Tag Archives: överklassen

BRUKET

16 Jul

Just nu går en radioserie om klass på p1. Utgångspunkten är bruket i Skyllberg. Jag har lyssnat på tre av dom fyra programmen. Det fjärde kommer att sändas på fredag.

Det känns ovanligt att lyssna på ett program som handlar om klass. Det sägs ofta att klassperspektivet har kommit tillbaka i debatten. Men i praktiken är det nog som en i programmet påpekar: få saker kan göra folk så arga som att prata om klass vid ett middagsbord.

I det första programmet får vi möta bruksägaren. Det andra handlar om ägarklassen, överklassen. Det tredje programmet tar upp medelklassen, eller mellanskikten med en annan definition. I dessa program intervjuas representanter för dom olika skikten om hur dom lever, hur dom ser på begreppet klass, och hur dom upplever sin samhällsposition. Det är alltså i mycket en programserie om dom psykologiska aspekterna på klasstillhörighet. Men det blir nog så intressant, just därför att det sällan annars pratas om.

I avsnitten om ägarklassen får vi bland annat höra om hur deras syn på pengar och ekonomi är mycket annorlunda än andra klassers, som en konsekvens av deras obegränsade tillgång till dom. Om den arrogans och cynism som lärs ut mellan generationerna, för att klara av denna ställning. Om den känsla av overklighet, okunnighet om enkla praktiska saker som elsladdar eller tvättmaskiner, och upplevelse av utanförskap en uppväxt i överklassen kan medföra. Bruksägaren berättar om sina ritualer hos kungahuset, och förnekar som dom flesta andra kapitalister i programmet att klassbegreppet har någon betydelse idag.

I medelklassavsnittet får vi bland annat höra om hur det kan vara för en avlönad mellanchef eller förman. Å ena sidan med privilegier och en uppifrån förväntad lojalitet, å andra sidan en, visserligen ifrågasatt, del av arbetsgemenskapen med delvis andra intressen än ägarna. Om den skamkänsla som är vanlig i medelklassen, över att ha det rimligt bra och leva en borgerlig tillvaro. Något som ofta leder till att medelklassen isolerar sig i egna bostadsområden och gemenskaper. Om hur ett medelklassbarn i ett klassblandat område ofta upplever sig vara speciell och lär sig tänka i termer av vad som är ”finare” och ”fulare”. Men även lite kort om hur det känns för klassresenären, som bär med sig andra livserfarenheter in i en miljö där många varit en del av medelklassen sen mer än tre generationer tillbaka.

Om avsnittet om arbetarklassen blir lika intressant blir det helt klart värt att lyssna på. Det har förstås sina fördelar att utgå från en tydlig bruksmiljö om man vill illustrera klass på 2000-talet. Men även sin begränsning. Personligen hoppas jag att även den urbana, ofta kvinnliga, arbetarklass som arbetar inom service får synas i programmet. Liksom dom papperslösa. För det är inte oviktiga grrupper om man vill förstå klassituationen här och nu.

Varför ska man då alls prata om klass? Är det inte bara för att ge den som inte är född i arbetarklassen dåligt samvete? Nej, jag tycker inte det. Det kan så klart hjälpa oss med en hel del självinsikt att se på vår egen klassposition. Men framförallt hjälper det oss att förstå samhället. När man ser öppet och klart på klasskillnaderna. Hur dom leder till en markant orättvisa vad gäller möjligheter i livet, hälsa, ekonomi, livslängd, inflytande och mening. Men också hur dom präglar människor ur alla skikt på ett sätt som hindrar oss att bli hela, jämlika och rakryggade människor. Då blir dom också väldigt svåra att försvara. Att se på vår omgivning på detta medvetna sätt kan hjälpa oss att börja ifrågasätta.

För den som är intresserad av den märkliga tillvaro som överklassen lever kan jag också rekomendera Överklassen i Sverige, av Anette Kullenberg. Visserligen är den baserad på en undersökning gjord på 70-talet. En annan brist är Anettes något märkliga klassdefinition. För henne är den svenska adeln den enda överklassen, storkapitalister utan adliga anor diskuteras inte. Med detta sagt är det ändå både högintressant och spännande läsning. Med hjälp av intervjuer av såväl överklasspersoner som dom som arbetar allra närmast dessa får vi läsare veta mycket om överklassensa annorlunda koder och värderingar. Deras syn på familjen, uppförandekoder, kulturbegrepp, hur dom urskiljer varandra osv.

Annonser

LENA ANDERSSON OCH KLASSIKERNA

1 Jul

Jag lyssnar på sommarprogramen lite oordnat, via webbradion. Det är därför detta tips kommer nu, kanske lite sent. Men programen ligger ute i 30 dagar, så ännu finns tid att höra Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var också i ett sommarprogram, 2005. Hon gjorde då en underbart oortodox läsning av nya testamentet, där hon kom fram till att Judas handlande var fullt begripligt. Naturligtvis blev det en enorm lyssnarstorm. Profeter får man som bekant inte ifrågasätta eller ta ner på jorden, ens tusentals år efter deras död.

I år passerade Lena Anderssons program utan protester men är minst lika vältänkt och intressant som det tidigare. Det handlar om att läsa och skriva.

Med en litterär kanon följer många värderingar som Lena Andersson skarpsynt går igenom. Varför ska man skriva, om Shakespeare en gång skrivit ”bäst”? Är det inte viktigt att läsa ”rätt”, nu när man inte hinner läsa allt? En författare som heter Andersson i efternamn kan väl omöjligt vara lika ”viktig” som en som heter Dostojevskij? Visst kan dessa tankegångar verka knäppa när man ser dom såhär i skrift. Men medvetet eller ibland undermedvetet är dom väldigt utbredda. Och dom hämmar oss och får oss att inte våga uttrycka oss. Därför är Lena Anderssons program viktigt.

Jag har inte läst Lena Anderssons debutbok Var det bra så? som handlar om att växa upp som förortsunge på 70 och 80-talen (Andersson själv är uppväxt i Tensta). Men varje gång jag hört henne prata tänker jag att jag borde läsa den. Kanske någon av er har läst boken och vill ge ett omdömme i kommentarsfältet?

Annars fick programet mig att fundera lite krig det konservativa kulturbegreppet. Då och då i debatten på senare år har borgerliga röster talat för en återgång till dom ”klassiska värdena” inom konst och kultur. Modern produktion av konst, litteratur och annan kultur uppehåller sig allt för mycket vid frågor i tiden. Läs politiska och sociala frågor. Man antyder en socialistisk konspiration som skulle vilja få in politik i allting och därmed ”förta” ”högre värden”. Sådan litteratur överlever inte in i framtiden, kan inte bli klassisk.

Så Dante kommenterade inte sin samtid i Inferno? Odysséen, Kalevala, Sapfos poesi, you name it, skulle vara fria från sin tids politiska, religiösa och filosofiska strömningar? De grekiska tragedierna skulle inte diskutera sånt som staten, krig eller andra maktfrågor? Tillåt mig hånle.

Litteratur likväl som annan kultur drivs fram av konflikter. Inre psykologiska konflikter hos författaren. Yttre motsägelser och motsättningar i samhället. Ofta speglas det ena genom det andra. Författaren skriver för att förstå sig själv och därmed det samhälle och den tid hon lever i. Så har det alltid varit. Att kräva en kultur som lever i en sfär utanför samhället är varken mer eller mindre än att kräva kulturens död.

Nu tror inte jag att det är där skon klämmer. Snarare är det väl så att ju mer ålderstigen litteraturen är, ju finare eller mer klassisk. Och också: ju längre bak i tiden, ju exklusivare skrivkonsten. I tider när bara överklassen hade möjlighet att skriva eller publicera sig gjorde det kanske inte så mycket att författarna intog ståndpunkter eller skildrade konflikter?

Nuförtiden däremot handlar litteraturen om en massa saker som en borgerlig kulturkonsument inte känner igen sig i. Dessa böcker kan då avfärdas som olitterära, låga, oviktiga, politiska, snuskiga eller som enkel underhållning. Det kan vara en bok som inte alls handlar om något politiskt. Kanske om en förälder-barnrelation, en kärlekshistoria, en skräckrysare eller uppväxtskildring. Men genom att utspela sig i till exempel en förort och vara skriven av någon med erfarenheter därifrån blir den automatiskt hotfull för en del som gör anspråk på att veta vad som är god smak. Dom har själva aldrig satt sin fot i en förort.

Detta är alltså inte bara en odemokratisk, utan en direkt totalitär inställning. Det som inte utspelar sig inom en borgerlig sfär, eller ger uttryck för denna lilla grupps erfarenheter kan aldrig vara väsentligt och saknar existensberättigande.

Nej låt oss ta bladet från munnen och skriva det vi lever, drömmer och fantiserar. Om överklassen inte känner igen sig i samtidslitteraturen är det knappast våran huvudvärk. Dom får väl låsa in sig någonstans och tröstläsa Homeros tills dom somnar helt.