Tag Archives: varsel

KLASSKAMPEN ÄR LÖS

2 Apr

Jag hade någon sorts ambition när jag startade denna blogg att inte bara skriva om mig själv, mina projekt eller konst och litteratrur. Utan också kommentera det politiska skeendet omkring oss. Men som takten är i händelseutvecklingen just nu, vem hinner med?

När systemet krisar och de som vanligen tiger, anstränger sig ännu mer, möjligen knyter näven i fickan och muttrar om att det är alltid är de som får betala, nu ställs på bar backe som tack. Då är det kanske inte så konstigt att vi får se en hel del action.

I min bekantskapskrets har arbetslösheten brett ut sig mer och mer, och jag kan slå vad om att ni har upplevt detsamma. I en stad som Göteborg undrar man ju verkligen vad som ska hända efter så många arbetsplatsers kollaps? Stockholm har ju en mer tjänstebaserad ekonomi och här går arbetslösheten runt och plockar folk en och en, här och där, som en bortskämd bufféätare. Många har inte fasta jobb och arbetslösheten smyger på lite fördolt genom att individerna inte längre som brukligt kan finna nytt påhugg. Somliga har i likhet med mig hoppat på utbildningståget, kanske ett av de sista som går om man ska tolka regeringens utbildningspolitik. Toppcheferna tar ogenerat ut bonusar samtidigt som deras anhang kräver att arbetarkollektivet ska gå med på lönesänkningar.

Själv minns jag när det nuvarande pensionssystemet sjösattes på 90-talet. Hur jag och några andra cyniska vänner skrattade åt skrattarna. De som skrattade åt att regeringen i Albanien (eller om det var Bulgarien?) hade lurat sina medborgare att gå med på ett pyramidspel. För samtidigt som man skrattade åt det naiva och efterblivna i att låta sig luras så, accepterade man att själv utsättas för en pensionsreform som ökade spekulerandet med de egna ihoparbetade pengar som borde gå till den egna ålderns dagar.

För oss som läst lite Marx var det uppenbart att flera lågkonjunkturer skulle följa innan vår pensionering, och att dessa pengar var prisgivna så att säga. Två bra sätt att förstå kapitalismens periodiskt återkomande kriser: 1. läsa Marx 2. genomleva en kris och lära sig av erfarenheten. USA försökte desperat genom krig och utplundring bromsa sin fortsatta ekonomiska nedåtspiral och under större delen av 00-talet blåstes lite konstgjord luft i ekonomin. Även Ryssland och Kina har agerat på liknande sätt. Men en sån där radikal krislösningsmetod som de båda världskrigen utgjorde är svårt att se idag. Vi ser fram emot ännu tuffare tider framöver.

Det har varit sorglustigt att se LO-höjdarna krumbukta sig inför kritiken mot vart våra pensionspengar, genom deras aktiva medverkan, slussats mitt under brinnande kris. Och LO-höjdarna gör naturligtvis rätt i att våndas. Deras grepp om utvecklingen är vad som står på spel. Detta är ju tider som uppmanar också de vanligtvis mest beskedliga och tålmodiga arbetare att plocka fram näven ur fickan och till och med börja se på sin situation med öppet politiska ögon. Och DET gud förbjude!

I Sverige tog desperata byggnadsarbetare redan i höstas situationen i egna händer när de ockuperade den beställare som vägrade utbetala deras löner. Under våren har vi sett soparbetarna gå ut i vild strejk och på så vis tvinga fram förhandlingar och dessutom få arbetsgivarsidan att backa från sina hot om repressalier. Nu har Byggnads varslat om strejk med den högst relevanta kommentaren: ”Oavsett hög- eller lågkonjunktur är  det viktigt att arbeta för bättre villkor för medlemmarna”. Byggnads visar de andra LO-facken vad de måste göra om de ska behålla någon som helst trovärdighet bland medlemmarna.

I Danmark har målarfacket gått ett steg längre genom att man också dristat sig till att öppet tänka på socialistiska lösningar:

Målarna kräver: Stoppa krisen – sätt igång byggandet

Den nuvarande krisen i Danmark har drabbat byggandet hårt. Arbetslöshetssiffrorna växer explosivt. Nybyggandet har stannat av, och överallt minskas byggandet. Detta samtidigt som den borgerliga regeringen har infört skärpta begränsningar för offentligt byggande och renoveringar.

Den ekonomiska krisen kommer att drabba det danska samhället hårt. Ekonomer förklarar att krisen kommer bli djup och långvarig. Den borgerliga regeringen har lagt bördan av krisen på arbetarna, både genom stigande arbetslöshet och de olika krispaket som ska betalas via skattesedeln.

Målarnas fackförening i Storköpenhamn finner detta oacceptabelt. Krisen har skapats av bankerna, som har lockat tusentals arbetarfamiljer att ta dyra lån. Bankerna har satt hela landet i pant och lånat ut pengar utan garantier. Den borgerliga regeringen har bidragit till den ekonomiska kollapsen genom att göra osäkra låneformer lagliga. Det måste vara de som har skapat krisen som betalar räkningen!

Därför kräver vi ett omgående igångsättande av det offentliga byggandet. Överallt står offentliga byggnader och förfaller. Det måste göras något åt – målarna står redo! Många lägenheter över hela landet saknar fortfarande bad och toalett. År 2009 bör detta inte längre finnas till. Därför föreslår vi renoveringar av de lägenheter där det finns behov av detta. Samtidigt som många har svårt att hitta bra bostäder, står tusentals nybyggda lägenheter tomma, eftersom de är för dyra. Dessa måste övertas av staten och göras om till billiga offentliga bostäder.

Vi måste protestera mot att staten ska agera som kassakredit för bankerna, som har givit aktieutdelningar på miljardbelopp. Bankspekulanterna har visat sig opassande för sin uppgift. Att de konstant ber staten om mer pengar har gjort saken klar. Bankerna måste övertas av staten, så att de kan drivas för samhällets bästa, istället för att fylla spekulanternas fickor.

Vi uppmanar arbetarpartierna Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan att arbeta för följande:

– Sätt igång det offentliga byggandet!
– Sätt igång med renovering av lägenheter!
– Nationalisera bankerna!”

Målarfacket i Storköpenhamns generalförsamling, 22 mars 2009

Längre ned på kontinenten är temperaturen ännu högre. Under våren har franska chefer kidnappats av sina anställda på minst tre företag, kan vara fler men det är dem jag hört talas om, efter att ha kommit med omfattande varsel av folk helt utan fallskärm. Under dessa förhandlingar, som vi kan kalla ”hårdare förhandlingsmetoder”, har de av arbetarna pressats till kompromisser.

Sen har vi naturligtvis gatorna som i land efter land fylls av protester där folk som aldrig tidigare deltagit i sådana sammanhang nu kommit med. Med resultat som i Grekland där vänstern haft stora framgångar, eller regelrätta regimförändringar som på Island där regeringen fick avgå.

I London har det som alla hört om de senaste dagarna varit en mycket upphettad stämning, när världens ekonomiskt ansvariga i G20 samlat sitt infamösa gäng för överläggningar. Det brukar alltid bli protester vid sådana tillställningar. Men vissa år, som sommaren 2001, och våren 2009, brinner det på allvar under protesterna, på grund av en så utbredd insikt om hur mycket makthavarna har att stå till svars för.

Och tyvärr. Precis som sommaren 2001 har nu protesterna våren 2009 skördat ett dödsoffer här i Europa. Igår kom nyheten om en död demonstrant. Tyvärr är rapporteringen kring detta allt annat än informativ. Det som framgår är att polisen använt en taktik som jag känner igen från min ungdoms 30e-november-demonstationer bland annat (alltså anti-fascistiska då, taktiken mot nassarna var en rakt motsatt). Man har omringat demonstranterna, och försökt gå in och spöa så mycket som möjligt. När detta tillämpades i Lund på 90-talet började polisen med att med milt våld (läs: batongslag mot armar och överkropp) jaga iväg journalistkåren för att slippa vittnen. Möjligtvis gick det till så även igår, eftersom rapporterna är så vaga. Hur demonstranten dog är oklart. Man kan tänka sig att denne klämdes ihjäl om folkmassan fick panik, eller kan ha reagerat överkänsligt om det var så att polisen använde tårgas.

I vilket fall som helst är det alltid lika tragiskt när en ung (förmodligen) människa på detta sätt får sätta livet till, som en sorts människooffer för makthavarnas lust att demonstrera sin bibehållna kontroll över läget. Jag vill uttrycka mitt medlidande med demonstrantens anhöriga, vänner och kamrater.

Att den här typen av maktdemonstrationer kommer att lägga locket på de våldsamma reaktioner lågkonjunkturen skapat är naturligtvis ett fåfängt hopp. Konjunkturen och dess mycket reella konsekvenser i människors liv tvingar alla och envar att ställa de där mest förbjudna frågorna om maktens och pengarnas fördelning i samhället. Och vi kan nog räkna med en fortsatt spännande (på både trevliga och ytterst otrevliga sätt) under året.

Som jag inledningsvis sa är det svårt att som enskild person, med ett liv och allt det där man har, försöka hinna med att rapportera och öppna upp för diskussion om allt som pågår. Därför är det trevligt att så här på slutet av mitt inlägg få presentera Dagens Konflikts nya bloggportal, som har som ambition att samla så många röster som möjligt med vänsterperspektiv och intresse för den sociala, ekonomiska och politiska händelseutvecklingen. Kolla gärna in den! Och om du vill vara med med din blogg så tveka inte att höra av dig till DK.

Och eftersom jag skrivit ett par texter åt Konflikt (och hade fått skriva betydligt fler om jag bara fått tummen ur), har jag blivit bjuden till Konflikts 1:årsfest imorgon kväll. Det har utlovats lite info om nyheter där, så om er undertecknade uppsnappar något intressant så lovar jag att posta det här.

Annonser

TABULA RASA

21 Dec

Ett år som varit mycket långt och händelserikt, både för min personliga del och i omvärlden, börjar nu definitivt lida mot sitt slut. Idag har jag och sambon firat Midvinter, årets mörkaste dag, med glögg och presenter.

Årsskiftet känns tragiskt när man tänker på alla som blivit varslade strax innan julen och nu måste gå in i nästa år utan arbete. Särskilt tungt för familjer med barn.

Själv ska jag göra ett helt frivilligt uppbrott från arbetet. Kanske ironiskt med tanke på alla varsel. Men jag ska äntligen, äntligen, komma till skott och påbörja en ordentlig utbildning. Och det tror jag är ett inte helt oklokt sätt, för den som har möjlighet, att tillbringa lågkonjunkturen.

Efter årsskiftet ska jag ägna tre och en halv dag till åt hårt kroppsarbete. Sen är det adjö till att gå upp i svinottan, och lägga sig med värkande ryggrad och fötter. Jag kommer inte att sakna det.

Jag har haft problem med skulder och en allmänt oordnad situation som gjort att jag inte satt igång att studera tidigare. Men sen gav jag ut en bok, och det löste många ekonomiska knutar. Jag minns att jag sa till mina vänner för några år sedan ”Jag måste göra något radikalt för att få in pengar”. De såg lite halvt oroligt, lite halvt skeptiskt på mig. Och jag visste ju inte själv ännu vad detta radikala skulle bestå i. Men det blev att skriva en bok. Inte just för att tjäna pengar, det blev bara en av så många positiva bieffekter av att aktivt ingripa i sitt eget liv. Jag är väldigt nöjd med att ha spenderat min ungdom i den autonoma rörelsen, för jag lärde mig mycket där. Inte minst att våga ta egna initiativ.

Det är sant att jag har studerat i omgångar förut. På nittiotalet läste jag på komvux för att få gymnasiekompetens. Jag hade tidigare hoppat av gymnasiet, men några års ströjobb hade återuppväckt studielusten. Under lågkonjunktur var det ett bra alternativ till osäkert tillfällighetsarbetande.

Jag minns mina komvuxår som roliga. Det var alla möjliga människor med olika erfarenheter som möttes där. Debattens vågor gick höga i klassrummen, ibland kunde man få alla emot sig. Men stämningen var generös och öppen. Man fick tycka och vara olika och vi gladdes alla åt att lära oss nya saker.

Jag gjorde arbeten om en massa saker som jag varit nyfiken på att fördjupa mig i; radikalitet i Italien på 60 och 70-talen, revolutionen i Iran, marxismen, snapphanarna, new age som uttryck för ett postmodernt nyliberalt samhälle och mycket annat. ”Här kommer Salka med nådiga luntan” som min samhällskunskapslärare sa när jag kom med ett arbete, som vanligt mer omfattande än vad som egentligen var tillåtet. Det var också på komvux jag skrev första kapitlet till det som senare skulle bli Deltagänget. Kapitlet om Götgatsbacken. Uppsatsämnet var ”så rädd har jag aldrig varit förut”.

Strax efter milleniumskiftet gick jag dessutom ett år på universitet. Det gjorde jag tyvärr planlöst, för att att jag inte hade något bättre för mig. Kurserna sökte jag efter vad som kunde vara kul.

Jag gick två terminer geografi. Det var en blandad upplevelse. Att lära sig helt nya saker och termer var spännande. Plötsligt kunde jag se spåren av istiden i den omgivande naturen. Jag kunnde slänga mig med nya märkliga ord och termer. Som ”soliflukation”, ”den svekofeniska ortogenensen”, ”det prekambriska peneplanet” för att bara nämna några.

De andra studenterna hade jag däremot svårt att finna gemenskap med. Denna grupp studerande var mycket mer homogen än på komvux, och alla verkade väldigt konkurensinriktade. När resultaten på tentorna sattes upp på väggen stod de genast och avkodade alla andras identiteter för att kunna jämföra sig med varandra. För mig räckte det bra att veta mitt eget resultat, men det verkade som en udda inställning där.

När vi hade utvecklingsgeografi, ett annat ord för teorier kring imperialismen, fick jag hela klassen emot mig i den obligatoriska diskussionen. Fair enough. Men när det sen visade sig att jag hade klassens bästa resultat i den hemtentamen, detta var ju trots allt ett ämne jag var insatt i från början, då vände attityderna helt. Plötsligt kom flera personer som tyckt att jag var en idiot i klassrumsdiskussionen fram och sa att jag hade haft så intressanta synpunkter och att de tyckte jag hade rätt. Det var en märklig upplevelse att betygen kunde avgöra vilken åsikt som var rätt.

En annan sak jag minns starkt från den kursen var när vi åkte på exkursion till olika geografiskt intressanta platser i Göteborg. Det var kul tills det visade sig att min gamla hemförort Tynnered valts ut som ett studieexempel på miljonprogrammet. Det var en obehaglig känsla att sitta där i bussen medan läraren talade om miljonprogrammet och höra studiekamraterna sucka och oja sig över vilken hemsk miljö Tynnered var. ”Jag har bott här!” ville jag skrika ut, men höll käft. Tills någon beklagade sig över området direkt till mig och jag sa som det var. Då blev de generade och började svamla om att det ju ändå var fint med mycket grönområden och nära till havet. Jag hatade Tynnered när jag bodde där och tyckte att det var en hemsk miljö. Men nu kokade det i mig när dessa ”utbölingar” satt och ”snackade skit” om ett område som plötsligt kändes som MITT. En skamblandad stolthet. Detta har format mig. Detta har lärt mig saker om världen. Saker ni inte vet. Det värsta var att sen skulle vi fika på ett konditori på Frölunda Torg. Jag satt där och ville sjunka genom jorden. Fast jag inte kände en käft av konditoriets kunder önskade jag att jag haft en stor skylt som sa något i stil med ”Jag är inte med de här turisterna. Jag kommer härifrån. Snälla förlåt mig att jag sitter här med studenterna.” Efter det där året kände jag att universitetsvärlden nog inte var för mig.

Men nu är jag ändå tillbaka igen. Efter att ha arbetat i över fem år sen mitt förra besök i universitetsvärlden. Och nu är jag tillbaka med en plan. Jag ska bli bibliotikarie. Men först måste jag ha 60 sammanhållna universitetspoäng i ett ämne. Och det blir litteraturvetenskap. Med början nu i vår. Det känns lite spännande, lite skrämmande, en smula underligt efter att ha kommit in mer fast i arbetslivet, men framförallt känns det väldigt bra.

Jag stoppar undan mina fördomar om litteraturstudenter som svartklädda 20-åringar som vill skriva en bok men inte vågar för att de jämför sig själva med någon litterär ikon och naturligtvis förlorar på att göra den jämförelsen. Jag viftar undan min egen rädsla för att jag inte är litterärt allmänbildad innan kursen. Jag struntar högaktningsfullt i alla som säger att biblotikarieyrket inte har någon framtid. Tabula rasa! Ibland måste man kasta sig in i nya och helt okända saker. Om inte annat är det en bra medicin mot bitterhet.

Nu slutar jag detta med låten Ace of spades. Den tycker jag passar bra. Och med att önska alla andra lycka till som med eller mot sin vilja står inför förändringar i livet detta årsskifte.