Tag Archives: anne-marie lindgren

EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.

VÄLKOMMEN PÅ RELEASEFEST!

14 Dec

Nu på onsdag, den 17e december, är det releasefest på Sveavägen. Kanske inte så mycket fest, mer en social sammakomst. Om du är nyfiken på boken Ekot från Amalthea, och oss som varit med och skrivit den är du mycket välkommen till ABF-huset på onsdag klockan 18.00, Per Albin-salen.

De av oss essäförfattare som håller till i Stockholmstrakten kommer dit och berättar i runt 10 minuter var om vad vårt bidrag i boken är. Eldsjälen och redaktören bakom boken, Petter Larsson, kommer självklart att vara där. Och purfärska exemplar av boken kan köpas till specialpris.

Jag har inte själv läst boken, utan kommer att få mitt ex på festen. Men nog tror jag att det blir en rolig bok att läsa. Ett flertal olika skribenter med olika infallsvinklar funderar på likheter och skillnader mellan de sociala striderna då och nu. Och när jag pratade med Petter lät det som att inte minst historienörden kommer att få sitt, när de två historieprofessorerna spinner loss med alla detaljer kring vad som egentligen hände den där natten i Malmö hamn. Förutom mig medverkar följande personer i boken: Petter Larsson (redaktör), Roger Johansson, Rakel Chukri, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Kajsa Ekis Ekman och Olle Sahlström.

Så kom gärna på torsdag, och sprid denna info vidare!

TILL MINNET AV AMALTHEA

10 Sep

I år är det hundra år sedan tre unga medlemmar ur Ungsocialisterna iscensatte ett sprängdåd mot skeppet Amalthea i Malmö hamn. Ett skepp som tillhörde det brittiska Strikers Federation, som hyrde ut strejkbrytare.

Anton Nilson placerade bomben vid lastluckan. Killarnas avsikt var att skrämma iväg svartfötterna och därmed sätta stopp för en verksamhet som hotade att undergräva den pågående strejken, och på lång sikt hotade arbetarnas organisering som sådan. Avsikten var inte att skada utan att skrämma, och killarna räknade med att strejkbrytargänget skulle ligga och sova betydligt längre ned i båten. Men svartfötterna hade lagt sig att sova just innanför lastluckan, och den natten dog en av dem. Ytterligare 23 kom till skada, varav 7 så allvarligt att de fick föras till sjukhus.

Anton, Alfred och Algot blev snabbt kända som Amaltheamännen. De fördömdes livligt i såväl borgerlig som socialdemokratisk press och dömdes i domstolen till döden respektive livstids straffarbete. De tyngsta konsekvenserna som dådet kunde få hade det fått. Killarna hade dödat en annan person och skulle själva mista sina liv. Anton Nilson berättar såhär om rättegången:

”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså.”

Amaltheamännen, eller killarna som de väl borde kallas, höll samman mentalt trots de tuffa konsekvenserna, därför att de inte såg något alternativ till sin handling. Strejkbrytarna hade packat och åkt dagen efter dådet. Arbetarna hade visat att de menade allvar. Om man inte höll stånd mot strejkbryteriet, hur skulle det då ha gått? En stark solidaritetsrörelse bildade i spåren av händelsen. När trycket från arbetarrörelsen blev tillräckligt starkt, kom samtliga attentatsmän att benådas.

Amaltheasprängningen står symbol i svensk 1900-talshistoria. En symbol för en öppen konflikt ställd på sin spets. Vad har denna händelse att säga oss hundra år senare, om något alls?

Kring det har jag fått den stora äran att fundera i en essä på runt 20000 tecken, som ska komma ut i mitten av december till minne av händelsen. Jag har avsatt en hel del tid till att läsa, skriva och fundera kring detta, och ännu mer lär jag få jobba innan deadline som så sakteliga kryper allt närmare. Min utgångspunkt för essän är att det finns en likhet bortom all olikhet mellan dessa båda tider. De ligger före, respektive efter den klasskompromiss som präglade stora delar av det svenska nittonhundratalet.

I boken, som kommer att ges ut av ABF, lär ett flertal olika perspektiv rymmas. Detta gissar jag utifrån listan på övriga skribenter i boken: Olle Sahlström, Kajsa Ekis Ekman, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Rakel Chukri, Roger Johansson och Lars Berggren.