Jag är ledsen att jag skrivit så glest här på bloggen. Att läsa lingvistik är ett styvt jobb, och det blir inte mycket tid över mellan passen på SU, där man sitter och läser bland råttor stora som chihuahuaor. Men i morse hade jag ett intressant samtal om Halloween och magi som fick mig att ta mig samman och sätta mig att skriva tillslut. Det var kul får jag säga att låsa upp min gamla blogg igen och se att folk fortfarande är här och läser inlägg varje dag!
Det är snart Halloween och förra året skrev jag en special om onda blommor. I år tänkte jag lite på högtiden som sådan. Jag har nämligen läst om dess ursprung i Skottland och på Irland.
Samhain är det gamla keltiska namnet på November, och allhelgonaafton ”all hallows eve” firades en skördefest som berörde både skörden och döden. Det var alltså natten den 31a oktober fram till soluppgången. En natt när gränsen mellan de dödas och de levandes värld ansågs som tunnast. Denna natt kunde man råka både avlidna och onda/illvilliga andar. I rituellt syfte maskerade man sig, genom att själv klä ut sig till en ande kunde man dölja sig för onda andar, eller i alla fall mildra deras farlighet. En sorts offerritual skedde också under Samhain, man slängde djurben på eldar, därav heter det än idag ”bonfire”. Man lyste också upp hus och gårdar denna farliga natt, bland annat med rotfrukter som man skurit ut andeanletsdrag och sedan satt in ljus i – detta känns igen även i dagens Halloweenseder.
Är man som jag lite intresserad av folklore kan man även känna igen en liknande svensk natt, då både dödas andar och annat oknytt var löst, nämligen lucianatten den 13 december (som för övrigt också är min födelsenatt). Långt innan dagens småmysiga familjefirande med ljusklädda sångtåg var lusse helt enkelt en natt av fruktan. Då man måste stiga upp och vaka mycket tidigt, därav lussefrukosten, och lyste upp gårdarna med så mycket ljus som möjligt för att hålla borta de döda. Dagens luciatåg har egentligen ett helt annat ursprung: de stjärngossespel som byggdens ungdomar förr ofta iscensatte innan jul för att tigga ihop lite förtäring och sprit till en ungdomlig julfest. Ibland var flickor med men det var framförallt pojkar. Utklädda till tre vise män med stjärnstavar i händerna sjöng de busiga småoanständiga tiggarrim med slutklämmen att det var bäst för gårdsfolket att skänka något. Också i nutidens spegel av Samhainfirandet har man inkorporerat en sådan ritual, där barn tigger lite godis till kvällens kalas.
Det är intressant att tänka på att dagens tandlösa barnritualer, små grodorna på midsommar, luciatåget i småskolan, påskkärringarna på våren eller, i den mån vi importerat det, ungdomarnas Halloweenmaskerad, alla är moderna återsken av praktiserad magi. Något som en gång var en absolut, och ofta skrämmande, verklighet. Den sista natten i oktober, eller här den 13e natten i julmånaden, kunde man verkligen ställas öga mot öga med en död eller i värsta fall en ond ande. Det påkallade vaka, ljus, sammanhållning och magiskt försvar.
Dessa magiska föreställningar får en osökt att tänka på människobarn, inte minst åttaårsåldern som är en period av magiskt tänkande. Men även om det dominerande under denna utvecklingsperiod så ska vi nog erkänna att det magiska tänkandet aldrig helt lämnar oss. Vi vuxna människor tänker och agerar mycket mer magiskt än vi själva är beredda att medge. Det är lätt att se barns magiska tänkande, eller att det gamla keltiska, vikingatida eller dagens stamsamhälle i Amazonas präglades av magiska föreställningar. Men i hur hög grad vårt eget högteknologiska västerländska kapitalistiska samhälle drivs av magi är det svårare för oss att se. Jag ska här inte gå in så djupt på det, men ni som är intresserade av vad jag menar med detta: läs gärna min äldre text här på bloggen It’s a kind of magic.
Vi föreställer oss lätt av vi är så rationella. Och att mellan den rationella nutiden och den hedna forntiden ligger kristendomen, som skulle representera en brytning med det magiska. Kristendomen har ett starkt propagandistiskt intresse av att framställa sig som religion istället för magisk praktik, som något annat och mer rationellt än det ”hedniska”. Men kollar man på hur kristen ritual faktiskt ser ut så är det svårt att hålla med om propagandaskillnaden. I kristendomens absoluta centrum ligger två klart magiska fundament. Det ena är den obefläckade avelsen. Det andra är nattvarden.
Under den heliga nattvarden förvandlas oblaten till Jesu kött och vinet till Jesu blod. Generation efter generation av kristna får vara med om det heligaste i sin kult, att fysiskt deltaga i ett människooffer. Människor har genom tiderna offrats i magiska syften och blir enligt mig offrade på liknande sätt i samma syften också i vårt samhälle. Men gårdagens offer var tydligare kopplade till rit. Ofta räckte det kanske att offra en slav, en förbrytare eller en människa tagen som krigsbyte. Men när det verkligen rådde missväxt eller svält, ja då kunde det mycket väl vara konungen eller något av hans barn som fick släppa till halsen. För ju större katastrof – dess mäktigare offer.
Likaså är det med Jesus, vilket offer kan vara större än en Gud, Jesus offer som guds son duger därför i de kristnas ögon som enda offer. Om de gång på gång rituellt tar del av hans kött och blod, då är mänskligheten därefter försonad, och möjligheten att överleva döden och släppas in i himmelriket öppnad. En död som för övrigt, ironiskt nog, den gammaltestamentlige Jahve dömde de dittills odödliga människorna till, efter att de följt sin mänskliga natur och ätit av ”kunskapens frukt på gott och ont”. Därför att han var rädd för att vi annars inte skulle behöva honom…
En kuriositet i sammanhanget är väl det kristet grundade judehat som går ut på att det ju var judar som dödade Kristus. Om vi nu för ett ögonblick glömmer att det i själva verket var romare som dödade Kristus och att Kristus själv var jude, så framstår denna harm ändå som ett mysterium. För hela den Kristna tron bygger ju i själva verket på att Kristus offrades, hade han inte hängts på korset hade ingen försoning och inget liv efter döden, och därmed ingen kristen frälsning, varit möjlig. Jesus säger på korset ”det är fullbordat” syftande på en gudomlig plan som flera gånger hänvisas till i evangelierna.
Letar vi moderna exempel på rituella offer av makthavare under tider av katastrof räcker det kanske att tänka på tsunamikatastrofen i sydostasien. Lars Danielsson slapp i och för sig bli av med nacken, han fick bara avträda sin relativa makt. Sedan hemligstämplas tsunamibanden i 70-år, för där döljer sig uppenbarligen något mer upprörande. Även andra likheter kan återfinnas mellan andra tiders och platsers magiska uteslutande av den som bryter tabun, och vår egen tids. Jag ser till exempel en klar koppling mellan det äldre kinesiska bruket att förklara misshagliga människor för spöken under deras återstående ickeliv, det Haitiska voudounstraffet zombiefiering och vårt moderna bruk att hänga ut och därmed socialt dödförklara verkliga eller påstådda pedofiler.
Poängen här är att dessa magiska handlingssätt och tankemönster inte är mer omoderna nu än de var år tusen. Inte heller mindre rationella. Det ligger i vår mänskliga natur. Och vår natur är, precis som de kunskapens frukter ingen gud i världen kan hindra oss att smaka, på gott och ont.
Det sämsta alternativet tror jag är att förbli omedveten om denna magiska del av vårt inre. När makthavare vet om den men vi inte har koll på den, då kan vi låta oss mobiliseras till vad som helst. Jag såg det där under hysterin efter Anna Lindhmordet. Som tur var utnyttjade inte politikerna de horder som kom ut på gatorna med facklor i händerna beredda att låta sig mobiliseras, till något radikalare syfte än att kräva livvakter åt politiker. Men en man som Hitler däremot hade full förståelse för vad magiskt tänkande, magisk ritual och blodsoffer kan användas till.
Om vi däremot är medvetna om vår magiska potential, och överhuvudtaget medvetna om oss själva, vår omvärld och hur det sociala samspelet verkligen fungerar i ett samhälle, så kan den istället vara en tillgång. När vi utsätts för magi kan vi välja att genomskåda den, och vi kan också komma med verksamma magiska svar. Utövandet av konst, litteratur, många former av gatupolitik (när det handlar om annat än rena slagsmål) är exempel på magisk ritual av ett livsbejakande slag.
Det som gör moderna människor allra svagast och mest kastrerade är individualismen, där magi bara kan utövas genom att ikläda sig de magiska roller samhället tillhandahåller: som konsument. Det gemensamma gränsöverskridandet däremot, karnevalen i moderna former kan då som nu oskadliggöra onda andar.
Den människa som inte tror på magi är en farlig människa. Därför att hon inte kan se att alla krafters och skeendens nyckel ligger inom henne, och då måste hon istället skylla på något yttre. En bibel, en lag, en regering, en gud, ett sunt förnuft, allt detta får ersätta en inre kompass. En sådan människa kan säga sig förledd av djävulen eller demoner, därför att hon inte erkänt ansvaret över de krafter hon har inom sig. En sådan människa följer en guru, en Hitler eller lagens bokstav och säger efteråt ”jag lydde bara order”. Men vad betyder att lyda order? Är det inte det samma som att lägga sig själv på offeraltaret, att ge upp sin vuxenhet och sin mänsklighet för andras rituella syften? Istället för att vara den som medvetet kanaliserar sin inre mänsklighet mot det kollektiva egots verkliga önskningar och behov. Jag säger som ett gammalt slagord jag såg en gång: ”Steal the most dangerous and valuable treasure of all: Thyself.”
Med allt detta i baktanken begrundar jag Göran Hägglunds tal om Verklighetens Folk. De verkliga människorna är enligt Göran inte intresserade av konst, gränsöverskridande eller maktkritik, de är helt vända inåt mot familjelivet och rädda för allt ”onormalt”. Och visst slår Göran Hägglunds ord an en ton hos många. Jag förstår verkligen varför. För det magiska har institutionaliserats och tämjts i vårt samhälle, blivit en industri. Och därmed något dött utanför den verkliga kulturen i förorter, på arbetsplatser och på gator. Det finns en massa akademiker, vänsterdebattörer och queerteoretiker som hela tiden gör samma skillnad på folk och elit som Hägglund. Den vanliga svensken, de i den heterosexuella parrelationen, den vite medelålders mannen är ”normen”. Vad denna norm består i är lite oklart, men den är ful, låg och värd förakt.
För min del tycker jag det ser ut som att Göran Hägglund gör gemensam sak med just den kulturelit han påstår sig polemisera mot. De verkar så rörande överens om detta: hur okulturella, normala, vanliga, tråkiga, inåtvända och isolerade i sina familjeöar folk i allmänhet är. Folket är en skock kastrerade får som antingen ska skällas ut, vädjas till eller uppfostras.
Det känns som makthavarnas dröm, att tömma oss vanliga människor på vår magiska potential. För visst kan man göra en Hitler och utnyttja denna sida hos människorna, men risken finns ju ändå där hela tiden att de ska upptäcka att de lika gärna kan använda den för sina egna genuina intressen. Och när situationen blir tillräckligt desperat – då är det konungens hals som ryker.
Om ni vill ha lite musik nu så tar vi en favorit i repris: Ghosts of Cable Street. För att fira att det idag är årsdagen av denna legendariska händelse 1936.
Tips från Konfliktportalen: Autonoma kärnan analyserar den pågående krisen under Bokstaven E – Nyliberalismens sista sommar, Cappuccinosocialisten kommenterar också verklighetens folk i Get real!, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Makten och ägandet över media, Guldfiske berättar om Vintern fritidsgårdarna höll öppet, Kaj Raving kommenterar folkomröstningen på Irland i En dålig dag för demokratin, Kim Muller berättar hur du kan Fördjupa dig om de autonoma, Kvinnopolitiskt Forum känner Den fräscha doften av brunt, Kvinnor beskriver brutala reaktioner på en brutal verklighet i Going postal/så går det när man avskaffar LAS, den filosofiskt intresserade kan med fördel läsa Lokes Logiska felslut – kritik mot nyliberalismens objektivism, Luftslottet analyserar Meyers Twillight-serie i Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn? , Vardagspussel diskuterar den osynliga stölden från de fattigaste i Det bidde… en tumme!,
Övriga tips: Skumrask bjuder på sköna musikmixar, skräckförfattaren CJ Håkansson skriver om monsterserier i Lämna mig i fred!, Tidningen Kulturen intervjuar Bo Cavefors i Cavefors om Cavefors, följ den Kafkaliknande verkligheten för en arbetslös i dagens Stockholm på Ledighetskommittén
Salka 