IF THE KIDS ARE UNITED – TANKAR OM EGYPTEN OCH VÄRLDEN

Jag har skrivit förut om magi.

Förra året var mitt livs häftigaste eftersom det var året jag födde min dotter. Men någon tid att kommentera det som hände i den större omvärlden blev inte över.

Det kanske var lika skönt, för 2010 var ett så desillusionerande år, fullt av idel katastrofer. Fysiska katastrofer som jättebränderna i Ryssland, lerskred i Pakistan, jordbävning på Haiti, oljeutsläpp utanför USA:s kust, brustna dammar med giftslam i Ukraina, vulkanutbrott på Island, sommarhetta och vinterköld. I Stockholm upplevde vi till och med ett par små tromber.

Politiska katastrofer av skilda slag. Storpolitiska tragedier som Israels piratattack mot Ship to Gaza och nationella som att fascistpartier och radikalkonservativa hade politiska framgångar överallt i Europa. Sannfinnländarna röstades in i finska parlamentet och Sverigedemokraterna i det svenska.

Men ännu mer nedslående var att en knapp, men ändå majoritet, av de som röstade röstade kvar Alliansen vid makten. Trots att ingen kan ha missat att priset för deras politik betalas av sjuka som ibland till och med drivs att ta livet av sig, och av fattiga, och deras barn som tillåts födas och växa upp i fattigdom.

Sådant kan göra att den bäste tappar hoppet om mänskligheten, och inte är man den bäste precis.

Därför känns det underbart att 2011 är ett nytt år där jag, nu när jag äntligen har lite tid att kommentera här på bloggen igen, plötsligt åter har fått anledning att känna hopp om mänskligheten.

Ni anar väl alla vad jag syftar på. Revolutionerna i Tunisien och Egypten.

Så kan historien överrumpla oss och skrynkla ihop alla inkörda kartor. Och hela skillnaden är lite magi.

Magisk ritual nummer ett var mannen som brände ihjäl sig och med sin handling fick tillräckligt många tunisier att resa sig upp och säga att nog är nog, för att trigga igång den verkligt utlösande faktorn: diktatorns flykt.

När Tunisiens diktator schappade till Saudiarabien inträffade samma sak som i HC Andersens förträffliga saga: kejsaren visade sig naken. Alla såg att den våldsapparat som är staten inte behöver vara absolut, alla såg att det vilar en potentiell makt i ett folk som fått nog.

Redan vid årsskiftet kunde man ana denna rörelse i ett manifest från ungdomar i Gaza: Gaza youth breaks out. De vände sig där mot Israel och dess ockupation men lika mycket mot Fatah och Hamas.

Vi vill inte ha korrumperade politiker, ockupation och religiöst förtryck, nu får det vara nog! deklarerade ungdomarna. Vi vill ha frihet att leva våra liv.

Även i Tunisien och Egypten ställde sig ungdomen upp tidigt. Och deras agenda var progressiv. Den passade inte in i den agenda som USA och allierade har tvingat på världen sedan elfte september 2001. Det handlade inte om islamism eller bakåtsträvande. Tvärtom hävdar människor i arabvärlden sin rätt att få leva som andra, utan diktatur, tortyr och censur.

Detta har blivit en smula pinsamt för den förment liberala västvärlden som har tyckt om att prata patroniserande om arabvärlden och dess brist på demokrati. Det har varit så praktiskt. Klappa på huvudet och köra över för ”deras eget bästa”.

Det talas med väldigt små bokstäver om att både talibanerna och Hamas i högsta grad är produkter av USA. Talibanerna var den gerillagrupp som fick alla pengar när Sovjet invaderade Afghanistan. Då fick de agera frihetshjältar för att under tidigt 00-tal agera superskurkar. Men det var hela tiden exakt samma rörelse. Hamas erhöll på samma sätt i början pengar för att vara en motvikt till den socialistiska palestinska rörelsen.

Nu, i denna glipa av överraskning i historien, blir det så tydligt att det egentligen inte var demokratirörelser och demokrati i arabvärlden västerlandet önskade sig. Inte i praktiken.

Mubarak har varit USA:s man. Israel oroar sig så för det som händer i Egypten att de plötsligt låtit Mubarak placera ut militär på sinaihalvön.

Israel som i propagandasammanhang alltid påpekar att de är ”mellanösterns enda demokrati” står med byxorna nere när de inte kan tolerera att folket i grannländerna nu vill införa demokrati. Och det är klart, Israels försvar för sina folkrättsvidriga handlingar blir tunnare än rök i ett demokratiserat grannskap.

Diverse makters hyckleri framstår i klart ljus. USA:s så kallade ”demokratiseringsförsök” i Afghanistan och Irak framstår som det de verkligen är: nykolonialism med enorma kostnader i människoliv -när det blir så uppenbart att verklig förändring med nödvändighet kommer nerifrån.

Revolutionsrörelserna i arabvärlden stiger inte fram som antiimperialister, och absolut inte som islamister, men de stiger fram i historien med medvetande om sitt eget värde. De vill inte ha demokrati på pappret för att underlätta för IMF och nykoloniala liberaliseringsexperiment. De vill vara likvärdiga i praktiken.

Att arabvärlden lämnar medeltiden och börjar utvecklas på sina egna villkor lär ha satt skräck i mången potentat.

Och återigen ser man häxmästarna börja klä på kejsaren och sprida dimma där ljuset glimmade till. Vi måste frukta islam. Vi måste frukta brödraskapet.

Det faktum att kristna och muslimer stött varandra, att deltagarna själva sagt saker som ”det spelar ingen roll om du så är ateist, du har i alla fall dina förbannade rättigheter, de är oåterkalleliga” verkar inte värt så mycket.

Grupper som brödraskapet är en produkt av den egyptiska diktaturen och dess nyckfulla förtryck. När nu frihtetsrörelsen öppnar samhället skälver världen. För här i västvärlden är det makthavarna som talar om ”det öppna samhället” medan de med detta argument barrikaderar sig som maktelit, inför övervakning, angiveri, skräck och propagerar för okunskap.

I Sverige har vi en kulturminister som önskar att hon vore underhållningsminister. Det finns en illa dold önskan att reducera debatten och kulturen i vanliga människors liv till Postkodmiljonären. Det ska bli svårt att studera vidare om man kommer från fel klass, och till och med genuspedagogik på dagis utgör en allt för farlig träning i kritiskt tänkande för att kunna tolereras i längden.

En folklig demokratirörelse påminner oss för mycket om vad demokrati skulle kunna vara.

Det är så märkligt tyst när Mubarak låter utklädda poliser spöa folk, krypskyttar skjuta ihjäl människor från taken och armébilar och brandbilar kallblodigt kör ihjäl människor.

Mubaraks trick är så billiga. Att påstå att hans utklädda poliser bara är en annan grupp demonstranter, och att när den officiella polisen och militären stillatigande åser dessa angrepp så är det ”eftergifter”. Och att säga sig villig att förhandla med Muslimska Brödraskapet.

Visst är det smart. För det första kan brödraskapet kanske tänkas vara villiga till eftergifter om de släpps in till köttgrytorna. För det andra förstärker det omvärldens önskade illusion att detta på något sätt skulle vara en islamistisk konflikt, en konflikt som kan passa in i den ickeprogressiva värld som makthavarna i både öst- och väst med näbbar och klor vill hålla oss kvar i.

Men maktens retorik är en sak. Verkligheten är något annat. I dessa dagar ligger fortfarande möjligheterna öppna.

Möjligheten till en ny framtid för mellanöstern och nordafrika där folken blir aktiva agenter i historien. Och möjligheten för en ny gemenskap mellan verkligt demokratiska krafter i både väst och öst (en demokrati bortom den liberala dogmatiken) att samarbeta i solidaritet och respekt för varandra.

Så som det såg ut fram till elfte september när En annan värld var möjlig genom de samarbeten mot nyliberalismens ideologi och praktik som byggts upp mellan syd och nord via initiativ från Chiapas.

Det är så sällan dessa luckor i verkligheten öppnas, där vi tillåts kika bakom den målade kulissen och se att kejsaren är naken. Men så är det verkligen. Diktatorer kan ta till flykten, en till synes stark våldsmakt kan falla som ett korthus. Om vi vill det tillräckligt mycket, tillräckligt bestämt, och samtidigt.

Om vi å andra sidan låter luckan slutas, kompromisser göras med mindre progressiva element, så riskerar revolutionen att gå förlorad. Västvärlden säger sig frukta en utveckling i Egypten som den i Iran efter revolutionen. Men de kan mycket väl i praktiken försöka spela spelet så att det blir så.

Visa din solidaritet med de som kämpar i Tunisien, Egypten, Gaza, Västbanken, Jemen, Jordanien, Libyen, Syrien, Libanon och på så många andra ställen. De är inte det radikalt annorlunda, de är precis som vi, män och kvinnor, mödrar och fäder. Det de gör idag för att minska ofrihet, kolonialt beroende, hyckleri, korruption, arbetslöshet, fattigdom och våld i sina egna länder kan bara ha positiv inverkan på vår kamp mot hyckleri, skendemokrati, övervakning, fattigdom, arbetslöshet, korruption och våld.

Tips från Konfliktportalen: 1915 kommenterar Den sexuella nöden, 907 funderar kring Tunis, Kairo, London, Athen – Uppror och Konstituerande kraft, under rubriken Våldsamma konfrontationer i Kairo visar Anarkisterna en video från Mubaraks mobbangrepp mot demonstranterna, Mattias Petterson ifrågasätter diskrimineringslagstiftningen på Dagens Konflikt

Övriga tips: Det är dags att män väljer jämställdhet anser Feministiskt perspektiv, Arbetaren tar upp Ungersk dimridå, Litteraturen måste få ta plats