senaste sinnesslöa änglareportaget i media, Wikileaks registrerar sitt företag på Island, Uthyrning skapar inga jobb, Björnstek tipsar läsarna om Jenin grill, Stockholms sopgubbar mottog ”Arbetare till Arbetare 2010”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: