SANDMANNEN

Jag är typen som tycker om att avsluta saker. Under sommaren tänkte jag läsa ikapp det jag inte hann i slutet av förra terminen så att jag kunde presentera en avslutning av min litterära serien: en fjärde och sista utflykt i kanon. Men ibland får man skrota sina planer när de möter verkligheten.

Därför inser jag nu att det inte blir någon samlad beskrivning av: Höderlin, Romantiska fragment, Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelly, H.C. Anderson, Stagnelius, Almquvists Drottningens juvelsmycke, Austens Stolthet och fördom, Brontes Wutherin Heights, Balzacs Pappa Goriot, Flauberts Madam Bovary, Baudelaire, Verlaine, Rimbaud, Mallarmé, Whitman, Dickinsson, Dostorjevskijs Brott och straff, Ibsens Villanden, Stindbergs Giftas och Röda rummet, Fröding, Lagerlöfs Gösta Berglings saga, T.S Eliot, Gertrude Stein, Tjechovs Måsen, Brechts Mor Courage och hennes barn, Becketts I väntan på Godot, Prousts På spaning efter den tid som flytt, Joyces Ulysses, Woolfs To the lighthouse, Kafkas Processen, Blixens Seven Gothic Tales, Duras Dödssjukdomen, Pynchon The crying of lot 49, Södergran, Boye, Martinssons Aniara, Tranströmer och Åkesson.

Även om det naturligtvis finns fantastiskt mycket att berätta om här. Inte minst rekommenderar jag alla att läsa Ulysses som är en helt fantastisk bok med en mästerlig berättarteknik, och dess rykte att vara svårläst är betydligt överdrivet, till min överraskning fann jag den medryckande och njutbar att läsa.

Men även om det inte blir en fjärde utflykt får jag istället desto mer orsak att återkomma till dessa böcker på bloggen i framtiden. För att inte duka under för den otrevliga känslan att lämna något helt oavslutat skickar jag i alla fall med ett boktips från romantiken i en av dess klassiska genrer -skräckromanen.

E.T.A. Hoffman, Sandmannen

Berättarperspektivet förskjuts hela tiden i Sandmannen. Den börjar som en brevroman och introducerar därmed romanens två poler i form av Nathanael och Klara. Det första och tredje brevet skrivs av huvudpersonen Nathanael och det andra av Klara. På så sätt får vi se grundhistorien ur två varandra motstående psykens perspektiv. Den ljusa, livsglada kvinnliga Klara som anser Nathanaels upplevelse av Sandmannens existens vara galenskap, och det onda ligga i hans inbillningskraft. Och den ångestfulle, passionerade manlige Nathanael som skräckslagen ser Sandmannen som mycket verklig.

Efter de tre brevens växlande dyker oväntat författarjaget upp för att kommentera historien på egen hand, tills den drivs till sitt tragiska slut. Författaren talar här som författare och vänder sig direkt till oss läsare, närmast som i en fortsättning av brevformen, fast brevet nu är författarens bok. “Gode läsare”, “min käre läsare” så vänder sig författaren till oss, förklarar sina motiv för att skriva historien och kommenterar också sin skrivprocess: varför han till slut valde att börja boken i brevromansform.

Samtidigt som författaren vädjar om att bli trodd hävdar han att han är en gammal vän till huvudpersonerna Klara och Nathanael. Om man tänker ett varv till på saken så kan E.T.A. Hoffmann mycket väl sägas vara Nathanaels käre vän och småförälskad i Klara, just så som han själv påstår. Nämligen så som en författare kan gripas av välvilja och kärlek till sina egna litterära figurer.

Symboliskt kan man se dessa två figurer som den ljusa och mörka delen av författarens eget psyke, liksom i förlängningen av allas våra psyken, där en inre strid ständigt utspelas. Detta ligger också i linje med den tidens psykologiska uppfattning att varje människa har en “nattsida”. Bokens huvudtema är den inre striden mellan vansinne och förnuft inom människan.

I det första brevet återberättar Nathanael sin skräckupplevelse som barn, där Sandmannen förbannade hans  framtida blick och dödade hans far, och beskriver hur denna skräckfigur kommit in i hans liv. Brevet är tillsänt Klaras bror Lothar, men feladresseras så att det hamnar i händerna på Klara. Nathanaels brev avslutas “Hälsa till min kära, ljuva Klara”. Svarsbrevet avslutas “Min evigt hjärtinnerligast käre Nathanael.” Sålunda introduceras redan från början tre teman: den förvända blickens förbannelse, kärlekshistorien mellan Nathanael och Klara som kommer att sluta i tragedi, och dialogen mellan dag- och nattsidan hos människan.

I tredje brevet introduceras Lothar som den tredje, utomstående, parten. Han får dock aldrig själv komma till tals i romanen utan skildras konsekvent av andra. Övriga huvudpersoner får vi alltså se både inifrån sitt eget psyke, beskrivna av varandra och höra i dialog.

Efter de inledande breven får vi följa Nathanaels framskridande kamp mot vad omgivningen ser som hans vansinne och han själv som sitt öde, en förbannelse. Först hemma hos Klara och sedan tillbaka i staden där han studerar. Hos Klara får vi följa hennes kärleksfulla närvaro och vädjanden till honom att se ljust och normalt på livet och vara i det vardagliga med henne och brodern. Parallellt får vi följa hans inre kamp där han ömsom tror på Klara och ömsom på förbannelsen. Den demoniska inre rösten uttrycker han i dikter. När han läser upp en dikt som förutspår slutet på relationen med Klara fungerar den som en självuppfyllande profetia. Ett mörkt moln dyker symboliskt upp på himlen över dem, och Lothar utmanar Nathanael på duell. Motsättningarna är öppna.

När Klara inte tror på Nathanaels inre vision utbrister han: “Din förbannade livlösa automat.” Det sanna och normala ställs därmed på huvudet, trots att huvudperson snart efter denna händelse skenbart försonas med syskonparet och vardagen. Dock är denna scen historiens verkliga peripeti. Snart därefter uppsöks han av Sandmannen. Kämpande mot sin rädsla när sandmannen lägger fram glasögon och kikare, symboler för förvänd syn och teknik istället för sann uppfattning, köper Nathanael en kikare. Han har en obehaglig känsla av att bli lurad, och hela scenen påminner om ett kontrakt med Satan, om än skrivet halvt i trans. Med sin nu helt förvända syn förälskar sig Nathanael i en automat, Olimpia. Scenen när Nathanael förkastar den levande förnuftiga och självständigt tänkande Klara med orden att hon är en livlös automat får en ironisk, eller kanske man ska säga svart humoristisk, parallell i den scen där han förälskat säger till den livlösa automat som bara kan säga “ack”: “O, du härliga, himmelska kvinna! Du stråle från kärlekens förlovade rike -du djupa själ, som hela min existens speglar sig i.”

Hela romanförloppet är kort och komprimerat. Man får inte reda på exakt hur lång tid historien utspelas under, men det kan knappast röra sig om mer än ett år. Förloppet är den tilltagande galenskapen och dess slutpunkt döden, eller i en parallelll läsning Sandmannens återkomst och hans förbannelse som når sin fullbordan. Men i början får Nathanael göra en återblick som målar upp hans barndoms händelser, och därmed blir romanförloppet på samma gång huvudpersonens hela liv. Dessutom görs en framåtblick i allra sista stycket som visar att Klara i enlighet med sin natur kommer att få ett långt och lyckligt liv.

När sanningen om automatkärleken uppdagas för Nathanael och han tas in på sinnessjukhus beskriver Hoffmann satiriskt omgivningens reaktioner och osäkerhet. Han blinkar också till läsaren genom att lägga följande ord i munnen på en professor i retorik och poesi: “Högt ärade damer och herrar! Märker ni inte var hunden är begraven? Det hela är en allegori – en vidareförd metafor! -Ni förstår mig! -Sapienti sat!” Därmed överlämnar han tolkningsfrågan till läsaren. Vad är allegorin och vad är Olimpia för metafor? Är det industrisamhällets döda liv i motsatts till det äkta organiska livet? Är det galenskapens förvända syn som skrämmer genom den lilla misstanke vi inte kan låta bli att hysa att de galna faktiskt skulle ha mer rätt än vi? Handlar det om tomma äktenskap där allt är yta? Handlar det om människor som i sin självupptagenhet försummar att se de människor som finns där för dem, och stirrar sig blinda på värden som endast kan leda till ensamhet? Det är några läsningar jag gjorde, men möjligheterna till tolkning lär vara många fler. Det är något mycket tilltalande med Hoffmanns underfundiga sätt att berätta dubbeltydigt och öppna upp för läsarens medverkan i historien.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk skriver om Fighters and Lovers – som utmanar terroristlagstiftningen med sina kläder,  Anarkisterna om varför de säger Fuck EU, Björnbrum funderar på en aktuell fråga Kan förvarningssystem för ekonomiska kriser fungera?, på Bola de Fogo kommenteras 80-talets återkomst i Honduras, Cappuccinosocialisten kommenterar Brås extremistrapport i Bunta ihop dom, Dagens Konflikt konstaterar att Israels armé behöver PR-lektioner,  Dom ljuger skriver om Fredrik Federley i En idiots uppgång och fall, Guldfiske sätter Brås extremistrapport i ett internationellt ljus i sin artikel Isolera bråkmakarna, Kaj Ranvig ställer frågan Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Kim Muller publicerar Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Luddigt och Logiskt i Politiken anser att Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Luftslottet hävdar att 1984 har ett begränsat användningsområde som politisk metafor, Redundans berättar om Erfarenheten av att vara terrorist, Svensson berättar om Adam Backström – fastighetsklipparn och jag funderar på varför staten som kunde ingripa mot dennes spekulationer med en lag på 70-talet idag inte kan göra samma sak mot all ”sms:a låna”-företag, Totalavlöning´s Blog berättar om lekfullt bus på ett tryckeri, Vardagspussel berättar om En arbetsdag.

Övriga lästips: Planka.nu har verkligen växt och hjälper nu Obama, Skumrask visar snygga afficher i Return of the evil No Jobs, den som vill visa sin solidaritet med den hårt prövade befolkningen i Palestina kan göra det genom att gå på gala, den som är nyfiken på Fighters and Lovers produkter kan kolla in deras hemsida.