MEMENTO MORI – SKOGSKYRKOGÅRDEN

Jag har alltid tyckt om att vandra på kyrkogårdar. Jag tycker om den känsla som där brukar tysta min dödsskräck. På kyrkogården känner man den allomfattande slutgiltiga gemenskap vi en gång ska underkasta oss. Vi levande kommer och går. De döda blir ständigt fler och fler.

Igår hade jag förmånen att promenera på Sveriges vackraste och märkligaste kyrkogård, Skogskyrkogården i Stockholm, med min väninna Ingrid Engarås. Ingrid är nyutexaminerad begravningsentreprenör, så det kändes som en fantastisk förmån när hon delade med sig av alla sina kunskaper om denna kyrkogård och om begravningsseder. Här tänker jag ta promenaden igen i minnet och dela med mig av det jag upplevde. Jag hoppas att det ska inspirera till att besöka denna oerhört vackra plats.

Det första vi möts av vid ingången till Skogskyrkogården är den enorma muren. Den är 3,6 kilometer lång. Och lika hög som den är, är den också nedsänkt under marken. Hela detta enorma arbete utfördes av beredskapsarbetare under 30-talets ekonomiska kris. Det måste ha varit ett ofattbart stort och slitsamt arbete. I murväggen som leder in besökaren på kyrkogårdsområdet sitter ett vattenspel som rinner mellan pelare. Det var ursprungligen tänkt att genom det porlande vattenljudet ingjuta en stämning hos besökarna, men idag dränks förstås detta ljud av alla läten från biltrafiken på Sockenvägen intill.

Sen är vi då inne på själva kyrkogården, som byggdes på 20- och 30-talen. Den uppfördes utifrån vinnarförslaget i en arkitekttävling 1915. De två arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz var modernister vilket man kan se överallt i denna i detalj genomtänkta miljö, där natur och kultur möts.

Det första blicken möter här är dels ett jättelikt kors, dels en mycket vacker gräskulle med lövträd på toppen. Det jättelika granitkorset är resultatet av en anonym donation, och Ingrid berättar att förvaltarna av kyrkogården inte vill att det ska ses som en exklusivt kristen symbol, utan mer en existentiell symbol för kretsloppet av liv och död. Vi går förbi en minneslund där de dödas aska sprids för vinden och bort mot den vackra kullen som kallas Almhöjden eller Meditationshöjden. När vi ser den vackra kullen framför oss påpekar Ingrid att det knappast finns en liknande böljande jättegräsmatta i Stockholm som inte är golfbana. Vi börjar promenera uppför en lång trappa mot almarna på toppen, och när man gör det kan man tänka på att hela Skogskyrkogården är anlagd på en rullstensås. Längst vägar och stigar på vår promenad sitter snygga gatlampor i funkis, men som ändå mycket stiliserat härmar blommor. De vi ser här påskliljor, på andra ställen snödroppar.

Överallt omkring oss kan vi skåda ut över olika gravplatser, inbäddade i skog. Det finns rena skogsområden fulla av fåglar och ekorrar och områden där gravar växlar med lite glesare men mycket högresta och ståtliga tallar. Ingrid antar att det nog finns rådjursfamiljer som framlever hela sina liv härinne, och vi finner också senare spår i form av småträd där rådjuren mumsat på barken. Den fågel vi ser mest av är koltrastar, och Ingrid påpekar att fågeln i många kulturer ses som de dödas budbärare, eller symboliserar människoanden.

Efter Meditationslunden blir det riktigt häftigt. Då anträder vi den grusväg som fått namnet Sju brunnars stig. Ursprungsplanen var att anlägga sju brunnar här, men så många blev det inte. En av brunnarna ser vi i alla fall, och i den ligger en liten träbit och gungar. Det är ingen slump berättar Ingrid, kyrkogårdsarbetarna lägger i dem i brunnarna som en liten flotte åt småfågel som vill sitta där och dricka vatten. Längst Sju brunnars stig var arkitektens (Lewerentz) tanke att begravningsföljet ska komma gående de exakt 888 meterna. Stigen kantas av träd som successivt går från lätt och ljust till tungt och mörkt, likt den sörjandes egen väg genom sorgeprocessen. Därför börjar stigen med björkar för att sluta i mäktiga barrträd. I slutet av den tunnel den trädkantade stigen bildar ser man det mäktiga kapellet, Uppståndelsekapellet.

Detta är ritat av Sigurd Lewerentz som verkar ha varit en bestämd man. Han var mycket inspirerad av de samtida egyptiska gravfynden säger Ingrid, däremot inte särskilt intresserad av kristen formalia. Prästerna ville absolut ha altaret riktat mot öst där solen går upp, det är tradition att bygga kyrkor så. Lewerentz ville istället ha kapellet i samma riktning som stigen, men fick till slut ge sig för prästernas önskemål. Men kapellets pampiga ingång ger från stigen ett annat intryck av riktning än den faktiska. När man efter den långa stigen går in mellan pelarna mot den monumentala byggnadens port får man en fysisk känsla av litenhet. Ja, jag upplever en mental förändring när jag närmar mig porten. Personligen  upplever jag detta som den allra mäktigaste platsen på hela kyrkogården. Vi kan inte gå in i kapellet men det finns ett litet kikhål i dörren. Vi kikar in i en mäktig vit sal som ger en känsla av sagosal under havet. Stommen är i vit sten och det är mycket högt i tak. Lewerentz tänkte sig att de sörjande skulle gå ut med kistan genom en sidodörr efter begravningen. Anblicken av naturen där var betydligt mindre dramatisk än på Sju brunnars stig, en signal att det värsta nu var över.

Tydligen blev Lewerentz konflikt om altarets placering med prästerna en vändpunkt i det som tidigare varit ett samarbete mellan de två arkitekterna. Lewerentz sågs som egensinnig och besvärlig, Asplund tilläts att ta över mer och mer, och de övriga byggnaderna är ritade av honom. Nästa anhalt på vår promenad är vad som idag kallas Visitors Center, en märklig grön manbyggnad med gröna toppiga tak ritad av Asplund. Det var ursprungligen en omklädningsbyggnad för kyrkogårdsarbetarna, med en sida för de manliga och en sida för de kvinnliga jobbarna. Bara den manliga sidan var försedd med uppvärmning. Något som speglar den tidens samhälle och arbetsliv, kvinnor var inte betrodda att klara av de tyngre uppgifterna på vintern. De kom bara sommartid och ”pysslade lite med blommor”.

Idag är det förstås el och värme i hela byggnaden, som invändigt är klädd i ljust trä. Ena delen är ett fik och informationscenter. Där finns många roliga böcker, allt ifrån praktverk om de båda arkitekterna, till barnböcker som man kan läsa för de små när de börjar fundera på döden. Själv köpte jag en nyckelring i present till min sambo. Den är kopia av ett riktigt dörrlås i ett av kyrkogårdens kapell, i form av en dödskalle där man sticker in nyckeln i ena ögat. Andra delen har en utställning, som är gratis, som visar bilder och möbler från de olika kapellen. För de är vanligtvis inte öppna för allmänheten. Även om den intresserade naturligtvis kan boka guidad visning. Utställningen visar tydligt hur uttänkt allt på Skogskyrkogården är, ner i minsta detalj. Allt är arkitektritat, inte bara byggnader utan allt: lyktstolpar, vattenbad, stolar, parkbänkar, ljusstakar, taklampor. Och hela tiden med de sörjandes behov i första rummet. Vackrast tycker jag är Lewerentz mörka egyptiskt inspirerade möbler.

Efter en fika på Visitors Centeter  tar vi en avstickare djupare in på kyrkogården, in i gravkvarteren långt bort från alla kapell. Det finns lite olika avdelningar här. Minneslunden där aska sprids ut har vi ju redan passerat. Större delen av kyrkogården är traditionell för vår kristna begravningskultur, även om människor i dag kan ha alla möjliga uppfattningar med sig i graven. Men nu viker vi in på lite nyare kvarter för andra religioner, först ett muslimskt och sen ett judiskt. Jag har aldrig riktigt insett förut hur våra sätt att förhålla oss till döden skiljer sig åt kulturellt. Men jag är en gång för alla sån att jag fattar saker på riktigt först när jag upplever dem.

I det muslimska kvarteret står ogräs eller högt gräs även framför relativt färska gravar. Resultatet av en kulturkrock. Kyrkogårdsarbetarna rör inte området närmast graven av respekt för de anhöriga. Och muslimer, berättar Ingrid, går sällan tillbaka och pysslar med gravstenar. Oftast sätter man bara upp en enkel minnesplakett. Det behöver inte ens vara en sten, det kan vara en mycket ödmjuk liten trädbit bara, som markerar gravstället. Traditionellt har man inte alls gravstenar i muslimsk gravsed. Däremot är gravplatsen viktig, den döde får inte flyttas eller grävas upp. I väntan på uppståndelsen ska den döde ligga så att hon lätt kan resa sig ur graven. Helst bara i en svepning, om hon ligger i en kista ska locket inte spikas igen och gravstenen får inte sitta över kroppen. Man håller begravningen enkel. Uttrycken för sorg och smärta ska vara så milda och dämpade som möjligt. Dock varierar förstås uttrycken för sorg bland muslimer som bland annat folk. Så visst ser vi utsmyckade stenar där också, med blomplanteringar framför och till exempel uppslagna koransidor. En del har också gjort bruk av den senaste tekniken på gravstensfronten, med foton på den döde ingjutna i stenen. Ett bruk som framtida generationer av kyrkogårdsbesökare säkert ska lägga märke på som ett tecken på just vår tid.

Men här måste jag berätta något hemskt. För på många av stenarna har någon gått och hackat bort ansiktena på de dödas fotografier. Det ser otäckt ut. Den första tanken är att det kanske är ett rasistiskt attentat. Men det kan också vara religiösa fanatiker, som retat sig på att alla inte följer förbudet att avbilda människor. Oavsett vilken sorts fanatiker som gått in på detta sätt tycker jag det är hemskt, nästan ännu värre om det är religiös fanatism. För den vidriga moralismen, med självpåtagna moralväktare som går in och petar i andras privatliv, till och med när det rör sig om privat uttryck för sorg, gör mig rasande. Det får mig att tänka på en mycket svårt MS-sjuk kvinna jag träffade i vården en gång. Hon berättade att hennes präst hade sagt till henne att MS:en berodde på ”hennes synder”. Uppenbarligen måste han ha sett sig själv som en mycket bättre människa eftersom han inte hade någon svår sjukdom.

Efter de mycket anspråkslösa gravarna i det muslimska kvarteret är kontrasten stor i det judiska. Stenarna är utan undantag stora och i massiv sten. Det, berättar Ingrid, beror på att judarnas gravar sätts upp för att kunna stå kvar i alla tider. Man har inte samma myter som kristna och muslimer om paradis och uppståndelse. Gravarna är ganska lika varandra i utförande, och alla judar begravs i en likadan enkel kista, för att markera likheten i döden. Då när fattigdom och rikedom har upphört att betyda någonting. Däremot kan man se hur många besök de döda fått vid sina gravar. För här är seden att man lägger en liten sten uppe på gravstenen vid varje besök. Därför ligger det fullt av små stenar, och på ett ställe röda glashjärtan, uppe på alla gravar. En sed som spridit sig till de omgivande kristna och muslimska kvarteren där folk också börjat lägga dit stenar. Tyvärr inte alltid så lyckat. För de judiska gravstenarna utformas för att vara så plana upptill att man ska kunna lägga stenar där. Från andra gravar kanar de ibland ner i gräset, och blir farliga projektiler om de hamnar under en gräsklippare. Det judiska kvarteret är för övrigt en helt egen del av kyrkogården, eftersom det ägs och förvaltas av judiska församlingen. Här har man byggt ett eget begravningskapell i stramt rött tegel och det finns planer på att ytterligare bygga ut.

Dessa olika religiösa kvarter bland de döda väcker förstås många frågor om hur samhället ser ut och förändras. I dagens svenska samhälle är kristendomen, som tur är anser jag, inte längre överideologi. Folk kan ha alla möjliga religioner, och somliga av oss är inte religiösa överhuvud taget. Också de enskilda människorna bildar familj utan att ta hänsyn till religionsgränserna. Var lägger man en familjegrav i en familj där folk är både judar, kristna och muslimer? Den moderna tiden har kommit ikapp oss och det planeras för en ny begravningsplats på Järvafältet som ska vara neutral till de dödas tro, ett begravningsfällt för alla. Förhoppningsvis blir det en begravningsplats dit rimligt toleranta människor söker sig, så kan ju fanatikerna hålla sig på sina egna begravningskanter och ge fan i att vandalisera för andra sörjande. Andra skillnader som kvarstår också i de dödas kvarter är förstås klasskillnaderna. På till exempel Solna kyrkogård, berättar Ingrid, ser man att en del döda som begravdes förr var välbärgade. Där är gravarna inte alls lika blygsamma som på Skogskyrkogården, utan man kan hitta jättestenar som snarare är fyrkantiga monument komplett med skulpturer och allt. Det ser lite märkligt ut idag när de inramas av Solnas höghus, medan Skogskyrkogårdens innevånare skyddas av att kyrkogården världsarvsklassats. Inga höga hus får skymma sikten här, en bit inne på kyrkogården hörs trafiken inte ens, bara trädens sus och fåglarnas olika affärer.

Det sista specialkvarteret vi besöker är inte religiöst. Det är barnens kvarter. Här ligger allt från barn som dött strax före eller efter förlossningen till tonåringar. Överallt på kyrkogården har vi sett hur folk finner tröst i att pynta gravarna, och ibland hittat en lekfull ådra i smärtan, och satt dit små tomtar, fjärilar och annat. Men ingenstans är förstås gravarna så pyntade som här. Grav efter grav täckt av små nallar, leksaksbilar och ballonger. Det kan ha varit barnens favoritleksaker, men Ingrid säger att det också är många som vill fortsätta uppvakta sina döda barn med presenter då och då. Just här i barnkvarteret kan jag inte värja mig från existentiella tankar. Döden är inte rättvis, den är bara ett faktum. Hur vi än försöker planera eller värja oss så kommer den. Oftast varken välkommen eller väntad. Även när den är väntad oftast en chock för den som överlever. Vi vet inte när vi ska dö. Vi vet inte när de vi älskar ska dö. De kan dö när vi minst anar det. Vi kan få hjärtslag och dö mitt i en mening. Det stämmer till eftertanke. Att ta vara på våra liv och dem vi älskar medan vi har dem.  Förr talades om Konsten att Dö, Ars Moriendi, och på många sätt är det väl samma sak som konsten att leva. Att vara rak och ärlig mot sig själv och andra, våga vara allt man kan vara, våga visa och ta emot kärlek. För konsten att kunna dö är konsten att veta att man levat medan man kunde det. Därav devisen här ovan: Memento Mori, Kom ihåg Döden.

I barnkvarteret sitter två fågelungar, som ser ut att egentligen vara för små för att ha lämnat nästet, och stirrar på oss från toppen av varsin liten barngrav. En koltrast sitter på en vuxengrav och när vi går förbi viftar den våldsamt med vingarna. Nu lämnar vi gravkvarteren med deras existentiella frågor och vandrar bort mot de kvarvarande fyra kapellen, för att kolla på Gunnar Asplunds arkitektur.

Skogskapellet ligger lite för sig självt och ger ett mycket nordiskt intryck med sitt stora toppiga svarta spåntak, trots att det bärs upp av åtta pelare. Egentligen skulle en gyllene dödsängel ha suttit över ingången också, men den har tagits bort för den stjäls hela tiden, till och med kopiorna stjäls. Vill man se hur den ser ut får man gå på utställningen i Visitors Center. Vi kan inte kika in i detta, eller något av de följande kapellen, för de är fullbokade med begravningar hela dagen. Hanteringen här känns närmast industriell, fast den fina arkitekturen gör ett gott jobb med att dölja det. Intill skogskapellet finns en liten rundel med urnlock, även om ingen ännu begravts i dem. De har jättefina små kopparknoppar med lejonhuvuden i alla fyra hörn, lejonhuvuden är en symbol som återkommer genom hela anläggningen. Men nästan inga knoppar har fått vara kvar, de flesta har ryckts loss, och man kan väl förmoda att de säljs till den oseriösa kopparbranschen där de helt enkelt smälts ner till råvara mot kontanta medel.

Så sluts cirkeln och vi kommer upp på baksidan av det stora byggnadskomplex som ligger närmast huvudentrén. Det är Asplunds tre sammanlänkade kapell: Trons kapell, Hoppets kapell och Heliga korsets kapell. Under dessa ligger ett krematorium, Skogskrematoriet. Det är dock inte dimensionerat för nutida behov, utan ett nytt ska byggas bakom det nuvarande. Hela begravningskomplexet är i vacker ljus funkis, och kapellen är sammanbundna med hjälp av små idylliska innergårdar som passar bra för till exempel begravningskaffe. Det största kapellet har en jättelik och massiv glasvägg och rymmer 300 besökare. När begravningsakten är över och gästerna ska gå ut hissas sonika hela glasväggen ner. Tanken är att då ska ljuset strömma in, och anblicken av naturen i form av den sköna Almhöjden ska verka tröstande och försonande på den sörjande. I anslutning till de tre kapellen finns också ett system av vackra vitkalkade murar med tegeltak till för urnlådor och med minnesplaketter utanpå. Även under gräsmattan ligger gravar, men alla har plaketter istället för stenar. I denna mur ligger arkitekten själv begravd.

Därmed lämnar vi då Skogskyrkogården. Det tog flera timmar att gå här. Men det är väl spenderad tid. Oavsett om du tycker om naturen, vill kontemplera över liv och död eller uppskattar ett fantastiskt genomfört modernistiskt arkitektoniskt projekt så är Skogskyrkogården mödan värd. Det är också fantastiskt att tänka på modernismen och de resurser man på den tiden var redo att sätta in på en värdig plats för sörjande och döda. Människor som inte är värda ett halvt ägg i dag, då de är ”tärande” inte ”närande”.

Nu vill jag avsluta med lite fina visor om döden. Den döde av Vysotskij. Märk hur vår skugga av Bellman. Ett alternativ för den obstinate: Jag ska aldrig dö med Doktor Zeke.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna kommenterar nationaldagen och nationalism i Har ni fest, eller?, Andrea Doria kommenterar boken God dag kampsyster! i inlägget Nyhet: Nazistkvinnor har också en egen vilja, Baskien Information protesterar mot  kriminaliseringen av en anti-repressiv webbsida, Björnbrum kommenterar pseudohistorieskrivning hos Mohamed Omar och hans likar i Ett historiskt paralelluniversum?, Cappucccinoscialisten uppdaterar oss om konflikten på Lagena, Fragment diskuterar individens ansvar via läsning av Ann Heberleins två senaste böcker, Kim Muller publicerar Reclaim Västra hamnens pressmeddelande och kommenterar i Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack, Kvinnopolitiskt forum tar upp viktiga frågor om kvinnors arbetssituation på och utanför arbetsmarknaden och konsekvenserna för vår hälsa i artiklarna Kvinnors osynliggjorda arbetsskador och ”Arbetsskador minskat med 40%”?, också Loke tar upp historieforskning kontra historierevisionism i Forskningen om Förintelsen och dess vedersakare.