Tag Archives: hamlet

UTFLYKT I KANON 3

20 Apr

Jaha, go vänner. Nu kommer vi till del 3 i serien, i och med att moderniteten börjar bryta fram kommer här (i mitt tycke) roligare texter än tidigare.

Francesco Petrarca

”Du minns fullväl hur ljuvligt hennes åsyn/ från första stunden smekte dina ögon./ Ack hade hon ej varit,/ hur mycken ofrid vore då besparad!/ Du har ej glömt -och väl dig, att du minns det!-/ den fagra bildens underbara tjusning,/ och hur ditt stolta hjärta/ med ens blev tänt av strålen, genomglödgat/ av hennes blick! Hur många år av längtan/ har icke glöden legat där och bidat/ sin dag att få slå ut i brand och lågor-/ en dag, som till vår lycka aldrig grydde./ Höj nu din blick från jorden till den himmel,/ vars fägring varar evigt./ Ack, när en människoblick, ett ord, ett tonfall/ förmådde fånga hjärtat/ och lindra själens jordefödda trånad,/ hur ska ej Herrens glädje fröjda dig!”

Den senmedeltida italienaren Petrarca skriver dikter om kärlek, gud och längtan till Italien. I dikten Italia mia manar han makthavarna till fred och besinning. Mest känd har han blivit för sin innerliga kärleksskildring. Kärleksdikterna var hos honom influerade av det höviska kvinnoidealet i trubadurdiktningen. Petrarca samlade sina kärleksdikter i boken Canzoniere. En samling centrerad kring hans livs kärlek Laura som togs av pesten 1348. En annan diktsamling är Trionfi som skildrar hur olika värden triumferar över andra. Kyskheten triumferar över döden, döden över kyskheten, ryktet över döden, tiden över ryktet och evigheten över tiden. Själv tycker jag att det är i kärleks- och naturskildringen Petraca kan vara fin. Hans ton är annars väl nationalistisk och pompös för min smak.

John Donne

”Yvs icke, Död, fast många kallat dig/ allsmäktig, fruktansvärd -det är ej så,/ ty dessa, som du tror dig nederslå,/ de dö ej -och du kan ej döda mig./ Av Sömn och Vila, som blott liknar dig,/ hugsvalas vi, men mer av dig ändå:/ med dig de bästa skyndar sig att gå/ för att från stoftet snabbt befria sig./Du ödets, slumpens och förtvivlans slav,/ du sjukdoms, krigs och onda gifters träl,/ en vallmodryck oss söver lika väl/ som dina hugg. O Död, vad yvs du av?/ Snart vaknar vi till evig morgonglöd,/ och Döden finns ej mer: Död, du är död.”

Då är Donne betydligt roligare att läsa! Med sina drastiska barocka bilder och sitt sätt att vända upp och ner på det vi tycker vedertaget framstår han mycket modern. Dikten Yvs icke död! är här återgiven i sin helhet. Dikterna kan med stolthet och trots i tilltalet vända sig direkt till storheter som döden eller solen likväl som i kärleksfull ton till älskarinnan. Kärlek är ett vanligt tema hos Donne.

Boccaccio, Decamerone

”Huldaste damer, så snart jag i mitt sinne betänker hur ni alla av naturen äro medlidsamma, inser jag att föreliggande verk i ert tycke måste ha en svår och plågsam början, då det på sin panna bär den smärtsamma erinringen om den sistförlidna dödliga pesten, bedrövlig som den i allmänhet var för envar som såg eller på annat sätt lärde känna den. Jag önskar därför att detta icke måtte avskräcka er från att läsa vidare, som om även fortsättningen skulle komma att framlocka suckar och tårar. Denna hemska begynnelse blir för er såsom för vägfarande ett brant och ojämt berg, nedanför vilket en skön behaglig slätt är belägen, som tycks dem så mycket angenämare ju större svårighet de haft att klättra ned- eller uppför berget. Och liksom den högsta munterhet snart kan efterföljas av smärta, så slutar även eländet där glädjen börjar.”

Boccaccio skrev en del poesi, både kärlekspoesi och episka dikter. Dessutom skrev han en herderoman, Amento, en populär litterär genre på hans tid. Känd i nutiden är han dock framförallt för sin roman Decamerone. Det är egentligen en samling lösa historier med en ramhandling, några fina damer och herrar berättar dem för varandra i ett hus på landet. Dit har de dragit sig undan medan pesten härjar omkring dem. I början av boken skriver Boccaccio en starkt inlevelsefull och för en modern människa mycket intressant skildring av pestens härjningar. Boken vände sig medvetet till en kvinnlig publik och därför står kvinnor i centrum för historieberättandet. Historierna är humoristiska och ofta med en för den tiden vågad tendens. Dessutom gycklas kyrkan öppet.  En underhållande läsning. Och som bonus får man veta en hel del om folks beteende och reaktioner under pesten, om den skepticism mot kyrkan och dess folk som vid denna tid bredde ut sig i bland folk i allmänhet och även något lite om tidens syn på kvinnorna.

Chaucer, Canterbury-sägner

”En dag på våren, när jag tagit in/ i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn,/ beredd att därifrån begiva mig/ på väg till Canterbury, hände sig/ att dit på kvällen kom en talrik skara,/  -väl tjugonio stark som skulle fara/ till Canterbury att dess under se;/ av skilda stånd och vilkor voro de,/ men slumpen hade fört dem alla samman./ Den kvällen gick med skämt och mycken gamman/ ty det fanns gott om rum i hus och stall./ Och när omsider kvällens fröjd var all,/ var jag bekant med alla, kunde jag/ betrakta mig som en av deras lag;/ och vi beslöto att gå tidigt upp/ och därpå rida bort i samlad trupp./ Men medan jag har tillfälle och tid,/ så vill jag, innan jag igen tar vid/ med min berättelse, beskriva här/ hur var och en ser ut och vem han är/ till stånd och villkor, till manér och sätt,/ och ävenledes hur envar sig klätt/ allt efter rang och skilda trakters sed./ En riddare är den jag börjar med.”

Trots att den är skriven på vers erbjuder Canterbury-sägner en lika trevlig som njutbar läsning. Också här får vi följa med ett antal personer ut på vandring, här en pilgrimsfärd, och under tiden bli underhållna med komiska historier. Prosan är lättsam och glad. Ofta ytterst naturalistisk. Författaren kan stanna vid detaljer som hur nunnan har för vana att äta utan att spilla en smula, eller en mer än intim beskrivning av finnarna i en mans ansikte. Blicken på människorna är nyfiken och ingående men också kärleksfull och förlåtande. Det som framförallt gycklas i även denna historia är kyrkans folk.

Rabelais, Gargantua och Pantagruel

”Kort därefter började hon att stöna, jämra sig och skrika. Genast tillströmmade barnmorskorna från alla sidor. De undersökte henne, och då de, klämmande med fingrarna kring underlivet, upptäckte en hudanhopning som luktade tämligen illa, tänkte de att det var barnet; men det var i själva verket den raka tarmen, också kallad ändtarmen, som på grund av en förslappning hade trängt ut emedan hon ätit för mycket ränta, så som vi här ovan talat om det.”

Nu kommer vi till i mitt tycke riktigt rolig läsning. Rabelais muntert burleska böcker om jätten Gargantuas levnad och hans son Pantagruel. ”Vulgär” tyckte en klasskamrat. Och ja den är vulgär, det kroppsliga blandas med det själsliga på ett respektlöst sätt. Ett sätt som är ovanligt i en västerländsk tradition som har skiljt kroppen från själen och krävt halvhet av alla människor som vill bli tagna på allvar. Jätten är lika skön när den föds genom att hoppa ut ur moderns öra ropande efter vin och lever sin tidiga barndom i ett tillstånd av trivsamt anarkistisk frihet med frossande i övermått på mat och vin som när den påbörjar sin utbildning enligt ett galet omåttligt undervisningsschema. Jag älskar den orgiastiska upplysningstanken i boken, inte minst som den formuleras av jätten i brevet till sin son. Med orgiastisk menar jag strävan att lära allt, kunna allt, omfatta allt. En hejdlös livaptit och framtidsoptimism. Rabelais har med sin stil fått ge namn åt många generationer av efterföljare som karnevalsaktigt vill blanda högt och lågt och välta tingens normala ordning över ända. Läs och njut!

Shakesspeare, Hamlet

”Horatio: Är det sed? Hamlet: Visst för tusan! Fast jag är barnfödd här i landet och fostrad att bevara traditionen, så tycker jag det vore mera rätt att bryta än att följa denna sed. Vårt superi gör oss till spott och spe bland andra folk i öster och i väster. De kallar oss för drinkare – och svin är nu ett epitet för danskarna. Det gör detsamma vad vi har presterat i fråga om bedrifter, när vårt rykte förlorat all sin forna glans och märg. Så kan det vara med en enskild man att han har fått ett fel, en brist från födseln, ett lyte som han inte själv rår för (sina föräldrar väljer man ju inte) eller ett övermått av något anlag som bryter ner förnuftets alla spärrar, en dålig vana som förstör ett nobelt väsen. Nå, som sagt, en man med en skavank -kanhända nedärvd eller kanhända vållad av ett oblitt öde, han kan, hur god och fin han eljest är, bli illa ansedd för sitt enda fel, liksom en droppe malört i pokalen, gör hela drycken besk.”

Den aristotelska doktrinen om hur dramatika ska skrivas var viktig i detta klassisismens tidevarv. Aristoteles förespråkade tidens, rummets och handlingens enhet: till exempel skulle en god pjäs utspelas inom ett dygn och inte ha en massa biintriger. En tydlig vändpunkt, peripeti, var också av nöden. Detta kände naturligtvis Shakespeare till, men sket högaktningsfullt i när det inte passade honom. Hanlet är liksom de flesta Shakespearepjäser till exempel full av utvikningar och ”draman i dramat” och man får leta förjäves efter en tydlig vändpunkt. Rollfiguren är ungdomligt stursk och har ett helt annat krav på renhet och moral än han finner i den omgivande korrumperade vuxenvärlden. Pjäsen handlar om hans inre kamp med sig själv, han upplever att hans far ropar efter hans hämnd mot den broder som mördat honom och snott åt sig Hamlets mor och hans rike.  I sitt uppretade sinnestillstånd stöter han sitt svärd genom en spion bakom en gardin. Det visar sig vara hans förälskelse Ofelias far. Dessutom far till hans vän Lartes. Offelias galenskap och självmord och Lartes glödande hämndbegär blir en sorts spegel för Hamlets egna känslor. En katalysator som till sist löser ut Hamlets förlamade handlingskraft. Hamlets tvekan har många dimensioner förutom den naturliga samvetsbetänklighet alla som inte är vanemördare skulle ha. Han lever i ett totalitärt rike, Danmark. Genom att hämnas kommer han att spoliera sin framtid och sätta sitt eget liv på spel. Han börjar förskjuta Ofelia i ord, dels för att han i henne ser hotet att hon ska bli som hans mor, men också för att han mentalt måste lämna henne nu när han bara kan innebära ett hot och en fara för henne. Han får ett tillfälle att slå till när kungamördaren ber, men vill inte riskera att denne dör förlåten av gud. Hans egen far mördades i lönn vilket kan ha skickat honom oförlåten ner i skärselden. I the Globe Theater fanns en golvlucka som kunde tjäna som helvete. Förväntningen på Hamlet att hämnas fadern uttrycks konkret genom att han träffar dennes vålnad. Hamlet spelar galen men som det påpekas i texten ”det finns metod i galenskapen”. Genom galenskapens förklädnad får Hamlet tillfälle att säga många socialt oacceptabla sanningar högt. Jag upplever att Hamlet liksom andra Shakespeare pjäser är ovanligt roliga att läsa för att vara dramatik. De är livfulla, blandar skämt och allvar, lyrik och bitsk replik. De är fulla av starka karaktärer och även intressanta biroller.

Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

”Nu kan det hända att en far har en obehaglig fuling till son, men den kärlek han hyser för honom lägger en bindel för hans ögon så att han inte ser hans fel utan snarare anser dem för kvicka och älskvärda drag och omtalar dem för sina vänner som skarpsinniga och lustiga infall. Jag däremot, som visserligen syns vara don Qijotes fader, men endast är hans styvfar, vill i cke följa med vanans ström och ej heller, som andra gör, nästan med tårar i ögonen be dig, käre läsare, att ursäkta eller överse med de fel du finner hos min son. Ty du är varken hans frände eller hans vän, och du har ditt eget huvud och din fria vilja likväl som den allra styvaste, och du är hemma hos dig och herre i ditt hus likväl som kungen över kronans pengar, och du vet vad man vanligtvis säger: under min kappa struntar jag i kungen.”

Ur Cervantes satiriska företal till sin roman. Där han bland annat skämtar med olaten i tidens riddarromaner, och litteratur överhuvudtaget skulle jag tro, att i tid och otid krydda texten med citat för att framstå som vis. Cerevantes öppna avsikt med historien är att parodiera riddargenren. Men hans sätt att göra det framstår som kärleksfullt. Don Quijote är en metaroman med många olika nivåer i berättandet. Ibland bryter Cervante själv in i sin berättelse och kommenterar den just som det den är en berättelse. Sista delen skrev han till exempel i polemik på att andra diktat fortsättningar på historien. Därför låter han sin figur dö i slutet och varnar andra från att försöka skriva något mer om honom. Författaren gör gällande att historien om riddaren av den sorgliga skepnaden skulle ha återfunnits hos en arabisk historieberättare och därefter sammanställts. Don Quijote är lätt att ta till hjärtat trots sin uppenbara galenskap. Han är den uttråkade läsaren som finner verklighetsflykt i sina böcker och önskar att verkligheten kunde vara så där sagolik och ädel och vacker som i böckerna. I andra boken ersätts han riddargalenskap ett tag av ett lika fanatiskt svärmare för en annan då populär genre; herdedikten. I första boken försöker oroliga anhöriga bota galenskapen genom att, ledda av en nitisk barberare, ställa till med bokbål i hans bibliotek. Dock låter de prästen granska böckerna först för att se om någon kan passera nålsögat. Prästen visar sig dock vara en jovialisk typ med en soft spot för god litteratur. Därför undgår vad det verkar flertalet av böckerna den slutgiltiga dommen efter prästens utlåtanden, bland favoriter återfinnes naturligtvis Cerevantes tidigare böcker. Don Quijote framstår som mycket mänsklig i denna historia och verkar mer tragisk än komisk i sin förvilling. Han är idealisten som önskar att världen vore något annat än den är och därför slösar bort sitt enda liv. Han tar med sig den fattige bonden Sancho Panza som väpnare. Namnet sägs vara baskiskt och valt för att ge ett intryck av naiv bonnighet. Och man har svårt att bli klok på karaktären som ibland naivt tar till sig allt Don Quijote säger och troget följer honom, men ändå ser klarsynt på hans inbillade konfrontationer och försöker varna sin husbonde och lindra hans fall. På det hela taget en underhållande roman som får en extra dimension av författarens ironi, självironi och fortlöpande kommentar till sin egen text.

Racine, Faidra

”Medan jag talar -vilken dödens tanke!- hör jag dem håna min förryckta kärlek; och trots den landsflykt som ska skilja dem svär de med tusen ord att aldrig skiljas. Jag tänker inte tåla deras lycka, Oinone. Jag är svartsjuk. Fattar du? Aricia måste dö. Jag måste väcka min makes vrede mot en hatad ätt. Och inga milda straff! för systerns brott är svårare än hennes bröders var. Min svartsjuka ska nog beveka honom. Vad gör jag? Var har mitt förstånd begravts? Jag svartsjuk! Och jag vill beveka Theseus! Min make lever och jag brinner än! För vem? Vem är det som jag längtar till? Jag ryser för vartenda ord jag säger. Jag är till brädden fylld av brott. Jag drömmer på samma gång om hyckleri och blodskam, och mina hätska mördarhänder brinner efter att bada i en oskulds blod. Och ändå lever jag? Och törs visa mig för denna höga sol som gav mig livet? Gudarnas förfader är också min: jag stammar ju från hela universum!”

Faidra har kallats ett franskklassiskt mönsterdrama. Klassisismen var den tidens kulturkonservativa strömning. Man ansåg världen för ond, de onda fick aldrig sitt straff, de goda aldrig någon belöning. Istället för den potentiellt revolutionära modernismen föredrogs den klassiska antika konsten och litteratruen och det sätt denna skrivits på sökte man kopiera. Man sökte det ”naturliga” vilket här betyder det smakfulla och passande. Många saker ur den verkliga naturen uteslöts därför. Till exempel nämndes inte djur som krälade på marken som ödlor och grodor, detta kunnde vara ”stötande”. Om man ska förstå den översvallande känslosamheten och naturdyrkan i romantiken kan det vara bra att inse att det var saker som klassisismen den bland annat gjorde revolt mot. Racine har som andra franskklassiska dramaförfattare sökt efterlikna Aristoteles idéer om hur drama ska skrivas så exakt som möjligt. I Faidra är det nästan övertydligt, vändningen kommer till exempel exakt på stavelsen i mitten av pjäsen. Den samtide Shakespeare framstår som betydligt mer rolig och levande vid genomläsningen, eftersom han inte på detta sätt var slav under mekaniska regler. Men trots sitt försök framstår Racines pjäs mer modern än antik eftersom den handlar om svartsjuka och behandlar ämnet på ett mycket mer modernt och psykologiskt sätt än i någon av de antika pjäser jag läst. Huvudpersonen Faidra är dömd från början då hon åtrår sin makes son, vilken i sin tur åtrår en annan kvinna, Arica, som är ett potentiellt hot mot kungen. Faidra drivs på i fatala och själviska beslut av sin gamla amma Oenones, som kanske i viss mån kan sägas ersätta körens roll i det antika dramat. Trots den igenkänneliga mänskliga psykologin med förbjudna lustar och svartsjuka så måste frankklassiska karaktärer drivas av högre krafter än så. Faidra är dotter till en solgud och kan inte helt rå för sina heta passioner, hennes hemliga förälskelse Hippolytos har istället köld i gudomligt arv. Hans mor var amazon. Den oåtkomlighet detta ger honom hetsar upp Faidras intresse än mer. Trots Faidras självupptagenhet kan hon presenteras som en klassiskt tragisk hjältinna genom att hon ständigt är medveten om sina fel, men då de finns i hennes natur vinner de ändå över henne. Faidra verkar ana sitt öde redan från början av pjäsen, och den handlar i mycket om hennes inre kamp som drar med sig många i fallet. I mitt tycke en överdrivet uppskruvad pjäs vars problematik kunde ha lösts på ett betydligt enklare sätt, men så är jag ju ingen anhängare av klassisism utan går igång betydligt mer på naturalistiska och rabulistiska texter.

Stiernheilm, Hercules

”Bort med Papper, och Bleck; bort Böcker, Cirklar och Pennor;/ Skulle tu smitta tjin hand, tjin´Adlige Mjölk-hwite finger,/ Skulle the fläckias i Bleck; huru wille tu Frustugan wittia?/ Grepe tu een under Kinn, eller komme wid Hals, eller Handen;/ Phy! skulle blifwa tjin tack; hwad skulle full Systrarne säya?/ Sudle sig Skrifwar´uti sitt Bleck; lät Clerker och Diäknar/ Möda sig i sijn Book; leef Mätare Circlar och Cifror./ Tu är af ädlare Blod; tijn ätt thet skulle wanähra.”

Utdraget är ur Georg Stierhielms dikt Hercules, en klassiker vars gammaldags svenska som synes kan göra den lite svårläst. För den som trots detta vill försöka rekomenderar jag att läsa texten högt för dig själv, då går det mycket lättare. Stiernhielm var en man av adlig börd vars författande var en meriterande del av hans tjänstemannagärning. Här återfinner vi således ett helt annat klassperspektiv än hos till exempel Lasse Lucidor. Hercules är en lärodikt som vänder sig till unga adelsmän. Den är del i en våg av sådan propaganda vid samma tid som uppmanar de unga adelsmännen att lägga undan sitt ståndsmässiga förakt för bildning och kultur och utbilda sig. Det hade nämligen kommit igång en viss ståndscirkulation i Sverige i takt med att statsapparaten växte. Höga ämbeten gick inte längre med automatik till barn ur adeln, utan unga personer med god utbildning och ambitioner ur medelklassen kunde nu få företräde. Därför skrev Stiernhielm denna retoriska lärodikt till adelns unga. Huvudpersonen Hercules funderar över hur han ska leva. Först, i den längre delen av dikten, kommer Fru Lust för att övertala honom om lättinglivets fördelar. Hon talar om att passa på att njuta livet och sin ställning, för döden kommer ju så fort. I släptåg har hon sina barn, olika olater. Det är de tre döttrarna Lättja, Kättja och Flättia (flärd/obeständighet) samt dessutom sonen Rus, som tillsammans bildar en enhet. När Hercules nästan fallit till föga kommer den goda Fru Dygd istället in på scenen  och talar honom till rätta. Hon visar att Fru Lust är en avgrundens gudinna. Den smala och rätta vägen är att hålla sig till Gud, men inte enbart. Det är genom studier, flit, arbete och visdom i regerandet av andra människor en ung adelsman kan vandra dygdens väg. På så vis ska Hercules finna den sanna lyckan. Inte bara i livet efter detta. Utan också för att han inte slösat bort sin dyrbara ungdom när ålderdomen finner oss så snart. Fru Dygd varnar för ståndshögfärd och manar att den sanna adeln gör man sig förtjänt av genom sitt sätt att leva och handla. Hercules är en klassisk barockdikt. Detta ser man i de drastiska liknelserna och nästan överdrivet målade bilderna. Inte minst hur Fru Lust och hennes barn beskrivs på ett målande sätt. De är ju i sig symboler för olika egenskaper och är målade liksom emblem. Rus har till exempel en öltunna under armen och en krans av humle kring sitt druckna ansikte. En del skojigt av kulturhistoriskt intresse kan utläsas ur denna dikt, till exempel under dryckeslaget där vi får höra namnet på ett flertal då populära svenska ölsorter. En färgstarkt målad, närmast prålig, och inte helt lättläst dikt som jag tror är mest givande för den läsare som vill ha sig lite kulturhistoria till livs.

Swift, Gullivers resor

”Deras uppfattning om föräldrarnas skyldigheter gentemot barnen och tvärtom skiljer sig avsevärt från vår. Eftersom förhållandet mellan man och kvinna grundas på naturens välvisa ordning och verkar för släktets fortplantning och bestånd vill lilliputtarna nödvändigt ha det till att män och kvinnor söker sig till varandra som alla andra djur drivna av lystnad, och att deras ömhet mot de små är lika naturligt betingad. Av det skälet menar de att barnet inte står i någon som helst tacksamhetsskuld till sin far för att han avlat det eller till sin mor för att hon fött fram det, något som, i betraktande av det mänskliga livets elände väarken är en förmån i och för sig eller avsågs vara det, eftersom deras föräldrar tänkte på helt andra saker i den avgörande stunden. Därför anser de att föräldrarna är de minst lämpliga av alla att handha sina egna barns uppfostran, och fördenskull har de upprättat ett flertal barnhem dit alla föräldrar, utom torpare och arbetare är skyldiga att sända sina barn av båda könen för att utbildas och uppfostras från och med tjugo månvarvs ålder, då man menar dem vara mottagliga för en förberedande undervisning.”

Gullivers resor är en upplysningsroman som inte är skriven av någon liberal, utan av den konservative torymedlemmen och domprosten Jonathan Swift. Vi får följa huvudpersonen Gulliver på resor över hela världen, men slutsatsen är att människor överallt är sig lika. Ändå lyckas Swift få in en hel del diskussioner om hur samhället är och utopiskt sett skulle vara. Swift skriver på ett fängslande sätt. Med mycket detaljer. Han beskriver de fiktiva resmålen med den vetenskapliga noggrannhet som låg i tiden. Man får nästan ett lite aspergerartat intryck av huvudpersonen, och ännu mer av hästarna som får agera utopiskt övermänniskoideal i bokens sista del, de så kallade Houyhnhmerna. I Hoyhmnhmernas land är det de visa hästarna som härskar. De lever i ett vist och utopiskt tillstånd som vid första påseende kan förefalla anarkistiskt, men puritanskt är nog närmare sanningen. Hästarna har inte lag eller ledare. Det behöver de inte eftersom de lever moraliskt: de har inget ord för lögn och framförallt: kärlek och passion existerar inte. Alla hästar ser på varandera med respekt som kamrater, vem man parar sig med är ett rationellt beslut. Inte heller älskar man de egna fölen mer än andras eller sörjer när livspartnern dör. En spricka i den fina anarkistiska fasaden är förstås att hästarna trots avsaknad av regering har en klassuppdelning. Tjänarhästarna tillhör en annan hästras och deras barn uppfostras annorlunda än herrehästarna. Barn avlas efter strikt rashygieniska överväganden och det finns ett maxtak på tre föl. Det betyder inte så mycket sex, för den kristne Swift är det utopiska barnavlandet självklart frikopplat från njutning, sex är inte för nöjes skull. På annan plats i boken klagar Gulliver på att folk är så ociviliserade att de har sex med fruarna när de är på smällen. Också fölens utbildning verkar gå i kryptofascistisk anda. De har enkel föda, får lära sig arbeta och att visa mod och styrka i en mängd idrottsliga lekar och tävlingar. Människorna har i Hoyhnhmernas land istället förvandlats till ett stinkande och avskyvärt odjur, betydligt otrevligare än hästen är för människan. Dessa djur kallas Yahooer, och är väl tänkta som en skräckspegel där vi kan se hur smutsiga och låga vi är. Huvudpersonen Gulliver är på många sätt olik sin författare: upptäcksresande i upplysningsandan och läkare. Men vid slutet av resan, när han hamnar hos hästarna, kommer han till insikt om att det gäller att börja med sig själv. Och väl hemma i England försöker han resten av livet att leva efter hästarnas ideal. Även om det är omöjligt att hålla med Swift om allt så bjuder han på en spännande och underhållande skriven resa där man får pröva många tankelekar och idéer.

Candide, Voltaire

”Pangloss sade ibland till Candide:
-Allt har ett sammanhang i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni icke för er kärlek till fröken Kuningunda blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni icke råkat ut för inkvisitionen, om ni icke till fots hade släpat er genom Amerika, om ni icke hade ränt er sabel tvärsigenom baronen, om ni icke hade förlorat alla era bagar från det härlga Eldorado, så skulle ni icke sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
-Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla våra trädgård.”

Candide är en rappt och roligt berättad roman från upplysningstiden. Candide betyder ”trosskyldig” och porträtteras som en ung och oskyldig överklassyngling som inte vet något om världen eller livets svårigheter. Men snart slungas han ut i ett rasande äventyr som är hans väg mot livsvisdom. Hans barndom präglas av naiv tilltro till den optimistiske informatorn och filosofen pangloss vars teori om att allt är inrättat till det bästa i denna den bästa av världar prövas i boken. Efter många prövningar träffar Candide snart på ytterligare en filosof som är totalt pesimist och ser på allt med besk cynism. Bägge dessa livshållningar utsätts för livets prövning och verkar där komma till korta. Candide får uppleva hur oskyldiga straffas medan skurkarna går fria, världens ondska och tillvarons orättvisa. Men tillvaron överraskar också åt andra hållet. Då och då dyker gamla karaktärer vi trodde var grundligt döda upp igen med en mängd helt nya äventyr bakom sig. Ännu mer trosvisst än vid Pangloss positvistiska filosofi håller Candide genom historien fast vid känslan: sin kärlek till grannflickan Kunigunda. Men även känslan bedrar oss, när de till slut gifter sig är Kunigunda inte längre vacker och glad. Tiden har gjort henne till någon annan än den Candide åtrått. I frasen “Vi måste odla vår trädgård” sammanfattar Candide den visdom han till slut vinner. Teori är bra så länge den är grundad i verksam praktik, men världsfrånvänd filosofi gör föga nytta. Först genom att omsätta vår kunskap och våra känslor i arbete kan vi leva lyckligt med oss själva och varandra.

JJ Rousseau, Bekännelser

”Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.
Jag allena. Jag känner mitt hjärta och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem jag sett; jag vågar tro att jag icke är skapad likt någon av dem som finns till. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda. Om naturen handlade väl eller illa när den krossade formen vari jag stöptes, därom skall man först kunna döma efter det att man har läst mig. Må Yttersta dommens basuner ljuda när de vill! Med denna bok i handen skall jag träda fram inför den högste domaren.”

Roussau var på många sätt radikal i sin samtid och led förföljelse för detta. Bekännelser är en självbiografi men också ett försvarstal från författaren. Där skapar han en bild av sig själv som man, människa, tänkare och konstnär. Han framhåller de omständigheter i uppväxten som fick honom att avvika från sin utstakade klassbana som skulle ha gjort honom till familjefar och småhantverkande borgare. Han framställer sig som avvikande. Det ställer honom i en kanske tvivelaktig dager, men passar också tidens vurm för det individuella och unikt personliga. Den första stora bekännelsen är från barndomen, hur hans sexualitet blev avvikande genom att han fick stryk som barn. Han kom då att för resten av livet att fantisera om att få smisk och på andra sätt domineras sexuellt av kvinnor, en fantasi som han enligt egen utsago aldrig levde ut men som likväl kom att prägla hans privata relationer till det andra könet. Det är alltså en klart annan sorts bekännelser Roussau står för en dem man får läsa i Augustinus. I barndomsteckningen försöker han dra egna slutsatser om hur man skall behandla barn humanare utifrån de misstag han själv upplevt sig utsatt för. Rousseau har skrivit ett par böcker om barnuppfostran. Där framkommer också att han hade en mycket mer traditionell syn på flickuppfostran och kvinnornas roll i samhället än på uppfostran av pojkar. Något som kommenterades av ett par kvinnliga tänkare. Några som nämndes på vår kurs var Mme de Stael, som dock hade ett ganska individualistiskt överklassperspektiv. Och kanske intressantare den revoultionärt sinnade Mary Wollstonecraft. Mary kom från betydligt enklare förhållanden än de Stael och hade arbetat sig fram som bland annat som guvernant innan hon öppnade skola för flickor. Därför kritiserade hon Rosseau, som hon samtidigt på andra sätt beundrade, utifrån en yrkeskvinnas konkreta perspektiv. Hon skrev A vindication of the Rights of Men, som i mycket var en försvarsskrift för arbetarklassen. På grund av bakslag i synen på kvinnan trots en allmän radikalisering i samhället skrev hon två år senare A Vindication of the Righs of Woman. Rossaeus bekännelser är undrhållande som historia, sen får man försöka stå ut med de egocentriska pretentioner som kommer med genren. De ger i alla fall en facinerande inblick i sociala och värderingsmässiga skeenden under en spännande historisk period. För den som eventuellt är nyfiken på den svenskfödda Mm de Stael så har hon till exempel skrivit Corinne ou l´Italie.

Goethe, Faust

”Ack, nu har jag läst filosofi/ och medicin, juristeri/ och dessvärre också teologi/ från början till slut, med frenesi./ Och ändå är jag lika klok/ som jag var förut, stackars tok!/ Magister kallar man mig dock,/ ja, rentav doktor -min lärljungaflock/ drar jag vid näsan sen tio år,/ i krokar och krumbukter det går./ Att vi intet kan veta förstår jag och märker,/ och jag förtvivlar, mitt hjärta värker./ Väl har jag mer vett än dumma doktorer,/ magistrar, skrivare, påvar, pastorer;/ jag känner ej skrupler, ej tvivlets plågor/ och räds varken fan eller helvetets lågor./ Men så har också min glädje försvunnit,/ inte förmenar jag att jag har vunnit/ visdom av värde, kan inte föra/ andra till bättring och saliggöra.”

Detta fascinerande mastodontdrama är egentligen två. Faust 1 och den senare skrivna Faust 2. Faust 1 börjar med en tillägnan i starkt känslomässig ton. Där står bland annat: ”Ja darrar, gråter, känner hjärtat svälla,/ min kära håg blir sällsamt blid”. Det är den gamle Goethe som ser tillbaka på sitt liv och tillägnar sitt skådespel till främlingar. Många av hans gamla vänner var borta, och han överlämnade sitt skådespel till framtiden. Därefter följer ett Förspel på teatern. Goethe låter en diktare, en gycklare och en teaterdirektör diskutera diktandets mål. Alla tre är aspekter av diktarjaget och de olika roller Goethe spelade. Han var själv teaterdirektör som måste intressera sig för publikens krav. Men han var även en romantisk diktare som satte konsten främst. Gycklaren är en välkänd medeltida figur som håller publiken på gott humör genom att göra gyckel av livets tunga realiteter. Av de tre figurerna inbegripna i den livfulla dialogen får den handlingsinriktade teaterdirektören sista ordet: dags för praktik! Föreställningen kan börja! Nu kommer en tredje prolog, den i himlen. Här vevades en nedhissbar molnchar ner från taket på teatern i Weimar. Dags för Gud att göra entré tätt följd av sina ärkeänglar. Därefter följer Mefistofeles, Satans tjänare. Ärkeänglarna i scenen är Rafael, Mikael och Gabriel. Deras uppgift i scenen är att förhärliga Gud. Rafael prisar solens vandring på himlen, Gabriel prisar Guds natur och Mikael naturkrafterna. I denna den sista av de tre prologerna diskuteras Fausts själ. Mefistofeles tror sig kunna vinna den och Gud antar utmaningen. Goethes Gud tror på människan men har inget emot att Mefistofiles utmanar det lata i Fausts själ. Efter dessa prologer börjar dramat på alvar. Faustdramat bygger på en medeltida föreställning nytolkad av Goethe. Faust drivs inte av längtan efter njutning eller materiell vinning, han vill nå fram till sanningen och göra skillnad i världen. Faust njuter av naturen och ögonblicket men problemet är hans begär, där varje upplevt välbehag förnyar begäret. Där borde vara något mer. Detta blir en drivkraft som för dramat framåt. En starkt laddad scen är där han möter pudeln, vars kärna i själva verket är Mefistofeles. Faust söker tillvarons djup med hjälp av alkemi och magi. I närvaro av pudeln, men innan han insett att pudeln innehåller en Satans tjänare, tolkar Faust Bibeln. ”I begynnelsen var ordet” blir ”i begynnelsen var tanken” blir ”i begynnelsen var kraften” och slutar som ”i begynnelsen var handlingen”. Dags för pudeln att uppenbara sig som Mefistofeles. Denna som andra Mefistofeles-scener är i grund och botten komisk. Det ondas hantlangare ska man inte ta på hundra procents alvar. Mefistofeles kommer in i studerkamaren som pudel, men i sin rätta skapnad kommer han inte förbi det pentagram Faust ritat på dörren. Han blir tvungen att söva Faust och be en råttande gnaga ett hål i det magiska hindret när han ska ut. Det kontrakt som Faust sluter med djävulen den natten får snarast formen av ett vad. Den dag Faust slår sig till ro i lättja, den dagen kan Mefistofeles hämta hans själ till Satan på stunden. När Faust ingått vadet hämtas han till en karnevalsaktigt skildrad häxboning där han får dricka en föryngrande dryck. Den har den verkan att den gamle skolasten blir erotiskt intresserad. Nu är fältet fritt för andra delen av Faust 1 som är den så kallade Gretchentragedin. Denna finns inte alls i den medeltida Faustmyten. En teori är att den är inspirerad av de många processerna mot barnamörderskor som utspelades på Goethes tid. Pådriven av Mefistofeles förför Faust Gretchen och gör henne med barn. Gretchen föreställer en vanlig jordisk kvinna. Kanhända en smula medeltida i okuld och osjälvständighet. Men inte idealiserad utan med fel likväl som fördelar. Hennes varma levande person är dramats positiva kraft, och Faust drivs av de osjälviska känslor kärleken till henne väcker och den omoral Mefistofiles försöker inympa hos honom. Symboliken blir att Gretchen blir skyldig så att säga utan skuld, på grund av sin oskuld och naivitet. Hela samhället dömmer henne, om man än kan spåra en viss sympati för hennes sak hos Goethe. När Faust vill befria henne från fängelset visar hon för första gången verklig egen styrka. Hon vägrar att fly, tar straffet men inskärper i Faust att han måste rädda deras barn. Faust 2 kom senare och var till skillnad från Faust 1 indelat som ett klassiskt drama, i fem akter. Faust 2 saknar också de allegoriska drag som finns i 1an. I Faust 2 skapar Fausts förvirrade och urspårade lärjunge Wagner en konstgjord människa i en glasblåsa, och döper denne till Homunculus. Faust som nu med satanisk hjälp börjat avancera i samhället gifter sig med Helena. Hon är inkarnationen av kvinnlig skönhet, precis som i Homeros berättelse. Faust och Helena får en son som är en inkarnation av poesin, Euforion. Men båda går under. Sista akten handlar om Faust död. Mefistofeles arbetar som hans uppsyningsman. Lemurer, som i romersk mytologi är onda avlidnas andar, hjälper honom att gräva Faust grav. Men Faust tror ironiskt nog att det är hans livsverk det arbetas på. Inför döden får han en verksamhetslust av närmast utopiska proportioner. När Faust dött utbrister Mefistofeles ”det är fullkomnat”. Men besvaras till sin förtret av den himelska kören ”det är förbi”. Mefistofeles luras i sista stund på sitt byte. Detta på grund av den gudomliga nåden. Mefistofiles framstår också som en på samma gång komisk och tragisk figur när han dåras av de himelska änglarnas skönhet men är oförmögen att förstå den. Han tar dem för vackra kastrater och hans reaktion på dem är närmast pedofilt sexuellt intresse. Faust utmynnar oväntat i en radikal och kontroversiell teologi där det kvinnliga elementet är det som frälser också den med fel genom sin upphöjda nåd. Maria, mater dolorosa, närvarar i sällskap av tre kvinnor som varit synderskor i livet.

Goethe, Den unge Werthers lidanden

”Allt vad jag kunnat uppleta och hopsamla av den olycklige Werthers historia, förelägges eder här, och jag vet att I skolen tacka mig därför. I kunnen ej neka hans snille och hans karaktär eder beundran och kärlek, hans öde edra tårar.
Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare!”

Detta var en mycket tidig romantisk roman. Faktiskt kallas den förromantisk. Det betyder att känslan är i centrum. Den unge Werther är den romantiske hjälten. En ung konstnär som dyrkar den natur han själv är alienerad i från. Han ser natur i landsbygden, barn, enkelt folks vardagsliv, okonstlade kvinnor och antikens diktning. Han går jämt med Homeros i fickan. För romantikerna innebar upplysningen ett brott i civilisationens utveckling. Genom rationaliteten och det vetenskapliga tänkandet hade människan alienerat sig från sitt naturtillstånd. Därför ansågs antik diktning som ideal, den var naiv. Den romantiska dikten sökte nå idealet, men genom att diktaren var medveten om sin egen alienation från naturen blev den, i bästa fall, sentimental. Den unge Werther är en ung sentimental målare. I lantflickan Lotte förälskar han sig i det naturliga och naiva. Lotte blir objekt för en olycklig och dödligt alvarlig förälskelse hos Werther. Hennes sätt att vara kvinna visar upp den för Werther naturliga kvinnlighetens attribut: hon är omgiven av barn, hon vårdar sjuka och gamla, hon är enkel och rak, klädd i en vit klänning när de ses första gången och hon rörs av romantiska böcker. Men Lotte är gift med Albert, en man med en stabil grund i tillvaron. Han förkroppsligar en rationell förståndighet som Werther föraktar och ser som känslomässigt grund. Den vetenskapsskepticism som Werther ger uttryck för, föraktet för det moderna urbana livet och den nästan religiösa dyrkan av naturen, pekar framåt mot kommande natursvärmiska rörelser. Jag tänker på rörelsen för naturreservat, strömningar inom nationalromantik och grön fascism likväl som viss vänsterinriktad miljörörelse, trädkramare, primitivister och så vidare. Jag läser den unge Werther som en ideroman. Känslans/den sentimentala diktens olyckliga kärlek till sitt ideal naturen/den naiva dikten. Vad Goethe egentligen anser om sin huvudperson är inte självklart. Han skildrar Werther kärleksfullt men också med viss distans. Det är trots allt så att Werther går under av sin lidelse. Denna mångtydighet i historien gör boken bättre och mer modern.

Friedrich Schiller

Där nu, som våra visa säger, bara en eldkula vrider sig själlöst, styrde på den tiden Helios i stilla majestät sin gyllene vagn. Oreander fyllde dessa höjder, en dryad levde i trädet där, ur ljuva najaders urnor sprang flodernas silverskum fram.”

Schiller skrev en text där han ringade in romantikens världsbild, ”om naiv och sentimental diktning”. Där lade han fram teorin om att det bara finns två sorters sann dikt, den från människans naturtillstånd före modernismens inbrott: den naiva. Och den sentimentala, som är den moderna alienerade diktarens försök att nå det naturliga.  Dikten ”Greklands gudar”, som utdraget är från är på sätt och vis en illustration till teorin. För Schiller är antiken en människans sorglösa, lyckliga, glada och heroiska barndom. Gudarna och naturen är ett. Den besjälade andliga naturen skapar ingen alienation. Men i en naturvetenskapligt grundad världsbild finner Schiller tomhet som hans känslor uppreser sig emot. Naturen utan gudar uppfattar han som död och tom. Schillers dikter är säkert träffande och starka för någon som delar hans svärmiska känslor. Mig lämnar de däremot oberörd. Visst känner jag mig alienerad titt som tätt. Men jag ser inte naturvetenskapen som orsaken till det. Jag upplever inget behov av gudar för att kunna hänföras av naturen.

Lars Johansson (Lucidor)

“Är Jag eij af hög Ätt och Stånde/ Min Faer war ingen skälm, fast han war Bonde/ Then Dygden adlar Han är rättlig Adel/ Fast om han rijder än i en Klöf-Sadel.”

Lasse Lucidor tillhörde inte, som så många andra kanoniserade författare från forna tider, något högre samhällslager. Även som författare tillhörde han en lågt värderad grupp. Han var varken en tjänsteman eller student som skrev vid sidan om, inte heller hade han sålt sina tjänster till någon rik familj som ”huspoet”. Han var fri författare som sålde tillfällighetsdikter för en engångssumma vid bröllop, begravningar och liknande tillfällen. Trots de hårda materiella villkoren gjorde Lasse sig känd för en personlig stil. Och den var i mycket barock. Det vill säga, han använde sig av drastiskt och utsmyckat bildspråk. Också hans teman var drastiska, ofta om döden, festen eller dessa två teman i ett. Här en drastisk bild om drickandet: “Långt bättr´ är i wijn att simma / Än lijda heet Kärleeks Brand/ Släck uth een slijk Skärs-Eld med Kannan/ Ock med ett Glaass i hwar Hand” Även Lucidors klasskänsla kommer då och då till ytan i Lucidors dikter, som i det inledande citatet. Man njuter också av Lucidors trotsiga livskänsla i strofer som: “SKullle Jag sörja wore Jag tokot/ Fast än thet ginge mig aldrig så slätt/ Lyckan min kan fula synas gå krokor/ Wackta på Tijden hon lär fuller gå rätt/ All Werlden älskar Ju hwad som är brokot/ Mången mått liwa som eij äter skrätt.” (Skrätt var bröd gjort på dyrt vitt mjöl). Lasse arbetade i traditionella genrer. Tillfällighetsdikterna måste skrivas efter beställarnas smak och förväntningar, och den personliga stilen kom utöver det. Här från en dikt om den trotsiga människans dialog med döden, genren är medeltida -en moralitet: “M. Jag wil nu och Giäster fägna, Bjuda them på Speel och Wijn, D. När tu tig som bäst wil hägna Kommer iag obuden in, M. Stora Glaas är mit Behag, D. Tu äst sielff som Glaset swag, M. Lustigt Speel och Sköna Kranzar D.Faalna, när tu med mig dantzar.” Lasse Lucidor dog utan erkännande, men når fram till oss moderna människor med sin starka röst.

Hedvig Charlotta Nordenflycht

”Min lefnadz lust är skuren af,/ Och döden är min längtan,/ Till dig du mörka tysta graf,/ Står all min trängtan:/ På jorden jag ej finner/ Hvad mer min själ sit nöge bär, Min glädje borta är; Min tid i gråt förrinner, Min ungdoms lust försvinner;/ Jag är oskyldigt såld/ I grymma sorgens våld./ En långsam död för ögon står, den jag/ dock icke finner,/ Du arma ömma hjärta!/ Kan ej den bittra smärta,/ Som tär dig utan mått,/ Dig ge så ett dödligt skått,/ At lifvetz trå må brista,/ Och Ädla Själens gnista/ Sit fånge-hus må mista?”

En vacker visa den här ovan, som på ett naket sätt visar upp depression, bristande livsvilja och sorg. Här finns både drag av barock och tidig romantik. Individen som subjekt var viktig under romantiken och Hedvig Charlotta identifierade sig med konstnärsrollen. Sorgen var ett viktigt ämne i hennes dikter och i hennes liv. Två makar dog ifrån henne och i slutet av livet upplevde hon en olycklig förälskelse. Förutom  det egna skrivandet redigerade hon och gav ut sin avlidne make Jacob Fabricius filosofi. Hon var på många sätt ett barn av upplysningstiden, feministiska tankegångar uttryckte hon till exempel i dikterna Fruentimbers plikt at upöfwa ders wett, och Fruentimrets försvar emot J.J. Rosseau.

Carl Michael Bellman

“Norström stielper sin peruque/ Af sin röda skalla/ Och min Ulla blek och siuk/ Lätt sin kiortel falla./ Klef så bredbent i paulun/ Movitz eftter med basun/ Maka åt deij Norström frun/ Hör ju till oss alla.”

Bellman började som ordens-diktare i Stockholms dåvarande nattliv. Sverige var på dekis efter att stormaktstiden nått sitt slut, supandet var utbrett. Fest-ordnar var inte ett helt ovanligt inslag på Stockholmskrogarna. Bellman presiderade över den egenhändigt uppfunna Bacci orden. Men till skillnad från Lasse Lucidor kom Bellman att omfamnas av sin samtid. Han slutade sina dagar som anställd hovpoet och fick Ge ut sina samlade epistlar innan han dog. Bellman motsvarade sin samtids ideal om den geniala och unika konstnärstypen. Vi kan inte idag rätt föreställa oss visorna i uruppförande. De var inte bara visor utan dramatiserades även av sin författare i en sorts miniteater. Han spelade sina figurer, men stryrde och ställde också med dem och pekade ut saker för dem och för publiken. Såhär kunde han vända sig till en av sina figurer: “Hör Fader Berg, säg du hvad hon heter/ Hon där vid skänken vindögd och feter?/ Gumman på Thermopoljum” Och såhär till sin publik: “Sjungom nu alla!/ Lät kärlek befalla/ Våra lif;/ Lät oss spelmän kalla/ Til tidsfördrif;/ Svalkom vår tunga/ Och låtom oss sjunga/ Glädje-sång;/ Dansa gamla, unga/ Nu på en gång.” Man kan finna många olika stilar i Bellmans diktning, ofta även inom samma epistel. Här är några exempel. Bibelparodi: “Jag är en hedning, hjerta, munn och krafter/ Dyrka Vinets Gud.” Herdedikt: “Opp Amaryllis! vakna min lilla! Vädret är stilla/ Luften sval/ Rägnbågen prålar/ Med sina strålar/ Randiga målar/ Skog och dal.” Dryckesvisa: “Tycker du att grafven är för djup/ Nå välan, så tag dig då en sup/ Tag dig sen dito en, dito två, dito tre/ Så dör du nöjdare.” Barock: “Se Venus i sin pragt/ Kring hänne hålla vakt/ Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela magt;/ Vattu-Nympher plaska kring/ I ring.” Och, i mitt tycke finast, en stark realism, här om en man som dör i lungsot: “Gulguler hy, matt blomstrande små kinder/ Nerkamadt bröst och platta skulderblad./ Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder/ Ligger så sväld och fuktig som i bad;/ Handen är svettig och ådrorna stela.” Jag tycker att Bellmans visor är fina. Men vill man vara kritisk så kan de naturligtvis tolkas som en sorts socialpornografi där diktaren ibland plockar komiska poäng på de utslagnas bekostnad. Många dikter börjar med att utmåla alkoholisterna och de prostituerade visorna handlar om som antika gudar, eller herdar i tidens idylliska landsbyggdsromantiska tid, för att sedan i vändningar som den i inledningscitatet, ta ner dem på jorden. Att tidens besuttna, till exempel hovet, fann detta lustigt är förstås mindere lustigt.

Johan Henric Kjellgren

”Du, som af  Skönhet och Behagen/ En ren och himmelsk urbild ger!/ Jag såg dig – och från denna dagen/ Jag endast dig i världen ser./ Död låg Naturen för mitt öga,/ Djupt låg hon för min känsla död-/ Kom så en flägt ifrån det höga,/ Och ljus och lif i verlden böd./ Och ljuset kom, och lifvet tändes/ En stjäl i stela massan flöt;/ Alt tog et anletsdrag som kändes,/ En röst som til mit hjerta bröt./ Kring rymden nya Himlar sträcktes,/ Och Jorden nya skrudar drog,/ Och Bildningen och Snillet väcktes/ Och Skönheten stod up och log.”

Dikten den nya skapelsen handlar om skönheten, antingen i form av en konkret kvinna eller som idé. I romantisk anda är det sköheten som uppväcker alla andra viktiga värden som kunskapen, vetgirigheten, konsten och verksamhetslusten. Kjellgren räknas samtidigt som upplysningsman. Han arbetade som anställd hovskald. Något han fann jobbigt. Tjänsten gav honom möjlighet att skriva utan att svälta på kuppen, men det hel del kryperi för beställarnas åsikter och smak kom också med ställningen. Till slut bröt Kjellgren med kungahuset. Den nya skapelsen är en direkt och innerlig dikt som jag uppfattar som en idédikt men som säkert också kan läsas som en tillbedjande kärleksdikt.

Tips från konfliktportalen: för den som intresserar sig för märkliga nazistsekter och händelserna i dessa skriver 1915 Manualer i svenskt motstånd och Fria nationalister vs Svenska motståndsrörelsen, Acidtrunk konstaterar att det inte är kris för alla, Andrea Dorea konstaterar att påven bannat Nietzsche, innom portalen har det blossat upp en debatt kring hur, om, och på vilket sätt arbetarrörelsen/arbetarklassen bör bilda sig och läsa politisk teori, för den som tycker detta är intreassant finns inlägg på: Autonoma kärnan, Dom ljuger, Forever United, Kim Muller, Luftslottet, Redundas, Tusen pekpinnar och  Vardagspussel.


VÅR TAMEJFAN

20 Mar

Jo nu känns det faktiskt i luften även här uppe i Stockholm att det är vårdagjämning. Och det nya året 3747 bland zoroastrier, så trevlig kväll då Alexander Bard. Man ska väl inte vara knusslig vid nyår! Dessutom kommer nu det nya året 2708 enligt kurdisk tideräkning och 2568 enligt persisk kalender. Vill man hellre följa den iranska regimens taktpinne kan man förstås konstatera att det är år 1388, i enlighet med den islamiska solkalendern.

Många tror ju att Iran är ett islamiskt land, eftersom det har en teokratisk regim. Men det är förstås ett misstag att dra folken över regimernas kam. En gång för många, många år sedan var jag ihop med en man från iranska kurdistan, och i umgänget med honom och hans vänner lärde jag mig mycket. Som att Iran är ett land med många kulturer och religioner. Bland annat härbärgerar man zoroastrier, en av de äldre religioner som ännu lever idag. Man har faktiskt också ett område där folk av tradition är satanister. I alla fall om man ska tro mitt ex.

Inte den där degenererade västerländska sorten som ritar pentagram, spelar dödsmetall och välter gravstenar. Nej de iranska satanisterna markerar sin religiösa inställning genom långa vackra mustascher. Exet hävdade att satanisterna var vänligt inställda till kommunister eftersom även dessa ogillar gud. Och om du någon gång skulle komma till Iran och stöta på dessa satanister så kom ihåg att generalfelet du kan göra där är att spotta på marken, detta förolämpar underjordens härskare.

Mitt eget sätt att fira vårens ankomst är att sätta igång årets odlingar. Nu är tiden inne för att förkultivera de flesta fröer. Och jag njuter lika barnsligt mycket varje år när fröpåsarna, som idag, ligger och väntar i brevlådan. Ja usch, nu blir det ett sånt där menlöst inlägg till om växter. Eftersom det är minst en person varje dag som läser mitt inlägg från halloween om onda blommor så vågar jag tro att en del vill läsa om detta. Ni andra är välkomna igen i nästa inlägg.

Så där ja, nu hardcore växtvänner, nu ska jag berätta lite om de frön jag köpt in i år, om växten i sig och hur den ska odlas och skötas. Jag gör en lista, så kan ni läsa om de växter ni själva föredrar. Teman i årets inköp bildar huvudrubriker: giftväxter, kryddväxter, och övriga. Håll till godo.

Giftväxter

Tidlösa, colchicum autumnale

Hon kallas också nakna jungfrun. Vanligtvis odlas hon från lök, men jag tycker det roligaste är att gå den långa vägen med alla växter och dra upp dem från frö. Nakna jungfrun är ljusviolett och liknar lite krokusen i sin utformning, till skillnad från många andra lökar blommar hon på hösten, från september till oktober. Blomningen börjar först då bladen kring blomkroppen vissnat ner, förmodligen är det så hon fått sitt smeknamn. Tidlösa är mycket giftig, man kan dö om man äter av växten, som dock uppges smaka obehagligt. Tidlösan har en grotid på 5 till 15 månader, så man får ha lite tålamod. Januari till maj, det vill säga nu, är lämplig tid att krukså. Hon vill ha en jämn fuktighet i krukan och ett skuggigt växtläge utomhus. Jord med lite sand inblandad kan passa bra.

Dårört, scopolia carniolica

Ytterligare en syster i den onda och vackra potatisfamiljen som jag berättat om tidigare här på bloggen. Hennes blommor är violetta på utsidan på ett sätt som påminner om belladonnan, men inuti blomklockan är dårörten gul. Och hon är faktiskt ännu starkare än belladonnan. De verksamma ämnena i dårörten är samma som i övriga familjen. (hyoscyamin, skopolamin och atropin). Det är därför inte ägnat att förvåna att hon sägs ha använts i häxors flygsalva, som narkotisk förstärkare i öl samt ingrediens i afrodisikium. Men se upp, precis som belladonnan är detta en dödligt giftig växt, som kan orsaka såväl psykos som direkt döda. Därför ska man inte göra några som helst experiment med dessa skönheter. Dårörten sås senast i mars. Därför ska jag göra ett försök att så nu snarast, men även spara något frö till hösten. De lämpar sig nämligen även för höstsådd. Och behöver en kraftig temperaturväxling, gärna lite snötäcke över sig. Så vi får hoppas på aprilväder. Man börjar alltså med att så fröna i inomhustemperatur, runt 20 grader. Efter 3 veckor placeras sådden i kylskåp på runt 3 plusgrader och förvaras där i mellan 4 och 6 veckor. Sen är hon förhoppningsvis redo att komma ut och gro i ett skuggigt läge. Funderar du på att så dårört nästa år så kan man plantera inomhus redan i januari.

Alruna, mandragora officinarum

Jag ska försöka fatta mig kort om alrunan, eftersom jag redan tidigare skrivit om henne. Sägas skall i alla fall att det nog är den mest sägenomspunna magiska växt vi har vid sidan av datura (spikklubba). Hon har samma verksamma ämnen som gör resten av potatisfamiljen så farlig och magisk. Traditionellt har hon brukats som amulett, i häxsalvor och diverse magiska ritualer. Hennes marknära blad och klocklika blommor är inte det folk oftast vill åt, utan den kraftfulla roten. Precis som med dårörten anbefalles ett respektfullt avstånd till denna dödliga skönhet. Men visst kan du ha roten som amulett. Skrocken säger dock att en alruneplanta eller alrunerot som tröttnar på sin härskare förvandlas till en ond ande. Så behandla henne som en drottning i allt. Också alrunan har en lång grotid om 5 till 15 månader. Alrunan mår bra av långsam grodd så stressa den inte med onödig värme eller artificiellt ljus. Den är perenn och kan sås både vår och höst. Såtid på våren är mars till maj. Man kan med fördel börja med att blötlägga fröna två till tre dygn. De ska stå halvskuggigt till soligt i väldränerad jord, gror lätt och omskolas i regel en gång. Är plantan liten och späd första vintern så täck gärna över den. Det går även bra att höstså alrunan. Och har du lust att vara skrockfull ska hon planteras när månen är i nedan, medan du viskar dina önskningar till fröet. Givetvis kan man också hålla alrunan inomhus i ett soligt fönster.

Kryddväxter

Eftersom alla moderna människor känner till kryddväxterna bryr jag mig inte om att skriva så mycket om själva växterna här. Jag ger endast förslag på odlingsmetod för de olika sorterna.

Krusmynta, mentha spicata

Sås lämpligen i mars eller april. Bör förkultiveras. Normalt omskolas hon en gång. Krusmyntan är en tålig växt som underkastar sig hantering och trivs i all slags jord. Hon kan stå i såväl sol som halvskugga. I juli till september kan man samla in blad och blommor när det är torrt ute.

Smörgåskrasse, lepidum sativum

Denna växt är nog mångas första odlingserfarenhet. Den kan sås inne året runt. Men själv funderar jag på hur den kan tänkas ta sig ut på balkongen? Mars till juni är bra utomhusplanteringstid för krassen. Sedan är det bara att äta krassen färsk på smörgås och i sallad. Billigt, nyttigt och gott.

Libbsticka, levisticum officinale

Odlas inomhus mars till april, utomhus mars till juni. Omskolas vanligen en gång. Det är bladen och stjälkarna man använder som krydda. Passar bra i buljong och soppor.

Bladperilja, petroselinum crispum

Såtid för persilja är mars till juni. Växten är tvåårig men det lönar sig bäst att så nytt varje år om man vill ha matiga plantor.

Rosmarin, rosmarinus officinalis

Rosmarin bör kultiveras och sås inomhus under mars till april. Rosmarin bildar en stor, flerårig buske. Den står gärna på balkongen och gottar sig under sommaren. Men den tål inte nordiskt vinterklimat utan ska förvaras inomhus ljust och dragfritt under vintern. Hitta gärna en så sval plats som möjligt för vinterförvaringen.

Krabbpeppar, capsicum annum

Det finns en oändlig variation av pepparsorter, både till utseende och styrka. I år köpte jag mina tre första pepparsorter att experimentera med. Alla tre sorterna ska förkultiveras och sedan sås inomhus i februari till mars. Så det är dags att peta ner dem nu. För alla pepparfrön gäller också att man får bättre sprutt på dem om man bearbetar dem lite med finkornigt sandpapper innan förkultivering. Krabbpepparfrukterna är randiga till färgen. Krabbpepparen uppges vara en någorlunda mild peppar som passar bra att krydda fiskrätter med.

Sötpeppar, sari tatti sivri

Också en mild och användbar sort. Är dags att så nu som senast. Groddningen kan ta mellan 1 och 4 veckor.

Chilipeppar, capsicum annuum

En stark pepparsort. Den är flerårig och kan övervintras i köksfönstret. Då ska man beskära den ordentligt innan övervintringen och den behöver extra växtbelysning över sig för att palla det nordiska vintermörkret. Även på sommaren står den helst inomhus om man inte bor allra längst söderut i Sverige. Men en solig och vindskyddad balkongplats kan också gå bra.

Anis, pimpinella anisum

Odlas mars till juni direkt på sin utomhusplats. Som bekant en mycket god krydda för smaksättning av till exempel bröd, glass och likörer. Själva plantan är också ätlig som grönsak. Goda drycker kryddade med anis: absinth, anisette, arrak, ouzo, pernod, raki.

Citronmeliss, melissa officinalis

Också citronmelissen odlas utomhus mars till juni. Citronmeliss är som bekant ett enkelt knep för att skänka citronsmak åt i stort sett vad man önskar: mat, sallad, soppa, sås, drinkar. Den sägs också vara bra vid orolig mage och ha en lätt rogivande effekt. När man lagar något varmt ska man lägga i örten i sista stund, för att inte förstöra aromen.

Dill, anethum graveolens

Dill växer bäst i en mullrik jord och behöver vattnas mycket. Annars odlas den som citronmelissen. Kronorna blad och blommor används till klassiska kryddningar. En bonus för den skrockfulle: förr trodde man att dillens doft avskräckte troll. Och dem slipper man ju helst…

Spiskummin, cumminum cyminum

Precis som tidigare nämnda kryddor odlas den bara rakt av nu i mars till juni. Denna indiska krydda ska inte förväxlas med vanlig kummin som smakar helt annorlunda. Spiskummin ska torkas innan användning. Man kan använda de hela fröna, men vanligast är att man mal dem. Mald ingår spiskummin i kryddblandningarna curry och garam masala, om är lite pysslig och vill prova att blanda sådant på egen hand.

Fänkål, foeniculum vulgare

Odla även denna planta ute mars till juni. En krydda som väl dock vanligen används som grönsak, jag använder den ofta, tycker den är god till det mesta.

Gräslök, allium schoenprasum

Gräslöken kan med fördel förkultiveras. Sås inomhus i mars till april för att sedan sättas ut. Omskolas normalt en gång. För den som inte är en fröfanatiker som jag går det enklare att köpa en liten planta att sätta direkt. Gräslöken vill ha det ganska soligt och väldrenerad jord. Gräslöken är ju som alla vet god klippt färsk över det mesta. Den ingår också i den klassiska kryddblandningen ”fines herbes” som jag kommer att kunna göra färsk om odlingen går väl: gräslök, dragon, dansk körvel, kryddtimjan och persilja.

Apelsintimjan, thymus fragantissimus

Förkultivera denna i mars till april. Om du föredrar direktsådd vänta till maj. Det tar runt en vecka för apelsintimjan att gro. Så på ungefär en halv centimeters djup. Denna ört är flerårig. Den vill bli vattnad med jämna mellanrum och ska inte ha för mycket näring. Passar bra att krydda mat med och använda till te. Andra mer timjanvarianter är till exempel citrontimjan och lavendertimjan. Plantan är perenn i södra delarna av Sverige.

Grekisk oregano, origanum vulg.ssp. hirtum

Sås i kruka februari till juli, ganska nära ytan. En 9 cm kruka kan härbärgera 20 till 30 frön. Gror på 2 till 3 veckor.  Avhärda lite försiktigt innan de helt flyttas ut. Kan skördas juli till och med september.

Mejram, origanum majorana

Är en ettårig krydda. Om du vill förkultivera sätt den i mars till april, annars kan den sås direkt i maj till juni. Också denna krydda ska sås ytligt med runt 20 till 30 frön i en 9 millimeters kruka. Mejram är en nära släkting till oreganon. Mejram passar bra för att krydda ärtsoppa, kött och korv.

Sommarkyndel, satureja hortensis

Sommarkyndelfröet är ljusgroende och sås direkt utomhus i maj till juni. Det ska sättas väldigt grunt. Gror på en vecka. Allra helst växer kyndeln i grus, och den vill inte ha mycket vatten.

Kryddsalvia, salvia officinalis

Sås i kruka mars till april eller om du vill direktså i maj. Detta frö ska petas ned djupare, ca 2 centimeter. Tio frön får plats i en 9 cm kruka och fröet gror på 10 dagar. Salvia är i mitt tycke en mycket god krydda med en alldeles speciell smak. Man ska använda den torkade salvian med en ganska liten dosering, för smaken är både stark och säregen. Dessutom ska man intaga den i måttlig mängd och gravida inte alls på grund av att den innehåller tujon. Detta ämne som också finns i malört gör att äkta absinth är förbjudet i Sverige idag. Salvia passar som krydda till får och fågelrätter.

Stevia, stevia rebaudiana

Stevia är en växt som används för att framställa sockerersättningsmedel. Stevia är 10 till 30 gånger starkare än socker så det ska användas med försiktighet. Det påverkar dock inte blodsockervärdet alls. Ett svenskt namn för stevia är sötflockel. Stevia förkultiveras i mars till april och planteras ut när jordtemperaturen är minst 10 grader. Detta är en planta som är ljusgroende och behöver en groningstemperatur på 25 grader. Ska sås på en halv centimeters djup. Den är flerårig men i Sverige i praktiken ettårig. Och den är frostkänslig så tänk på att inte hasta med att sätta ut och inte dröja för länge med att ta in på hösten.

Basilika, ocimum americun x bas.

Ett ljusgroende frö som kan planteras allt mellan februari och juli. Det ska således sättas ytligt och det vill ha en temperatur under groningstiden på 20 grader. Gror snabbt, 5 till 10 dagar. Basilikan vill ha en fuktig, lätt och väldrenerad jord. Och när man flyttar ut henne måste hon stå i lä. Basilikan är allra godast färsk, och oftast har man en flingburk stående ändå. Men har du mycket och vill spara för vintern så går den naturligtvis att torka och kan även frysas färsk.

Lavendel, lavandula angustifolia

Förkultiveras under februari till april. Lavendel tjänar på att köldbehandlas men går oftast bra ändå. Så på en halv centimeters djup och vänta ca 2 veckor så ska den ha grott sen. Lavendel trivs på en solig plats med mycket värme och väldränerad jord. Kan övervintra ute men kom ihåg att beskära den ordentligt varje vår. Relativt tidigt så att busket lämnar plats för ny fin växt i tid. Lavendel odlas utom för sin vackra blå blom också för sin doft. Det sprider njutning på balkongen. Får man inte nog av doften där går det också att göra doftkuddar och liknande. Då ska man ta blommorna strax innan de slår ut, och torka dem.

Dansk körvel, antiscus carefolium

Sås direkt utomhus från och med april. Sätt ner den en centimeter i jorden och vänta på grodden 5 till 7 dagar. Spenatsoppa, grönkål och sallad piffas alla upp av körvel.

Johannesört, hypericum perforatum

Denna klassiska ört förkultiveras i mars till juni. Vill du hellre plantera ute direkt vänta till maj eller juni. Johannesörten är ljusgroende och även när den utplanteras vill den ha mycket sol. Johannesörten har kanske mest gjort sig känd som brännvinkrydda, bland annat nämnd av Ulf Lundell. Men hon anses också kunna användas medicinskt mot lättare oro och nedstämdhet. Dock ska man nog avråda från sådana egna experiment. Dels för att depression är en allvarlig sjukdom som man bör söka professionell hjälp mot. Men även om man tar örten mot det som bara är lättare nedstämndhet bör man veta att johannesörten kan påverka effekten av en mängd andra läkemedel, och för den delen andra örter. Så att krydda alkoholen någon enstaka gång är nog en bättre användning, samt att njuta av växten som sådan när hon växer.

Övriga

Pukvete, melampyrium arvense

Puke är gammalsvenska för ond ande. Detta klassiska åkerogräs har ett vackert men i mitt tycke också ganska otäckt utseende. Det har liksom en mörkviolett grästofs på toppen och från den växer små blomblad ut med en skarpt lila och en skarpt gul del. Ni bör spana in den på bild. Trots namnet och det otäcka utseendet hände inget värre med bröd bakat på råg med inslag av pukveteogräs än att det fick en blåaktig ton och smakade lite konstigt. Den som vill försöka sig på att odla pukvetet väntar med fördel till hösten, då det lönar sig bäst att sätta dessa onda frön. Sedan blommar de påföljande sommar, juni till augusti. Pukvetet föredrar skuggiga lägen och gärna lite kalkhaltig jord.

Stor Häxört, ciracaea lutetiana

Denna rara ört har jag skrivit om tidigare i mitt inlägg om onda blommor. Då skrev jag ju att jag inte provat att odla henne eftersom jag antar att hon passar bättre i trädgård. Men ingen djävul är som samlardjävulen och nu har jag köpt stor häxört i alla fall. Övriga varianter som finns i landet är dvärghäxörten som trivs i fjällmiljö och mellanstor häxört som anses vara en hybrid av de två andra formerna. Namnet till trots innehåller hon inget mer alarmerande än oxalsyror och garvsyror. Men ryktet gör gällande att hennes doft kan locka till sig grodor och paddor, bekanta familiaris hos häxmästare. Att häxörten inte är någon större kulturväxt märks kanske på att hon gror rätt oregelbundet. Plantera fröna inomhus i januari till maj. Sen väntar du helt enkelt på grodd. Skulle de inte ha grott inom en månad placeras grodden i kylskåp. Låt stå i kylskåpet 4 till 6 veckor. Sen flyttas sådden utomhus, där den föredrar ett skuggigt läge. Om fröna däremot gror inom en månad så låt plantorna växa till sig inomus på det ljusaste och svalaste stället du kan finna.

Igelkottsgurka, cucumis dipsaceus

Denna udda planta valde min sambo ut i frökatalogen. Lite extra spännande därför. Denna afrikanska växt liknar inte gurka så mycket. Snarare är det små runda taggiga frukter, taggarna uppges dock vara mjuka, med ett geléartat fruktkött. I mitten ligger små fröer som påminner om mitten av en gurka. Geléet uppges vara ätbart och smaka starkt. Ska passa bra att smaksätta likör med. På grund av sitt ursprung vill igelkottsgurkan ha det, och gro, varmt. Odlas inomhus, växthus eller den soligaste platsen ute. Medan gurkan gror vill den ha en temperatur på mellan 20 och 25 grader kring sig. Förkultiveras i mörker eftersom detta är en mörkergroende gynnare.  Det vill mer konkret säga: Fröerna täckes med lite jord under förkultiveringen. Lägg sedan en mörk pappskiva över krukan, eller spänn över svart plast. I båda fallen: glöm inte att göra lufthål! Kika in till gurkan varje dag. Så fort grodden visar sig över jorden är det dags att släppa ut den i ljuset. Plantan omskolas normalt en gång.

Blåvinda, convolvulus tricolor

Som bonus för mitt allt för omfattande inköp av fröer skickade fröhandlaren på mig dessa gratisblommor. Rara små sommarblommor är inget jag normalt skulle köpa. Men gratis är gott och det ska bli ett nöje att odla även dem. Ska tydligen vara blåa med vit och längst inne gul mitt. Tricolor således. Detta är alltså en ettårig sommorblomma som bara är att direktså i mars till juni. Vattna innan sådd och håll jorden fuktig tills grodden kommer upp. Sedan ska de blomma från juli till en bit in i september om de får växa på en solig plats. En tålig blomma som accepterar de flesta jordar och också står ut med att torka någon gång. Men stänger ihop sin blomma på nätterna och vid dåligt väder.

Japp. Det var teorin. Praktiken är, som vi alla vet, något helt annat. Det ska bli spännande att försöka följa dessa odlingsanvisningar och se vad som händer. Men växter är individer, och det behövs en hel del intuition också. Vilket man kanske inte har för jämnan. Därför är njutningen alltid dubbelt så stor när växterna faktiskt går en till mötes och växer och spirar. Lycka till med våren och era odlingar! Lämna gärna kommentarer här, med tips, egna erfarenheter eller annat jag behöver höra.

Jag vill sluta, eftersom jag nu ändå nördat in på litteraturhistoria under vintern, med ett citat från mordscenen i Hamlet. Att läsas av intresse eller om man vill som en liten varning angående potatisväxternas grymma släkte. Det handlar om bolmörten, och ett viktigt historiskt användningsområde för henne, giftmordet. Så här gick det till när brodern begick det kanske mest berömda kungamordet i teaterhistorien:

”Kort sagt, när jag som vanligt i min trädgård låg och sov middag, smög din farbror fram med saft av djävulsk bolmört i en flaska. I mina örongångar göt han in det spetälskgift som är så ödesdigert för mänskans blod att det fördelar sig kvicksilversnabbt i alla kroppens gångar och verkar på det tunna, friska blodet så att det genast levrar sig och ystas, liksom när löpe hälls i mjölk. Så gick det mig, och jag fick fullt av hemska utslag som Lasarus. En äcklig skorpa höljde den släta huden på min kropp.”