Tag Archives: gud finns nog inte

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei

Annonser