LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

4 Okt

” Kuala Lumpur, Phnom Penh, Mekong, Rangoon, Chugking…
Oskar tittade på stencilen han just fyllt i, en helgläxa. Namnen sa honom ingenting, de var bara klumpar av bokstäver. Det fanns en viss tillfredsställelse i att sitta och slå i kartboken, se att det faktiskt fanns städer och floder på just den plats där de var markerade i stencilen, men…
Varför?

I fyran hade de haft stenciler på Sveriges geografi. Han hade kunnat allting utantill då också. Var duktig på sånt. Men nu?
Han försökte dra sig till minnes en av Sveriges floder.
Äskan, Väskan, Piskan..
Det var något sånt. Ätran, kanske. Ja. Men var låg den? Ingen aning. Och samma väg skulle Chungking och Rangoon gå om några år.
Allt är meningslöst.
De här platserna fanns överhuvudtaget inte. Och om de fanns…han skulle aldrig komma dit. Chungking? Vad skulle han göra i Chungking? Det var bara en stor, vit yta och en liten prick.
Han tittade på de raka linjerna där hans spretiga handstil balanserade. Det var skolan. Inget mer med det. Det här var skolan. De sa åt en att göra en massa saker, och man gjorde dem. Dessa platser hade skapats för att lärarna skulle kunna dela ut stenciler. Det betydde ingenting. Han skulle lika gärna kunna skriva Tjippiflax, Bubbelibäng och Spitt på linjerna. Vore lika rimligt.
Enda skillnaden skulle vara att fröken sa att det var fel. Att det inte hette så. Hon skulle peka på kartan och säga:”Titta, det heter ju Chungking, inte Tjippiflax.” Klent bevis. Någon hade ju hittat på det som stod i kartboken också. Inget sa att det var sant. Kanske jorden verkligen var platt, men att det av någon anledning hölls hemligt.
Skepp som faller över kanten. Drakar.
Oskar reste sig från bordet. Stencilen var färdig, fylld med bokstäver som fröken skulle godkänna. Det var allt.”

Citatet är från John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, som jag läst under hösten. Det är lätt att känna igen sig i den 12-årige huvudpersonens alienation. När man bor i Blackeberg och året är 1981 är orter på kartan inte mer än meningslösa ord. I förorten finns varken historia eller framtid. Och just denna avsaknad av historia, menar Ajvide, är det som skapar förortens skräckpotential.

Oskar, en intelligent liten mobbad pojke, som i hemlighet samlar på artiklar om mördare i en klippbok, är en av bokens huvudpersoner. Vid sidan om den tonårige småtjuven Tommy och framförallt alkisgänget på den lokala Kinesen. En arketypisk förortskrog där en kinesisk karikatyrtecknare på flykt från kulturrevolutionens utrensningar nu utspisar a-laget, med hans karikatyrer av stammgästerna som väggdekorationer. Även parkbänksalkisen Gösta, med en population katter som han tappat all kontroll över i lägenheten, kommer att spela en roll i historien. Och naturligtvis vampyrerna.

Ajvides bok är en vacker men svartkantad historia om alienationen i förorten. Om längtan bort, men det omöjliga i att ta sig loss. Det är när längtan bort på allvar börjar ta form, som vampyrernas närvaro blir tydlig. Låt den rätte komma in handlar om vad som gör oss till rov för vampyrer. Men också vad som kan få oss att, likt Oskar, locka till oss, bli vän med och till och med älska en vampyr. Det är en bok om farliga svarta fantasier. Bokens slut fick mig att associera till såväl skolskjutare som till fantasier jag själv hade i de tidigaste tonåren. Alla som har vingar är inte änglar. Inte heller har alla människor ett val. Men jag tror att det Ajvide vill säga med boken är att man måste ta sig loss till slut, med eller utan val, om man inte själv ska gå under.

Låt den rätte komma in är inte så mycket en skräckbok i mitt tycke. Däremot är den mycket spännande och svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att se ett inflytande från Stephen King i sättet att skriva. Jag har aldrig gillat Kings böcker något vidare. Kanske tyckte jag att Ajvide skriver mycket bättre än King därför att han faktiskt gör det, eller så är det för att de välbekanta miljöerna gör läsningen så mycket angelägnare och mer spännande.

För den som även tycker om mer socialrealistiska moderna förortsskildringar kan jag också rekommendera Underdog av Torbjörn Flygt och inte minst Var det bra så? av Lena Andersson. I år kom ju också Still av Hassan Loo Sattarvandi, men den har jag inte läst. Så om någon vill skriva ett omdöme om den i kommentarsfältet vore det kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: