Tag Archives: samtidslitteraturen

LENA ANDERSSON OCH KLASSIKERNA

1 Jul

Jag lyssnar på sommarprogramen lite oordnat, via webbradion. Det är därför detta tips kommer nu, kanske lite sent. Men programen ligger ute i 30 dagar, så ännu finns tid att höra Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var också i ett sommarprogram, 2005. Hon gjorde då en underbart oortodox läsning av nya testamentet, där hon kom fram till att Judas handlande var fullt begripligt. Naturligtvis blev det en enorm lyssnarstorm. Profeter får man som bekant inte ifrågasätta eller ta ner på jorden, ens tusentals år efter deras död.

I år passerade Lena Anderssons program utan protester men är minst lika vältänkt och intressant som det tidigare. Det handlar om att läsa och skriva.

Med en litterär kanon följer många värderingar som Lena Andersson skarpsynt går igenom. Varför ska man skriva, om Shakespeare en gång skrivit ”bäst”? Är det inte viktigt att läsa ”rätt”, nu när man inte hinner läsa allt? En författare som heter Andersson i efternamn kan väl omöjligt vara lika ”viktig” som en som heter Dostojevskij? Visst kan dessa tankegångar verka knäppa när man ser dom såhär i skrift. Men medvetet eller ibland undermedvetet är dom väldigt utbredda. Och dom hämmar oss och får oss att inte våga uttrycka oss. Därför är Lena Anderssons program viktigt.

Jag har inte läst Lena Anderssons debutbok Var det bra så? som handlar om att växa upp som förortsunge på 70 och 80-talen (Andersson själv är uppväxt i Tensta). Men varje gång jag hört henne prata tänker jag att jag borde läsa den. Kanske någon av er har läst boken och vill ge ett omdömme i kommentarsfältet?

Annars fick programet mig att fundera lite krig det konservativa kulturbegreppet. Då och då i debatten på senare år har borgerliga röster talat för en återgång till dom ”klassiska värdena” inom konst och kultur. Modern produktion av konst, litteratur och annan kultur uppehåller sig allt för mycket vid frågor i tiden. Läs politiska och sociala frågor. Man antyder en socialistisk konspiration som skulle vilja få in politik i allting och därmed ”förta” ”högre värden”. Sådan litteratur överlever inte in i framtiden, kan inte bli klassisk.

Så Dante kommenterade inte sin samtid i Inferno? Odysséen, Kalevala, Sapfos poesi, you name it, skulle vara fria från sin tids politiska, religiösa och filosofiska strömningar? De grekiska tragedierna skulle inte diskutera sånt som staten, krig eller andra maktfrågor? Tillåt mig hånle.

Litteratur likväl som annan kultur drivs fram av konflikter. Inre psykologiska konflikter hos författaren. Yttre motsägelser och motsättningar i samhället. Ofta speglas det ena genom det andra. Författaren skriver för att förstå sig själv och därmed det samhälle och den tid hon lever i. Så har det alltid varit. Att kräva en kultur som lever i en sfär utanför samhället är varken mer eller mindre än att kräva kulturens död.

Nu tror inte jag att det är där skon klämmer. Snarare är det väl så att ju mer ålderstigen litteraturen är, ju finare eller mer klassisk. Och också: ju längre bak i tiden, ju exklusivare skrivkonsten. I tider när bara överklassen hade möjlighet att skriva eller publicera sig gjorde det kanske inte så mycket att författarna intog ståndpunkter eller skildrade konflikter?

Nuförtiden däremot handlar litteraturen om en massa saker som en borgerlig kulturkonsument inte känner igen sig i. Dessa böcker kan då avfärdas som olitterära, låga, oviktiga, politiska, snuskiga eller som enkel underhållning. Det kan vara en bok som inte alls handlar om något politiskt. Kanske om en förälder-barnrelation, en kärlekshistoria, en skräckrysare eller uppväxtskildring. Men genom att utspela sig i till exempel en förort och vara skriven av någon med erfarenheter därifrån blir den automatiskt hotfull för en del som gör anspråk på att veta vad som är god smak. Dom har själva aldrig satt sin fot i en förort.

Detta är alltså inte bara en odemokratisk, utan en direkt totalitär inställning. Det som inte utspelar sig inom en borgerlig sfär, eller ger uttryck för denna lilla grupps erfarenheter kan aldrig vara väsentligt och saknar existensberättigande.

Nej låt oss ta bladet från munnen och skriva det vi lever, drömmer och fantiserar. Om överklassen inte känner igen sig i samtidslitteraturen är det knappast våran huvudvärk. Dom får väl låsa in sig någonstans och tröstläsa Homeros tills dom somnar helt.

Annonser