CHEFEN HAR ORDET

Kära bloggläsare. Jag förstår att ni undrar över att jag så sällan uppdaterar här, och ni kanske kommer att upptäcka att jag inte kommer att göra det så ofta framöver heller.

Det beror på att jag fått ett annat forum som jag måste, och vill, använda i första hand. Jag har nämligen sedan den 23e mars (krigsgudens månad!) varit tillförordnad chefredaktör för Arbetaren Tidnings AB tillsammans med Daniel Wiklander. ATAB producerar tidningarna Arbetaren och Arbetaren Zenit.

Daniel, som jag jobbar tillsammans med är journalist och tidningsman. Han har jobbat på stora tidningar som DN och Aftonbladet, men också med ett kulturjournalistiskt projekt som Bomben och arbetat som informatör.

Jag har ju som ni kanske vet inte alls den bakgrunden. Jag kommer in som skribent med stort kontaktnät inom moderorganisationen SAC och även ett visst kontaktnät inom kultursvängen.

Så tar livet underliga svängar. Det sista jag hade trott var att jag skulle komma att arbeta som chef! Visserligen råder likalön på Arbetarens och Zenits redaktioner, men ingen kan ju förneka att man får en hel del makt som chefredaktör.

Den makten vill vi försöka använda till att förändra och förbättra innehållet till en allmän nyhetstidning relevant för arbetarklassen. Det är en lång process, och man gör misstag medan man lär sig. Men med tiden hoppas vi att det ska börja synas vad vi vill med vårt redaktörskap.

Under tiden vi är på ATAB avser vi att lära oss massor, göra så ansvariga val vi bara förmår när det gäller ekonomi, marknadsföring och tidningens linje. En linje utstakad av tidningsuttalandet, som vi gillar och ansluter till. Vi vill göra tidningen mer relevant för arbetarklassen än den är idag, och samtidigt bredare: men utan att tappa fokus på vem den är till för.

Tips från Konfliktportalen: Jöran Fagerlund berättar om att 300 firade internationella kvinnodagen i Angered, Kommunism i Sverige tar upp Patriarkala svinerier, Kvinnor kommer i Tintin: Uppropet med en både sorglig och väldigt rolig beskrivning från högstadievärlden, LOKE tar upp olika Intressanta analyser om Libyen – vad tycker vänstern?, Tusen pekpinnar diskuterar arbete och autonoma marxistiska begrepp i Varför vi inte har råd att arbeta

Övriga tips: Rf anmäler Familjen Bernadotte till lyxfällan, Intressant om muslimska brödraskapet, oh-oh-oh-oh staying alive! Jona Elings om politiska hälsorisker, mer frontalangrepp mot  uss arbetarklass Buried Provision in House GOP Bill Would Cut Off Food Stamps to Entire Families if One Member Strikes, Västerås sätter stopp för FAS3

IF THE KIDS ARE UNITED – TANKAR OM EGYPTEN OCH VÄRLDEN

Jag har skrivit förut om magi.

Förra året var mitt livs häftigaste eftersom det var året jag födde min dotter. Men någon tid att kommentera det som hände i den större omvärlden blev inte över.

Det kanske var lika skönt, för 2010 var ett så desillusionerande år, fullt av idel katastrofer. Fysiska katastrofer som jättebränderna i Ryssland, lerskred i Pakistan, jordbävning på Haiti, oljeutsläpp utanför USA:s kust, brustna dammar med giftslam i Ukraina, vulkanutbrott på Island, sommarhetta och vinterköld. I Stockholm upplevde vi till och med ett par små tromber.

Politiska katastrofer av skilda slag. Storpolitiska tragedier som Israels piratattack mot Ship to Gaza och nationella som att fascistpartier och radikalkonservativa hade politiska framgångar överallt i Europa. Sannfinnländarna röstades in i finska parlamentet och Sverigedemokraterna i det svenska.

Men ännu mer nedslående var att en knapp, men ändå majoritet, av de som röstade röstade kvar Alliansen vid makten. Trots att ingen kan ha missat att priset för deras politik betalas av sjuka som ibland till och med drivs att ta livet av sig, och av fattiga, och deras barn som tillåts födas och växa upp i fattigdom.

Sådant kan göra att den bäste tappar hoppet om mänskligheten, och inte är man den bäste precis.

Därför känns det underbart att 2011 är ett nytt år där jag, nu när jag äntligen har lite tid att kommentera här på bloggen igen, plötsligt åter har fått anledning att känna hopp om mänskligheten.

Ni anar väl alla vad jag syftar på. Revolutionerna i Tunisien och Egypten.

Så kan historien överrumpla oss och skrynkla ihop alla inkörda kartor. Och hela skillnaden är lite magi.

Magisk ritual nummer ett var mannen som brände ihjäl sig och med sin handling fick tillräckligt många tunisier att resa sig upp och säga att nog är nog, för att trigga igång den verkligt utlösande faktorn: diktatorns flykt.

När Tunisiens diktator schappade till Saudiarabien inträffade samma sak som i HC Andersens förträffliga saga: kejsaren visade sig naken. Alla såg att den våldsapparat som är staten inte behöver vara absolut, alla såg att det vilar en potentiell makt i ett folk som fått nog.

Redan vid årsskiftet kunde man ana denna rörelse i ett manifest från ungdomar i Gaza: Gaza youth breaks out. De vände sig där mot Israel och dess ockupation men lika mycket mot Fatah och Hamas.

Vi vill inte ha korrumperade politiker, ockupation och religiöst förtryck, nu får det vara nog! deklarerade ungdomarna. Vi vill ha frihet att leva våra liv.

Även i Tunisien och Egypten ställde sig ungdomen upp tidigt. Och deras agenda var progressiv. Den passade inte in i den agenda som USA och allierade har tvingat på världen sedan elfte september 2001. Det handlade inte om islamism eller bakåtsträvande. Tvärtom hävdar människor i arabvärlden sin rätt att få leva som andra, utan diktatur, tortyr och censur.

Detta har blivit en smula pinsamt för den förment liberala västvärlden som har tyckt om att prata patroniserande om arabvärlden och dess brist på demokrati. Det har varit så praktiskt. Klappa på huvudet och köra över för ”deras eget bästa”.

Det talas med väldigt små bokstäver om att både talibanerna och Hamas i högsta grad är produkter av USA. Talibanerna var den gerillagrupp som fick alla pengar när Sovjet invaderade Afghanistan. Då fick de agera frihetshjältar för att under tidigt 00-tal agera superskurkar. Men det var hela tiden exakt samma rörelse. Hamas erhöll på samma sätt i början pengar för att vara en motvikt till den socialistiska palestinska rörelsen.

Nu, i denna glipa av överraskning i historien, blir det så tydligt att det egentligen inte var demokratirörelser och demokrati i arabvärlden västerlandet önskade sig. Inte i praktiken.

Mubarak har varit USA:s man. Israel oroar sig så för det som händer i Egypten att de plötsligt låtit Mubarak placera ut militär på sinaihalvön.

Israel som i propagandasammanhang alltid påpekar att de är ”mellanösterns enda demokrati” står med byxorna nere när de inte kan tolerera att folket i grannländerna nu vill införa demokrati. Och det är klart, Israels försvar för sina folkrättsvidriga handlingar blir tunnare än rök i ett demokratiserat grannskap.

Diverse makters hyckleri framstår i klart ljus. USA:s så kallade ”demokratiseringsförsök” i Afghanistan och Irak framstår som det de verkligen är: nykolonialism med enorma kostnader i människoliv -när det blir så uppenbart att verklig förändring med nödvändighet kommer nerifrån.

Revolutionsrörelserna i arabvärlden stiger inte fram som antiimperialister, och absolut inte som islamister, men de stiger fram i historien med medvetande om sitt eget värde. De vill inte ha demokrati på pappret för att underlätta för IMF och nykoloniala liberaliseringsexperiment. De vill vara likvärdiga i praktiken.

Att arabvärlden lämnar medeltiden och börjar utvecklas på sina egna villkor lär ha satt skräck i mången potentat.

Och återigen ser man häxmästarna börja klä på kejsaren och sprida dimma där ljuset glimmade till. Vi måste frukta islam. Vi måste frukta brödraskapet.

Det faktum att kristna och muslimer stött varandra, att deltagarna själva sagt saker som ”det spelar ingen roll om du så är ateist, du har i alla fall dina förbannade rättigheter, de är oåterkalleliga” verkar inte värt så mycket.

Grupper som brödraskapet är en produkt av den egyptiska diktaturen och dess nyckfulla förtryck. När nu frihtetsrörelsen öppnar samhället skälver världen. För här i västvärlden är det makthavarna som talar om ”det öppna samhället” medan de med detta argument barrikaderar sig som maktelit, inför övervakning, angiveri, skräck och propagerar för okunskap.

I Sverige har vi en kulturminister som önskar att hon vore underhållningsminister. Det finns en illa dold önskan att reducera debatten och kulturen i vanliga människors liv till Postkodmiljonären. Det ska bli svårt att studera vidare om man kommer från fel klass, och till och med genuspedagogik på dagis utgör en allt för farlig träning i kritiskt tänkande för att kunna tolereras i längden.

En folklig demokratirörelse påminner oss för mycket om vad demokrati skulle kunna vara.

Det är så märkligt tyst när Mubarak låter utklädda poliser spöa folk, krypskyttar skjuta ihjäl människor från taken och armébilar och brandbilar kallblodigt kör ihjäl människor.

Mubaraks trick är så billiga. Att påstå att hans utklädda poliser bara är en annan grupp demonstranter, och att när den officiella polisen och militären stillatigande åser dessa angrepp så är det ”eftergifter”. Och att säga sig villig att förhandla med Muslimska Brödraskapet.

Visst är det smart. För det första kan brödraskapet kanske tänkas vara villiga till eftergifter om de släpps in till köttgrytorna. För det andra förstärker det omvärldens önskade illusion att detta på något sätt skulle vara en islamistisk konflikt, en konflikt som kan passa in i den ickeprogressiva värld som makthavarna i både öst- och väst med näbbar och klor vill hålla oss kvar i.

Men maktens retorik är en sak. Verkligheten är något annat. I dessa dagar ligger fortfarande möjligheterna öppna.

Möjligheten till en ny framtid för mellanöstern och nordafrika där folken blir aktiva agenter i historien. Och möjligheten för en ny gemenskap mellan verkligt demokratiska krafter i både väst och öst (en demokrati bortom den liberala dogmatiken) att samarbeta i solidaritet och respekt för varandra.

Så som det såg ut fram till elfte september när En annan värld var möjlig genom de samarbeten mot nyliberalismens ideologi och praktik som byggts upp mellan syd och nord via initiativ från Chiapas.

Det är så sällan dessa luckor i verkligheten öppnas, där vi tillåts kika bakom den målade kulissen och se att kejsaren är naken. Men så är det verkligen. Diktatorer kan ta till flykten, en till synes stark våldsmakt kan falla som ett korthus. Om vi vill det tillräckligt mycket, tillräckligt bestämt, och samtidigt.

Om vi å andra sidan låter luckan slutas, kompromisser göras med mindre progressiva element, så riskerar revolutionen att gå förlorad. Västvärlden säger sig frukta en utveckling i Egypten som den i Iran efter revolutionen. Men de kan mycket väl i praktiken försöka spela spelet så att det blir så.

Visa din solidaritet med de som kämpar i Tunisien, Egypten, Gaza, Västbanken, Jemen, Jordanien, Libyen, Syrien, Libanon och på så många andra ställen. De är inte det radikalt annorlunda, de är precis som vi, män och kvinnor, mödrar och fäder. Det de gör idag för att minska ofrihet, kolonialt beroende, hyckleri, korruption, arbetslöshet, fattigdom och våld i sina egna länder kan bara ha positiv inverkan på vår kamp mot hyckleri, skendemokrati, övervakning, fattigdom, arbetslöshet, korruption och våld.

Tips från Konfliktportalen: 1915 kommenterar Den sexuella nöden, 907 funderar kring Tunis, Kairo, London, Athen – Uppror och Konstituerande kraft, under rubriken Våldsamma konfrontationer i Kairo visar Anarkisterna en video från Mubaraks mobbangrepp mot demonstranterna, Mattias Petterson ifrågasätter diskrimineringslagstiftningen på Dagens Konflikt

Övriga tips: Det är dags att män väljer jämställdhet anser Feministiskt perspektiv, Arbetaren tar upp Ungersk dimridå, Litteraturen måste få ta plats

DISSONANS, VIBRADISC OCH RDHD

Igår kväll smet jag hemifrån för att lyssna på min vän Ingrid Engarås, som skulle framträda på Fylkingen med sitt eget instrument Vibradisc. Ingrid har inte framträtt med Vibradisc på två år så detta var ett ovanligt tillfälle, och själv hade jag aldrig sett det, bara hört hennes fantastiska skiva.

Jag passerade Münchenbryggeriet där en corny personlfest just ägde rum. Komplett med vakter i blå piccolouniformer med förgyllda slag och facklor i händerna var det en bild av tråkigheten själv. Kontrasten mot vad som pågick inne i valvet på Fylkingen och klubben Dissonans kunde inte vara större.

En skara vinddrivna existenser som alla såg ut att kunna leva i en riktig storstad, men som på något sätt verkar ha överlevt i denna galleria-, plastkorts- och skrytbostadsöken till stad som Stockholm är. Stämningen på Dissonans var märklig, det känns lite som att det skulle ha varit ett undergroundställe i Göteborg på 80-talet, samtidigt som en fritidsgård med förväxta tonårsbarn.

Dissonans var en minifestival med akter hela natten, från sju på kvällen till efter midnatt. Som förälder till en bebis som kräver att bli servad klockan fem varje morgon kunde jag bara göra ett litet strandhugg på festivalen. De akter jag hann se var Ingrid Engarås spelning med Vibradisc och RDHD.
Ingrid Engarås gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Med sin värdiga och på samma gång sensuella utstrålning, som en gudinna i människohamn, bugade hon bredvid sitt instrument. Sen satte hon sig och började spela.

Instrumentet var fascinerande i sin skenbara enkelhet. Det är helt enkelt en jättestor kopparbricka. Mot den trycker Inger en liten platta fäst på en vibrerande motor. Jag tappade lite bort lyssnandet på själva musiken i pur häpenhet över hur många olika ljud man kan få fram ur en kopparbricka och hur den kan vibrera så olika på olika ställen.

Ingrid berättade efteråt att hennes spelningar alltid har ett inslag av improvisation, man kan aldrig vänta sig att Vibradiscen skall låta likadant utan konstnären arbetar på lika villkor med sitt instrument.

Musiken som kom ut ur den processen kändes mycket intim och sensuell trots att den samtidigt var så värdig, nästan rituell. En behärskad kraft, en minimalism som ingav mig stor respekt.

Kontrasten var stor till nästa akt: de två killarna i RDHD. Ska man använda klassiska termer för modern konstmusik så får man nog säga att deras musik framstod som ren barock i jämförelse med Ingrids.

Men det är inte menat som kritik. För RDHD blev öset och överdådet en färd mot kärnan.

I början blev jag lite skeptisk när en väldigt typiskt manlig ljudbild öppnade akten med en känsla av lätt rymd med små blippanden. Man började falla neråt i denna rymd där tomma fraser ekade här och där. Men den massiva ljudbilden blev allt mer och mer sugande och skiftade karaktär medan jag utan att först märka det själv började dras in i suggestionen.

Rymden blev tät, som en komet, jag drogs djupt nedåt i ljudet som hela tiden skruvades tätare och renare.

I slutet ändrade stycket karaktär, det kändes plötsligt som en svajig drogbakfylla, var det verkligen en rymd? I finalen tyckte jag musiken stod på marken och drogs upp. Här på ett rent fysiskt vis genom att ljuden blev allt intensivare och högre, de vibrerade i hela kroppen.

Jag insåg vilken amatör jag varit som inte plockat till mig en av de små plastpåsarna med öronproppar vid ingången. Nu får de inte höja mer då exploderar trumhinnorna hann jag tänka innan musiken tvärtystnade. Då hörde jag mannen på stolen intill mig ge ifrån sig en suck av njutningsfull lättnad och jag insåg att han tänkt samma sak som jag om sina trumhinnor.

Ska jag ha någon invändning så kanske stycket var lite långt, för ibland tappade jag koncentrationen, men musiken var å andra sidan tät nog för att snart ha dragit mig tillbaka in igen.

Jag missade förstås väldigt mycket igår kväll. Bland annat träffade jag en supertrevlig kvinna som skulle framträda sent på natten som Koeff. ”Det är rytmisk noise kan man säga” hävdade hon, och jag blev nyfiken.

Men som sagt, så länge orkade jag inte vara kvar. Och den här sortens musik kräver mycket av en lyssnare, så på så vis gör man nog rätt i att nöja sig med ett par akter. Man blir helt genomblåst av kraften i musiken.

Håll utkik nästa gång Dissonans arrangeras.

Tips från Konfliktportalen: Det lilla sätter helheten i perspektiv skriver 907 apropå hotande flytt av Umeå stadsbibliotek, Anarkisterna skriver Ett brev till socialdemokratin, Autonoma kärnan dissar En Kapitalism Med Världssamvete, Dom Ljuger summerar Det tandlösa motståndets höst, StockholmsPunk kommenterar också Sossarna…

Övriga tips: Livet på toppen om det vidriga Stockholm, Svenskarna redo att betala mer för välfärd,  Löntagarbloggen vill ha Kollektivavtal för IKEA i USA!, Kulturministern vill ha gratisarbetare inom kulturen Blubby i farten igen, De är kvinnorna med makt i Afghanistan

BÖCKER VID BRÖSTET

Nu är snart sex månader av amning till ända. Eller med andra ord, om ett kort tag fyller min dotter halvåret. Intresset för amning minskar redan till förmån för vanlig mat.

Min blogg har ju varit ganska stillastående denna tid, för det har varit både lite tid och lite praktisk möjlighet för att skriva. Att läsa, däremot, blir det överraskande mycket tid över till när man helammar! Särskilt i början, man kan ju liksom inte göra så mycket annat än att sitta där med barnet på tutten.

Så detta halvår har varit en period av, för mig, ovanligt mycket läsande. En del av er är såna där snabbläsare, men jag läser långsamt. Och tidigare har jag bara hunnit läsa litteraturen föreskriven på kurslistorna. Detta halvår har jag istället läst efter en metod som jag föredrar: random. Saker som folk lånat mig, eller som stått oläst och samlat damm i hyllorna för mig eller min snubbe.

Så här kommer alltså en kort lista över böckerna, och ett kort omdöme. Hoppas ni hittar något som verkar skoj.

9 1/2 månad. Annika Lantz.

Lanz bok om sin föräldraledighet med andre sonen, som hon tror har kolik, men det ska visa sig vara magsår. En dagbok som är oväntat rolig, i alla fall för mig som precis fått barn.

Igenkänningsfaktorn är hög. De drastiska bilderna fastnar, som när de håller på att välja ny påve och Lantz sätter en amningskupa på sonens huvud. Humorn är bitsk och drastisk.

Men har man inte precis fått barn kanske man tycker att denna bok om vardagen i en heterosexuell medelklassfamilj är supertråkig. Det känns som en bruksbok för den som vill spegla sitt eget nyblivna föräldraskap.

You got nothing coming, notes from a prison fish. Jimmy A. Lerner.

Lerner presenterar sitt stoff som självupplevt, och i vilken mån det är det vet inte jag. Eftersom jag också är författare i genren ”bygger på verkliga händelser” så vet jag att en författare i första hand är historieberättare, också när han tror sig vara sanningsvittne.

Detta är en småtrevlig underhållningshistoria om en judisk medelklassman som genom sitt alkoholmissbruk blir indragen i umgänge med en galning. En galning han så småningom ser sig tvingad att ta livet av, och därmed börjar berättelsen om fängelselivet i Nevadas öken.

Historien handlar dels om fängelselivet, där huvudpersonen ser med medelklassig distans på sina medfångar och berättar om deras liv och jargong vänd till medelklassläsaren. Poängen här blir att visa hur han så småningom tar till sig identiteten som fånge och kriminell och gör den till sin egen.

Alltså en subtil kritik av ett fängelsesystem som producerar kriminell identitet hos individerna. Dessutom en helt öppen kritik av brutaliteten i systemet, där till exempel unga tonårspojkar utnyttjas och drivs att ta livet av sig.

Dels finns en parallell historia om mordet och vad som drev fram det. Här porträtteras huvudpersonen lite mer komplext, med sin ambivalenta hållning till sitt alkoholberoende.

Blekingegadeligan 1, den danska cellen. Peter Övig Knudsen.

Böcker skrivna av journalister om dramatiska händelser är en helt egen genre. Såna texter tycker jag brukar vara mycket tråkigt skrivna.

Men Knudsen sticker ut med sin välskrivna bok. Dramaturgin fängslar, och hans sätt att sakligt redogöra för händelserna ur så många perspektiv som möjligt inger förtroende.

Och så är ju stoffet så otroligt spännande. En osannolikt lyckad liga, driven av politisk idealism, och full av intressanta personligheter. Dessutom beskrivs sektmentaliteten hos en sluten maoistgrupp ledd av den starka personligheten Gottfred Appel. Och hur sekten fullständigt spårar ur och själva Blekingegadebanden reser sig ur askan.

Nu ser jag verkligen fram emot att läsa del 2!

Fiender. Renzo Aneröd.

Nej.

Alltså jag förstår vad Aneröd vill säga med sin bok. Och det finns partier i den som skulle ha kunnat gå att göra bra. Men Aneröd har två väldigt stora problem.

Det ena är att han inte kan skriva skönlitterärt. En författare ska inte tala om vad som händer, han ska levandegöra händelserna. Här misslyckas Aneröd hela vägen, hans figurer är typer som får säga olika saker som Aneröd tycker. En del karaktärer är häpnadsväckande grova karikatyrer, andra är överdrivna idealiseringar i Guillou-anda. Deras repliker är stolpiga och saknar trovärdighet. Miljöskildring saknas nästan helt.

Aneröds andra problem är analysen. Det han vill diskutera är medelklassen i vänstern och om inte antifascister är lite fel ute när de ger sig på fascister som kommer från arbetarklassen (vilket alla fascister gör i Aneröds värld). Denna diskussion är så klart värd att ta, men budskapet drunknar totalt i rasism och en verklighetstolkning som Aneröd verkar ha övertagit rakt av och helt okritiskt av de unga fascister han talat med.

Kanske har han det, kanske får man bara det intrycket eftersom hans författarhantverk är så dåligt. I alla fall är de vulgärrasistiska porträtten av folk från mellanöstern i boken mer än man står ut med.

Den onde med stort O i boken, Mahmoud, är en högstadiekille, men det skulle vara svårt att tro i verkligheten med tanke på hur avancerad hans kriminalitet är. Hans far är islamist men tillåter ändå pojken att sälja droger, därför att det drabbar svenskar och alltså är bra. En islamist i verkligheten skulle knappast tillåta en son att ägna sig åt kriminalitet, ännu mindre droghandel, snarare vore väl risken att han skulle sända en sådan vanartig son tillbaka till hemlandet utan returbiljett.

Alla killar från mellanöstern verkar i Aneröds värld vara serievåldtäktsmän som inte kan uttrycka sig eller stava på svenska, och de hatar svenskar.

Ytterligare en sak jag tycker är ytterst moraliskt tveksam är hur Aneröd bygger flera scener i sin bok på verkliga händelser, både misshandelshändelser och mord, men lägger in fiktiva karaktärer som offer och spekulerar vilt. Visst har författaren sin frihet, men då det handlar om verkliga ungdomar som har dött eller skadats ganska nyligen så kan jag ändå inte tycka annat än att detta är magstarkt och osmakligt.

Skapelsens kön. Jeanette Winterson.

En skröna i Woolfsk anda om en jättekvinna och hennes son.

Sonen är en normal man, som lämnar sin mor i jakt på sitt åtrådda kärleksobjekt, som förmodligen inte finns. Jättekvinnan, som lever på Cromwells tid och hatar puritanerna runt omkring sig, är samtidigt en modern miljöforskares dröm om kvinnlig omnipotens. Hon är Kvinnan som GÖR vad som faller henne in.

Winterson berättar medryckande och ganska roligt, särskilt har kammar hon hem en del poänger om den manliga myten om Hjälten och Äventyraren och om manligt och kvinnligt överhuvudtaget.

Men gillar man inte experimentromaner avrådes från läsning.

The 13 1/2 lives of Captain Bluebear. Walter Mores.

En omfångsrik och munter skröna. Ren nöjesläsning. Boken driver med flera genrer, samtidigt som den är ett lyckat försök i dem.

Lättsamt illustrerad är den fartfyllda, detaljrika och hisnande färden genom Blåbjörnens olika liv, eller snarare etapper i hans levnad. Han hinner bland annat segla med minipirater, fastna i en stad inuti en tornado, besöka en galax där folket bara lever för, genom och på tapeter, göra sig ett namn som lögngladiator i Atlantis, flyga runt som navigatör åt en dinosaurie vars art tagit på sig att rädda varelser i precis sista stund och mycket mycket annat.

Världens Ende nummer 1. Världens Ende.

En antologi av författarkollektivet Världens Ende, och en och annan skribent de bjudit in.

Snygg och inbjudande framsida. Och lika lockad blir man när man bläddrar i den. Blandningen av framförallt serier och noveller är både varierad och rolig.

Speciellt älskade jag den avslutande novellen av Henrik Bromander. Ska inte beskriva den, läs istället.

Röd Oktober, ryska revolutionen i sovjetlitteraturens spegel. Red. Sven Vallmark.

Som titeln säger. En samling sovjetiska författares skildringar från ryska revolutionen och tiden efter den, fram till och med inbördeskriget.

Detta är författare av mycket hög klass. Deras bakgrund och inställning till händelserna varierar, från av regimen högt skattade författare till sådana som förbjöds att skriva. Det de har gemensamt är att de lyckas fånga både dramatiken och allvaret i den situation de skildrar.

Inte minst gillar jag ett utdrag ur Michail Bulgakovs bok är med. Och då menar jag inte hans mer kända roman Mästaren och Margarita, som jag inte har läst. Utan Det vita gardet.

Den har jag däremot läst och den är helt fantastiskt medryckande och ödesmättad. Det sägs att Bulgakov själv en gång i tiden tillhörde detta förlorande vita garde, och det är förmodligen sant med tanke på hur inlevelsefullt han lyckas beskriva det.

Högerns svarta bok. Red. Felix Antman Debels och Kristian Borg

Jag har inte läst ut den här boken än.

Det är en samling essäer om den etablerade högern i Sverige av olika författare. De varierar när det gäller läsvärdhet. Men den samlade bilden är intressant.

Här tas bland annat upp hur SvD propagerat för högerdiktaturer genom tiderna, hur alliansen medvetet arbetat med rasism som ett sätt att avleda uppmärksamhet från sin radikala omfördelningspolitik, dess antifeminism klädd i feministiska termer och mycket annat.

Mitt eget bidrag sticker ut lite om jag får lov att kommentera mig själv, och jag är ganska nöjd med det.

Boken är intressant, men man hade hellre sett den som ett bokslut över alliansens tid vid makten än som nu upptakten till allt ännu värre som kommer att följa.

Varat och Varan. Kajsa Ekis Ekman.

En välskriven och övertygande bok. Ekis använder sig här av marxistiska begrepp som reifikation och alienation som hon lyckas göra begripliga för var och en. Boken är lättläst utan att vara slarvig.

Ekis slaktar den postmoderna liberalismen och även den postmoderna vänstern och blottar innehållslösheten och uppgivenheten i deras argumentation. När en marknad växer fram så kommer det tillskyndare, men få är intresserade av verkligheten bakom de fina orden.

Verklighetens prostitution och verklighetens handel med graviditeter (surrogatmödraskap) beskrivs. Men också de processer som kvinnor i dessa branscher tvingas utsätta sig själva för.

Att i sina egna kroppar genomföra den tudelning av kropp och själ som västerlandets ideologi påbjudit sedan antiken. Att förkroppsliga myten om horan respektive madonnan men kväva det verkliga jaget, som är odelbart.

De argument som används för att försvara prostitution och surrogatmödraskap kan jag känna igen från andra moderna debatter. De används för att försvara RUT-avdragsgilla hemmastäderskor, de används för att förmå oss att se oss själva som varumärken och ständigt säljbara, de dyker upp i försvar av organhandel. Och ständigt nya saker reifieras, idag har man gjort marknad av bland annat dricksvatten, DNA och rätten att släppa ut gift i luften.

Därför är begreppen i boken viktiga för alla att förstå och förhålla sig till.

De Välvilliga. Jonathan Litell.

En del verkar mena att huvudpersonen i denna minst sagt tjocka bok, SS-officeren Max Aue, ska pröva läsarens egna moraliska kompass genom att vara beläst och sympatisk samtidigt som han inom ramen för en stat och ett system han tror på begår de mest bestialiska handlingar.

Saken är bara den att huvudpersonen är långt ifrån alldaglig eller sympatisk som individ. Han har en intressant skildrad men mycket avvikande sexualitet som tar sin början i incest med tvillingsystern. En incest som systern lyckas lämna bakom sig med insikten att hon måste bli vuxen, men begäret finns kvar hos Max och formar hans livsval på flera olika ödesdigra sätt.

Förutom denna högst personliga historia får vi genom Max se olika sidor av kriget, de systematiska judeutrotningarna i Ukraina, planerna för liknande i Kaukasus, Stalingrad, administrerandet av koncentrationslägren och krigsslutets Berlin.

Boken är full av information och olika tanketrådar att plocka upp, en bok att älska och dras med i för alla som är intresserade av någorlunda modern historia eller av krigets psykologi och dynamik.

Grupp 8 och jag.Gunilla Thorgren.

Gunilla skriver personligt och humoristiskt om sin ungdom på 70-talet och sitt engagemang i grupp 8. Hon ställer uppriktiga frågor till sig själv, bland annat om barnen inom rörelsen.

Berättelsen känns ärlig och en del kängor delas ut och träffar. Till exempel hur pojkar och flickor från medelklassen försökte verka arbetarklass genom att klä ner sig och sova på golvet på madrasser, medan hon själv som barn till enklare folk hade med sig ett arv att det skulle vara snyggt och ordentligt hemma.

Frågorna Thorgren ställer i boken är viktiga och inbjuder läsaren att fundera, liksom bilden som tonar fram av hur 70-talet var en helt annan tid. Vi får till exempel följa Thorgrens vedermödor som ensamstående mor som arbetade och fick gömma barnet i en korg bredvid sig på redaktionen, barnomsorg var en ljuv dröm på den tiden.

Parallellt berättar hon den stora historien, om hur hela samhället kom att förändras, kvinnorna släpptes in på arbetsmarknaden och en gemensam sektor byggdes upp. Hon visar upp många absurditeter i debatten, bland annat hos hennes samtida marxister som mest ville ha kvinnorna som gruppens sekreterare och som ”kamrathustrur” hemma vid spisen.

Thorgren erkänner att hon egentligen aldrig var marxist fast det förväntades i grupp 8. Samtidigt har hon med självklarhet ett materialistiskt perspektiv. Hon påpekar att anledningen att grupp 8 fick så stor framgång bland kvinnor i allmänhet, trots sin från början mycket akademiska och intellektuella medlemskader, förstås var att man tog tag i frågor som verkligen var viktiga för kvinnor i allmänhet, långt utanför medelklassen. Frågor som rätt till daghem och arbete på jämlika villkor.

Trots att man talar så mycket om 70-talet som allmänvänsterns årtionde, eller gröna vågen, eller alternativrörelsens, så var den rörelse som verkligen kom att ändra samhället i grunden just kvinnorörelsen, påpekar Thorgren.

När kvinnorörelsen lämnar marxismen och orienterar sig mot psykoanalysen och det privata, hänger Thorgren inte med, hon ser det med all rätt som ett sluttande plan där rörelsen tappar sin relevans för kvinnor i allmänhet och därmed sin styrka och slagkraft.

Mot slutet av boken tecknar hon också bilden av vad som har hänt efter 70-talet, hur borgerligheten riktat allt mer ivriga slag mot den gemensamma sektorn, som man inte har lust att bekosta. Thorgren visar hur denna politik inte bara är klasspolitik utan också en attack direkt mot oss kvinnor och vårt intresse av att kunna leva självständiga liv.

Jakten mot nollpunkten. Carl Johan De Geer.

De Geer är en av de där pojkarna, som på 70-talet skulle verka proletära genom att gå i rutiga skjortor och dricka ur plastmugg. De Geer var dock inte en medelklasskille som andra, han kom ur överklassen, ur en av Sveriges adelssläkter, och växte delvis upp på ett slott som fungerade som ett gammaldags adelsgods med tjänare och allt som hörde till.

Redan med citatet som inleder detta, som han kallar självbiografisk roman, markerar han att klass betyder allt och att det är bokens tema.

Visst hittar den som gillar De Geers formgivning, filmmakande eller musikskapande kommentarer kring dessa i boken. Men den heta röda tråden, som han gång på gång återkommer till, är klassidentiteten som adelsman som präglat hela hans liv.

Som han tagit avstånd ifrån, format hela sin aktiva verksamhet i ett försök att frigöra sig från, men ändå känner sig så hemma i och som ständigt kommer tillbaka. Allt ifrån drickandet ur plastmuggar till hans medvetet vulgära tapeter och mattor är en motlivsstil mot vad som gäller som god smak i överklassen.

Det en läsare som jag framförallt får ut av boken är inblicken i en excentrisk överklassläkt och i slottslivet på godset på 40-talet, sådant som för mig är väldigt exotiskt och lite spännande.

Det framstår som lite löjligt när författaren säger att han har erfarenhet av att vara fattig efter ett självvalt enkelt liv som konstfacksbohem. Men i övrigt tar jag in denna historia som ett personligt och ärligt försök att samla ihop den röda tråden i en modern adelsmans liv.

Hellre bra musik och färgglada tapeter än odrägligt självgoda brats, eller De Geers yngre släkting Jonas som hänger i naziströrelsen.

Tips från Konfliktportalen: 907 funderar kring En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen, Cappuccinosocialisten saknar The K word, Dom ljuger kommenterar dagens mantra Jobba, jobba, jobba, Ny på portalen är Franck och snäll, sur men snygg som skriver om Kära män, Kvinnor har Den ultimata guiden till högstadiet för dig som blivande pubertetsmongo, Ny på portalen är också Stefan Bergmark, Total Avlöning erbjuder Mentalskötarens guide till galaxen

Övriga tips: Nu har Röhsska backstage öppnat!, kolla in kungen kasta pil med nassar på det fina gamla 90-talet, Johan Croneman om det senaste sinnesslöa änglareportaget i media, Wikileaks registrerar sitt företag på Island, Uthyrning skapar inga jobb, Björnstek tipsar läsarna om Jenin grill, Stockholms sopgubbar mottog ”Arbetare till Arbetare 2010”

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

IDÉHISTORIA 190-TALET. 4 EUROCENTRISMEN IFRÅGASATT

Vid seklets början uppstod den panafrikanska rörelsen vars upphovsman var William Edvard Burghardt Du Bois. Det var en antikolonial och antiimperialistisk strömning som där svarta slavättlingar sökte sin identitet och sitt ursprung i Afrika.

Det finns i panafrikanismen en föreställning om genuint afrikanska egenskaper, vilka idealiserades. Afrikas kultur och historia skulle upptäckas och uppvärderas.

En annan känd företrädare för panafrikanismen är Aimé Césarie, som pekade på hyckleriet i vitas upprördhet över Hitlers mord på vita människor samtidigt som de vita accepterade kolonialismen och dess mord och förslavande i Afrika, Algeriet, Indien och så vidare. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 256-258).

Leo Frobenius inspirerade författaren och politikern Léopold Sédar Senghor att utveckla tankarna i det som skulle kallas Négritudrörelsen (ett begrepp som myntades av Césarie). Som Senghor förtydligade innebar Négritud “den svarta karaktärens, den svarta världens, den svarta civilistionens sätt att uttrycka sig själv”.

Négritud innebar en uppvärdering av det svarta och det afrikanska men samtidigt också en idealisering och en identitetspolitik där vissa egenskaper kopplades till det afrikanska ursprunget, de afrikanska folken och den afrikanska kontinenten. Leo Frobenius var här inspiratör med sin så kallade kulturkretslära där olika kulturkretsar hade varsin egen själ. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 258-261).

En central röst för avkolonialisering var Frantz Fanon, engagerad i den algeriska frihetsrörelsen, läkare, författare. Han menade att en kolonial stat oundvikligen är rasistisk och underkuvar de kolonialiserade genom att förrasliga dem. Den koloniala staten underkuvar med öppet våld och måste också bekämpas med öppet våld. Och upprorets bas måste vara landsbygden, vars innevånare enligt Fanon inte blivit korrumperade av den koloniala administrationen.Detta pläderade han för i sin betydelsefulla bok Jordens fördömda.

Fanon intresserade sig inte för svärmisk rasromantik i stil med négritudrörelsen, tvärtom menade han att kolonisatören objektifierar den kolonialiserade genom att reducera henne till ras. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 262-267).

Edward W. Said skrev boken Orientalism som kom ut 1978. Hans bok handlar om västvärldens syn på mellanöstern och den islamska världen: orienten. Ett område som till skillnad från Afrika tillerkänts kultur. Likväl, påpekar Said, så har västerländska forskare och tänkare genom tiderna målat upp bilden av ett orörligt, enhetligt, exotiskt Orienten. Det är en “fantasins geografi”. Denna falska uppfattning av det islamiska området har blivit kolonialismens och imperialismens ideologiska verktyg.

Said uttrycker sitt gillande av Fanon. Och de har det gemensamt att de ser kolonisatörernas/imperialisternas rasism och  hur den avhumaniserar undersåtarna i den kolonialiserade världen. När det gäller Mellanöstern är europens patroniserande och exotiserande rasism också förenad med islamofobi, menar Said. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 269-271).

Gayatri Spivak, som är litteraturvetare från indien, har kritiserat eurocentrismen inom den feministiska rörelsen. Hon menar att de vita västerländska feministerna gör gemensam sak med de västerländska männen när de tender att se kvinnor med brun hy som i första hand offer, fast i ett system och en tradition.

Den västerländska kvinnan framställs som stark, handlingskraftig och redo att möta vilken utmaning som helst. Den brunhyade kvinnan från den så kallade tredje världen är istället svag, okunnig, ett offer för sina omständigheter och måste räddas av den goda västerländska kvinnan. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 220-222).

När det gäller feminister i den muslimska världen har dessa ofta undvikit just den beteckningen, då den är allt för starkt förknippad med västvärlden och det som kan uppfattas som kulturimperialism. Muslimskt troende feminister ser sig hellre helt enkelt som renläriga muslimer när de söker peka på Koranen och profeten Mohammed som förebilder i kvinnovänlighet.

Mohammed förbättrade på sin tid villkoren för kvinnor på en rad sätt, och goda muslimer bör verka i hans anda menar de. Stick i stäv mot de inhemska islamister som gör en traditionalistisk och antifeministisk tolkning av sin religion, och likaså i motsättning till sekulära röster i väst som skyller kvinnoförtrycket i Mellanöstern på islam.

Men det rena islam är positivt till kvinnans rätt, hävdar dessa feminister, det är istället det patriarkala samhället med dess sedvänjor som är förtryckande mot kvinnor.

En representant för denna tankeskola är Fatima Mernissi från Maroco. Hon hävdar att föreställningen om islam som rot till kvinnoförtrycket i de muslimska länderna är ett uttryck för orientalism. (Lena Lennheden, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 156-157).

Det muslimska brödraskapet och en uppmärksammad grupp som al-Qaida har idag tagit upp kampen mot västvärlden med gerillakrigföring, men också mot de egna regimerna i den muslimska världen, som man inte uppfattar som representanter för sann islam.

Denna politiska islam, eller islamism som det också har kallats, är ofta fundamentalistisk och har en isolationistisk tendens. Somliga har till och med kallat den Occidentalistisk. Alltså en ideologisk motspegel av orientalismen.

Den politiska islam uppfattar att imperialismen idag  är i hög grad levande och måste bekämpas. Svaret på imperialismen tycks dock inte vara en modernistisk ansats som hos Fanon, utan dess raka motsats. (Sven-Eric Liedman, Från Platon till kriget mot terrorismen, 2008, sid 315-321).

Tips från Konfliktportalen: Kim Muller diskuterar Interpassivitet i skådespelssamhället?, kommunism – allt åt alla – folkmakt lovar att Kampen mot hemlöshet i Lund fortsätter

Övriga tips: Daniel Suhonen om Mittens dike, The hidden posters of Notting Hill Gate

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 3 SEXDEBATT

Alfred C. Kinsey gav ut två rapporter som är en milstolpe inom sexologin. Kinseyrapporten om män 1948 och Kinseyrapporten om kvinnor 1953.

Hans ambition var hög: att kartlägga den mänskliga sexualiteten. Kinsey definierar vad som är sexualitet utifrån vad som leder till orgasm.

Rapporterna bejakade olika sexuella beteenden. För om dessa beteenden återkom hos många friska och normala människor så kunde de knappast betecknas som perversa, ansåg Kinsey. Man skulle heller inte göra homo- respektive heterosexualitet till identiteter utan snarare tala om homosexuella och heterosexuella erfarenheter.

Han konstaterade att materialet visade att 95 procent av de amerikanska männen brutit mot gällande lagstiftning i någon sexuell handling och pläderade därför för att lagen borde mjukas upp. Homosexualitet, s/m, fetichism och tidelag var för Kinsey normala sexuella variationer som inte borde vara kriminaliserade. Rapporten öppnade för den kommande vågen av sexualliberalism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 183-184).

Några årtionden senare, 1976, kom sexologen Shere Hite med ett svar i form av Hiterapporten om kvinnor, och 1981 Hiterapporten om män. Vågen av sexualliberalism, uppblossande kvinnorörelse och kvinnorörelsens kritik av liberalismens konsekvenser för kvinnor märks i Hites anslag. Hon var mycket kritisk till den så kallade sexuella revolutionens effekter.

I Hites undersökning av kvinnorna efterlyser dessa en förändring av sexuallivet på djupet. Här framhålls att männens sexuella krav på kvinnor att ställa upp på deras villkor ökat, och att heterosexuella samlag är normen.

I sin undersökning av männen finner hon flera tecken på en negativ kvinnosyn. Många män uppger att ett nej inte alltid ska tolkas som ett nej, att samlag och manlighet hör ihop, att  en kvinna inte ska visa sexuella känslor om hon sen tänkt avvisa en invit till samlag.

Anslaget i Hites undersökning vilar på en teoribildning som inte fanns när Kinsey skrev sin rapport: den moderna kvinnorörelse som uppstod under 60/70-talen. En kvinnorörelse som hade ett helt annat intresse för frågor om sexualitet än det tidiga 1900-talets kvinnorörelse.

Den samtidiga sexuella liberaliseringen hade gjort det möjligt för kvinnor att tala öppet om sexuella frågor och hävda sin rätt till en sexualitet, samtidigt som den lett till en oro hos feministerna att den sexuella frigörelsen skedde på männens villkor och gick ut över kvinnor och barn. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 194-195).

En tidig feminist i den nya vågen var Betty Friedan som 1963 i sin bok Den feminina mystiken gör upp med samtidens kvinnosyn. Det finns en mystifierande syn på kvinnan ,menar Friedan, som gör henne på olika sätt beroende av mannen. Den idealiserade kvinnan lever genom sin man och sina barn, hon väljer frivilligt en identitet som gör henne underordnad mannen fast hon kunde vara hans jämlike.

I Kinseys rapport var sexualiteten neutral och tidlös. I behaviouristisk anda såg den zoologiskt skolade Kinsey människan som ett djur. De beteenden som återfanns i populationen människa måste också, så till vida det inte handlade om psykiskt sjuka individer, anses normala och representativa för hur vi är.

Friedan inför en maktkritik i debatten. Hon öppnar för att de attityder kvinnor och män har kring kön och relationer inte är universella, utan ideologiska uttryck för en maktordning som kan och bör förändras. Hos Friedan ser vi också redan det intresse för kopplingen mellan det privata och det politiska som var så typisk för denna våg av feminism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 188-189).

Radikalfeministen Shulamith Firestone problematiserar också den romantiska kärleken och den heterosexuella sexualiteten i The Dialectic of Sex, 1970. Men hon gick betydligt längre än Friedan och hävdade att heterosex och heterosexuell romantik som sådan med nödvändighet innebar ett könsförtryck.

Dörren började här öppnas mot en radikal lesbisk rörelse, som snarare än att bara förespråka lesbiskas rättigheter till sin sexualitet också menade att lesbiskhet kunde väljas av individen som en strategi för att inte tvingas underordna sig den manliga sexualitetens ok.

Kate Millet var en annan radikalfeminist som  ansåg att heterosexualiteten i första hand baserades på maktförhållandena mellan könen. Hon underströk i Sexualpolitiken, 1970 också den, att sexualiteten inte var biologiskt bestämd utan snarare skulle ses som en räcka handlingar som sexualiserats.

Hon delade med Firestone värderingen att sex inom heterosexuella parförhållanden kunde förstås som övergrepp eftersom hela institutionen byggde på kvinnors underordning. Hon menade att lesbiskhet kunde och borde väljas som en väg ut ur förtrycket. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 189-190).

Germaine Greer behandlade däremot i sin bok Den kvinnliga eunucken, 1970, heterosexuella förhållanden. Hon menade att den moderna kvinnan var berövad sin naturliga sexualitet, hon hade blivit ett objekt för mannen och själv som en eunuck. Kärnfamilj och parförhållanden var destruktiva och romantiken en fotboja.

Men Greer hade hopp om heterosexualiteten för både kvinnor och män. Hon menade att kvinnor behövde sexuell frigörelse och frigöras i samhället, finna vägen tillbaka till och utforska sin egen sexualitet. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 190-191).

Tips från Konfliktportalen: dig som studerar till psykolog uppmanar VSF: Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Johan Frick säger Anton Abele i riksdagen – yes!, Kaj Raving förutspår en Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

Övriga tips: Daniel Suhonen diskuterar med Ilja Batljan: Var det mittenpolitiken som sänkte socialdemokraterna?, alltid önskat dig en feministisk veckotidning? Teckna prenumeration nu., Skumrask uppmanar: Hjälp Kristdemokraterna

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR

Behaviourismen bildade skola i såväl Sovjetunionen som USA. Dess människosyn utgår från en mekanistisk naturvetenskaplig tankevärld. Den intresserade sig tidigt för reflexer och ser människans beteende som grundat i sådana.

Ibland i en överförd bemärkelse. Precis som en hund kan reagera på ett stimuli kopplat till mat istället för maten som sådan, bara man kopplat ihop maten och stimulit, kan människan reagera känslomässigt på symboler lika väl som materiella ting.

Watson undersökte spädbarn för att finna de enkla reflexer som är ursprunget till den växande människans allt mer komplexa reaktioner. Barnet svarar på smekningar med kärlek menar Watson, och den kärleken är helt enkelt ett reflexmässigt svar på stimulit smekning.

Behaviourismens koppling till behoven i de samhällen den växte fram i har påpekats: det växande industrisamhället. Behaviourismen blir då ett hanterligt verktyg för att forma och styra arbetarna. In i minsta detalj går människan att förutse och reglera med enkla medel.

En egen tanke här är att behaviourismens koppling mellan stimuli och symbol också måste ha varit intressant för länder som USA och Sovjet som båda arbetade mycket med propaganda/reklam riktad mot stora grupper människor. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 308-311). Watson kom också så småningom att arbeta och bli framgångsrik inom reklambranschen.

Behaviourismen erkände existensen av drömmar, subjektiva personliga utsagor och så vidare, man fäste bara inget värde vid sådant i analysen av mänskligt beteende. Det ansågs utom räckhåll för vetenskaplig undersökning, till skillnad från beteenden som kunde iakttas.

Resultatet blev att behaviourismens människosyn på ett plan är mycket ljus: alla människor kan förändras. Modifiera ett dåligt beteende och du har en ny människa. Spädbarn går också att forma på ett idealt sätt om man bara vet vad man gör. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 50-52).

Psykoanalysen använder till skillnad från behaviourismen begreppet medvetande, och kan därmed också tala om ett omedvetet. Människan styrs här av drifter, som hon ofta inte själv har gjort reda för sig. Men när hon genom analys hämtar upp dem till medvetande och förstår vad som drivit henne kan knutar lösas upp så att hon kommer vidare i sin utveckling.

Psykoanalysen fäster vikt vid drömmar, fantasi och associationer av olika slag, där omedvetna och av samhället/föräldrarna nedtryckta drifter döljer sig. Och dessa drifter är också människans viktiga drivkrafter.

Hos psykoanalysens fader Sigmund Freud är drivkrafterna först och främst sexualiteten och även en drift att döda (som han inför i sin idévärld efter att ha upplevt första världskriget).

Lärljungen Adler talar istället om människans självbevarelsedrift. Hos Adler finns en ändamålsenlighet i människans driftsliv, där Freuds syn på drifterna snarare är mekanistisk.

Freuds andra lärljunge Jung intresserade sig istället för mytologi gemensam för olika kulturer och tidsepoker. Han talar om ett kollektivt undermedvetet. Jung för in ett spekulativt element i psykoanalysen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria, 1983, sid 312-320).

Freud såg en grundläggande konflikt mellan individuell lycka och kulturens behov. Alltså individens längtan till driftsutlevelse och kulturens behov att ha en civiliserad samlevnad reglerad efter det allmänna bästa.

Adler tonade ner driftslivet och såg människan som en i grund och botten social varelse. Hans tanke om självbevarelsedriften hade likheter med Nietzsches tanke om människans vilja till makt, men att individen utvecklas på ett konfliktfyllt sätt när driften möter omvärldens krav/förväntningar, är ett tänkande han ärvt av Freud.

Jung delade med Freud uppfattningen om människan som kluven i ett medvetet och ett omedvetet skikt, men Jungs uppfattning att stora delar av detta medvetande var överpersonligt/kollektivt bröt med det freudianska tänkandet. Därmed blev Jungs syn på det omedvetna mer positiv. Det omedvetna innehöll inte bara förträngda drifter som inte hittat någon utlösning, det kunde för Jung lika väl ha en vägledande funktion för där fann man en kollektiv mänsklig visdom. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 55-61).

Tips från Konfliktportalen: Dom Ljuger skriver om vit makt-rörelsen i Med en elgitarr istället för ett knogjärn, ny på portalen Franck och snäll, sur men snygg, Guldfiske om ekonomisk kris i Que se vayan todos!

Övriga tips: Hitler får reda på att Anton Abele kommit in i riksdagen, Kvinnliga blottare – Ja tack!, och så lite musik StrykninY – Stryknin I

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version

SALKAS HÖST

Tålmodiga läsare. Min ambition är att uppdatera bloggen här. Men jag hade kanske innan underskattat hur mycket tid det faktiskt tar att amma och sköta ett spädbarn. Så ni får ursäkta, jag hoppas få in en rutin för att skriva då och då efter att dottern börjat äta för egen maskin.

Nu ska jag i all hast rapportera om mitt program i höst. För helt tomt på offentligt liv har det inte blivit ändå.

Jag har fått texter publicerade i två böcker som nyss kommit ut. Tyvärr har jag inte hunnit skriva något nytt till dessa redaktörer, så det är varsin text från bloggar som kommit med. Men läs dem ändå, det är många bra skribenter med!

Det ena är Högerns svarta bok, som precis kommit ut på Verbal förlag. Förutom mig medverkar Åsa Linderborg, Ali Esbati, Kajsa Ekis Ekman, Pierre Gilly, Aron Etzler,  Kristofer Flensmarck, Ivar Andersen, Linn Hjort, Benny Nilsson, Kalle Holmqvist, Björn Fridén, Ann Charlott Altstadt, Conny C-A Malmqvist, Jan-Erik Pettersson och Mikael Nyberg. Förord av Daniel Suhonen. Redaktörer: Felix Antman Debels och Kristian Borg. Jag har inte hunnit läsa den än men tycker att det ska bli spännande, och skriver kanske något kort om den när jag läst -om barnet ger mig tid till det..

Ateljékollektivet Världens Ende i Göteborg har tagit med en text från denna blogg i sin nyutkomna antologi Världens Ende.

Slutligen ska jag väl meddela att jag kommer att hålla ett föredrag på Göteborgs Universitet den 28e Oktober. Detta som en del av Resistance Studies seminarieserie. Väl mött!

Tips från Konfliktportalen: Dagens Konflikt menar att Småföretagare behöver sociala reformer, Autonoma Kärnan ställer frågan Vad är fascism? Egentligen?, Dom ljuger konstaterar att Studenters situation blir inte bättre, Planlöst på Kvinnor

Övriga tips: Skrivarcirklar i Malmö i höst, Allez Allez socialgrupp 3, Nytt liv för arbetarförfattaren Stockholms Fria om Föreningen Arbetarskrivares nyutkomna antologi, Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, tips i södra Stockholm Tillsammans – Skarpnäcksbor mot rasism