Tag Archives: våld

TROPA DE ELITE!

8 Feb

Nu har jag äntligen gjort det. Sett filmen Tropa de Elite, av regissören José Padilha. Av olika skäl har det dröjt innan jag såg den, men jag har längtat sen den kom till Sverige, eftersom José Padilha också ligger bakom den fantastiska filmen Guds Stad.

Guds Stad är namnet på en favela, som slogs upp för de fattiga utanför Rio de Janerio på 60-talet.
I filmen skildras Guds stads historia under ett par ungdomsgenerationer, en historia synonym med de kriminella knarklangargängens historia. I början är brottsligheten nästan oförarglig och har ett romantiskt skimmer, ungarna rånar en bil på råvaror och ropar ut till det fattiga grannskapet att komma och ta för sig.

Men den romantiken förbyts snart i en blodig vardag. Redan efter en generation är knarklangningen en vardag som påverkar alla i slummen. Maktrelationerna som byggs upp inom och mellan gängen är det som sätter ramarna för livet, vare sig man vill eller inte.

Vi får följa många människoöden i Guds Stad. Människor man lär sig tycka om innan man får se dem gå under på det ena eller andra sättet. För det är mycket tydligt i Gud Stad: livet i slummen är inget man överlever.

Ett drogkrig utbryter, där folk i början går in av idealistiska skäl, i den mån man kan tycka att hämnd för döda anförvanter är idealism. Men den lilla kärnan av personliga avsikter är snart glömd och krigets egen logik tar över. I Guds Stad finns några av de otäckaste scener jag har sett på film.

Filmens huvudperson Raketen är en snäll kille som bara försöker överleva i slummen, som alla andra. Han försöker leva så normalt som möjligt, och skaffar sig jobb i en livsmedelsaffär. Men naturligtvis, det går inte att komma från favelan och försöka bli accepterad i resten av samhället. När ett gäng ungar från Guds Stad kommer och gör en snattarräd mot affären, får Raketen skulden och det är slut med arbetandet.

I ett försök att anpassa sig till förväntningarna försöker han istället, ihop med en polare, att slå sig fram genom personrån. Men varje gång de ska råna någon kommer de på ett förbehåll, de är helt enkelt för snälla för yrket.

Inget jobb, ingen framgång som rånare, ingen lust att underordna sig den förödande arbetshierarkin i langarsystemet. Där står Raketen utan framtid, men med en hemlig och i praktiken omöjlig dröm om att bli fotograf.

Guds Stad har ett lyckligt slut, mirakulöst nog lyckas Raketen ändå till slut. Men regissören gör en poäng av att han kan sälja in sina spektakulära foton på gangsterkungarna. Medan de bilder han tar i smyg på polisernas korrumperade mellanhavanden med en av gängledarna aldrig skulle kunna visas offentligt. Raketen håller dem hemliga, att avslöja polisen är det verkligt farliga.

Samtidigt som vi gläds med Raketen, tar en ny generation gangsters över i Guds Stad genom en blodig kupp -ett gäng barn på 8 – 10 år. En kuslig bild man har kvar på näthinnan är när dessa barn springer runt på gatorna med helautomatiska vapen.

Titten in i det Brasilianska polisväsendet är kort i Guds Stad, men budskapet är tydligt, polisen är korrumperad och i likhet med andra gangsters inga man muckar med. Därför var det väldigt spännande att se Tropa de Elite, Padilhas film om polisen.

För i Tropa de Elite är perspektivet omvänt. Filmens berättarjag Roberto är officer i Tropa de Elite, en halvmilitär polisinsatsstyrka som skickas in mot gängen i favelorna, och har mord och tortyr som arbetsmetoder. Hans röst ledsagar berättelsen om hur han letar efter sin ersättare. Hans fru är gravid och det leder till samvetskval och rädsla för vad som kan hända med familjen om han inte släpper taget om Tropa de Elite, BOPE. Insikten om vad det är att ha och kunna mista ett barn ger honom en obehaglig känsla både av sin egen dödlighet och den smärta han orsakat mödrar och fäder till de som dödats i drogkriget. Som killen BOPE tvingar att skriva på sin egen dödsdom genom att tjalla på langaren offentligt.

Men den egentliga huvudpersonen är en annan. Den som till slut väljs som efterträdare åt Roberto, Matias. Filmens tema är hans väg från klassresenär med hjärtat på rätt ställe, som vill utbilda sig och göra social nytta i favelorna, till fullfjädrad fascist som hänsynslöst mördar och torterar folk för ”det högre goda”: kriget mot narkotikan. Och försvaret av Påven. Som kommer på besök som en konstig seriefigur mitt i en oerhört brutal verklighet som han inte på några villkor får komma i beröring med. Uppenbarligen var Påvens liv kompatibelt med 35-40 sluminnevånares.

Filmen inleds med ett citat från sociologen Stanley Milgram. Han som gjorde det kända lydnadsexperimentet. Tesen som filmen framgångsrikt illustrerar är att individerna inte är autonoma utan istället produkter av de sammanhang de befinner sig i.

Styrkan med det dubbeltydiga namnet Tropa de Elite har ett emblem som tydligt påminner om en gängsymbol. BOPE vill markera för de kriminella att de också är ett gäng. Och mycket riktigt, dödar man någon med Tropa de Elites gängtatueringar sitter livhanken löst.

Filmen är en uppvisning i brutalt våld och urskiljningslöst användande av tortyr när BOPE letar efter sina måltavlor. Ett våld som ofta romantiseras på ett äckligt sätt i diverse amerikanska polisserier. Inte så i Tropa de Elite. Våldet presenteras inte heller i chockerad ton. Det är vardag. Det är något som utförs rutinmässigt och utan vidare eftertanke. Filmen Tropa de Elite hymlar inte med att poliser är poliser, och att detta blir resultatet när polisen får fria tyglar i ett samhälle.

Men kritiken är nästan ännu starkare mot ett annat polisärt fenomen, som på alla nivåer i Brasilien. Korruptionen. Filmen kommenterar korruptionen med svart humor. Vi får se hur den inte bara styr alla polisens mellanhavanden med resten av samhället. Även internt styrs polisarbetet av givande och tagande av mutor. Ja, på polisernas bilverkstad byts nya motorer på ordningsmaktens fordon ut mot gamla. På så sätt gör de enskilda konstaplarna sig en extra hacka på svarta marknaden. När en mer idealistisk polis blir upprörd över motorstölderna och börjar svamla om utredning blir han välförtjänt utskrattad av bilmekanikerna.

Just korruptionen inom poliskåren är en orsak till att en del poliser söker sig till BOPE. Tropa de Elite stryrs inte av korruption, utan av en våldsam och skoningslös idealism. Poliser som vill något med sitt yrke dras dit. Matias är kluven. ”Han vill egentligen bli advokat” kommenterar Roberto föraktfullt. Samtidigt ser Roberto Matias situation med klarsyn, hur han dras mellan två världar, och resultatet när dessa möts måste blir katastrof för alla parter.

Matias ena värld är poliskåren. Den andra världen är sociologistudier på universitetet, och socialt välgörenhetsarbete i favelan. Sociologistudenterna porträtteras som godhjärtade men mer än lovligt naiva. De kommer från välbärgade familjer i fina områden, läser Foucault, röker en fet och upprörs över polisens brutalitet. De får verka i slummen så länge de inte utmanar gängens makt där. En av studenterna säger överslätande om gängledarna att ”de har ändå ett socialt medvetande”. Det låter lika dumt som det är. Gängen är inte idealistiska för fem öre, de är det lokala näringslivet. Den som hotar det får plikta med livet. Och när det uppdagas att Matias är polis, vilket han dolt för sina vänner för att få vara med, börjar en blodig upprensning bland sociologistudenterna. Den fulla vidden av villkoren i slummen går upp för studenten när han dör som en fackla.

De vattentäta skotten mellan klasserna porträtteras både komiskt och smärtsamt i filmen. Det är roligt att notera skillnaden i partystil och musiksmak mellan favelans och studentmiljöns fester.

I den spiral av våld och oförenliga motsättningar mellan de olika världar Matias rör sig i sker hans utveckling från välmenande idealist till mordmaskin i dödspatrullen. Det är kusligt trovärdigt. Dessutom får vi en, kanske i och för sig väl lång, inblick i den träning rekryterna till insatsstyrkan tvingas genomgå. Den går i stort ut på att genom förnedring bryta ner rekryternas individualitet och egna vilja. Också detta våld framställs mycket trovärdigt och vardagligt. Det är omöjligt att inte tänka på School of Americas när man ser både utbildningen och praktiken hos BOPE.

Egentligen ställer filmen inte några moraliska frågor, det inledande citatet till trots. Den visar bara upp en materiell verklighet, och vilken dynamik som driver det Brasilianska samhället. Man blir förvånad att Padilha har kunnat göra denna film, och att han vågat. I den finns inga hjältar, inga vinnare och egentligen inget hopp. Den är släkt med skildringar som Kennet Ahls Grundbulten och Lyftet, och med James Ellroys amerikanska historieskrivning. Jag har alltid varit svag för sådana berättelser. Det är skönt att slippa lagren med socker och förljugenhet. Förhoppningsvis återkommer Padilha med fler svartsynta inifrånskildringar av det brasilianska samhället.

Nä, nu tar vi och avslutar med lite musik. Clash-låten Police and thievs kanske kan passa?

Annonser

EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.

RAPPORT FRÅN UPPSALA

2 Dec

Den första måndagen i December åkte jag till Uppsala för att, som en del av ABFs seminarieserie, tala om den nära dåtiden, 90-talet, och den nära framtiden på en och samma gång. Kan se ut som något av en motsägelse. Men precis som i början av 90-talet är vi nu åter inne i en lågkonjunktur, och därför finns många beröringspunkter mellan tiderna som kan göra en sådan jämförelse intressant. Jag pratade en del om effekterna av krisen och den konkreta upplevelsen av förlust. Hur 90-talet innebar ett brott med den sociala klasskompromissen (ökande välfärd och trygghet i utbyte mot arbetsfred och social fred) för min generation. Reaktionerna på att bli fråntagen snarare än att gå framåt. Hur den bantade rollen för samhället ledde till att ungdomen bildade sina egna ”samhällen”. Samt givetvis om fascismens återkomst och den antifascistiska rörelsens födelse, fördelar och problem.

Det var många som hade slutit upp och även som engagerade sig i den påföljande debatten. Den blev livlig och pågick faktiskt tills jag lite auktoritärt fick gå in och bryta, eftersom biblioteket i sin helhet strax skulle stänga. Diskussionen kom att röra sig mycket kring frågor om våldsanvändning och antifascism, vilket väl visar att det faktiskt är samma frågor som engagerar idag som under tidigt 90-tal. Det var en majoritet ungdomar och sen en del ur en äldre generation (typ min föräldrageneration) där, även om de äldre inte tog samma plats i diskussionen. Men jag uppskattar att ni alla kom, och hoppas att ni fick ut något av debatten. Personligen tror jag att det alltid är viktigt med forum för debatt, särskilt om man kan ta sig förbi den ofruktsamma frågeställningen våld/icke-våld, och istället som de flesta var inne på se ett mer övergripande strategiskt perspektiv. Den trevliga kvinnan från ABF Uppsala påpekade för mig efteråt att hon i hastigheten glömt att nämna det. Så nu gör jag det: det går att fortsätta debatten i studiecirkelform via ABF, då får man ju också lokal att föra den i.

Tack alla ni som kom och bidrog med intressanta tankar, eller bara er närvaro. Tack också till de trevliga arrangörerna från ABF och Uppsala Statsbibliotek. I vår fortsätter seminarieserien Tankar om framtiden med 5 nya föredrag. Det första blir den 2/2 2009.