Tag Archives: malmö

TILL MINNET AV AMALTHEA

10 Sep

I år är det hundra år sedan tre unga medlemmar ur Ungsocialisterna iscensatte ett sprängdåd mot skeppet Amalthea i Malmö hamn. Ett skepp som tillhörde det brittiska Strikers Federation, som hyrde ut strejkbrytare.

Anton Nilson placerade bomben vid lastluckan. Killarnas avsikt var att skrämma iväg svartfötterna och därmed sätta stopp för en verksamhet som hotade att undergräva den pågående strejken, och på lång sikt hotade arbetarnas organisering som sådan. Avsikten var inte att skada utan att skrämma, och killarna räknade med att strejkbrytargänget skulle ligga och sova betydligt längre ned i båten. Men svartfötterna hade lagt sig att sova just innanför lastluckan, och den natten dog en av dem. Ytterligare 23 kom till skada, varav 7 så allvarligt att de fick föras till sjukhus.

Anton, Alfred och Algot blev snabbt kända som Amaltheamännen. De fördömdes livligt i såväl borgerlig som socialdemokratisk press och dömdes i domstolen till döden respektive livstids straffarbete. De tyngsta konsekvenserna som dådet kunde få hade det fått. Killarna hade dödat en annan person och skulle själva mista sina liv. Anton Nilson berättar såhär om rättegången:

”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså.”

Amaltheamännen, eller killarna som de väl borde kallas, höll samman mentalt trots de tuffa konsekvenserna, därför att de inte såg något alternativ till sin handling. Strejkbrytarna hade packat och åkt dagen efter dådet. Arbetarna hade visat att de menade allvar. Om man inte höll stånd mot strejkbryteriet, hur skulle det då ha gått? En stark solidaritetsrörelse bildade i spåren av händelsen. När trycket från arbetarrörelsen blev tillräckligt starkt, kom samtliga attentatsmän att benådas.

Amaltheasprängningen står symbol i svensk 1900-talshistoria. En symbol för en öppen konflikt ställd på sin spets. Vad har denna händelse att säga oss hundra år senare, om något alls?

Kring det har jag fått den stora äran att fundera i en essä på runt 20000 tecken, som ska komma ut i mitten av december till minne av händelsen. Jag har avsatt en hel del tid till att läsa, skriva och fundera kring detta, och ännu mer lär jag få jobba innan deadline som så sakteliga kryper allt närmare. Min utgångspunkt för essän är att det finns en likhet bortom all olikhet mellan dessa båda tider. De ligger före, respektive efter den klasskompromiss som präglade stora delar av det svenska nittonhundratalet.

I boken, som kommer att ges ut av ABF, lär ett flertal olika perspektiv rymmas. Detta gissar jag utifrån listan på övriga skribenter i boken: Olle Sahlström, Kajsa Ekis Ekman, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Rakel Chukri, Roger Johansson och Lars Berggren.

Annonser

BLAND STEKARE OCH AKTIVISTER I VISBY

14 Jul

I fredags åkte jag till Visby för att hålla ett föredrag och läsa ur min bok. Det var precis i skiftet mellan almedalsveckan och den ökända Stockholmsveckan. Under Stockholmsveckan vallfärdar uppenbarligen en massa individer från Stockholmsförorterna Lidingö, Danderyd och Djursholm till Gotland. Med sig har dom den speciella problematik som finns i dessa slutna förortsområden.

Jag hamnade bredvid fem högljudda tonårstjejer från Lidingö på fraktfärjan. Som om inte det skulle räcka håller jag som bäst på att trappa ner min tunga smärtmedicinering (som jag tänker vara av med helt på onsdag). Det var alltså inte den behagligaste resa jag gjort. Tjejerna tittade på varandra, och framförallt på sin platinablonderade ledargestalt, med en total osäkerhet som jag kände igen från från 14is-tjej livet i Tynnered. Men dom var närmare 20 än 14. Sin osäkerhet kompenserade dom med en otrolig självgodhet. Dom satt där på resa för pappas pengar och gjorde sig lustiga över att personalen på det gotländska fartyget pratade gotländska, och lyste av förväntningen att utan grund få känna sig viktiga bland fattigare landsortsbor. Deras konversation skiftade mellan dom fyra ämnen som verkade utgöra hela deras tillvaro. Spritkonsumtion. Hur killar dom knullat med efteråt med ett sexualiserat klasshat kommenterat dom. Vad som är rätt åsikt om olika skvallertidningskändisar. Vilka kläder och ägodelar som kan anses glassiga. Punkt. Jag hade i mitt allmänna illamående svårt att avgöra vilken känsla som var starkast hos mig. Föraktet eller medlidandet.

I alla fall hade dom många kusiner och bästa bröder på stan denna helg, som väckte uppmärksamhet med sina felmatchade kläder. Så jag och mitt resesällskap fick tillfälle att fundera lite kring uttrycket avskum. Det man skummar av från sylten eller saften behöver inte vara äckligt. Det är bara obehövligt och fyller ingen funktion. Men avskummet är lika representativt för saft och sylt som stekare för stockholmare i gemen.

Själv slapp jag dock undan det mesta av Stockholmsveckan. Jag höll ett föredrag på Alternativa politikerveckan strax utanför stan. APV är ett forum för en bred alternativrörelse. Jag kom sista kvälllen så jag missade alla föredrag, utom en blänkare om ESF på lördagen. Men det hade varit ett både späckat och mycket varierat program under veckan med allt från SAC, planka, papperslösagruppen, sexfakta, ingen människa är illegal och husockupanter, till freds- och miljögrupper.

Jag inledde fredagskvällens kulturella program med att läsa stycket om Götgatsbacken ur min bok. Jag valde den texten för att det var den första jag skrev av det som så småningom kom att bli en hel bok. Pratade om varför jag skrev boken, och om skrivprocessen. Tillsammans med publiken diskuterade jag värdet av att minnas och vara med och skriva sin egen historia som radikal rörelse. Men också dom problem och moraliska tveksamheter som kan finnas när man gör det. Det var en intressant diskussion och kul att märka intresset från många som inte hade läst min bok. Jag vill tacka för alla frågor och synpunkter. Tyvärr missade jag att ta med några böcker till mötet. Men jag vill tipsa er som bor i mindre orter och blev intresserade av boken att den finns på många huvudbibliotek, just nu går som följetong i Stockholms Fria Tidning, samt kan beställas från Vertigo förlags hemsida.

En annan kul grej var att föredraget filmades. Om kvaliteten blir bra kommer det kanske att läggas ut på APVs hemsida vid sidan av andra föredrag från veckan. Alla föredragshållare ville givetvis inte bli filmade, men det var en del som ville det så det kan nog vara värt att kolla in.

På lördagen kollade jag in programpunkten om European Social Forum. Sen många år tillbaka kommer politiska och sociala rörelser från hela jorden samman i dessa jättelika sociala forum. European Social Forum är en avläggare till World Social Forum. I år ska det sociala forumet vara i Malmö 17-21 september, ganska speciellt för annars brukar betydligt större städer inneha värdskapet. Med en bra bit över tvåhundra programpunkter, en förväntad demonstrationssiffra på 40 000 personer (att jämföra med dom två jättedemonstrationer under eu-toppmötet 2001 som tillsammans drog ca 50 000 i Göteborg), och dragplåster som Antonio Negri och Michael Hardt, så vågar jag nog rekomendera ett besök i Malmö dessa dagar.

Jag hann också titta lite på staden Visby, där jag inte varit sen tidiga tonåren. Det var ganska fantasieggande med muren och dom många kyrkoruiner som bara lämnats vind för våg vid reformationen. Resessällskapet och jag skämtade om att man kunde gör en svensk remake på The Wicker Man i Visby. Med en blåögd Stockholmspräst i huvudrollen.

Jag vill tacka arrangörerna för inbjudan och gästfrihet och hälsa till alla jag träffade på APV. Ingen nämnd och ingen glömd.

MALMÖ 26

8 Jul

Varenda dag nuförtiden verkar tillägnas något syfte, det ena underligare än det andra. Allt ifrån kanelbullens dag till en köpfri dag. Det sistnämnda en ganska konstig dag för oss som har mindre pengar än månad. Men på nu på lördag, den 12e juli 2008, kommer en kampanjdag för Malmö 26. En dag att ta på allvar för alla oss som arbetar med markservicen i det här samhället. För den strid som just nu utspelar sig kring 26 strejkvakter i Malmö är en utmaning mot allas våra livsvilkor.

Det började med att en anställd vid sushi-köket Izakaya koi blev misshandlad av sin chef under en så kallad inspirationsresa till London. Som om detta inte vore nog blev han därefter omedelbart uppsagd. Det säger sig självt att denna uppsägning saknade giltig grund. Arbetsköparen Henrik Siebert är en av alla dessa småpåvar till småföretagare som tror att arbetare är egendom att fritt förfoga över. Att Henrik med sin ärvda rikedom inte skulle ha rätt att utsätta personalen för fysiskt våld, eller säga till dom att gå från den ena dagen till den andra, verkar verkar inte ha funnits i hans begreppsvärld.

Det är som vi alla vet en borgerlig offensiv på alla plan i samhället just nu. I allt från politikernas talarstolar till pophögerns bloggar och på dom stora tidningarnas ledarsidor hörs samma tjatiga mantra. Frihet-avreglering-marknad-småföretagare. Man hade gärna skitit i allt detta tråkiga och uppblåsta skitsnack och stängt sina öron. Men tyvärr är det ju så att allt pratet bara är ett försök att rättfärdiga en konkret politik. En politik direkt riktad mot oss. Genom att säga emot på arbetsplatserna hotar vi friheten. Företagarens frihet att bestämma, pengarnas frihet att obegränsat flyta ovanför våra huvuden. Allt mer ifrågasätts vi. Om vi inte har råd att betala marknadshyror, är det då inte egentligen vårt eget fel att vi hamnar på gatan? Var och en får ta konsekvenserna av sina egna val. Att dom ekonomiska och sociala vilkoren från början ger oss olika utgångslägen är ofint att nämna. Någon skulle kunna få den uppfatttningen att du tror att det finns sociala strukturer och inte bara individer, och det utesluter dig från alla moderna diskussioner.

Vad har nu allt detta med konfikten på Isakaya koi i Malmö att göra? Allt. För det skulle inte bara visa sig att Henrik Siebert vägrade all dialog med den anställdes organisation, så att konflikten till slut ledde till blockad av hans verksamhet. (I detta fall handlade det självklart inte om att Siebert fick ta konsekvenserna av sitt hänsynslösa och brutala agerande, utan om den hemska fackmaffians orimliga krav). Det skulle också snart bli uppenbart att hela det etablerade samhället slöt upp på hans sida.

Situationen borde vara enkel och glasklar. En arbetsköpare ska inte få misshandla en arbetare i Sverige 2008, lika lite som han får avskeda anställda utan giltig grund. Men det är i teorin. Det som faktiskt hänt hitills är följande. Åtalet mot Sibert angående misshandel har lagts ner. I klassdomstolen AD lades skulden på den anställde. Läs: slaven käftade emot ju. När fackförbundet SAC genomförde en blockad mot restaurangen, en helt normal facklig åtgärd varslad på normalt sätt, ringde Siebert med anhang till polisen.

Och här börjar det verkligt absurda. Malmöpolisen bryter högtidligt, och med kommunpolitikernas goda minnne, mot den grundlag dom får betalt för att skydda. Dom inte bara lägger sig i och väljer sida i en facklig konflikt, dessutom går dom in med våld mot strejkvakterna. Vad har strejkvakterna då gjort för att provocera fram detta? Har dom slagits? Nej. Har dom kastat sten? Nej. Dom har utövat sin fackliga rättighet att hindra strejkbryteri genom att stå ivägen för svartfötter. Sedan 30-talet har det varit tillåtet att hindra strejkbrytare på detta sätt (moraliskt har det alltid varit, och kommer alltid att vara rätt).

Men polisen häktar 26 personer för ohörsamhet. Är det frågan om ohörsamhet? Knappast. Brottet ohörsamhet består i att vägra efterkomma polisens order, till exempel att stå kvar som folkmassa när polisen ger skingringsorder. Men i detta fall är det fråga om en grupp poliser som lägger sig i en facklig konflikt och alltså själva bryter mot både grundlagen och mänskliga rättigheter. Varför skulle organiserade arbetare låta polisen avgöra vem som har rätt i en facklig konflikt? Det är orimligt. Men Malmöpolisen är så säkra på sin rätt att vara politisk polis och styra och ställa även på arbetsmarknaden att dom alltså sätter 26 personer som deltagit i blockaden eller befunnit sig i dess närhet i häkte.

Inte ens här stannar det. En åklagare är dum nog att väcka åtal i allmän domstol för dom brott polisen diktat upp. En ytterst märklig förundersökning presteras där man lyckas undvika att nämna det viktigaste: att det pågått en facklig konflikt, och att det är denna polisen ingripit i. Detta är något hittills okänt på svensk arbetsmarknad, att behandla en varslad facklig åtgärd som ett brottmål.

Hur det kommer att gå i tingsrätten återstår att se. Det blir mycket intressant att följa den i höst, jag upmanar alla i Malmötrakten att gå dit och lyssna. Sjävklart finns klassamhället även inne i rättssalarna. I tingsrätten sitter fritidspolitiker som nämndemän. Hur det går i rättegången är givetvis av största principiella betydelse. Ska våra fackliga rättigheter finnas i praktiken eller bara på pappret? Ska staten kunna lägga sig i fackliga konflikter som här skett? Är Sverige i praktiken en polisstat? Alla dessa frågor ställs i blixtbelysning.

Hur det går i rättegången har däremot ingen avgörande betydelse ute i verkligheten. Hur mycket staten än intervenerar, högeraktörer i poliskåren och åklagarväsende tar lagen i egna händer eller socialdemokrati och majoritetsfack tigande samtycker, så ändrar det inte verkligheten. Våld och hot mot anställda, hänsynslöst utnyttjande av slavarbetare, det är en del av verkligheten 2008. Där sitter borgerligheten och stödäter för slavdrivarnas rätt. Där sitter välavlönade ledarskribenter, som borde vara jävligt tacksamma över det välstånd arbetarna åstadkommit åt dom, och skriver av dom upprörda småföretagarnas ojande om maffiametoder. Där agerar polisen och politikerna som om det åter var 1920-tal. Och det är det på sätt och vis. Vi har inte fått våra rättigheter i present av en milt leende överhet. Vi har erövrat dom, och måste på nytt erövra dom gång på gång. Vi har inte det där berömda och avgudade valet. Verkligheten är som den är. Därför kan en öppen kriminalisering av facklig verksamhet bara leda till hårdare och mer öppna strider på arbetsmarknaden.

I detta läge behöver vi komma samman som klass. Alltså sluta se oss som enbart individer och visa aktiv solidaritet med dom åtalade strejkvakterna. Det är inte bara deras rättigheter som nu ifrågasätts. Det är inte bara dom som står inför rätta. Det är alla arbetare som ser på sig själva som något annat än slavar. Och slavar är det sista vi är. Tillsammans besitter vi en enorm makt. Det är vi som bestämmer om bussarna ska gå, om varor ska komma fram, om något ska produceras, helt enkelt: borgerligheten är utlämnad till vår kollektiva nåd. Detta talas inte så ofta om idag. Men tiderna hårdnar. Priserna stiger, lönerna följer inte efter, vår självklara rätt till god vård, bra skolor och bostäder vi har råd med ifrågasätts. Att i ett sådant läge skicka polisen på strejkvakter är att utmana ödet.

Det finns många sätt att stödja kampanjen Malmö 26. På lördag kan till exempel alla som har bloggar hänga på kampanjen genom att informera om det som hänt. Vi kan prata med våra arbetskamrater och grannar. Motkraft har en sms-insamling där man kan skänka pengar till kampanjekostnader och eventuella böter. En t-shirt som stödjer kampanjen finns att köpa. Man kan dela ut flygblad eller ordna stödfester och informationsmöten. Bor man i Malmö och gillar sushi kan man låta sig bjudas på gratis sådan på lördag, samtidigt som man uppdaterar sig om läget. Platsen för detta blir givetvis Lilla Torg.