Tag Archives: nazister

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.

ANTI-FASCISTISK HISTORIA, RAPPORT

7 Jul

Om någon till äventyrs följer den här bloggen så kanske ni undrar varför jag inte uppdaterat på några dagar. Det beror på att jag varit på syndikalistiskt sommarläger. I omväxlande sol och regn har jag solat, umgåtts med kamrater, ätit gott, lyssnat på föredrag och själv hållit ett avslutande föredrag.

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan ”karl den tolfte fans” och ”anti-demonstranter”. Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att ”reagera” endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!