Tag Archives: halloween

HALLOWEENSPECIAL 2009

4 Okt

Jag är ledsen att jag skrivit så glest här på bloggen. Att läsa lingvistik är ett styvt jobb, och det blir inte mycket tid över mellan passen på SU, där man sitter och läser bland råttor stora som chihuahuaor. Men i morse hade jag ett intressant samtal om Halloween och magi som fick mig att ta mig samman och sätta mig att skriva tillslut. Det var kul får jag säga att låsa upp min gamla blogg igen och se att folk fortfarande är här och läser inlägg varje dag!

Det är snart Halloween och förra året skrev jag en special om onda blommor. I år tänkte jag lite på högtiden som sådan. Jag har nämligen läst om dess ursprung i Skottland och på Irland.

Samhain är det gamla keltiska namnet på November, och allhelgonaafton ”all hallows eve” firades en skördefest som berörde både skörden och döden. Det var alltså natten den 31a oktober fram till soluppgången. En natt när gränsen mellan de dödas och de levandes värld ansågs som tunnast. Denna natt kunde man råka både avlidna och onda/illvilliga andar. I rituellt syfte maskerade man sig, genom att själv klä ut sig till en ande kunde man dölja sig för onda andar, eller i alla fall mildra deras farlighet. En sorts offerritual skedde också under Samhain, man slängde djurben på eldar, därav heter det än idag ”bonfire”. Man lyste också upp hus och gårdar denna farliga natt, bland annat med rotfrukter som man skurit ut andeanletsdrag och sedan satt in ljus i – detta känns igen även i dagens Halloweenseder.

Är man som jag lite intresserad av folklore kan man även känna igen en liknande svensk natt, då både dödas andar och annat oknytt var löst, nämligen lucianatten den 13 december (som för övrigt också är min födelsenatt). Långt innan dagens småmysiga familjefirande med ljusklädda sångtåg var lusse helt enkelt en natt av fruktan. Då man måste stiga upp och vaka mycket tidigt, därav lussefrukosten, och lyste upp gårdarna med så mycket ljus som möjligt för att hålla borta de döda. Dagens luciatåg har egentligen ett helt annat ursprung: de stjärngossespel som byggdens ungdomar förr ofta iscensatte innan jul för att tigga ihop lite förtäring och sprit till en ungdomlig julfest. Ibland var flickor med men det var framförallt pojkar. Utklädda till tre vise män med stjärnstavar i händerna sjöng de busiga småoanständiga tiggarrim med slutklämmen att det var bäst för gårdsfolket att skänka något. Också i nutidens spegel av Samhainfirandet har man inkorporerat en sådan ritual, där barn tigger lite godis till kvällens kalas.

Det är intressant att tänka på att dagens tandlösa barnritualer, små grodorna på midsommar, luciatåget i småskolan, påskkärringarna på våren eller, i den mån vi importerat det, ungdomarnas Halloweenmaskerad, alla är moderna återsken av praktiserad magi. Något som en gång var en absolut, och ofta skrämmande, verklighet. Den sista natten i oktober, eller här den 13e natten i julmånaden, kunde man verkligen ställas öga mot öga med en död eller i värsta fall en ond ande. Det påkallade vaka, ljus, sammanhållning och magiskt försvar.

Dessa magiska föreställningar får en osökt att tänka på människobarn, inte minst åttaårsåldern som är en period av magiskt tänkande. Men även om det dominerande under denna utvecklingsperiod så ska vi nog erkänna att det magiska tänkandet aldrig helt lämnar oss. Vi vuxna människor tänker och agerar mycket mer magiskt än vi själva är beredda att medge. Det är lätt att se barns magiska tänkande, eller att det gamla keltiska, vikingatida eller dagens stamsamhälle i Amazonas präglades av magiska föreställningar. Men i hur hög grad vårt eget högteknologiska västerländska kapitalistiska samhälle drivs av magi är det svårare för oss att se. Jag ska här inte gå in så djupt på det, men ni som är intresserade av vad jag menar med detta: läs gärna min äldre text här på bloggen It’s a kind of magic.

Vi föreställer oss lätt av vi är så rationella. Och att mellan den rationella nutiden och den hedna forntiden ligger kristendomen, som skulle representera en brytning med det magiska. Kristendomen har ett starkt propagandistiskt intresse av att framställa sig som religion istället för magisk praktik, som något annat och mer rationellt än det ”hedniska”. Men kollar man på hur kristen ritual faktiskt ser ut så är det svårt att hålla med om propagandaskillnaden. I kristendomens absoluta centrum ligger två klart magiska fundament. Det ena är den obefläckade avelsen. Det andra är nattvarden.

Under den heliga nattvarden förvandlas oblaten till Jesu kött och vinet till Jesu blod. Generation efter generation av kristna får vara med om det heligaste i sin kult, att fysiskt deltaga i ett människooffer. Människor har genom tiderna offrats i magiska syften och blir enligt mig offrade på liknande sätt i samma syften också i vårt samhälle. Men gårdagens offer var tydligare kopplade till rit. Ofta räckte det kanske att offra en slav, en förbrytare eller en människa tagen som krigsbyte. Men när det verkligen rådde missväxt eller svält, ja då kunde det mycket väl vara konungen eller något av hans barn som fick släppa till halsen. För ju större katastrof – dess mäktigare offer.

Likaså är det med Jesus, vilket offer kan vara större än en Gud, Jesus offer som guds son duger därför i de kristnas ögon som enda offer. Om de gång på gång rituellt tar del av hans kött och blod, då är mänskligheten därefter försonad, och möjligheten att överleva döden och släppas in i himmelriket öppnad. En död som för övrigt, ironiskt nog, den gammaltestamentlige Jahve dömde de dittills odödliga människorna till, efter att de följt sin mänskliga natur och ätit av ”kunskapens frukt på gott och ont”. Därför att han var rädd för att vi annars inte skulle behöva honom…

En kuriositet i sammanhanget är väl det kristet grundade judehat som går ut på att det ju var judar som dödade Kristus. Om vi nu för ett ögonblick glömmer att det i själva verket var romare som dödade Kristus och att Kristus själv var jude, så framstår denna harm ändå som ett mysterium. För hela den Kristna tron bygger ju i själva verket på att Kristus offrades, hade han inte hängts på korset hade ingen försoning och inget liv efter döden, och därmed ingen kristen frälsning, varit möjlig. Jesus säger på korset ”det är fullbordat” syftande på en gudomlig plan som flera gånger hänvisas till i evangelierna.

Letar vi moderna exempel på rituella offer av makthavare under tider av katastrof räcker det kanske att tänka på tsunamikatastrofen i sydostasien. Lars Danielsson slapp i och för sig bli av med nacken, han fick bara avträda sin relativa makt. Sedan hemligstämplas tsunamibanden i 70-år, för där döljer sig uppenbarligen något mer upprörande. Även andra likheter kan återfinnas mellan andra tiders och platsers magiska uteslutande av den som bryter tabun, och vår egen tids. Jag ser till exempel en klar koppling mellan det äldre kinesiska bruket att förklara misshagliga människor för spöken under deras återstående ickeliv, det Haitiska voudounstraffet zombiefiering och vårt moderna bruk att hänga ut och därmed socialt dödförklara verkliga eller påstådda pedofiler.

Poängen här är att dessa magiska handlingssätt och tankemönster inte är mer omoderna nu än de var år tusen. Inte heller mindre rationella. Det ligger i vår mänskliga natur. Och vår natur är, precis som de kunskapens frukter ingen gud i världen kan hindra oss att smaka, på gott och ont.

Det sämsta alternativet tror jag är att förbli omedveten om denna magiska del av vårt inre. När makthavare vet om den men vi inte har koll på den, då kan vi låta oss mobiliseras till vad som helst. Jag såg det där under hysterin efter Anna Lindhmordet. Som tur var utnyttjade inte politikerna de horder som kom ut på gatorna med facklor i händerna beredda att låta sig mobiliseras, till något radikalare syfte än att kräva livvakter åt politiker. Men en man som Hitler däremot hade full förståelse för vad magiskt tänkande, magisk ritual och blodsoffer kan användas till.

Om vi däremot är medvetna om vår magiska potential, och överhuvudtaget medvetna om oss själva, vår omvärld och hur det sociala samspelet verkligen fungerar i ett samhälle, så kan den istället vara en tillgång. När vi utsätts för magi kan vi välja att genomskåda den, och vi kan också komma med verksamma magiska svar. Utövandet av konst, litteratur, många former av gatupolitik (när det handlar om annat än rena slagsmål) är exempel på magisk ritual av ett livsbejakande slag.

Det som gör moderna människor allra svagast och mest kastrerade är individualismen, där magi bara kan utövas genom att ikläda sig de magiska roller samhället tillhandahåller: som konsument. Det gemensamma gränsöverskridandet däremot, karnevalen i moderna former kan då som nu oskadliggöra onda andar.

Den människa som inte tror på magi är en farlig människa. Därför att hon inte kan se att alla krafters och skeendens nyckel ligger inom henne, och då måste hon istället skylla på något yttre. En bibel, en lag, en regering, en gud, ett sunt förnuft, allt detta får ersätta en inre kompass. En sådan människa kan säga sig förledd av djävulen eller demoner, därför att hon inte erkänt ansvaret över de krafter hon har inom sig. En sådan människa följer en guru, en Hitler eller lagens bokstav och säger efteråt ”jag lydde bara order”. Men vad betyder att lyda order? Är det inte det samma som att lägga sig själv på offeraltaret, att ge upp sin vuxenhet och sin mänsklighet för andras rituella syften? Istället för att vara den som medvetet kanaliserar sin inre mänsklighet mot det kollektiva egots verkliga önskningar och behov. Jag säger som ett gammalt slagord jag såg en gång: ”Steal the most dangerous and valuable treasure of all: Thyself.”

Med allt detta i baktanken begrundar jag Göran Hägglunds tal om Verklighetens Folk. De verkliga människorna är enligt Göran inte intresserade av konst, gränsöverskridande eller maktkritik, de är helt vända inåt mot familjelivet och rädda för allt ”onormalt”. Och visst slår Göran Hägglunds ord an en ton hos många. Jag förstår verkligen varför. För det magiska har institutionaliserats och tämjts i vårt samhälle, blivit en industri. Och därmed något dött utanför den verkliga kulturen i förorter, på arbetsplatser och på gator. Det finns en massa akademiker, vänsterdebattörer och queerteoretiker som hela tiden gör samma skillnad på folk och elit som Hägglund. Den vanliga svensken, de i den heterosexuella parrelationen, den vite medelålders mannen är ”normen”. Vad denna norm består i är lite oklart, men den är ful, låg och värd förakt.

För min del tycker jag det ser ut som att Göran Hägglund gör gemensam sak med just den kulturelit han påstår sig polemisera mot. De verkar så rörande överens om detta: hur okulturella, normala, vanliga, tråkiga, inåtvända och isolerade i sina familjeöar folk i allmänhet är. Folket är en skock kastrerade får som antingen ska skällas ut, vädjas till eller uppfostras.

Det känns som makthavarnas dröm, att tömma oss vanliga människor på vår magiska potential. För visst kan man göra en Hitler och utnyttja denna sida hos människorna, men risken finns ju ändå där hela tiden att de ska upptäcka att de lika gärna kan använda den för sina egna genuina intressen. Och när situationen blir tillräckligt desperat – då är det konungens hals som ryker.

Om ni vill ha lite musik nu så tar vi en favorit i repris: Ghosts of Cable Street. För att fira att det idag är årsdagen av denna legendariska händelse 1936.

Tips från Konfliktportalen: Autonoma kärnan analyserar den pågående krisen under Bokstaven E – Nyliberalismens sista sommar, Cappuccinosocialisten kommenterar också verklighetens folk i Get real!, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Makten och ägandet över media, Guldfiske berättar om Vintern fritidsgårdarna höll öppet, Kaj Raving  kommenterar folkomröstningen på Irland i En dålig dag för demokratin, Kim Muller berättar hur du kan Fördjupa dig om de autonoma, Kvinnopolitiskt Forum känner Den fräscha doften av brunt, Kvinnor beskriver brutala reaktioner på en brutal verklighet i Going postal/så går det när man avskaffar LAS, den filosofiskt intresserade kan med fördel läsa Lokes Logiska felslut – kritik mot nyliberalismens objektivism,  Luftslottet analyserar Meyers Twillight-serie i Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn? , Vardagspussel diskuterar den osynliga stölden från de fattigaste i Det bidde… en tumme!,

Övriga tips: Skumrask bjuder på sköna musikmixar, skräckförfattaren CJ Håkansson skriver om monsterserier i Lämna mig i fred!, Tidningen Kulturen intervjuar Bo Cavefors i Cavefors om Cavefors, följ den Kafkaliknande verkligheten för en arbetslös i dagens Stockholm på Ledighetskommittén

Annonser

HALLOWEENSPECIAL: ONDA BLOMMOR

19 Okt

Nu närmar den sig igen den där amerikanska helgen som infördes i mina sena tonår. Jag är lite väl gammal för att fira den. Däremot vill jag gärna ta tillfället i akt och berätta om några i mitt tycke alldeles ovanligt vackra växter, fulla av de krafter de profana kallar kemiska och de poetiska kallar magiska.

Det finns oerhört många spännande kulturväxter att berätta om som använts och ibland fortfarande används till alla möjliga mänskliga syften: läkedom, fosterfördrivning, färgning, mord, berusning, magi. Jag väljer bort den absoluta majoriteten i denna korta artikel. Vanliga drogväxter som kokabusken, tebusken, tobaksplantan, opiumvalmon och så vidare, likväl som medicinalväxter som vänderot, renfana, malört, vinruta och många andra må ursäkta. Kanske kan jag berätta om dem vid senare tillfälle (i alla fall medicinalväxterna, de andra är lite tråkiga tycker jag). Men i en halloweenspecial passar bara växtvärldens absoluta drottningar.

Nattskattor är det poetiska och passande namnet för en giftig växtsläkt. De flesta nattskattor är milt sagt giftiga, men också tomater, äggplantor och potatis hör hit. Idag skrattar folk ofta åt hur skeptiska allmogen var när Alströmer försökte introducera potatisen som mat i norden. Men om man betänker att folk förr hade en helt annan kunskap om botanik än vi har, via nedärvd praktik, fastnar skrattet i halsen. Man ser mycket tydligt på potatisen att den är en nattskatta. Allt från bär till blomma och blad skvallrar. Vore jag en landsortsbo vid den tiden och någon snobbig professor kom med den vansinniga teorin att man kunde använda roten av en nattskatta som föda hade jag också tvärvägrat. Så är det också bara de underjordiska delarna av potatisen som är ätliga. Undvik de delar som träffats av solen ovan jord och blivit gröna och framför allt: ät inte blast, blad, blomma eller bär. Nattskattorna ingår i familjen Solanaceae, potatisväxter.

Här ska jag berätta om några av de prominentaste medlemmarna av giftfamiljen Solanaceae. Jag kommer att koncentrera mig på de fyras gäng: spikklubban, bolmörten, belladonnan och alrunan. Därefter ska jag ta upp ytterligare några särlingar bland växterna, ur andra släkten: odörten, stormhatten, ricinet, blomman för dagen, häxörten, änglatrumpeten och änglabasunen. Alla de sorter jag tar upp här kan köpas och odlas från frö, och jag har med framgång provat att odla de flesta (odörten tycker jag inte är attraktiv som prydnadsväxt, häxörten tror jag passar bäst i trädgård och det har inte jag).

Spikklubba. Spikklubban heter så på grund av sin likhet med det medeltida vapnet. Den är också känd under sitt vetenskapliga namn Datura. Det finns många sorters Spikklubba runt om i världen. Växten är en känd och fruktad ingrediens i trollkarlars och häxors arsenal. Precis som de andra potatisväxter jag tar upp här misstänks den för att en gång i tiden ha utgjort en verksam ingrediens också i nordiska läkekunnigas häxsalva, eller flygsalva som det också kallades. Den indiska Daturasorten röks tillsammans med Cannabis Sativa i hinduisk tillbedjan av Shiva . Den Haitiska varianten heter i översättning Zombiegurka. Något som får sin förklaring i boken Ormen och regnbågen, som handlar om hur den traditionella bestraffningen zombiefiering på Haiti går till, kemiskt och socialt. Det är giftet i blåsfisk, tetrodotoxin, som försätter offret i det tillstånd av skendöd som gör zombiefieringen möjlig. Men ”zombien”, det är alltså i verkligheten inte någon levande död det rör sig om, matas regelbundet efter att ha uppväckts ur graven med Zombiegurka. Spikklubbans verksamma substanser är (precis som hos de andra tre systrarna) skopolamin, hyoscyamin och atropin. Dessa ämnen har märkvärdiga effekter som gör att bruket av dessa växter som droger, även bland trollkarlar och schamaner, är fruktat och ofta bara används i tider av kris, när trollkarlen inte ser någon annan råd. Den hallucinogena effekten är nämligen inte lik den man får av vanliga hallucinogener. Snarare kan man nog kalla solanaceae för psykosväxter. I stor dos är växten dödlig, därefter följer en fallande skala från galen (permanent psykos) till den kortvariga psykos på några dagar som berusningen kan sägas innebära: den som ätit växten upplever inte det som sker som en hallucination utan tror ofta att det är verkliga saker hon upplevelser. Till exempel har det flera gånger rapporterats hur personer som intagit spikklubba bjudit hem, utspisat och underhållit gäster under flera dagar, för att först efteråt inse att gästen aldrig existerat. Jag hoppas det framgår för alla som läser att detta inte är en växt man ska försöka använda själv. Jag har självklart inte provat. En som däremot har gjort det är Freddie Wadling. I biografin om hans liv, Freak, berättar denne man som experimenterat med det mesta i drogväg om vilken ångestfull upplevelse Spikklubban gav, väggarna smälte och demoner kom ut ur dem. Spikklubban har vackra, lite vridna och ganska stora blommor i vitt, violett eller en kombination av färgerna. Hennes blad påminner om drakvingar och fröna ligger i runda korgar med piggar på. Korgarna öppnar sig och släpper ut de små svarta fröna när dessa är mogna.

Bolmört. Bolmörten är den vackraste blomma jag vet. På en härligt hårig stjälk sitter hennes förvånansvärt små blommor. De har en färg som närmast kan betecknas som beige, vanilj, eller en väl inrökt vit vägg. Och över detta beiga sitter ett smäckert ådernät i en brun färg, nästan på gränsen till violett. I mitten av blomman är hon mörk. Men det är verkligen inte bara utseendet som fascinerar hos Bolmörten. Hon är en mycket gammal trollört, och namnet kommer av den hallucinogena rök som bolmar upp när man slänger hennes frön i elden. Det har förmodats att det berömda oraklet i Delphi satt i bolmörtsrök när guden Apollon talade genom henne. Bolmörten är ett riktigt ogräs, eller om du hellre vill: en fantastiskt tålig och härdig växt. Man har hittat bolmörtsfrön i utgrävningar från vikingatiden, som har grott idag. Vilket visar att 1000 år uppenbarligen inte är någon ålder för en bolmört. Ett lustigt faktum är att det förr inte var ovanligt att tillverkaren blandade i lite bolmört för att ”piffa upp” pilsnern. De på alla flaskor så omskrutna ”tyska renhetslagarna”, kom alltså till för att garantera att ölen inte blandades upp med giftörter. Ganska basic idag kan tyckas.

Belladonna. Samma verkan och kemikalier som sina systrar. Hon har ganska oansenliga små klockliknande bommor. Namnet har hon fått av ett bruk förr i tiden i Italien. För att göra sig vackra hällde damerna droppar av Belladonna i ögonen så att puppillerna blev stora, och tog det på läpparna så att dessa skulle svullna upp. Den moderna människa som tycker detta verkar vara en riskabel praktik glömmer att vi idag gör något ännu sjukare. Nämligen sprutar in nervgiftet botulinumtoxin i ansiktet. Det kallas Botox och är ett av de absolut kraftfullaste giften i naturen, ett snapsglas av ämnet skulle ta död på hela Sveriges befolkning. Det vetenskapliga nanmnet på Belladonnan, Atropa, syftar på en av tre ödesgudinnor, nämligen hon som klipper av livets tråd.

Alruna. Också känd under sitt vetenskapliga namn Mandragora. Den mest mytomspunna av alla systrarna, möjligtvis vid sidan om Datura. En stark övertro har existerat kring denna farliga magiska växt, vars rötter många har tyckt liknar små människor. Man kunde till exempel hålla sig med en alrunerot som en amulett. Man skulle då hålla sig väl med sin rot, tvätta den och klä den fint. Givetvis skulle roten såväl planteras som tas upp vid fullmåne under det att man viskade sina önskningar till den. Men det var förenat med fara att ta upp roten, eftersom man menade att den kunde skrika vid upptagandet. Och tro det eller ej, Mandragorans skrik är dödligt för människan. Därför gjorde man säkrast i att fästa ett rep vid dels Alrunan, dels svansen på en hund. Då blev det ju hunden som strök med. Den person som ägde en Mandragora måste också innan hon dog göra sig av med den och få ett lägrre pris än hon gett för den, för annars sålde hon sin själ till Satan. En rolig episod i Harry Potterböckerna är när alla Professor Sprouts elever ska dra upp Alrunor i växthuset, de får då ta på sig hörselkåpor för att skydda sig mot de skrikande plantorna, som beskrivs närmast som en sorts underjordiska spädbarn.

Odört. Odörten växer vild i den sydsvenska naturen. Hon är inte ett spår attraktiv. Hon är inget annat än en stinkande lönnmördare. Hennes lukt påminner om råtturin. Men se upp: hon liknar många nyttiga eller ofarliga växter som också är flockblommiga. Till exempel kan hon förväxlas med både hundkex och slätbladig persilja. Odörten är dödlig och har traditionellt använts till giftmord, avrättningar eller självmord. Vanligtvis bestod giftbägaren vid avrättningar av Stormhattens gift. Men Odörtsdöden var tydligen något mindre obehaglig så när statsmän eller någon ur högre klasser skulle avrättas kunde de erbjudas en bägare med Odört och en liten smula morfin i. Det var denna berömda bägare Sokrates tvingades dricka. Odörtsgiftet, koniin, förlamar musklerna. Till slut förlamas musklerna i halsen så att offret kvävs. Det finns inget känt motgift mot Odörten. Det enda sättet du kan räddas om du fått i dig av växten är att ligga i respirator tills allt gift gått ur kroppen, en säkerligen ganska otrevlig väntan.

Stormhatt. Stormhatten är alltså en mord och avrättningsväxt. I likhet med Odörten innehåller hon ett nervgift som saknar motgift, i det här fallet akonitin, och offret kan bara räddas genom respirator. Stormhatten är en mycket vacker och ståtlig växt med stora hjälmliknande djupblå blommor, som gett upphov till hennes nordiska namn. Det vetenskapliga namnet är Aconitum, efter det grekiska ordet för varg. Det beror naturligtvis på att man satte stormhattsgift på vapnens spetsar när man jagade varg förr. Likaså har den dödliga skönheten använts till att utrota småkryp som löss och annan ohyra. Enligt legenden växte de första Stormhattarna upp ur Cerberus, helveteshunden som vaktar inången till dödsriket Hades, dräggel. Stormhatten visar sin hårdhet redan i sättet den ska kultiveras. Det är en så kallad köldgroende och mörkergroende växt. Vilket betyder att för att få fröna att gro behöver man utsätta dem för mörker och en temperatur på under minus fem grader under minst en vecka. Eftersom det är lite si så med de svenska vintrarna nuförtiden är ett tips att låta fröna gro ett par veckor i frysen.

Ricin. En vacker växt som i likhet med stormhatt ofta kan ses i offentliga planteringar. Effektfull på balkongen med stora stadiga stjälkar, vackra flikiga stora blad och toffsliknande små bollar till blommor. Ur Ricinörten, busken eller trädet (finns olika varianter), utvinns en otrevlig laxerande olja, så kallad ricinolja. Men även giftet ricin. Ricin är dubbelt så starkt som en kobras gift, 0,2 milligram dödar en människa. Ricin är ett protein, och giftet verkar genom att hämma RNA i kroppens celler. Riktigt otäcka saker alltså. Inte heller här finns något motgift.

Blomman för dagen. Nu har vi börjat komma riktigt djupt ner bland mord och dråp och då kan det kännas rätt skönt med en växt som inte är mer än en simpel hallucinogen. Blomman för dagen finns i många färgvarianter och är favorit bland såväl hippies som gamla tanter. Jag är ju snart tant och det kanske är därför jag så uppskattar denna vackra klätterväxt. Hon är mycket vital, man kan nästan se henne växa, bladen är formade som hjärtan. Och i de allra flesta färgvarianter har de ett ljus liksom inifrån mitten av blomman. Överjordiskt vacker och med nya blommor varje dag. (Ett helt annat tips om du gillar självlysande blommor: medicinalväxten Nattljus avger ett fluoreserande vitt sken nattetid).

Häxört. Jaha, och varför är denna oansenliga ört på listan då? Den har ju inte tillstymmelse till giftighet. Den heter bara häxört. Det är just det. En växt bör inte heta häxört utan orsak? Jag undrade länge över detta, tills jag en dag läste att Häxörten har ett doftämne som lockar till sig grodor och paddor. Och vad kan man hitta i dessa djur? Ja, är det rätt arter så gift. Agapaddan är till exempel ett mycket känt giftdjur. Inte undra på att häxor gillar att ha dessa som familiaris. Så för den som har förmånen att ha trädgård kan nog kombinationen av Häxört och en liten damm duga som övertalningsförsök åt blötdjuren. Häxört finns behändigt nog i både stor mellan och dvärgvariant.

Änglatrumpet och Änglabasun. Sluter kanske cirkeln en smula. Länge ansågs faktiskt Änglatrumpeter och Änglabasuner vara Daturor, eftersom de kemiskt och utseendemässigt påminner om varandra. Men idag har man kommit fram till att Änglarna är en egen familj, Burgmansia. Man skulle kunna tro att namnet är en varning för att försöka bruka växten som drog, och mycket riktigt kan sådana experiment sluta illa. Men namnet kommer av de vackra blommorna som är bra mycket större än Daturorna, och ser lite ut som trumpeter, respektive basuner, där de hänger ner från stjälken i sin läckert ljusorange färg. Till skillnad från Daturor och Blomman för dagen ger inte Änglarna några frön på hösten, som man bara kan skörda och ha till nästa års sådd. Det är så coolt att vilda Änglatrumpeter pollineras av fladdermöss! Så för den som planerar en häxträdgård är naturligtvis kombon vägg med vackra Burgmansior och en fladdermusholk eller två, ett måste. Fladdermusholkar är dessutom välbehövliga då fladdermössen har svårt att hitta bra sovplatser i det moderna samhället. Flygmusens holk är inte säskilt annorlunda mot fågelns förutom att öppningen ska vara undertill, och inuti ska det sitta en pinne som musen kan gripa fast i (de sover som bekant hängande upp och ner).

Det är roligt att sätta frö och se märkliga saker växa upp. Dessa växter är fascinerande både kulturhistoriskt och genom spänningen mellan det skenbart spröda och det vapen varje planta egentligen utgör. Men jag vill gärna få upprepa att man inte ska leka med dessa krafter. Naturen är varken god eller ond, utan i sin egen rätt precis som den är. Därför är det enbart ditt eget fel om du eller någon annan skadas genom oförnuftigt bruk eller hantering av växterna. Även när det gäller en lite ”snällare” drog som blomman för dagen är det viktigt att komma ihåg att växter är oberäkneliga. Dosen i varje frö kan variera kraftigt, inte bara mellan plantor, utan till och med mellan enskilda blommor, beroende på sol, näring, vatten, jord, skugga, drag och diverse andra faktorer. Det är alltid bäst att avstå. Men från att odla dem, älska dem och njuta av deras svartkantade skönhet finns alls ingen anledning att avstå.

Nu tycker jag vi avslutar med lite passande musik. Det blir Ogräset, Dag Vags tolkning av en känd barnvers. För ogräs räknas många av dessa drottningar som. Jag instämmer med versen: köld och blåst fördrager ni, och bränner solen ja då klagar ni, vi ogräs lika morska stå, vi mår bra ändå!