Tag Archives: strejkbrytare

TILL STÖD FÖR LAGENAS ARBETARE

25 Jun

Solen strålade över Medborgarplatsen strax innan fem idag. Där satt jag och väntade på att folk skulle dyka upp för en stödmanifestation för arbetarna på Lagena. En väl vald plats med tanke på folklivet en vacker sommarkväll, inte minst alla som tar sig en kall öl på de enorma uteserveringarna där, och hade första parkett till att lyssna på talen. Men fram till strax innan fem såg det helt tomt ut, de enda som strök omkring var fyra medlemmar i Hare Krishna, som spelade bizarr musik och viftade med en docka som satt i en glasburk längst fram i den lilla processionen. Men sen, strax efter fem, dök två röda fanor upp, och så anslöt sig folk till dem, och även långsmala röda Handelsanställdas förbund-fanor kantade leden. Så småningom stod en ansenlig grupp väntade på talen. För er som inte hade möjlighet att vara där tänkte jag göra ett kort referat av vad som sades, för det var mycket värt att lyssna till. Om någon som vet bättre märker att jag uppfattat ett namn, eller något annat här, fel, vore det vänligt om ni vill skicka en kommentar med rättelse!

Först talade Martin Lööf, från Lagenaarbetarnas vänner. Han pekade på tre frågor som dagens manifestation ville lyfta fram:

– Stoppa uppsägningarna på Lagena!

– För rätten till fast jobb!

– Mot att polisen används i arbetsplatskonflikter!

I samband med det påpekade han att Lagenaarbetarna inte vill ha polisen som fiende. Meningen är att få till stånd en dialog med dem om vad som är polisens roll i arbetsmarknadskonflikter. Martin berättade att polisförbundet inbjudits att vara med vid manifestationen, men tackat nej. Han talade också av bristen på aktivt stöd från LO i stort, ett stöd som dock efterlyses. Så nämnde han stämningen i AD som lett till att själva strejken blåstes av, även om kampen fortsätter. AD har hotat med individuella böter på mellan 3000 och 5000 kronor. Det är viktigt att vi inte låter detta bli en risk som varje enskild arbetare som slåss för sitt arbete tar, utan är solidariska. Det pågår en insamling till Lagenaarbetarna, som hittills fått in 17000 kronor, så fortsätt lägga pengar.

Efter Martin gick Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, upp på scenen. Hon är läste en egen dikt om vad det innebär att arbeta och vara arbetare.

Sedan äntrade Patrik Olofsson, före detta ordförande för Handelsklubben på Lagena, mikrofonen. Han berättade att för två månader sen kom varslet mot 33 arbetare på Lagena. Därefter har en kamp om makten på arbetsplatsen utspelat sig.
Dessa frågor rör inte bara jobbarna på Lagena, utan alla arbetare. Det är en försvarskamp som handlar om ifall vi ska vara utbytbara eller inte. Bemanningsarbetarna som företaget satt in har i praktiken fungerat som daglönare, med sämre ekonomiska villkor än de fastanställda, och med noll trygghet. Lagena hävdar att man varslar på grund av arbetsbrist, men det argumentet håller inte, när man satt in 22 inhyrda arbetare per dag i snitt, sedan årsskiftet.
Patrik ifrågasatte bemanningföretag överhuvudtaget. De har inte alltid funnits, bemanningsföretag förbjöds i Sverige 1938, som ett resultat av arbetarrörelsens kamp. Men på 1990-talet fick bemanningsbranschen åter rätt att bedriva verksamhet. Varför fick de det? Det kan naturligtvis ses som ett resultat av att svensk fackföreningsrörelse varit oerhört flat som inte reagerade.
Hos många lever en gammal bild av LAS som garant för anställningstrygghet kvar. Men i praktiken har lagen urholkats så till den grad att det enda den reglerar idag är formerna för hur du blir uppsagd. Lagen om AnställningsSkydd har blivit Lagen om Hur du får Sparken.
Patrik påpekade särskilt att bemanningsarbetarna inte är fienden, utan det är arbetsköparens rätt att använda dem som slagträ mot de fastanställda. Arbetsköparna inför olika villkor för arbetarna på samma arbetsplats. Lika villkor för arbetarna gynnar arbetarkollektivet, medan olika villkor leder till en negativ konkurrens som de allra flesta förlorar på. I hela Europa försöker man införa och förstärka en sådan konkurrens, a race to the bottom. Vårt svar på det måste bli: raise hell!
Det Systembolaget i praktiken vill införa här är att varje dag i praktiken blir en upphandling av arbete. Det är inte längre tillräckligt illa att arbetslösa måste slåss om jobben, på detta sätt vill man få olika grupper i arbete att slåss om det och därmed bjuda under varandra. Men mycket händer också just nu bland arbetarna, inte minst den vilda sopåkarstrejken i våras visar att folk inte är beredda att låta denna utveckling gå hur långt som helst. Och stödet Lagenaarbetarna har fått är stort, det har kommit massor av mail, stöduttalanden och frågor. Inte så mycket från fackklubbar berättade Patrik, men framförallt – mycket glädjande – från olika arbetsplatser inom många yrken runt om i landet, där personalen intresserat sig för konflikten.

Därefter talade Martin en stund igen. Han påpekade att denna konflikt är olik många andra eftersom striden inte handlar om löner i första hand, utan om villkoren på arbetsmarknaden. Det råder finanskris och det skapar ett hårt läge för de som arbetar. I det läget sätter Lagenaarbetarna ett viktigt exempel som placerar strejkvapnet och blockadvapnet på kartan.
Martin berättade om att polisen haft svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig under blockaddagarna. På måndagen var till en början bara en polis på plats men under dagen blev de fler och fler. Slutligen gick de ut med att ”nu får ni flytta på er, annars flyttar vi på er”. Till och med efter strejkens slut stod kravallstaketen kvar, liksom tre polispiketer, ett par poliser satt till och med inne i personalmatsalen.
En sorglustig incident under måndagen var också att arbetsköparen satte privata vakter utanför personalmatsalen. Denna ägs av en privatperson, som arbetsköparen påstod inte ville ha jobbarna där, men när krögaren blev tillfrågad hade han ingenting emot dessa kunder. Då påtalade de strejkande för polisen det ologiska i att de försökte häva de arbetandes blockad, men inte ingrep när arbetsköparen satt en restaurang med de strejkande som kunder i blockad. Efter detta påpekande gick polisen faktiskt in och stoppade vakternas blockad.
I det stora har polisen försökt få det till att en blockad inte är en blockad utan ska tolkas som ”offentlig sammankomst”, och att man därmed måste söka polistillstånd för den. En ganska absurd tanke att anställda måste söka polistillstånd för att stå utanför sin egen arbetsplats. Något som visar att lagboken inte har något utrymme eller vettig begreppsapparat när det gäller fackliga konflikter. Man skulle ha kunnat vänta sig att Systembolaget som statligt företag skulle visa ett större ansvar gentemot sina anställda, men istället utnyttjar de sin monopolställning till att föra en aggressiv personalpolitik. Som den syndikalistiska driftsektionen på företaget säger i en facklig kampanj: ”Bolaget har satt behovsanställningar i system”.
Därefter nämnde Martin åter pengainsamlingen. Det är viktigt att pengar kommer in, här kan alla göra en insats, liksom genom att berätta om konflikten på sin arbetsplats. Man kan också göra insamlingar på arbetsplatserna. Några som var väldigt snabba att ge stöd till Lagenaarbetarna och att åka ut till blockadplatsen, var flera av de sopåkare som varit inblandade i vårens vilda sopstrejk. En strejk som också handlade om negativ konkurrens, där en upphandling gjorts som skulle försämra deras arbetsvillkor och de förväntades acceptera detta med kniven mot strupen så att säga. Det gjorde de nu inte, och striden blev en framgång för sopåkarna. Kanske inte så konstigt att sopåkarna var tidigt ute med stöd och solidaritet, den som själv varit med i en strid vet vad det handlar om. Lagenaarbetarna funderar som så att om de skulle vinna striden och inte behöva de insamlade medlen, så kommer det med all säkerhet fler liknande strider, och då kan pengarna behövas där istället.

Sen kom en kille från Förenade Arbetare fram och berättade att de idag besökt Svea Support, som hyr ut bemanningsarbetare. De hade pratat med VDn och personalchefen. Och förklarat för dem att de kommer att få problem i framtiden om de tänker fortsätta på den inslagna vägen som strejkbrytarsäljare. För det tänker inte arbeterana finna sig i, utan framöver kommer de att sammarbeta mer och göra motstånd på många sätt när det gäller den här utvecklingen. I framtiden vill vi inte se fler strejkbrytare. Talaren påpekade också att Bemanningsföretagen inte är en självklarhet på arbetsmarknaden. De infördes av en borgerlig regering på 90-talet.

Därefter gick en violinist i arbetskläder fram. Han seplade internationalen på sin fiol, och den fick något lite folkviseaktigt över sig genom instrumentet den spelades på. Mycket vackert.

Patrik tackade sedan alla närvarande och alla andra som stödjer Lagenaarbetarnas kamp. Han konstaterade att AD med sina hot bara förlänger konflikten i tid. Den tiden kommer att utnyttjas till att synas på gator och torg, samla och skramla. Att en konflikt på ett så pass litet företag i ett industriområde i utkanten av Stockholm har bemötts med så mycket sympati och intresse från allmänhetens sida måste ses som ett tecken i tiden på att den vilda strejken börjar få ett genomslag. Arbetarna finner sig inte i evighet i spelregler som räknar ut dem från början. Patrik upprepade därefter plusgirokontot man kan sätta in bidrag på: 134456-3. Bidragen kan vara hur små eller hur stora som helst, och man kan naturligtvis arrangera insamlingar och därefter sätta in resultatet.

Den siste talaren, som anmälde sig spontant, var en postis från Årsta som presenterade sig som Jens Hugo. Det är ett falskt tal att det existerar en jämlikhet i styrka mellan arbetsmarknadens parter, menade han. Det är ofta svårt och riskabelt att ta till konkreta konfliktåtgärder mot ett företag, och åtgärder som hotar vinsten är nödvändiga för att hävda sin rätt. Arbetsköparna kan bara helt lugnt varsla folk när de ska hävda sina intressen, och ingen höjer ett finger mot dem.

Tips från Konfliktportalen: 1915 skänker bort en gammal TV -passa på om du minns det mediet, och för dig som gillar anarkistfestivaler tipsar Anarkisterna om en finsk sådan, Andrea Doria tar upp reaktionerna på Humanisternas kampanj i Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Cappuccinosocialisten tipsar om filmen Och tranorna flyga, På Dagens Konflikt fortsätter Samira rapportera om Lagenakonflikten i Lagenaarbetarnas kamp fortsätter, Dom Ljuger skriver också om Lagena och att man måste akta sig för att låta en bred vänster lägga sig i och ta över, Jinge tycker det är Oroande nyheter om svininfluensan, även Loke tar upp svininfluensan i Massvaccination, men vad händer sen?, Redundans rapporterar att Strejkande på Lagena tvingas tillbaka till arbetet, StockholmsPunk konstaterar att Snuten visar färg i Lagenakonflikten

Annonser

EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.

TILL MINNET AV AMALTHEA

10 Sep

I år är det hundra år sedan tre unga medlemmar ur Ungsocialisterna iscensatte ett sprängdåd mot skeppet Amalthea i Malmö hamn. Ett skepp som tillhörde det brittiska Strikers Federation, som hyrde ut strejkbrytare.

Anton Nilson placerade bomben vid lastluckan. Killarnas avsikt var att skrämma iväg svartfötterna och därmed sätta stopp för en verksamhet som hotade att undergräva den pågående strejken, och på lång sikt hotade arbetarnas organisering som sådan. Avsikten var inte att skada utan att skrämma, och killarna räknade med att strejkbrytargänget skulle ligga och sova betydligt längre ned i båten. Men svartfötterna hade lagt sig att sova just innanför lastluckan, och den natten dog en av dem. Ytterligare 23 kom till skada, varav 7 så allvarligt att de fick föras till sjukhus.

Anton, Alfred och Algot blev snabbt kända som Amaltheamännen. De fördömdes livligt i såväl borgerlig som socialdemokratisk press och dömdes i domstolen till döden respektive livstids straffarbete. De tyngsta konsekvenserna som dådet kunde få hade det fått. Killarna hade dödat en annan person och skulle själva mista sina liv. Anton Nilson berättar såhär om rättegången:

”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså.”

Amaltheamännen, eller killarna som de väl borde kallas, höll samman mentalt trots de tuffa konsekvenserna, därför att de inte såg något alternativ till sin handling. Strejkbrytarna hade packat och åkt dagen efter dådet. Arbetarna hade visat att de menade allvar. Om man inte höll stånd mot strejkbryteriet, hur skulle det då ha gått? En stark solidaritetsrörelse bildade i spåren av händelsen. När trycket från arbetarrörelsen blev tillräckligt starkt, kom samtliga attentatsmän att benådas.

Amaltheasprängningen står symbol i svensk 1900-talshistoria. En symbol för en öppen konflikt ställd på sin spets. Vad har denna händelse att säga oss hundra år senare, om något alls?

Kring det har jag fått den stora äran att fundera i en essä på runt 20000 tecken, som ska komma ut i mitten av december till minne av händelsen. Jag har avsatt en hel del tid till att läsa, skriva och fundera kring detta, och ännu mer lär jag få jobba innan deadline som så sakteliga kryper allt närmare. Min utgångspunkt för essän är att det finns en likhet bortom all olikhet mellan dessa båda tider. De ligger före, respektive efter den klasskompromiss som präglade stora delar av det svenska nittonhundratalet.

I boken, som kommer att ges ut av ABF, lär ett flertal olika perspektiv rymmas. Detta gissar jag utifrån listan på övriga skribenter i boken: Olle Sahlström, Kajsa Ekis Ekman, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Rakel Chukri, Roger Johansson och Lars Berggren.