THE SPIRIT OF 01

13 Jun

Just nu är det exakt åtta år sedan Gbg-01, kallat omväxlande Göteborgskravallerna och Göteborgshändelserna, beroende på var man lägger fokus. Det var så enormt mycket människor där de där dagarna. Som gjorde så olika saker. Och upplevde det hela så olika. Jag har beskrivit mina upplevelser av Göteborgshändelserna i min bok Deltagänget. Den kommer för övrigt att gå som sommarserie i Göteborgs Fria Tidning i sommar om någon är nyfiken, men tyvärr glömde jag bort om det var nu i helgen 12e-13e eller motsvarande dagar i juli den serien skulle starta? Men jag tror inte att man kan skildra en så stor händelse annat än högst subjektivt, den är mer komplex än den enskilde som befinner sig i den. Å andra sidan är det nog ändå bättre med röster från de som faktiskt var där, än att skriva utifrån efterhandskonstruktioner. Eller alla tyckare under och efter den helgen som kom med vilda teorier utan att överhuvudtaget ha satt sin fot i Göteborg.

När min bok precis kommit ut fick jag gå på en stor mängd intervjuer, och en av de vanligaste frågor jag fick var faktiskt denna: men varför skrev du så lite om Göteborgskravallerna? Jag svarade att de inte var huvudsaken i just min historia, jag såg dem som en logisk konsekvens av en utveckling som pågått under 10 år. Det var denna utveckling jag ville skildra, och för just min huvudperson fanns många andra ögonblick som var betydligt mer avgörande. Detta svar tycktes faktiskt provocera både en och annan av journalisterna. Göteborgshändelserna var ju Det Viktiga. De var ett Nationellt Trauma som Formade Oss. Och jag förstår tankarna och känslorna bakom en sådan uppfattning, men vill ändå stilla invända mot den.

Framförallt för att jag inte kan se ett sånt där nationellt Oss. Jag ser ingen Folkgemenskap eller enig opinion. Men den är nog en nödvändig myt för många journalisters självförståelse! I mina ögon är samhället inte ett, det finns många olika samhällen på samma geografiska yta, och därför många olika opinioner och processer. Där media såg ett nationellt trauma, som kanske snarare var ett trauma för dem själva, så jag ett oundvikligt uttryck för en lång utveckling. Det är inte samma sak som att det inte var en kedja av händelser under de där dagarna som var mycket omvälvande för enskilda inblandade, och även för de grupperingar och politiska miljöer som var inblandade.

Själv var jag med och organiserade solidaritetsarbetet de där dagarna. Jag var då inte längre lika aktiv politiskt som några år tidigare. Men jag såg vad som skulle komma med 10 års erfarenhet av likande saker, om än i betydligt mindre skala. Så jag tyckte att när nu ändå alla dessa människor från hela världen skulle komma till vår stad, och jag anade vilken dynamik det skulle leda till, vore det oansvarigt att inte försöka få igång ett solidaritetsarbete, så att de hade någon sorts skyddsnät när det brakade loss.

Det var spännande och lärorikt. Vi hade en liten grupp som sysslade med att se till så att anhöriga fick information om gripna vänner och familjemedlemmar, att folk fick advokathjälp och lite kaffe och information när de släpptes. En annan grupp med folk som till vardags var vårdarbetare och sjuksystrar höll i ett akutteam för att bistå skadade på plats och ge medicinsk information. Det var en fascinerande upplevelse hur arbetet rätt snart organiserade sig självt. Efter att från början ha varit en handfull närmast sörjande, formligen strömmade de frivilliga snart till när de såg behoven i praktiken. Hela Eu-toppmötet var som ett storskaligt experiment i ledarlös självorganisering under dramatiska omständigheter, och ärligt talat blev jag imponerad av hur bra det hela trots allt fungerade.

En annan sak jag gjorde inför Eu-toppmötet var att hålla föredrag om repression, med utgångspunkt i de erfarenheter jag och andra gjort i AFA, SUF och andra vänsterradikala sammanhang. Jag minns att jag då tog upp risken för husrannsakningar och att det inte finns några formella hinder för polisen att göra sådana även i offentliga lokaler. Jag tillhörde dem som såg med stor skepsis på att man lät sig inkvarteras av kommunen. Det låg en sån uppenbar fälla i det. ”Men vart menar du att folk ska bo då, det är inte som att vi har möjlighet att finna inkvartering till 30-40 000 människor?” var svaret. Och det var svårt att säga emot.

Jag upplevde alltså mötet mest lite från sidan. Med undantag av reclaimfesten på Vasaplatsen som jag gick på, och där jag hörde den förödande skottlossningen. Fast jag var längre ner i parken så jag hörde bara, såg inte. Dock hörde jag en skottsalva med ett flertal skott, det var bara ren tur att inte fler än tre blev skjutna. Ja, det var tre som träffades av skotten, inte en som det oftast hävdas. Jag var också på den stora fredliga jättedemon som var finalen för mötet.

På Avenyn var inte jag, och tycker därför att jag har svårt att säga något om det som jag bara hört andrahandsuppgifter om. Ändå ska jag försöka. Det har tvistats om både kravallernas syfte och orsak. Var de orsakade av polisprovokationer eller av en medvetet planerad attack från demonstranternas sida?

Jag tar risken att bli kallad vag och feg när jag avvisar sådana kategoriska förklaringar. För det handlar i såna här stora skeenden alltid om en dynamik. Polisen var tveklöst ute för att provocera. Den kollektiva husarresten på skolan var i sig en provokation. Och själv blev jag vittne till flera uppenbara provokationer under de två tillfällen jag var på plats. Som när polisen medvetet släppte in ett gäng nazianstrukna fotbollshuliganer på reclaimfesten, för att få igång ett bråk som kunde motivera att polisen sedan gick till attack. Eller när vi passerade polisstationen på Järntorget i den stora demon och en civilklädd polisman ropade till svarta blocket: ”han har dött nu! han är död den där killen!”. (Civilaren syftade alltså på den göteborgskille som blivit skjuten i magen med ett skarpladdat vapen dagen innan, och vid tillfället låg i koma. När detta hände var det långt ifrån säkert att han skulle komma att vakna upp igen.)

Något komisk blev denna provokationstaktik vid ”demonstrationen mot polisvåld” som uppstod ”spontant” på Järntorget. Där polisen uppenbarligen hade fått order att stå och pressa på folkmassan för att provocera. Nu gick inte jag på den demon, för i likhet med alla andra autonoma följde jag min instinkt och hörde mig för om någon jag litade på visste vilka som stod bakom arrangemanget. Men ingen visste något. Därför var alla som kom till Järntorget oerfarna och fredliga demonstranter som inte hade en tanke på annat än att backa lite till när snuten stod och tryckte ihop dem. Till slut tyckte befälet på plats att hela insatsen blev så pinsamt omotiverad att han gjorde myteri och helt sonika gick därifrån.

Men var inte kravallerna planerade då? Svaret är nej. Och läser man min bok ska man se att det visst har funnits kravaller, eller kravall-liknande händelser, som varit planerade i förväg. Vi var inte alls såna kaoter som vi ofta framställdes som, utan hade medvetna och genomtänkta syften med det mesta vi gjorde. Men kravallerna på Avenyn var i en skala som är omöjlig att planera för. Det fanns ingen plan. Däremot fanns självklart en kollektiv tanke hos folkmassan, att försöka ta sig ner till området där makthavarna satt och smörjde kråset. För att visa dem vad man tyckte om de senaste 10-årens massarbetslöshet, växande kontroll- och övervakningssamhälle, konkurrens mellan fattiga länder om vem som kunde sälja sin arbetskraft billigast osv. Helt enkelt om den utveckling som lite förenklat sammanfattas under rubriken Nyliberalismen. Dessutom fanns i den folkmassan människor från hela världen, inte minst från vår egen kontinent, som under många år skaffat sig erfarenhet av hur man agerar när polisen attackerar. Därför var dynamiken för en konfrontation där från början, och skeendet var spontant men för den skull inte kaotiskt utan tvärt om metodiskt.

Det var märkligt att höra alla konstiga spekulationer om svarta blockets ”strategi” som upphöjdes till sanning i media då. Framförallt den om att detta skulle vara ett sätt att ”få makten att visa sitt repressiva ansikte”, en strategi som tillskrivits maoister respektive RAF tidigare (och jag har inte kunskap nog om någondera av dessa rörelser för att uttala mig om ifall det ligger något i det för deras del). Det är väl annars snarare en känd fasciststrategi, att skapa oreda för att ”tvinga” staten att agera repressivt och påskynda framväxandet av en polisstat eller en statskupp?

Demonstranterna under Eu-toppmötet drevs knappast av någon lust att framkalla repression mot sig själva. De drevs snarare av en känsla. Nu var makthavarna där. Bara några steg bort. De som var ansvariga för nedskärningarna, nyfattigdomen, allt som drabbat oss. Nu var de där och folk ville helt enkelt uttrycka sitt hat mot den utveckling de stod för. Och det kan jag säga gällde alla demonstranter oavsett val av fredlig eller mer våldsam taktik. Media körde hårt på att försöka splittra folk genom att dela upp dem i helt olika ”sorters” demonstranter. Vissa var våldsamma, beräknande och onda, andra fredliga, oskyldiga och goda. Nu funkade den kategoriseringen inte alltid lika bra ute i verkligheten, där det knappast hjälpte mot polisvåld eller polisprovokationer att vara fredlig. Snarast fick ju de som var uttalade pacifister mest stryk i polisens jakt efter lätta offer.

Andan hos demonstranterna i hade mycket lite gemensamt med maoister eller stadsgerillor. Dessto mer med till exempel det folkliga upproret i Argentina samma höst, när hundratusentals Argentinare tog till gatorna sjungande ett enda slagord. ”Vi vill inte ha er, inte en enda av er” adresserat till politiker och kapitalister. Det fanns en anda den sommaren, en upprorsstämning i hela världen, som känns helt osannolik när man tänker tillbaka på den såhär bara åtta år senare.

Upplevelserna de dagarna var starka och präglade alla. Jag känner ingen som inte fick någon typ av paranoia strax efter Eu-toppmötet. Även om man arbetat med till exempel solidaritet, sjukvård, matlagning eller något annat fick man flashbacks och lättare psykossymtom. Det har jag också beskrivit i min bok, där huvudpersonen hör en helikopter som inte finns.

Strax efter Eu-toppmötet fanns också en ganska stark stämning i Göteborgs ungdomsmiljöer. Till skillnad från den officiella versionen var många unga göteborgare med i händelserna, inte minst på Vasaplatsen, inte bara vänsterpolitiskt folk utan mycket förortsungdomar. Många subkulturer fanns representerade på festen. Jag såg till och med raveare där, uppstyrda i sina finaste fluorescerande danskläder. Så den hösten satte kravallerna många undergroundkulturella spår, och poliser och socialarbetare arbetade dubbla skift med att ”tala ungdomen till rätta”. I kollektivhuset där jag bodde hade aldrig tidigare politik talats så öppet. I tysthet hade det alltid funnits en åsiktsklyfta mellan de yngre och äldre i huset, men efter Göteborgshändelserna blev sammanhållningen stark mellan de yngre som alla varit med och upplevt dem på ett sätt eller annat.

Media slog så hårt som möjligt mot den rörelse som de tidigare förringat, bortförklarat eller sett som isolerad och ofarlig. Eu-toppmötet skrämde många och en del hat följde i spåren av det. Ett hat man nog får se som både väntat, och rimligt utifrån vem som känner det. För toppmöteshändelserna visade att vänstern i Sverige inte bara var de där oförargliga drömmarna i plyschbyxor som vill ha det lite gulligare i samhället. Utan att under 90-talets vänstervåg fanns en verklig vrede, ett missnöje med klassamhället och utvecklingen som gjorde att vissa ungdomar helt ville bryta med det rådande samhället och kasta makthavarna över bord. Sånt skrämmer. Glasrutor gick då och då under nittiotalet, men den samlade vilja och styrka som visade sig på Göteborgs gator de dagarna sågs varken förr eller senare.

Redan innan Eu-toppmötesprotesterna fanns förstås en kritik mot den kampanjepolitik de representerade. Många ansåg att det var hög tid för den autonoma vänstern att lämna aktivismen, och brandkårspolitiken med olika militanta svar på fascisters och makthavares olika förehavanden. För att istället skaffa en social bas och engagera sig i den sociala verkligheten runt omkring sig. Även dessa kritiker kom förstås ändå till Eu-toppmötet i de flesta fall. Det var en händelse av en sådan dignitet och omfattning, den kändes oundviklig. Men det blev också en höjdpunkt, och en slutpunkt, för den sortens politik som 90-talets vänsterungdomsgeneration uppfunnit och utvecklat. Så långt kunde vi ta gatukampen, så långt kunde vi nå. Utan att något i grunden förändrats.

Många debatter som kom ur erfarenheterna av Gbg-01 ledde till en nyorientering under 00-talet. Jag tänker till exempel på den fackliga reorganiseringen inom SAC. Kritiken mot ”det politiska” som skilt från den vardagliga kampen, och åsikten att SAC ägnade sig åt plakatpolitik istället för facklig kamp hade en hel del med kritiken mot Eu-topphändelserna att göra. Liksom tillströmningen av yngre människor från aktivistmiljön som nu ville agera mer vuxet och göra skillnad i vardagen istället för att stå med plakat eller svinga gatsten.

En annan organisation som man nog får se som ett resultat av toppmöteshändelserna är RF (Revolutionära Fronten). Idag kanske deras medlemskår och inriktning inte verkar ha så mycket med -01 att göra. Men de föddes ur den radikalisering av unga människor som toppmöteshändelserna resulterade i, inte minst för dem som fick och satt på längre fängelsestraff (när jag skriver längre här menar jag i förhållande till vad som är normalt i dessa sammanhang). Och på samma gång ur debatten om hur politik ska föras. RF representerade en ny tid, med en strävan bort från aktivismen och in i vardagen. I vilken mån de lyckats med detta kan diskuteras, men det ska jag inte göra här, för det känns inte som min sak. Jag vill bara visa på olika sätt som toppmöteshändelserna även satte mer långsiktiga spår.

Sammanfattningsvis var Göteborgshändelserna på många sätt det kommunistiska spöket som helt plötsligt materialiserade sig mitt i Göteborg, och hon spred en hel del skräck omkring sig. En skräck som än idag har sina anhängare, som nästan rituellt upprepar vid varje tillfälle de kan hur de hade önskat att polisen hade varit hårdare, skjutit ihjäl folk och så vidare. Det är naturligtvis hemska uttalanden som om man tog dem på allvar skulle leda till ett öppet fascistiskt samhälle, men man måste se det som det är: rädda människor som står och håller upp kors och vitlök mot ett spöke.

Just nu springer polisen runt och försöker ragga råttor (förlåt: informatörer) inför årets Eu-toppmöte. Men personligen tror jag att de har nojat upp sig i onödan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att tro att det skulle kunna bli något som ens liknar 2001 års händelser. Det är heller inte att vänta. Tiderna förändras och med dem människorna och deras sätt att handla. Det kan argumenteras för att den autonoma vänstern hade en styrka och slagkraft under 90-talet, som vi inte sett under 00-talet. Men det tror jag är fel. Snarare har man under 00-talet riktat in sig på andra arenor än gatan och det offentliga rummet. Den klasskamp som dagligen pågår är för det mesta osynlig och ointressant för till exempel media. Men det betyder på inget sätt att den är oviktig, tvärt om.

Och när vi nu har gått varvet runt och det åter är kris, börjar den autonoma vänstern åter att synas på gatorna och i det offentliga rummet. Men då är det värt att notera att målen för det är andra och förankringen är större än den som fanns när jag var ung. Om målen på 90-talet var fascister och ”dumma företag” är de idag den obefintliga bostadspolitiken, de orimliga avgifterna i kollektivtrafiken, de politiska angreppen på arbetsrätten och andra konkreta frågor. Därför får nog inte Eu-toppmötet 09 samma prioritering som de sociala frågorna som finns här och nu: till exempel kampen för billigt boende åt alla.

Ikväll har väl de flesta hört att det kommer att bli ett reclaim i Västra Hamnen i Malmö. Det har verkligen surrats om i media. Det är en ganska intressant händelse såhär på kvällen innan årsdagen av Göteborgskravallerna. För reclaimet anordnas uppenbarligen av den nya generation aktivister som varit i farten med husockupationer på senare år, inte minst i Skåne. De har hittills visat sig vilja driva sin sak helt pacifistiskt, och tog emot en del stryk under till exempel Ockupationsfestivalen utan att slå tillbaka. Därför kan den enorma rädslan för våld och skadegörelse ikväll synas lite förvånande. Ett medborgargarde har till exempel lanserats, med premiär i kväll, och polisen har nojat upp sig så till den grad att de drog pistol mot en lekande trettonåring som de fann i området.

Visst går det att tänka sig att ungdomarna kan ha radikaliserats av polisens övervåld i Lund. Men framförallt är det väl insikter om klassamhällets natur som skapar denna skräck. De som bor i Västra Hamnen vet att deras område är välbärgat, och i såna områden ligger skräcken för de farliga klasserna och för revolt och upplopp latent. Gärna i Rosengård men inte hos oss. Då är de plötsligt mycket medvetna om att samhället inte är ett, och att de exkluderade kan ha anledning till vrede.

Det är svårt att inte se spöket där igen, samma spöke som materialiserades under Göteborgshändelserna. Och återigen kommer vampyrjägarna ut med sina litanior om att polisen borde skjuta folk och friheten få ett slut. Nu skulle jag ha kunnat komma en lika konspiratorisk teori som media hade om oss under toppmötesdagarna. Och anta att det är en medveten strategi från media, polis och gardister för att framkalla våld från gatufestdeltagarna, så att staten ska få tillfälle att förstärka sin repressivitet. Men se jag tror faktiskt inte det. Jag tror bara att det är dumhet, kanske inte från polisens sida, men helt klart från gardisternas. Det är inte första gången rädsla leder till en irrationalitet som får det fruktade att bli verklighet. Rädsla har alltid varit en urursel utgångspunkt för handling. Och om man inte kan hjälpa att man är rädd så kommer här ett tips i all välmening: visa det för all del inte! Det märks. Och därmed har du redan börjat förlora.

För den som vill avsluta med lite musik bifogar jag här Four dead in Ohio, med Crosby, Stills, Nash and Young. En låt som visar hur historien upprepar sig. Och kanske lite passande med tanke på Neil Youngs besök på Where the action is.

Tips från Konfliktportalen: Också Andrea Doria tar upp polisens säpos informatörsstrategi och medborgargardet i Västra hamnen, Björnbrum tar upp ett märkligt uttalande av Carl Bildt i ”Spännande pluralism i Iran”, Cappuccinosocialisten föreslår Demokratisering, Samira Ariadad skriver på Dagens Konflikt om Lagenakonflikten under rubriken Att vinna en stark arbetarrörelse åter, Kim Muller berättar att Rikspolisstyrelsen kommenterar mitt inlägg om Reclaimet, Redundans tipsar om Krigsmaskiner och insändare, Totalavlöning skriver om det sociala arvet i Minnen som inte sviker och Vardagspussel berättar om den dagliga kampen på arbetsplatsen i Chefer förstår ingenting.

10 svar to “THE SPIRIT OF 01”

  1. Nicklas Eriksson juni 13, 2009 den 6:47 e m #

    Mycket bra, Salka.

    • salkavalka juni 13, 2009 den 6:48 e m #

      Tack!

  2. Anki juni 13, 2009 den 9:06 e m #

    Brings back the memories
    Bra skrivet!

  3. Mattis juni 13, 2009 den 10:27 e m #

    Precis som jag minns det! Ffa det där med hur vi organiserade oss snabbt vid behov, och hur vi höll ihop, trots så olika bakgrund och åsikter.

  4. Bryt juni 13, 2009 den 11:53 e m #

    Fast å andra sidan gick man ut och försvarade sina hus på Herrgården också, i vintras. De som bodde i MKBs hus, vill säga. Jag förstår att folk oroar sig för sina hem, efter allt tryck om ESF.

  5. Tuss juni 14, 2009 den 12:29 f m #

    När jag läser om göteborgshändelserna tänker jag på en replik i Fear and Loathing in Las Vegas (filmen alltså, jag har inte läst boken), där berättarrösten beskriver hippierörelsen som en våg som verkade ostoppbar när den var på väg framåt, men att den plötsligt vände och rullade tillbaka igen. DN hade någon text på temat ”typiskt nollnolltal”, där de skrev om det, eller egentligen om Bush, och fick till någon spetsfundighet om att vänstern i princip dog ut när hn visade sig i Göteborg -01.

  6. Tuss juni 14, 2009 den 12:29 f m #

    Visstja, man skulle inte använda cite-taggarna, ja…

  7. niklas juni 14, 2009 den 2:16 e m #

    Förbannat bra text faktiskt!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Lugnt i Västra Hamnen | Svensson - juni 14, 2009

    […] och vad är lögn?, Anders_S skriver Så här kan också en Reclaim gå till, salkavalka skriver THE SPIRIT OF 01 Incoming Links (via Tecnorati):Nothing […]

  2. Kim Müller - juni 14, 2009

    […] Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Lugnt i Västra Hamnen, Jinge skriver Teheran, vad är sant och vad är lögn?, salkavalka skriver THE SPIRIT OF 01 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: