Tag Archives: korruption

TROPA DE ELITE!

8 Feb

Nu har jag äntligen gjort det. Sett filmen Tropa de Elite, av regissören José Padilha. Av olika skäl har det dröjt innan jag såg den, men jag har längtat sen den kom till Sverige, eftersom José Padilha också ligger bakom den fantastiska filmen Guds Stad.

Guds Stad är namnet på en favela, som slogs upp för de fattiga utanför Rio de Janerio på 60-talet.
I filmen skildras Guds stads historia under ett par ungdomsgenerationer, en historia synonym med de kriminella knarklangargängens historia. I början är brottsligheten nästan oförarglig och har ett romantiskt skimmer, ungarna rånar en bil på råvaror och ropar ut till det fattiga grannskapet att komma och ta för sig.

Men den romantiken förbyts snart i en blodig vardag. Redan efter en generation är knarklangningen en vardag som påverkar alla i slummen. Maktrelationerna som byggs upp inom och mellan gängen är det som sätter ramarna för livet, vare sig man vill eller inte.

Vi får följa många människoöden i Guds Stad. Människor man lär sig tycka om innan man får se dem gå under på det ena eller andra sättet. För det är mycket tydligt i Gud Stad: livet i slummen är inget man överlever.

Ett drogkrig utbryter, där folk i början går in av idealistiska skäl, i den mån man kan tycka att hämnd för döda anförvanter är idealism. Men den lilla kärnan av personliga avsikter är snart glömd och krigets egen logik tar över. I Guds Stad finns några av de otäckaste scener jag har sett på film.

Filmens huvudperson Raketen är en snäll kille som bara försöker överleva i slummen, som alla andra. Han försöker leva så normalt som möjligt, och skaffar sig jobb i en livsmedelsaffär. Men naturligtvis, det går inte att komma från favelan och försöka bli accepterad i resten av samhället. När ett gäng ungar från Guds Stad kommer och gör en snattarräd mot affären, får Raketen skulden och det är slut med arbetandet.

I ett försök att anpassa sig till förväntningarna försöker han istället, ihop med en polare, att slå sig fram genom personrån. Men varje gång de ska råna någon kommer de på ett förbehåll, de är helt enkelt för snälla för yrket.

Inget jobb, ingen framgång som rånare, ingen lust att underordna sig den förödande arbetshierarkin i langarsystemet. Där står Raketen utan framtid, men med en hemlig och i praktiken omöjlig dröm om att bli fotograf.

Guds Stad har ett lyckligt slut, mirakulöst nog lyckas Raketen ändå till slut. Men regissören gör en poäng av att han kan sälja in sina spektakulära foton på gangsterkungarna. Medan de bilder han tar i smyg på polisernas korrumperade mellanhavanden med en av gängledarna aldrig skulle kunna visas offentligt. Raketen håller dem hemliga, att avslöja polisen är det verkligt farliga.

Samtidigt som vi gläds med Raketen, tar en ny generation gangsters över i Guds Stad genom en blodig kupp -ett gäng barn på 8 – 10 år. En kuslig bild man har kvar på näthinnan är när dessa barn springer runt på gatorna med helautomatiska vapen.

Titten in i det Brasilianska polisväsendet är kort i Guds Stad, men budskapet är tydligt, polisen är korrumperad och i likhet med andra gangsters inga man muckar med. Därför var det väldigt spännande att se Tropa de Elite, Padilhas film om polisen.

För i Tropa de Elite är perspektivet omvänt. Filmens berättarjag Roberto är officer i Tropa de Elite, en halvmilitär polisinsatsstyrka som skickas in mot gängen i favelorna, och har mord och tortyr som arbetsmetoder. Hans röst ledsagar berättelsen om hur han letar efter sin ersättare. Hans fru är gravid och det leder till samvetskval och rädsla för vad som kan hända med familjen om han inte släpper taget om Tropa de Elite, BOPE. Insikten om vad det är att ha och kunna mista ett barn ger honom en obehaglig känsla både av sin egen dödlighet och den smärta han orsakat mödrar och fäder till de som dödats i drogkriget. Som killen BOPE tvingar att skriva på sin egen dödsdom genom att tjalla på langaren offentligt.

Men den egentliga huvudpersonen är en annan. Den som till slut väljs som efterträdare åt Roberto, Matias. Filmens tema är hans väg från klassresenär med hjärtat på rätt ställe, som vill utbilda sig och göra social nytta i favelorna, till fullfjädrad fascist som hänsynslöst mördar och torterar folk för ”det högre goda”: kriget mot narkotikan. Och försvaret av Påven. Som kommer på besök som en konstig seriefigur mitt i en oerhört brutal verklighet som han inte på några villkor får komma i beröring med. Uppenbarligen var Påvens liv kompatibelt med 35-40 sluminnevånares.

Filmen inleds med ett citat från sociologen Stanley Milgram. Han som gjorde det kända lydnadsexperimentet. Tesen som filmen framgångsrikt illustrerar är att individerna inte är autonoma utan istället produkter av de sammanhang de befinner sig i.

Styrkan med det dubbeltydiga namnet Tropa de Elite har ett emblem som tydligt påminner om en gängsymbol. BOPE vill markera för de kriminella att de också är ett gäng. Och mycket riktigt, dödar man någon med Tropa de Elites gängtatueringar sitter livhanken löst.

Filmen är en uppvisning i brutalt våld och urskiljningslöst användande av tortyr när BOPE letar efter sina måltavlor. Ett våld som ofta romantiseras på ett äckligt sätt i diverse amerikanska polisserier. Inte så i Tropa de Elite. Våldet presenteras inte heller i chockerad ton. Det är vardag. Det är något som utförs rutinmässigt och utan vidare eftertanke. Filmen Tropa de Elite hymlar inte med att poliser är poliser, och att detta blir resultatet när polisen får fria tyglar i ett samhälle.

Men kritiken är nästan ännu starkare mot ett annat polisärt fenomen, som på alla nivåer i Brasilien. Korruptionen. Filmen kommenterar korruptionen med svart humor. Vi får se hur den inte bara styr alla polisens mellanhavanden med resten av samhället. Även internt styrs polisarbetet av givande och tagande av mutor. Ja, på polisernas bilverkstad byts nya motorer på ordningsmaktens fordon ut mot gamla. På så sätt gör de enskilda konstaplarna sig en extra hacka på svarta marknaden. När en mer idealistisk polis blir upprörd över motorstölderna och börjar svamla om utredning blir han välförtjänt utskrattad av bilmekanikerna.

Just korruptionen inom poliskåren är en orsak till att en del poliser söker sig till BOPE. Tropa de Elite stryrs inte av korruption, utan av en våldsam och skoningslös idealism. Poliser som vill något med sitt yrke dras dit. Matias är kluven. ”Han vill egentligen bli advokat” kommenterar Roberto föraktfullt. Samtidigt ser Roberto Matias situation med klarsyn, hur han dras mellan två världar, och resultatet när dessa möts måste blir katastrof för alla parter.

Matias ena värld är poliskåren. Den andra världen är sociologistudier på universitetet, och socialt välgörenhetsarbete i favelan. Sociologistudenterna porträtteras som godhjärtade men mer än lovligt naiva. De kommer från välbärgade familjer i fina områden, läser Foucault, röker en fet och upprörs över polisens brutalitet. De får verka i slummen så länge de inte utmanar gängens makt där. En av studenterna säger överslätande om gängledarna att ”de har ändå ett socialt medvetande”. Det låter lika dumt som det är. Gängen är inte idealistiska för fem öre, de är det lokala näringslivet. Den som hotar det får plikta med livet. Och när det uppdagas att Matias är polis, vilket han dolt för sina vänner för att få vara med, börjar en blodig upprensning bland sociologistudenterna. Den fulla vidden av villkoren i slummen går upp för studenten när han dör som en fackla.

De vattentäta skotten mellan klasserna porträtteras både komiskt och smärtsamt i filmen. Det är roligt att notera skillnaden i partystil och musiksmak mellan favelans och studentmiljöns fester.

I den spiral av våld och oförenliga motsättningar mellan de olika världar Matias rör sig i sker hans utveckling från välmenande idealist till mordmaskin i dödspatrullen. Det är kusligt trovärdigt. Dessutom får vi en, kanske i och för sig väl lång, inblick i den träning rekryterna till insatsstyrkan tvingas genomgå. Den går i stort ut på att genom förnedring bryta ner rekryternas individualitet och egna vilja. Också detta våld framställs mycket trovärdigt och vardagligt. Det är omöjligt att inte tänka på School of Americas när man ser både utbildningen och praktiken hos BOPE.

Egentligen ställer filmen inte några moraliska frågor, det inledande citatet till trots. Den visar bara upp en materiell verklighet, och vilken dynamik som driver det Brasilianska samhället. Man blir förvånad att Padilha har kunnat göra denna film, och att han vågat. I den finns inga hjältar, inga vinnare och egentligen inget hopp. Den är släkt med skildringar som Kennet Ahls Grundbulten och Lyftet, och med James Ellroys amerikanska historieskrivning. Jag har alltid varit svag för sådana berättelser. Det är skönt att slippa lagren med socker och förljugenhet. Förhoppningsvis återkommer Padilha med fler svartsynta inifrånskildringar av det brasilianska samhället.

Nä, nu tar vi och avslutar med lite musik. Clash-låten Police and thievs kanske kan passa?

GÖRAN JOHANSSON, GÖTEBORGS NAIVE MAN, LÄMNAR IN

2 Okt

Under alla de år jag bodde i Göteborg, dvs största delen av mitt liv, benämndes kommunalrådet Göran Johansson alltid Göteborgs Starke Man. Man kunde aldrig bara säga Göran Johansson i en mening. Det måste sägas: Göran Johansson Göteborgs Starke Man. Nu har denne avskyvärde person aviserat sin avgång.

Kpml(r), ja förlåt kommunistiska partiet, kommenterar detta i Expressen. Det finns mycket att säga om Kpml(r), men jag uppskattar alla som svär i kyrkan och säger som det är: Göran Johansson förtjänar ingen hyllningskör.

Det verkar som att mina hemtrakter, Göteborg och Västergötland, på något märkligt vis har behov av dessa alltid lika osympatiska patriarker som kan ge korruptionen ett ansikte. Och det ansiktet är sällan, som exemplet Göran Johansson visar, vackert. Han samarbetade helt öppet med borgerliga politiker, näringsliv och sportsektor, alltid i syfte att bana väg för näringslivet. Han till och med skröt med denna korporativism som han sammanfattade med orden Vår Fina Göteborgsanda. Särskilt otrevligt är detta att tänka på när man vet hur sammanflätat en hel del av det Göteborgska näringslivet är med maffia (något som då och då blir mer synligt för allmänheten i de med jämna mellanrum uppblossande gängkrigen i stan, med bilbomber och vansinnesskjutningar på gator, gårdar och stränder).

Göran Johanssons Göteborg var alltid innerstaden, ytterområdena visades aldrig något som helst intresse från vare sig Den Onde Gubben eller hans anhang. Det var viktigt att bygga fin strandpromenad och Opera, Ungdomens Hus fick stryka på foten till förmån för ett statligt Kasino. Fritidsgårdarna i förorten lades ner. När unga från hela staden förolyckades och dog i den fruktansvärda branden på Hisingen, stod politikerna som frågetecken, till synes helt omedvetna om sin egen skuld. I radio diskuterades aldrig skuldfrågan, istället följde en märkligt förvirrad diskussion om ”behovet” av att bygga fler moskéer. Varför ungdomarna som uppenbarligen sökt efter ett ställe att festa, dansa, lyssna på musik och träffa jämnåriga att umgås eller ha sex med, skulle ha glädje av moskébyggen förklarades aldrig. Snarare ville de väl bort från religiös trångsynthet och ha en plats för ungdomar, på egna villkor?

Göran Johansson, som aldrig gjort ett grand för förortsbor eller andra arbetare, gjorde ett stort nummer av att ha arbetat som metallarbetare något halvår på 70-talet, för det kallade han sig på valsedlarna fram till idag.

En sak jag tyckte var rolig med Göteborgskravallerna var hur otroligt fel Göran Johansson fick när han pratade innan om att Eu-toppmötet borde äga rum i Göteborg, eftersom staden var full av Goa Gubbar som med hjälp av Sin Fina Göteborgsanda skulle göra mötet lyckat. Att Göteborg också var fullt av motsättningar, hat, åsidosatta områden, en fascistisk poliskår och diverse grupperingar helt utanför den lilla klick som definierade världen för Göran, kom nog som en total chock för Göteborgs Naive Man.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om denna sorglustiga figur, men jag måste dra till jobbet. Att hoppas på att Göteborg nu lär sig något av tidigare misstag och inte utser en ny korrumperad pseudopappa till efterträdare är nog för mycket begärt. Men man lär få se upp med hur det utvecklas i ett Göteborg under lågkonjunkturen, med alla sina olika traditioner: den öppet fascistiska, den kriminella, de stora klassmotsättningarna, sossarnas korporativistiska klasskorruption som troligen får ett svagare stöd under kris och så vidare.