Tag Archives: vild strejk

TILL STÖD FÖR LAGENAS ARBETARE

25 Jun

Solen strålade över Medborgarplatsen strax innan fem idag. Där satt jag och väntade på att folk skulle dyka upp för en stödmanifestation för arbetarna på Lagena. En väl vald plats med tanke på folklivet en vacker sommarkväll, inte minst alla som tar sig en kall öl på de enorma uteserveringarna där, och hade första parkett till att lyssna på talen. Men fram till strax innan fem såg det helt tomt ut, de enda som strök omkring var fyra medlemmar i Hare Krishna, som spelade bizarr musik och viftade med en docka som satt i en glasburk längst fram i den lilla processionen. Men sen, strax efter fem, dök två röda fanor upp, och så anslöt sig folk till dem, och även långsmala röda Handelsanställdas förbund-fanor kantade leden. Så småningom stod en ansenlig grupp väntade på talen. För er som inte hade möjlighet att vara där tänkte jag göra ett kort referat av vad som sades, för det var mycket värt att lyssna till. Om någon som vet bättre märker att jag uppfattat ett namn, eller något annat här, fel, vore det vänligt om ni vill skicka en kommentar med rättelse!

Först talade Martin Lööf, från Lagenaarbetarnas vänner. Han pekade på tre frågor som dagens manifestation ville lyfta fram:

– Stoppa uppsägningarna på Lagena!

– För rätten till fast jobb!

– Mot att polisen används i arbetsplatskonflikter!

I samband med det påpekade han att Lagenaarbetarna inte vill ha polisen som fiende. Meningen är att få till stånd en dialog med dem om vad som är polisens roll i arbetsmarknadskonflikter. Martin berättade att polisförbundet inbjudits att vara med vid manifestationen, men tackat nej. Han talade också av bristen på aktivt stöd från LO i stort, ett stöd som dock efterlyses. Så nämnde han stämningen i AD som lett till att själva strejken blåstes av, även om kampen fortsätter. AD har hotat med individuella böter på mellan 3000 och 5000 kronor. Det är viktigt att vi inte låter detta bli en risk som varje enskild arbetare som slåss för sitt arbete tar, utan är solidariska. Det pågår en insamling till Lagenaarbetarna, som hittills fått in 17000 kronor, så fortsätt lägga pengar.

Efter Martin gick Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, upp på scenen. Hon är läste en egen dikt om vad det innebär att arbeta och vara arbetare.

Sedan äntrade Patrik Olofsson, före detta ordförande för Handelsklubben på Lagena, mikrofonen. Han berättade att för två månader sen kom varslet mot 33 arbetare på Lagena. Därefter har en kamp om makten på arbetsplatsen utspelat sig.
Dessa frågor rör inte bara jobbarna på Lagena, utan alla arbetare. Det är en försvarskamp som handlar om ifall vi ska vara utbytbara eller inte. Bemanningsarbetarna som företaget satt in har i praktiken fungerat som daglönare, med sämre ekonomiska villkor än de fastanställda, och med noll trygghet. Lagena hävdar att man varslar på grund av arbetsbrist, men det argumentet håller inte, när man satt in 22 inhyrda arbetare per dag i snitt, sedan årsskiftet.
Patrik ifrågasatte bemanningföretag överhuvudtaget. De har inte alltid funnits, bemanningsföretag förbjöds i Sverige 1938, som ett resultat av arbetarrörelsens kamp. Men på 1990-talet fick bemanningsbranschen åter rätt att bedriva verksamhet. Varför fick de det? Det kan naturligtvis ses som ett resultat av att svensk fackföreningsrörelse varit oerhört flat som inte reagerade.
Hos många lever en gammal bild av LAS som garant för anställningstrygghet kvar. Men i praktiken har lagen urholkats så till den grad att det enda den reglerar idag är formerna för hur du blir uppsagd. Lagen om AnställningsSkydd har blivit Lagen om Hur du får Sparken.
Patrik påpekade särskilt att bemanningsarbetarna inte är fienden, utan det är arbetsköparens rätt att använda dem som slagträ mot de fastanställda. Arbetsköparna inför olika villkor för arbetarna på samma arbetsplats. Lika villkor för arbetarna gynnar arbetarkollektivet, medan olika villkor leder till en negativ konkurrens som de allra flesta förlorar på. I hela Europa försöker man införa och förstärka en sådan konkurrens, a race to the bottom. Vårt svar på det måste bli: raise hell!
Det Systembolaget i praktiken vill införa här är att varje dag i praktiken blir en upphandling av arbete. Det är inte längre tillräckligt illa att arbetslösa måste slåss om jobben, på detta sätt vill man få olika grupper i arbete att slåss om det och därmed bjuda under varandra. Men mycket händer också just nu bland arbetarna, inte minst den vilda sopåkarstrejken i våras visar att folk inte är beredda att låta denna utveckling gå hur långt som helst. Och stödet Lagenaarbetarna har fått är stort, det har kommit massor av mail, stöduttalanden och frågor. Inte så mycket från fackklubbar berättade Patrik, men framförallt – mycket glädjande – från olika arbetsplatser inom många yrken runt om i landet, där personalen intresserat sig för konflikten.

Därefter talade Martin en stund igen. Han påpekade att denna konflikt är olik många andra eftersom striden inte handlar om löner i första hand, utan om villkoren på arbetsmarknaden. Det råder finanskris och det skapar ett hårt läge för de som arbetar. I det läget sätter Lagenaarbetarna ett viktigt exempel som placerar strejkvapnet och blockadvapnet på kartan.
Martin berättade om att polisen haft svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig under blockaddagarna. På måndagen var till en början bara en polis på plats men under dagen blev de fler och fler. Slutligen gick de ut med att ”nu får ni flytta på er, annars flyttar vi på er”. Till och med efter strejkens slut stod kravallstaketen kvar, liksom tre polispiketer, ett par poliser satt till och med inne i personalmatsalen.
En sorglustig incident under måndagen var också att arbetsköparen satte privata vakter utanför personalmatsalen. Denna ägs av en privatperson, som arbetsköparen påstod inte ville ha jobbarna där, men när krögaren blev tillfrågad hade han ingenting emot dessa kunder. Då påtalade de strejkande för polisen det ologiska i att de försökte häva de arbetandes blockad, men inte ingrep när arbetsköparen satt en restaurang med de strejkande som kunder i blockad. Efter detta påpekande gick polisen faktiskt in och stoppade vakternas blockad.
I det stora har polisen försökt få det till att en blockad inte är en blockad utan ska tolkas som ”offentlig sammankomst”, och att man därmed måste söka polistillstånd för den. En ganska absurd tanke att anställda måste söka polistillstånd för att stå utanför sin egen arbetsplats. Något som visar att lagboken inte har något utrymme eller vettig begreppsapparat när det gäller fackliga konflikter. Man skulle ha kunnat vänta sig att Systembolaget som statligt företag skulle visa ett större ansvar gentemot sina anställda, men istället utnyttjar de sin monopolställning till att föra en aggressiv personalpolitik. Som den syndikalistiska driftsektionen på företaget säger i en facklig kampanj: ”Bolaget har satt behovsanställningar i system”.
Därefter nämnde Martin åter pengainsamlingen. Det är viktigt att pengar kommer in, här kan alla göra en insats, liksom genom att berätta om konflikten på sin arbetsplats. Man kan också göra insamlingar på arbetsplatserna. Några som var väldigt snabba att ge stöd till Lagenaarbetarna och att åka ut till blockadplatsen, var flera av de sopåkare som varit inblandade i vårens vilda sopstrejk. En strejk som också handlade om negativ konkurrens, där en upphandling gjorts som skulle försämra deras arbetsvillkor och de förväntades acceptera detta med kniven mot strupen så att säga. Det gjorde de nu inte, och striden blev en framgång för sopåkarna. Kanske inte så konstigt att sopåkarna var tidigt ute med stöd och solidaritet, den som själv varit med i en strid vet vad det handlar om. Lagenaarbetarna funderar som så att om de skulle vinna striden och inte behöva de insamlade medlen, så kommer det med all säkerhet fler liknande strider, och då kan pengarna behövas där istället.

Sen kom en kille från Förenade Arbetare fram och berättade att de idag besökt Svea Support, som hyr ut bemanningsarbetare. De hade pratat med VDn och personalchefen. Och förklarat för dem att de kommer att få problem i framtiden om de tänker fortsätta på den inslagna vägen som strejkbrytarsäljare. För det tänker inte arbeterana finna sig i, utan framöver kommer de att sammarbeta mer och göra motstånd på många sätt när det gäller den här utvecklingen. I framtiden vill vi inte se fler strejkbrytare. Talaren påpekade också att Bemanningsföretagen inte är en självklarhet på arbetsmarknaden. De infördes av en borgerlig regering på 90-talet.

Därefter gick en violinist i arbetskläder fram. Han seplade internationalen på sin fiol, och den fick något lite folkviseaktigt över sig genom instrumentet den spelades på. Mycket vackert.

Patrik tackade sedan alla närvarande och alla andra som stödjer Lagenaarbetarnas kamp. Han konstaterade att AD med sina hot bara förlänger konflikten i tid. Den tiden kommer att utnyttjas till att synas på gator och torg, samla och skramla. Att en konflikt på ett så pass litet företag i ett industriområde i utkanten av Stockholm har bemötts med så mycket sympati och intresse från allmänhetens sida måste ses som ett tecken i tiden på att den vilda strejken börjar få ett genomslag. Arbetarna finner sig inte i evighet i spelregler som räknar ut dem från början. Patrik upprepade därefter plusgirokontot man kan sätta in bidrag på: 134456-3. Bidragen kan vara hur små eller hur stora som helst, och man kan naturligtvis arrangera insamlingar och därefter sätta in resultatet.

Den siste talaren, som anmälde sig spontant, var en postis från Årsta som presenterade sig som Jens Hugo. Det är ett falskt tal att det existerar en jämlikhet i styrka mellan arbetsmarknadens parter, menade han. Det är ofta svårt och riskabelt att ta till konkreta konfliktåtgärder mot ett företag, och åtgärder som hotar vinsten är nödvändiga för att hävda sin rätt. Arbetsköparna kan bara helt lugnt varsla folk när de ska hävda sina intressen, och ingen höjer ett finger mot dem.

Tips från Konfliktportalen: 1915 skänker bort en gammal TV -passa på om du minns det mediet, och för dig som gillar anarkistfestivaler tipsar Anarkisterna om en finsk sådan, Andrea Doria tar upp reaktionerna på Humanisternas kampanj i Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Cappuccinosocialisten tipsar om filmen Och tranorna flyga, På Dagens Konflikt fortsätter Samira rapportera om Lagenakonflikten i Lagenaarbetarnas kamp fortsätter, Dom Ljuger skriver också om Lagena och att man måste akta sig för att låta en bred vänster lägga sig i och ta över, Jinge tycker det är Oroande nyheter om svininfluensan, även Loke tar upp svininfluensan i Massvaccination, men vad händer sen?, Redundans rapporterar att Strejkande på Lagena tvingas tillbaka till arbetet, StockholmsPunk konstaterar att Snuten visar färg i Lagenakonflikten

Annonser

KLASSKAMPEN ÄR LÖS

2 Apr

Jag hade någon sorts ambition när jag startade denna blogg att inte bara skriva om mig själv, mina projekt eller konst och litteratrur. Utan också kommentera det politiska skeendet omkring oss. Men som takten är i händelseutvecklingen just nu, vem hinner med?

När systemet krisar och de som vanligen tiger, anstränger sig ännu mer, möjligen knyter näven i fickan och muttrar om att det är alltid är de som får betala, nu ställs på bar backe som tack. Då är det kanske inte så konstigt att vi får se en hel del action.

I min bekantskapskrets har arbetslösheten brett ut sig mer och mer, och jag kan slå vad om att ni har upplevt detsamma. I en stad som Göteborg undrar man ju verkligen vad som ska hända efter så många arbetsplatsers kollaps? Stockholm har ju en mer tjänstebaserad ekonomi och här går arbetslösheten runt och plockar folk en och en, här och där, som en bortskämd bufféätare. Många har inte fasta jobb och arbetslösheten smyger på lite fördolt genom att individerna inte längre som brukligt kan finna nytt påhugg. Somliga har i likhet med mig hoppat på utbildningståget, kanske ett av de sista som går om man ska tolka regeringens utbildningspolitik. Toppcheferna tar ogenerat ut bonusar samtidigt som deras anhang kräver att arbetarkollektivet ska gå med på lönesänkningar.

Själv minns jag när det nuvarande pensionssystemet sjösattes på 90-talet. Hur jag och några andra cyniska vänner skrattade åt skrattarna. De som skrattade åt att regeringen i Albanien (eller om det var Bulgarien?) hade lurat sina medborgare att gå med på ett pyramidspel. För samtidigt som man skrattade åt det naiva och efterblivna i att låta sig luras så, accepterade man att själv utsättas för en pensionsreform som ökade spekulerandet med de egna ihoparbetade pengar som borde gå till den egna ålderns dagar.

För oss som läst lite Marx var det uppenbart att flera lågkonjunkturer skulle följa innan vår pensionering, och att dessa pengar var prisgivna så att säga. Två bra sätt att förstå kapitalismens periodiskt återkomande kriser: 1. läsa Marx 2. genomleva en kris och lära sig av erfarenheten. USA försökte desperat genom krig och utplundring bromsa sin fortsatta ekonomiska nedåtspiral och under större delen av 00-talet blåstes lite konstgjord luft i ekonomin. Även Ryssland och Kina har agerat på liknande sätt. Men en sån där radikal krislösningsmetod som de båda världskrigen utgjorde är svårt att se idag. Vi ser fram emot ännu tuffare tider framöver.

Det har varit sorglustigt att se LO-höjdarna krumbukta sig inför kritiken mot vart våra pensionspengar, genom deras aktiva medverkan, slussats mitt under brinnande kris. Och LO-höjdarna gör naturligtvis rätt i att våndas. Deras grepp om utvecklingen är vad som står på spel. Detta är ju tider som uppmanar också de vanligtvis mest beskedliga och tålmodiga arbetare att plocka fram näven ur fickan och till och med börja se på sin situation med öppet politiska ögon. Och DET gud förbjude!

I Sverige tog desperata byggnadsarbetare redan i höstas situationen i egna händer när de ockuperade den beställare som vägrade utbetala deras löner. Under våren har vi sett soparbetarna gå ut i vild strejk och på så vis tvinga fram förhandlingar och dessutom få arbetsgivarsidan att backa från sina hot om repressalier. Nu har Byggnads varslat om strejk med den högst relevanta kommentaren: ”Oavsett hög- eller lågkonjunktur är  det viktigt att arbeta för bättre villkor för medlemmarna”. Byggnads visar de andra LO-facken vad de måste göra om de ska behålla någon som helst trovärdighet bland medlemmarna.

I Danmark har målarfacket gått ett steg längre genom att man också dristat sig till att öppet tänka på socialistiska lösningar:

Målarna kräver: Stoppa krisen – sätt igång byggandet

Den nuvarande krisen i Danmark har drabbat byggandet hårt. Arbetslöshetssiffrorna växer explosivt. Nybyggandet har stannat av, och överallt minskas byggandet. Detta samtidigt som den borgerliga regeringen har infört skärpta begränsningar för offentligt byggande och renoveringar.

Den ekonomiska krisen kommer att drabba det danska samhället hårt. Ekonomer förklarar att krisen kommer bli djup och långvarig. Den borgerliga regeringen har lagt bördan av krisen på arbetarna, både genom stigande arbetslöshet och de olika krispaket som ska betalas via skattesedeln.

Målarnas fackförening i Storköpenhamn finner detta oacceptabelt. Krisen har skapats av bankerna, som har lockat tusentals arbetarfamiljer att ta dyra lån. Bankerna har satt hela landet i pant och lånat ut pengar utan garantier. Den borgerliga regeringen har bidragit till den ekonomiska kollapsen genom att göra osäkra låneformer lagliga. Det måste vara de som har skapat krisen som betalar räkningen!

Därför kräver vi ett omgående igångsättande av det offentliga byggandet. Överallt står offentliga byggnader och förfaller. Det måste göras något åt – målarna står redo! Många lägenheter över hela landet saknar fortfarande bad och toalett. År 2009 bör detta inte längre finnas till. Därför föreslår vi renoveringar av de lägenheter där det finns behov av detta. Samtidigt som många har svårt att hitta bra bostäder, står tusentals nybyggda lägenheter tomma, eftersom de är för dyra. Dessa måste övertas av staten och göras om till billiga offentliga bostäder.

Vi måste protestera mot att staten ska agera som kassakredit för bankerna, som har givit aktieutdelningar på miljardbelopp. Bankspekulanterna har visat sig opassande för sin uppgift. Att de konstant ber staten om mer pengar har gjort saken klar. Bankerna måste övertas av staten, så att de kan drivas för samhällets bästa, istället för att fylla spekulanternas fickor.

Vi uppmanar arbetarpartierna Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan att arbeta för följande:

– Sätt igång det offentliga byggandet!
– Sätt igång med renovering av lägenheter!
– Nationalisera bankerna!”

Målarfacket i Storköpenhamns generalförsamling, 22 mars 2009

Längre ned på kontinenten är temperaturen ännu högre. Under våren har franska chefer kidnappats av sina anställda på minst tre företag, kan vara fler men det är dem jag hört talas om, efter att ha kommit med omfattande varsel av folk helt utan fallskärm. Under dessa förhandlingar, som vi kan kalla ”hårdare förhandlingsmetoder”, har de av arbetarna pressats till kompromisser.

Sen har vi naturligtvis gatorna som i land efter land fylls av protester där folk som aldrig tidigare deltagit i sådana sammanhang nu kommit med. Med resultat som i Grekland där vänstern haft stora framgångar, eller regelrätta regimförändringar som på Island där regeringen fick avgå.

I London har det som alla hört om de senaste dagarna varit en mycket upphettad stämning, när världens ekonomiskt ansvariga i G20 samlat sitt infamösa gäng för överläggningar. Det brukar alltid bli protester vid sådana tillställningar. Men vissa år, som sommaren 2001, och våren 2009, brinner det på allvar under protesterna, på grund av en så utbredd insikt om hur mycket makthavarna har att stå till svars för.

Och tyvärr. Precis som sommaren 2001 har nu protesterna våren 2009 skördat ett dödsoffer här i Europa. Igår kom nyheten om en död demonstrant. Tyvärr är rapporteringen kring detta allt annat än informativ. Det som framgår är att polisen använt en taktik som jag känner igen från min ungdoms 30e-november-demonstationer bland annat (alltså anti-fascistiska då, taktiken mot nassarna var en rakt motsatt). Man har omringat demonstranterna, och försökt gå in och spöa så mycket som möjligt. När detta tillämpades i Lund på 90-talet började polisen med att med milt våld (läs: batongslag mot armar och överkropp) jaga iväg journalistkåren för att slippa vittnen. Möjligtvis gick det till så även igår, eftersom rapporterna är så vaga. Hur demonstranten dog är oklart. Man kan tänka sig att denne klämdes ihjäl om folkmassan fick panik, eller kan ha reagerat överkänsligt om det var så att polisen använde tårgas.

I vilket fall som helst är det alltid lika tragiskt när en ung (förmodligen) människa på detta sätt får sätta livet till, som en sorts människooffer för makthavarnas lust att demonstrera sin bibehållna kontroll över läget. Jag vill uttrycka mitt medlidande med demonstrantens anhöriga, vänner och kamrater.

Att den här typen av maktdemonstrationer kommer att lägga locket på de våldsamma reaktioner lågkonjunkturen skapat är naturligtvis ett fåfängt hopp. Konjunkturen och dess mycket reella konsekvenser i människors liv tvingar alla och envar att ställa de där mest förbjudna frågorna om maktens och pengarnas fördelning i samhället. Och vi kan nog räkna med en fortsatt spännande (på både trevliga och ytterst otrevliga sätt) under året.

Som jag inledningsvis sa är det svårt att som enskild person, med ett liv och allt det där man har, försöka hinna med att rapportera och öppna upp för diskussion om allt som pågår. Därför är det trevligt att så här på slutet av mitt inlägg få presentera Dagens Konflikts nya bloggportal, som har som ambition att samla så många röster som möjligt med vänsterperspektiv och intresse för den sociala, ekonomiska och politiska händelseutvecklingen. Kolla gärna in den! Och om du vill vara med med din blogg så tveka inte att höra av dig till DK.

Och eftersom jag skrivit ett par texter åt Konflikt (och hade fått skriva betydligt fler om jag bara fått tummen ur), har jag blivit bjuden till Konflikts 1:årsfest imorgon kväll. Det har utlovats lite info om nyheter där, så om er undertecknade uppsnappar något intressant så lovar jag att posta det här.

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.