Med vintern som mysig bakgrund har tvätthögen växt i korgen, och högarna av papper, böcker och skivor växt på skrivbordet, medan jag försjunkit i läsningen av medeltida, och därmed kristet färgad, litteratur. Här presenteras nu godbitarna:
Augustinus, Bekännelser
”För vem berättar jag detta? Icke för dig, min Gud. Men inför dig berättar jag det för människorna, mitt släkte, för den lilla del därav, som kan komma att läsa min bok. Och varför? För att vi, jag och läsaren, må betänka den avgrund, ur vilken vi böra ropa till dig.”
Med kyrkofadern Augustinus kan medeltiden sägas avlösa antiken. I sin bok Bekännelser talar Augustinus till gud, och tar sig själv som exempel. Boken är berättelsen om hans väg till omvändelse och om hans kristna tro. Augustinus far var hedning och hans mor, Monika, var kristen och spelar en stor roll i boken hon också. Augustinus sägs ibland ha skrivit den första självutlämnande bekännelseromanen. Men hans syfte var inte exhibitionistiskt, utan teologiskt. Genom att bekänna sina synder, och särskilt uppehålla sig vid beteenden i barndomen och ungdomen som han finner syndiga, vill han bevisa en tes för oss läsare. Den om arvssynden. Människornas ondska går i arv allt sedan syndafallet, och vi föds med en rutten vilja. Han tar ett exempel med en päronstöld han begår i sällskap med ett gäng andra ungar. En ringa kriminalitet kan tyckas, men just det är poängen. Det är i det lilla, i vardagen, vi vill det onda. För det är egentligen inte de ganska skraltiga päronen som lockar, det är förbrytelsen som sådan. Just det att päronen är förbjudna får oss att vilja snatta dem. Efter detta mönster fortsätter Augustinus att gå till rätta med sig själv och därmed med mänskligheten. Varför vill vi till exempel läsa litteratur, fast den inte innehåller någon ”sanning” -när bara gud är i sanning åtråvärd, allt annat är distraktioner? Varför tycker vi om att känna medlidande med uppdiktade teaterkaraktärer, varför dras vi till uppdiktat lidande fast vi skyr lidandet för egen del? Den västerländska litteraturfientligheten börjar med Augustinus. Han är också mannen bakom predestinationsläran. Varför räddas vissa människor från den hemska materiella världen, trots att vi alla är förtappade syndare? Enbart av guds nåd är Augustinus svar. Och de som räddas är utvalda av gud att räddas, vi andra kan inget göra, guds nåd är selektiv. Härvid hänvisar Augustinus till Uppenbarelseboken, som ju säger att de som ska komma till paradiset är få och uppskrivna i livets bok från tidernas begynnelse. Varför läsa en taliban som Augustinus? Det tycker jag finns alla skäl i världen till! För att förstå den kristna ideologi som behärskat västerlandet i 2000 år, och därmed så många konstigheter i vår psykologi och våra värderingar än idag, är Augustinus en viktig nyckel.
Rolandssången
”Vad gagn dock? Om Marsil än flykten tar,
är dock hans farbroder, kalifen kvar.
Alferne, Karthago, Garmilie han har,
samt Etiopien, ett land förbannat.
Hans länder av den svarta ras bebos
med stora öron och med väldig nos;
väl femtontusen kvar kring honom stannat.
Med skri de rusa fram i väldigt lopp:
då säger Roland: `Slut är nu allt hopp:
vi skola slukas upp av denna tropp;
dock skam får den som hör med striden opp
förrn deras myckenhet oss övermannat.
En strid så länge livet återstår
med blanka svärd, den plikten är nu vår,
på det att Frankrikes beröm består:
det minnes väl, och tänk ej på annat.
När kejsarn till vår valplats hinner ner
och för envar av våra fallna fallna ser
väl femton saracener och än mer,
skall han välsigna platsen där vi stannat.´”
Rolandssången, Frankrikes nationalepos, är byggt på gamla folksånger om riddar Roland, som hamnade i bakhåll under sin krigstjänst för Karl den store. I det faktiska krig historien åberopar bistod Karl den store det då muslimska Spanien och bakhållet utfördes av kristna, en grupp basker. Men den folkliga bearbetningen gjorde istället muslimerna till Karl den stores fiender och lade dem i bakhåll för Roland. Eposet sattes ihop i politiskt syfte, för att man rustade till krig mot islam. Detta var inte långt innan korstågen sattes i verket. Rolandssången är en svartvit och actionspäckad skildring av de vita kristnas rättvisa strid mot de svarta muslimerna. Det är också en historia om internt svek och om högmod. Präster och biskopar är krigiska hjältar som slaktar urskiljningslöst och rättvist i guds namn. Språket är starkt religiöst. Att alla muslimer, och ibland till och med deras hästar, klyvs itu med svärd på grafiskt blodigt vis är ingen slump. Två är djävulens tal, och straffet för ”hedningar” är klyvning. De kristna dödas däremot genom att genomborras av spjut, så som Jesus genomborrades av spikar på korset. För den som gillar ultravåld på vers, och står ut med grov rasism som bas för texten, kan jag rekommendera Rolandssången. Själv har jag svårt att gilla våldsskildringar där det inte finns personer som går att identifiera sig med, gäspade lika mycket som i ungdomen när jag uthärdade fredag den 13e filmerna, för att man ”skulle” det. Nu hoppar någon fram igen och sätter en yxa i huvudet på någon, suck….
Tristan och Isolde
”Så vart det väl förklarat
0ch allom uppenbarat,
att vår rättvise Herre Krist
är som en vindflöjel till sist;
eller som en handske på en hand.
Var bön hör han, som han bör och kan.
Han fogligt svänger och följer smidigt
som handen rörts eller vinden vridit.
Han står varje hjärta bi
i trohet som bedrägeri.
Det må vara allvar eller lek,
han följer vår önskan, om än ett svek.
Det var väl uppenbart för den som såg den sluga drottningen:
hon hjälptes av att hon orden vred,
i sin bedrägliga falska ed,
där hon lät Herren ansvaret bära,
så att hon räddade sin ära”
Tristan och Isolde handlar om drottning Isolde som gifts bort med kung Marke. Men Isolde, som kommer från Irland, förs till Cornwall och det väntande bröllopet av Tristan. Denne och Isolde dricker på vägen ovetande en kärleksdryck, och därmed är triangeldramat igång. Tristan och Isolde är en riddarroman av klassiskt snitt, präglad av de speciella kärleksideal som rådde bland riddare och överklasskvinnor vid denna tid. Kvinnan idealiserades och sattes på piedestal, i en tid när kvinnan ofta föraktades och sågs som i lag med djävulen, får nog denna idealisering sägas vara andra sidan av samma sak. Antingen satan eller halvgud. Dessa höga kvinnor höll sig med älskare, en underförstått accepterad praktik. Tristan och Isolde smyger med sin kärlek och kung Marke gör flera fruktlösa försök att uppdaga det som alla egentligen vet. Han får till och med Isolde att lova att genomgå järnbördsprovet. Det gör hon och svär en halvfalsk ed, bara kung Marke och en tiggare (den förklädde Tristan) som hjälpt henne fram över den smutsiga marken har rört hennes kropp. Gud ger henne rätt, och hon bränner sig inte på det glödande järnet. Därav det underbart hädiska citatet ovan. Mitt under medeltiden kunde Jesus i en riddarroman liknas vid en vindflöjel, ett simpelt redskap för människornas individuella behov! Isolde och Tristan landsförvisas också ett tag och tar skydd i en kärleksgrotta, där de lever paradisiskt omgivna av natur. Kung Marke finner dem i grottan, som det antyds efter att de haft sex, men nu skenheligt dygdigt med ett svärd emellan sig. Marke fylls av en blandning av kärlek, misstänksamhet och upphetsning. Men Isolde och Tristans förhållande överlever fram tills det tragiska och romantiska slutet. Det är svårt att inte gilla denna amoraliska lilla historia som pläderar för att kärlek är rätt i sig. En kraft som är stark nog att få en vasall som Tristan att svika sin feodalherre (kungen), paret att strunta i förtal, och Isolde att svära falskt inför självaste gud. Och de får komma undan med detta.
Dante Alighieri, Den Gudomliga Komedin
”Men jag stod kvar för att betrakta andra
och såg då något som jag skulle frukta
berätta utan vittnen; men min vetskap
om att jag talar sanning gör mig orädd;
den är det goda sällskap som ger djärvhet
och mod inunder skuldlöshetens harnesk.
Tro mig, jag såg, och ser den än framför mig,
en kropp förutan huvud gå därnere
precis som andra i den hemska skaran;
och huvudet som han höll fast i håret
hängde från ena handen likt en lykta,
och detta såg på oss och sade: ”Ve mig!”
Utav sig själv hade han gjort en lampa
och de var två i en, och en i tvenne;
hur det kan ske vet Han som så har ordnat.”
Dante tar sina läsare med på en resa ner i helvetet, via skärselden upp till himmelriket och slutligen gud själv. En fascinerande resa också för oss nutidsmänniskor. Ännu häftigare måste den ha varit för medeltidsmänniskorna, som bokstavligen trodde på dessa världar. Tänk att få en guidning i helvetiska och himelska kretsar som man aldrig själv har möjlighet att uppleva alla. Dessutom har Dante, vars huvudperson också heter Dante, uppseendeväckande nog även placerat in samtida fiender och vänner i historien. Detta bidrog naturligtvis till sensationen för Komedin, som omedelbart blev en bestseller. Dante ledsagas genom helvetet av diktkonsten personifierad, idolen Vergilius (författaren till Eneiden som jag skrev om i förra utflykten). Men sitt geni till trots är Vergilius dock hedning och under skärselds och himelsutflykten kan han inte medfölja. Istället möter författren Dantes ungdomskärlek Beatrice upp. Förutom Dantes samtida möter läsaren i de olika kretsarna både historiska personer, äldre tiders författare och kända litterära figurer. Komedin är grafiskt berättad, så att man ser tydliga bilder framför sig, inte minst av de dömda och deras förvridna, plågade eller monstruösa kroppar. De fiffigt uttänkta plågorna följer principen punishment fits the crime. Själva kompotitionen är extremt välgenomtänkt. Efter ett öppningskapitel, där Dante övertalas att göra sin nedstigning, är boken uppdelad i tre lika stora avdelningar, 33 kapitel var, precis som den heliga treenigheten. Även rimmen är sammanknutna tre och tre.
Spelet om Envar
”Jag ber eder alla låna ert öra
att detta stycke med respekt åhöra.
En moralitet det är
och kallas Spelet om Envar,
samt visar hur snabbt vårt jordeliv förgår,
och hur döden allt förtär.
Det skänker en kostlig själsspis,
den som det anammar han blir vis,
och lugn i sin själ han bär.
Så lära vi: o människa, väl begrunda
medan du är ung de tider som stunda,
och håll aldrig vällusten för kär.
I förstone tycks dig synden så ljuv,
men den fyller själen med tårar till slut,
när kroppen förvissnad är.
Hur både Vänskap och Glädje svika
samt Styrka, Nöje och Skönhet tillika,
det skola vi visa här.
Nu kallar vår Himmelske Konung Envar
till räkenskap över allt han har:
åhörare, hör och lär!”
Spelet om Envar är en så kallad moralitet, en sorts kristen litterär rättsprocess där var och en uppmanas att pröva sitt livsinnehåll mot bakgrund av döden. Och på medeltiden innebar döden först och främst guds dom, eviga straff hotade. I denna pjäs vill man därför lära människorna att huka under gud. I allegorisk form träder vänskap, frändskap, skönhet, kunskap, rikedom, styrka, stolthet och kroppsliga sinnen in på scenen och prövas, och alla visar de sig svika och lämna Envar inför döden. Det visar sig att det ena vi har användning för efter döden är våra goda gärningar. Med hjälp av kunskap, vilket här betyder tron på gud och kunskap om hur han vill bli tillfredsställd, kan dessa goda gärningar växa till i styrka och kraft. Envar ordineras av visa ödmjukhet och förkrosselse inför gud. Kroppen ses som negativ och jordisk, att späka kroppen är gudi behagligt. Spelet om Envar är inte särskilt rolig eller spännande läsning, men kan vara intressant för den som intresserar sig för medeltidens världsbild.
Francois Villon, Det stora testamentet
”I realgar och utströdd arsenik
i osläckt kalk och spyor och saltpeter
i sjudhet bly och spad från gamla lik
i skit och piss och andra läckerheter
i talg och beck med flera rariteter
i flytningar från de spetälskas sår
i smuts från gamla tofflor och från tår
till huggormsblod skall inte heller nekas
i varg och grävlings galla
från och svår
skall alla avundsjuka tungor stekas.”
Francois Villons värld är en urban och världslig stad, där vi befriande fritt från pekpinnar får möta diverse vanliga innevånare. Rumlare, horor, torskar, kriminella, dödsdömda. Villon målar upp mycket mänskliga bilder av deras liv. Ibland skrattretande, ofta vulgärt, och samtidigt rörande. Francois själv sägs ha varit en urspårad student, som kom att hänga med kriminella, och till och med en gång dömdes till döden genom hängning för ett våldsbrott, en hängning som dock inte blev av. Kanske är det dessa erfarenheter som gör att Villons figurer känns så trovärdiga. Villon är värd att läsa, och känns ofta väldigt modern.
Gisle Surssons saga
”Nu går någon tyst in strax före gryningen och ditåt, där Vestein ligger. Han hade då vaknat. Han märker ingenting förrän han får ett spjut i bröstet, så att det står rakt igenom honom. Och när Vestein fick stöten, då sa han detta: `Där tog det.´”
Gísla saga är historien om Gisle Sursson som dras in i en släktfejd som till slut leder till att han förklaras fredlös, med ett grandiost slut där han möter sitt obevekliga öde men också tar med många fiender i döden. Lojalitet, svek, hämnd och inte minst ödet är temat i denna intensiva historia. Vi kan inte undvika vårt öde, men vi väljer hur vi handlar när vi möter det. Det är två välbärgade och inflytelserika släkter och deras inbördes affärer som berättas. Den isländska sagan är alltid skriven i en skenbart objektiv stil, som registrerar karaktärernas handlingar och ord, men lämnar dem okommenterade. Den ende i sagan vars tankar och känslor vi i viss mån får del av är huvudpersonen Gisle. Och då är det genom de små diktstrofer han diktar i laddade lägen, och varseldrömmar han får under sagans gång. Gisles hjälteposition markeras genom hans fysiska styrka: han är överlägsen i lekar, och i slutscenen står han och slår ner en stor mängd fiender fast tarmarna redan börjat välla ut ur magen som i värsta hong kong-rullen. Berättarperspektivet växlar obesvärat mellan nutid och dåtid. Oftast genom att ny mening börjar med ”nu sade” eller ”nu gjorde”. Bakgrunden till sagan är rättsläget på det vikingatida Island. Där fanns lag, men ingen makt som kunde genomdriva den. Därför utvecklades blodshämnden, fränder och familjemedlemmar förväntades visa lojalitet genom att döda någon ur den mördade anförvantens släkt. Detta blev till slut en sådan blodig våldsspiral att islänningarna tvingades ge upp sin självständighet till den norske kungen, mot löfte att han gick in och redde upp konflikterna och skipade rätt. Sagan börjar därför med en komplicerad uppräkning av släktskapsrelationer, för att läsaren ska veta hur lojaliteterna kan förväntas vara. Släkten lämnar Norge och kommer till det nyligen begyggda Island, där de bygger upp stor rikedom och därmed makt. De två släkterna gifter in sig i varandra. På tinget visar de sin makt genom arrogans. De bryr sig inte om att delta i tingsförhandlingarna. Men högmod går före fall. Folk pratar bakom ryggen på dem och spår att de kommer att splittras. Då visar de sig vid förhandlingarna för att stoppa de onda tungorna, och söker sedan ingå ett fostbrödralag. Men alla vill inte svära sin lojalitet, med alla de risker det för med sig, och därmed är splittringen ett faktum. Nu börjar den nedåtgående spiralen. Stilen i Gísla saga är mycket återhållen, på ett effektfullt sätt. Ordkarg och exakt. Scenerna får utrymme efter vilken betydelse de har för handlingen. Replikskiftena i sagan är bygger ofta på understatements.Precis som andra isländska sagor är Gísla saga en ren njutning att läsa från början till slut. De är diktade som kung fu, perfekt och ekonomiskt. Det är den mest njutbara litteratur jag vet.
Medeltidsballader
”Emellan Berg och Lehna,
där såsom strider stodh,
en häst som kåster 12oo mark
han flyter i manna blodh
Emellan Berg och Halla
der gieller både örn och rambn,
där gråta så månge enckier
sine fattige faderlöse barn.
Frwerne stå i höga lofft,
dhe wänta sine herrer hemkomnma.
Hästarna komma blodige hem,
ooch sadlarne äre tomme.
-Dhe swenske dhe bryta den
Dhalbergs skylden,
dy gråte månge.”
Ballader, sjungna och dansade i festligt lag, är det västnordiska svaret på den samtida östnordiska sagoproduktionen. Ett ganska torftigt svar kan jag tycka. Jag är betydligt mer förtjust i skillingtryck. Men det kan ju också bero på att vi har melodierna till skillingtrycken. Om man hörde balladerna framföras i sitt sammanhang skulle man förmodligen kapitulera. Balladerna innehåller väldigt typiserade karaktärer. Det är den fagre ungersven, riddaren, jungfrun skär, ibland mytologiska företeelser som älvor och liknande. Balladerna är korta sagoliknande historier som nästan alltid har ett tragiskt slut. Ofta handlar det om kärlek och svek.
Birgitta, Uppenbarelser
”Jungfrun tog skorna av sina fötter, tog av sig den vita mantel hon bar och drog slöjan av huvudet samt lade plaggen bredvid sig. Så hade hon blott klänningen på sig, och hennes underbara, guldglänsande hår var utbrett över skuldrorna. Hon tog fram två små linne- och två små ylleplagg, mycket rena och fina, som hon hade fört med sig för att linda det väntade barnet i, och dessutom två andra små linnekläden, avsedda för barnets huvud, och hon lade dessa barnplagg bredvid sig för att kunna nyttja dem, när hon behövde. Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att bedja, varvid hon vände ryggen mot vaggan men lyfte huvudet mot himmelen, i östlig riktning. Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den. Det vaxljus, som den gamle mannen satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken. Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vacker bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Jungfruns kved, som före förlossningen varit mycket uppsväld, drog nu ihop sig, och hennes kropp syntes vara spenslig och av sällsam fägring. När hon kände, att hon hade fött, tillbad hon gossen mycket höviskt och vördnadsfullt med böjt huvud och sammanlagda händer, och hon sa till honom: `Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son!´Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”
Den heliga Birgittas uppenbarelser kretsade i mycket kring Maria, jungfrumodern, hennes son och Birgitta själv. Brigitta var del av en trend där Maria upphöjdes som gudsmodern, och därmed en sorts klassisk modersgudinnekult, med kärleken mellan moder och son i centrum, återuppväcktes. På Birgittas tid florerade mycket folklig kritik mot prästerskap och annat kyrkofolk. Inte minst var många kvinnor kritiska, och såg kvinnovärlden helt ställd utanför religionen. Trenden var att många unga kvinnor gick i kloster heller än att välja det världsliga livet med tidig sexualdebut i äktenskap där barnafödandet började i tidiga tonår, och många barnsängar riskerade kvinnornas hälsa och i många fall också liv. Den heliga Birgittas pläderingar för moderskapet kunde här ses som ett propagandistiskt alternativ, som kunde tala till kvinnorna genom den direkta erfarenhet Birgitta lägger i dagen. Hon hade själv gifts bort tidigt, fast hon hellre ville gå i kloster, men funnit sig i ödet som husfru och fått många barn. I hennes uppenbarelser manades också påvarna att lämna Frankrike och återföra påveämbetet till Rom. När påven inte brydde sig om herrens varningar genom Birgitta, om ofärd ifall han inte lydde och flyttade till baka till Rom, och han faktiskt kort därefter avled, blev Birgitta tagen på ett helt annat allvar. Uppenbarelserna handlar om politiska spörsmål, de Birgitta såg som syndare hotas med mycket grafiska och sadistiska straff. Förutom det handlar de ofta om moderskapet, och Birgitta utvecklar i uppenbarelserna en allt tätare relation med jungfru Maria själv. Hon är med när den heliga moderna lider vid sonens grafiskt skildrade korsfästelse, hon bevittnar sonens födelse. Men Maria är också vid Birgittas sida när sonen Karl dör, och benådar honom synder för Birgittas böners skull. I uppenbarelserna är kroppen med på ett naturligt sätt, vilket den inte är hos manliga kristna skribenter. I kristen litteratur från denna tid är kroppen något ont och lågt som ska späkas, utsättas för fasta och äntligen besegras i dödsögonblicket. Men hos Birgitta är den ofta vardaglig. Saker som efterbörd, blodiga menstruationstyg, navelsträngar och moderns kved nämns som självklara delar av livet. När det gäller sexualiteten anas däremot en dubbelhet hos Birgitta. Den är närvarande men problematisk. Att läsa den heliga Birgitta är ganska märkligt för en modern kvinna, som lever ett helt annat liv än Birgitta. Hennes brist på prydhet kring det kroppsliga är befriande, men den starkt religiösa föreställningsvärld hon lever i känns mycket avlägsen och nästan exotisk. Och hennes frustrerade sexualitet och fixering vid moderskärleken… Ja, jag vet inte. Jag har ju själv inte fött barn. Och därför kanske jag missar mycket som är relevant. Men nog känns det ganska sorgligt med den tillvaro de medeltida kvinnorna hade, där moderskapet gav dem deras enda värde. Och ännu sorgligare när moderna kvinnor söker sitt individuella värde på samma medeltida platser. Det är som när folk svamlar om hur bra det var för de vikingatida kvinnorna som minsann hade ”hand om nyckeln till gården”. Jo, brukar jag svara, men själv har jag -utan att behöva vara överklass- 15 nycklar på min knippa. Modersgudinnan med sin gosseälskare i all ära. Släpp blicken från sonen, barnen, och kontrollen över det lilla -gård och hushåll. Det finns en värld därute för vuxna kvinnor, och i den finns fullvuxna män och fullvuxna kvinnor att samregera med erotiskt och politiskt.
Salka 