IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR

16 Okt

Behaviourismen bildade skola i såväl Sovjetunionen som USA. Dess människosyn utgår från en mekanistisk naturvetenskaplig tankevärld. Den intresserade sig tidigt för reflexer och ser människans beteende som grundat i sådana.

Ibland i en överförd bemärkelse. Precis som en hund kan reagera på ett stimuli kopplat till mat istället för maten som sådan, bara man kopplat ihop maten och stimulit, kan människan reagera känslomässigt på symboler lika väl som materiella ting.

Watson undersökte spädbarn för att finna de enkla reflexer som är ursprunget till den växande människans allt mer komplexa reaktioner. Barnet svarar på smekningar med kärlek menar Watson, och den kärleken är helt enkelt ett reflexmässigt svar på stimulit smekning.

Behaviourismens koppling till behoven i de samhällen den växte fram i har påpekats: det växande industrisamhället. Behaviourismen blir då ett hanterligt verktyg för att forma och styra arbetarna. In i minsta detalj går människan att förutse och reglera med enkla medel.

En egen tanke här är att behaviourismens koppling mellan stimuli och symbol också måste ha varit intressant för länder som USA och Sovjet som båda arbetade mycket med propaganda/reklam riktad mot stora grupper människor. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 308-311). Watson kom också så småningom att arbeta och bli framgångsrik inom reklambranschen.

Behaviourismen erkände existensen av drömmar, subjektiva personliga utsagor och så vidare, man fäste bara inget värde vid sådant i analysen av mänskligt beteende. Det ansågs utom räckhåll för vetenskaplig undersökning, till skillnad från beteenden som kunde iakttas.

Resultatet blev att behaviourismens människosyn på ett plan är mycket ljus: alla människor kan förändras. Modifiera ett dåligt beteende och du har en ny människa. Spädbarn går också att forma på ett idealt sätt om man bara vet vad man gör. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 50-52).

Psykoanalysen använder till skillnad från behaviourismen begreppet medvetande, och kan därmed också tala om ett omedvetet. Människan styrs här av drifter, som hon ofta inte själv har gjort reda för sig. Men när hon genom analys hämtar upp dem till medvetande och förstår vad som drivit henne kan knutar lösas upp så att hon kommer vidare i sin utveckling.

Psykoanalysen fäster vikt vid drömmar, fantasi och associationer av olika slag, där omedvetna och av samhället/föräldrarna nedtryckta drifter döljer sig. Och dessa drifter är också människans viktiga drivkrafter.

Hos psykoanalysens fader Sigmund Freud är drivkrafterna först och främst sexualiteten och även en drift att döda (som han inför i sin idévärld efter att ha upplevt första världskriget).

Lärljungen Adler talar istället om människans självbevarelsedrift. Hos Adler finns en ändamålsenlighet i människans driftsliv, där Freuds syn på drifterna snarare är mekanistisk.

Freuds andra lärljunge Jung intresserade sig istället för mytologi gemensam för olika kulturer och tidsepoker. Han talar om ett kollektivt undermedvetet. Jung för in ett spekulativt element i psykoanalysen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria, 1983, sid 312-320).

Freud såg en grundläggande konflikt mellan individuell lycka och kulturens behov. Alltså individens längtan till driftsutlevelse och kulturens behov att ha en civiliserad samlevnad reglerad efter det allmänna bästa.

Adler tonade ner driftslivet och såg människan som en i grund och botten social varelse. Hans tanke om självbevarelsedriften hade likheter med Nietzsches tanke om människans vilja till makt, men att individen utvecklas på ett konfliktfyllt sätt när driften möter omvärldens krav/förväntningar, är ett tänkande han ärvt av Freud.

Jung delade med Freud uppfattningen om människan som kluven i ett medvetet och ett omedvetet skikt, men Jungs uppfattning att stora delar av detta medvetande var överpersonligt/kollektivt bröt med det freudianska tänkandet. Därmed blev Jungs syn på det omedvetna mer positiv. Det omedvetna innehöll inte bara förträngda drifter som inte hittat någon utlösning, det kunde för Jung lika väl ha en vägledande funktion för där fann man en kollektiv mänsklig visdom. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 55-61).

Tips från Konfliktportalen: Dom Ljuger skriver om vit makt-rörelsen i Med en elgitarr istället för ett knogjärn, ny på portalen Franck och snäll, sur men snygg, Guldfiske om ekonomisk kris i Que se vayan todos!

Övriga tips: Hitler får reda på att Anton Abele kommit in i riksdagen, Kvinnliga blottare – Ja tack!, och så lite musik StrykninY – Stryknin I

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

15 Okt

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version

SALKAS HÖST

5 Sep

Tålmodiga läsare. Min ambition är att uppdatera bloggen här. Men jag hade kanske innan underskattat hur mycket tid det faktiskt tar att amma och sköta ett spädbarn. Så ni får ursäkta, jag hoppas få in en rutin för att skriva då och då efter att dottern börjat äta för egen maskin.

Nu ska jag i all hast rapportera om mitt program i höst. För helt tomt på offentligt liv har det inte blivit ändå.

Jag har fått texter publicerade i två böcker som nyss kommit ut. Tyvärr har jag inte hunnit skriva något nytt till dessa redaktörer, så det är varsin text från bloggar som kommit med. Men läs dem ändå, det är många bra skribenter med!

Det ena är Högerns svarta bok, som precis kommit ut på Verbal förlag. Förutom mig medverkar Åsa Linderborg, Ali Esbati, Kajsa Ekis Ekman, Pierre Gilly, Aron Etzler,  Kristofer Flensmarck, Ivar Andersen, Linn Hjort, Benny Nilsson, Kalle Holmqvist, Björn Fridén, Ann Charlott Altstadt, Conny C-A Malmqvist, Jan-Erik Pettersson och Mikael Nyberg. Förord av Daniel Suhonen. Redaktörer: Felix Antman Debels och Kristian Borg. Jag har inte hunnit läsa den än men tycker att det ska bli spännande, och skriver kanske något kort om den när jag läst -om barnet ger mig tid till det..

Ateljékollektivet Världens Ende i Göteborg har tagit med en text från denna blogg i sin nyutkomna antologi Världens Ende.

Slutligen ska jag väl meddela att jag kommer att hålla ett föredrag på Göteborgs Universitet den 28e Oktober. Detta som en del av Resistance Studies seminarieserie. Väl mött!

Tips från Konfliktportalen: Dagens Konflikt menar att Småföretagare behöver sociala reformer, Autonoma Kärnan ställer frågan Vad är fascism? Egentligen?, Dom ljuger konstaterar att Studenters situation blir inte bättre, Planlöst på Kvinnor

Övriga tips: Skrivarcirklar i Malmö i höst, Allez Allez socialgrupp 3, Nytt liv för arbetarförfattaren Stockholms Fria om Föreningen Arbetarskrivares nyutkomna antologi, Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, tips i södra Stockholm Tillsammans – Skarpnäcksbor mot rasism

LIV OCH DÖD

18 Jun

Efter någon diffus timme av ammande stod den där. Den obligatoriska brickan med mackor, cider och en svarvad träflagga i gult och blått. ”Ni måste äta” hade barnmorskan beordrat efter att pappan sagt att han kanske inte ville ha.

Jag glupade i mig med god aptit. Min enda måltid under de arton timmarnas förlossning hade varit flytande proteinpulver som pappan blandat ihop, det smakade uppblött tidningspapper men var det jag ville ha just då. Det och så all röd barnsaft och nyponsoppa Förlossningsavdelningen står till tjänst med.

Och godis som vi åt under igångsättningen, medan jag vidgades och fick fostervattnet igångsatt på mekanisk väg. Vi såg på Simpsons på datorn och hoppades på att värkarna skulle komma igång så att jag inte skulle tvingas till kejsarsnitt.

Sen spydde jag upp allt det där på grund av lustgasen som jag ändå gladeligen ville ha mer av. Epiduralen var en stor välsignelse när den sattes in, och det är ett tips till alla er som inte provat att föda: epiduralen ger vila mitt emellan smärtsamma värkar och ännu smärtsammare krystningar.

Under tre timmar tog den bort så gott som alla känslor och vi fick en välbehövlig sovpaus innan trycket neråt gav en ny sorts värk att andas igenom. Profylaxandning, lustgas och epidural, varför välja?

Nu med facit i hand kan jag säga: smärtan vid förlossning går att uthärda. Det gör mycket ont, men jag fick min misstanke bekräftad: att ha fått sin överarm avbruten av en Securitasväktare gör ondare. Tro en som vet.

Däremot gör krystfasen helt överdjävligt ont, särskilt när man har ett 4,5 kilosbarns huvud i slidan och måste ligga och vänta på nästa krystvärk. Samtidigt var det en märkligt mäktig upplevelse att känna den instinktiva kraften i krystandet, att något i mig plötsligt tog kommandot och jag visste att och precis hur hon skulle ut. Det var fruktansvärt och fantastiskt och jag tänkte att det var det värt men jag gör det aldrig mer.

Dottern skrek på min mage i en halvtimme och gjorde ett första amningsförsök minst lika längre innan jag såg mackorna och den lilla markören att inte bara en människa utan också en medborgare under en stat hade fötts. Och flaggan kändes ovanligt okej för mig i samband med mödra- och barnavården, som till skillnad från statens övriga vård och omsorg faktiskt visat sig vara både gratis, välkomnande och bra.

Jag ansluter mig inte till den sortens feminister som tycker att medicinen degraderar den födande kvinnan, utan var mycket nöjd med all CTG och annan medicinteknisk utrustning vi hade till hands i vårt förlossningsrum.

När jag drack min cider i plastmugg sa barnets pappa: ”Det har hänt något hemskt också.” Och så berättade han om massakern på Ship to Gaza, om bekanta som kunde befaras döda.  Jag låg i den blodiga sängen uppfylld av ofattbar födelse och ofattbar död, trasig och förbi av ansträngning. Ett par märkliga dagar var på gång både i världspolitiken och i mitt privata liv.

Jag höll på att kollapsa när jag försökte duscha. Kunde inte andas, hjärtat slog för fort och jag höll på att svimma. Kördes ner till BB i en rullstol.

Men redan nästa dag var jag på väg tillbaka. För allt det nu är värt när man har ett blödande avslag och några veckor att se fram emot att kissa under dusch i nån vinkel där det svider lite mindre för att man är så trasig och med värktabletter för alla ömmande muskler.

Så småningom fick vi veta att ingen av svenskarna på Ship to Gaza blivit avrättade. Det var andras bekanta, vänner, partners eller barn som offrats av den galna religiösa högerregimen i Israel. Och vi satt med ansvar för en helt nyss född människas liv.

Känslorna ligger mycket nära ytan dessa dagar, förälskelse, skräck, ansvar, ömhet, retlighet, trötthet, oro, förvirring, stolthet och nyfikenhet på vem denna fina nya människa är.

Kamrater, föräldrar och släktingar har kommit och gått med ovärderligt stöd, bullar, disk, städning, matlagning och goda råd. Man klarar sig inte utan det, men samtidigt kommer botten fort. Då vill man bara vara ifred, ligga i sängen bredvid sitt barn och inte höra ett enda välmenande råd till.

Att få ett litet barn innebär också en period av nästan noll egentid, barnet blir otröstligt om det inte får leva bokstavligen på mamma. Det är nu hon ska bygga upp sin grund av trygghet inför framtiden.

Därför har jag inte hunnit kommentera viktiga saker som jag velat här, som attacken mot solidaritetsskeppen eller DNs konstiga försök att måla ut syndikalisterna som en maffia. Inte heller här ska jag beröra det mer, det hinner jag inte. Allt har sin tid, och de närmaste två tre månaderna kommer att bli en ytterst intensiv sådan som med nödvändighet kommer att handla om en viss liten människa. Och jag kunde inte känna mig mer tillfreds med det trots allt!

p.s. Vill också passa på att propagera lite för min partners, barnets pappas, tanke kring föräldraledighet. Det debatteras ju nu om  hur den ska fördelas, om pappaledigheten ska bli obligatorisk och på vilket sätt. Men varför tar ingen upp frågan om delad föräldraledighet? Varför kan vi inte ens denna exceptionella tid i livet få lov att stanna ekorrhjulet och i lugn och ro få hjälpas åt att ta hand om varandra och den nya medborgaren? Att vara två är svårt nog, att vara ensam helt galet.

Tips från Konfliktportalen: 907 kommenterar Robin Hood-skatt -lata och bidragsberoende norrlänningar… , Anarkisterna informerar Kafé 44: Ockupationsministeriet och Bergatrollen bjuder in till fest!, Hur lågt kan DN sjunka? frågar sig Andrea Doria, Dom ljuger skriver om nya Brand i En jättebrand kring alla land…, StockholmsPunk skriver om Överklassen och ansvarskännandet…

Övriga tips: Läs om iranska bombningar av kurdiska byar, Oljebolagets vinst går före säkerheten, efter massakern Turkiet klipper alla band till Israel, stöd ICA-handlaren som bojköttar Israel

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

1800-TALETS IDÉVÄRLD 3: JOHN STUART MILL OCH ELLEN KEY, TVÅ OLIKA LIBERALA FEMINISTER

20 Maj

Både John Stuart Mill och Ellen Key räknas till den liberala och till den feministiska idétraditionen, men Mill verkade under en tidigare period än Key. Därför är det intressant att göra en jämförelse mellan deras respektive tolkning av kvinnofrågan.

Mill räknas som en klassisk socialliberal. Han talade för yttrandefrihet, egendomsrätt, fri konkurrens mellan individer och företag men också till exempel fattigvårdsreform. Mills tänkande hade sina rötter i upplysningstiden. Han var utvecklingsoptimist och en utpräglad idealist i sin historiesyn.

Hans argumentation i kvinnofrågan var på många sätt radikal. Han hävdade att det inte finns någon natur med avseende på kön. Överhuvudtaget är begreppet natur ointressant när det gäller människan. Han stödde sig på John Lockes människosyn, där vi föds som ett blankt ark, tabula rasa.

Det är olika faktorer i det omgivande samhället som formar oss till individer, inte arv eller biologi. Därmed var Mill en utpräglad konstruktivist.

Han menade att samhället genom historien varit ett patriarkat. Men historien såg han som ett gradvis framskridande mot högre och högre grad av civilisation och framåtskridande.  På Mills tid kvarstod fortfarande ett par förtryck som han ansåg som allt mer anakronistiska: de svartas slaveri och kvinnoförtrycket.

Han jämförde slaveriet med kvinnoförtrycket och sökte visa att kvinnoförtrycket på en hel del punkter var värre, en slav förutsattes ju till exempel inte älska sin ägare. Detta var säkert Mills verkliga uppfattning, men också ett retoriskt grepp att anknyta till den samtida rörelsen för att avskaffa slaveriet. Att sätta kvinnoförtrycket i detta ljus var ett sätt att avsiktligt visa på det som en instutition som borde och kunde avskaffas, snarare än ett av biologin påbjudet naturtillstånd.

Mill vände sig i sin argumentation till andra män med inflytande: kvinnoförtrycket borde avskaffas inte minst för männens goda samvetes skull. Att hålla fast vid gamla barbariska seder gjorde männen till sämre människor.

Dessutom låg liberala grundtankar i botten. Varför skulle runt hälften av alla individer undandras den fria konkurrensen. Kvinnorna är ju ett oprövat kort menade Mill, vad de kan göra sämre, lika bra, eller bättre kan bara visa sig i fri konkurrens. Vi kan inte räkna med att kvinnor har en särskild natur, men om de ändå har det så bör vi därmed inte heller frukta att låta dem konkurrera. I så fall kommer de av alldeles fri vilja söka de uppgifter de passar för.

Dessutom trodde liberalen Mill mycket på fri debatt, där det var bra om udda och nya idéer fick komma upp till ytan. I den mån kvinnor har andra synvinklar än män så skulle det kunna bidra till och berika samhällsdebatten.

Även Key räknas som socialliberal. Hon stod något mer till vänster, räknades ibland till den socialdemokratiska traditionen och var inspirerad av anarkisten Krapotkin och dennes bok om inbördes hjälp i naturen. Å andra sidan var hon inte någon klassisk socialdemokrat, hon betonade individen och kritiserade socialisterna och de kristna för en kollektivism som hon starkt ogillade.

Hon var influerad av en klassisk liberal som Mill men lika mycket av den socialdarwinistiske liberalen Spencers biologism. Spencer hade på sin tid inspirerad av Darwin skaffat sig en hårdare syn på utslagning i samhällskonkurrensen än Mill. Han menade även att könsskillnaderna i det rådande samhället var nödvändiga och naturliga eftersom de hade utvecklats evolutionärt.

Kvinnor var mer mjuka, följsamma, känslomässigt uppmärksamma och undergivna och det berodde på att dessa egenskaper gynnats av det naturliga urvalet. Den stenålderskvinna som inte var bra på att avläsa och svara stödjande på stenåldersjägarens/mannens signaler hade riskerat att bli ihjälslagen.

Key var biologist och påverkad av Darwin. Å andra sidan var hon ingen socialdarwinist i Spencers anda, hon uppskattade som sagt Karpotkins resonemang om att urvalet i naturen lika mycket gynnas av inbördes hjälp och samspel som av konkurrens. Men hon accepterade Spencers uppfattning om en evolutionär skillnad som skapat en specifik manlig och kvinnlig natur.

I boken Missriktad kvinnokraft resonerade hon därför att kvinnor inte ska försöka vara lika män eller konkurrera med dem så att de förlorar det som hon uppfattade som en kvinnlig essens. Kvinnor bör enligt sin natur vara i första hand mödrar, makor och aktiva i sina hem menade Key, trots att hon samtidigt ville ha kvinnlig rösträtt och möjlighet för kvinnor att välja utbildning och yrke.

Men hon ville betona den förmenta kvinnonaturen som en positiv kraft i samhället som borde uppvärderas och inte tryckas ner och föraktas av ett manligt normsystem. Eftersom kvinnor av naturen är mjuka, kärleksfulla, har en godhet och moderlighet resonerade Key, så borde dessa egenskaper utvecklas och användas i alla sammanhang där kvinnor verkar. På så sätt skulle också samhället bli mjukare, kärleksfullare och godare. Key kallades också av sina anhängare för “samhällsmodern”, passande för det kvinnoideal hon ställde upp.

För att sammanfatta så är alltså den stora skillnaden mellan Mill och Key att Mill är konstruktivist och Key biologist. Eller med termer vi använder idag: Mill är likhetsfeminist och Key särartsfeminist.

Inte på något absolut sätt, Mill menade att det är möjligt att skillnader finns men det vet vi inte under patriarkala förhållanden, och dessa är inte relevanta under ett system när makten avgör snarare än individualiteten. Likaså var Key trots allt anhängare av en förändring där kvinnor fick större valfrihet i samhället, men ville varna dem för att glömma sin biologiska natur. Ändå är likarts- respektive särartsperspektivet uppenbart. Och längs dessa två linjer förs den feministiska debatten än idag.

Idéhistoriskt beror de olika uppfattningarna på att Mill var ett barn av upplysningsandan. I Lockes efterföljd såg han människan som ett oskrivet blad. Key var påverkad av hela 1800-talets vetenskapliga debatt, som ju när det gällde biologi och medicin betonade skillnad, evolution och identitet. Kön var för Key i första hand något biologiskt, och hon var starkt påverkad av Spencer här. Hon ville uppvärdera det hon uppfattade som ett naturgivet faktum.

Tips från Konfliktportalen: Nytt på portalen Röda Lund – kolla in!, och ännu mer nytt på portalen att kolla in: Solidarion, Svensson ser Ingen minskning av antalet gruvolyckor

Övriga tips: Feministbiblioteket tipsar om Witt-Brattström, Ebba: Åh alla kära systrar, 2010 om 70-talets socialistiska feminism i form av Grupp 8, kolla in hybridgrodan där Biologi möter konst på naturhistoriska, nytt på Yelah förlag: En svensk tiger – om Skanska, olja och förintelse i Amazonas

1800-TALETS IDÉVÄRLD 2: HEGELIANISMEN

19 Maj

Hegel lanserade i sina texter och föreläsningar idén om en världsande som framträder i historien. Hans texter är allt annat än lättlästa och man kan diskutera vad världsanden egentligen är. Är det Gud som framträder i historien, eller bara en sorts andlig princip?

Man kan få intrycket att det gudomliga egentligen är historien själv. Hegel lanserar en teori om historien som besjälad, en världshistoria som likt en individ utvecklas. Samtidigt är det historien om själva anden, som manifesterar sig genom olika tidsepoker.

Hegels filosofi beskriver hur världsanden manifesterar sig under olika epoker blir äldre och allt mer medveten om sig själv. När världsanden blir självmedveten sammanfattar den sig själv, kan därmed bli epok och är redo att övergå i nästa epok.

Trots sin svårbegriplighet skulle Hegel komma att bli oerhört inflytelserik under 1800-talet. Nyckeln till varför är den metod han introducerar genom sin filosofi, dialektiken. Som går ut på en dualistisk och dynamisk syn på historisk utveckling. En tes ställs mot en antites som genom sin syntes kan överbrygga motsättningen och bli något kvalitativt nytt, en språngbräda till ett nytt utvecklingssteg.

Av Hegels många efterföljare som kunde vara både vänster och höger, både konservativt kristna och radikala kristendomskritiker, framgår att det gick att tillämpa den dialektiska  metoden på många olika sätt och områden och med helt andra konsekvenser än de Hegel avsett att visa på.

Hegel verkade vid universitetet i Jena mellan år 1801 och 1807, denna lilla stad som var hjärtpunkten för den tyska romantiken. Därefter förflyttades han via ett par år i Heidelberg till Berlin, där han blev professor. I Berlin blev hans filosofi mycket omtalad och inflytelserik, och hans föreläsningar drog mycket folk.

Hegel hade en reformvänlig sida, han såg positivt på franska revolutionen, men framförallt på Napoleon som kommit att förkroppsliga en historisk ide genom sin lag och författning. Samtidigt uppfattade han den Preussiska stat han själv levde i som ett historiens högsta stadium, en syntes av yngre historiska perioder.

Ett tag fick Hegels lärljunge Gans ta över hans undervisning, då Hegel själv ansågs suspekt av myndigheterna. Gans radikala Hegeltolkning gjorde mycket för uppkomsten av den vänsterhegelianska strömningen, och det dröjde inte länge innan Hegel var återinstallerad som föreläsare istället.

Mycket snart efter Hegels död splittrades hans lärljungar i en högerfalang och en vänsterfalang. Högerhegelianerna var idealister. Vänsterhegelianerna däremot kännetecknades av att bli materialister. Här kan alltså Hegels teser lite ironiskt sägas enligt hans egen dialektik ha slagit över i sin motsats.

Med vänsterhegelianismen kom kristendomskritiken. Strauss hävdade i ”Jesu liv” att historierna om Jesus var myter. Mest känd är Feuerbach som med sina skrifter “Kristendomens väsen” och “Grundsatser till framtidens väsen” starkt påverkade den vänsterhegelianska tendensen.

Feuerbach satte människan i centrum och menade att det är det sinnligt upplevda som är det verkliga, inte någon ande/idé som verkar utanför det materiella. Han vände på de vedertagna begreppen genom att hävda att det är människan som skapat gud, inte gud som skapat människan. Gud är en önskedröm som kommit ur människolivets brister. Därför bör vi fokusera på människan och hennes behov, ju starkare människa ju mindre behov av gud.

Hegel influerade den kristna teologin i många nordeuropeiska länder, bland annat Danmark. Teologerna uppskattade att hegelianismen förenade tron med en logik. Dessa hegelianer betonade det harmoniska i Hegel, hur motsättningar överbryggas genom en syntes.

För den likaledes kristne Kierkegaard utgjorde detta en småskuren synpunkt, i hans bok “Antingen – Eller” betonade han istället språnget.  Att välja tron, att ta ställning. På så vis kan man se honom som oppositionell mot Hegel.

Men han var också mycket influerad av Hegelianismen, det märks på hur han använder den dialektiska metoden när han diskuterar ångesten. För Kierkegaard var ångest en existentiell nödvändighet som uppkom ur människans möjlighet till fritt val. Tesen frihet/möjlighet leder till antitesen skuld. Ångesten verkar som en brygga, en syntes. Ångesten innehåller båda elementen och  kan i bästa fall leda individen till språnget, till tron.

Kierkegaards tankar om ångest, frihet, val och existens kunde under 1900-talet fortsätta att inspirera filosofer som var helt ointresserade av det kristna innehållet. Till exempel kan existentialismen sägas vara en vidareutveckling av Kierkegaard.    Men där står individens val i fokus, och tron är bortsorterad.

Efter kristendomskritiken och förkastandet av av religonen, gudstron och idealismen  utvecklades ur vänsterhegelianismen den politiska väg som Marx och Engels tog. Marxismen kallade sin materialism för historisk: historiematerialism.

Den metafysiska sidan av materialismen var ointresseant för Marx, hans filosofi handlade om hur historien rör sig framåt och vilka krafter som ligger bakom dess rörelser. Det var för Marx uteslutande materiella krafter: produktionsförhållanden, klassantagonism och styrkeförhållanden mellan de olika klasserna som rörde historien framåt.

Här är kopplingen till Hegel tydligare än hos Feuerbach, eftersom både Hegelianismen och Marxismen är historiefilosofier som bygger på dialektiskt tänkande, hos Hegel idealistiskt och konservativt, hos Marx materialistiskt och kommunistiskt.

Engels var mer intresserad av naturvetenskap än Marx och skrev om naturen ur ett dialektiskt perspektiv. Precis som samhället har naturen enligt Engels utvecklats som ett resultat av dialektiska krafter. Naturen är  i den marxistiska världsbilden dynamisk, den ständiga rörelsen, utvecklingen och förändringen betonas.

Denna materialistiska tolkning av socialismen kom att historiskt vinna över de idealistiska socialistiska skolor som också var vanliga på 1800-talet. Marxismen har väl främst, och av naturliga skäl, under 1900-talet kommit att förknippas med Sovjetunionen och den debatt som fördes där, även om en mängd andra marxistiska skolor också florerat i dess skugga.

Tips från Konfliktportalen:Kaj Raving pekar på CUF:s idealarbetsplats – McDonalds, Kim Muller utfärdar en Varning för präster!, Kvinnopolitiskt forum efterlyser kvinnor som vill dokumentera sin arbetsvardag till What a way to make a living, Loke pratar Borgerligt  nyspråk – ett postmodernt verbiage

Övriga tips: Vertigomannen vittnar ”Jag är bokförläggare inte elektriker”, lite information om Anarkistiska bokmässan i Sverige, Fleet of Freedom demands safety while sailing to Gaza rapporterar The Palestine telegraph