Arkiv | Personligt RSS feed for this section

ALTERNATIV FÖR INFLATIONSBEKÄMPARE?

16 Mar

Jaha, nu har jag snart avslutat andra delmomentet av fyra på kursen detta läsår. Halvtid i utbildningsfabriken. Hittills en angenäm upplevelse.

Visst är det lite småskolekänsla ibland. Det pratas mycket om lärarna, vilket jag tycker känns ganska obekvämt. Jag har nog mera den attityd man fick inpräntad när jag tränade kung fu. Att känna respekt för den som sitter på mycket kunskap och är beredd att dela med sig av den. Visst, man kan inte alltid hålla med läraren eller gilla dennes stil. Men han eller hon har ändå en stor kunskap jag får del av, och vad jag sen gör av den är min sak.

Det blir ganska mycket ytligt prat i en sån här klass, och samma naturliga intressegemenskap som på en arbetsplats finns inte. Men det är tacksamt på i alla fall min kurs att man själv kan välja hur social man vill vara, och jag sitter gärna ifred hemma och läser. Fast jag har ändå tur med kurskamraterna, människor som älskar att läsa böcker är uppenbarligen en snäll och social sort för det mesta.

Knappt har jag lärt mig att hitta på campusområdet förrän det är dags att göra ansökningarna inför nästa termin. Från och med idag och en månad framåt är det möjligt att söka höstens kurser på högskolor och universitet. Det är roligt för mig, men också ett tips för er som funderar på alternativ till öppen arbetslöshet i dessa varseltider. För varje vecka blir de arbetslösa i min bekantskapskrets fler, och det lär ju inte bli bättre framöver. Tvärtom, mitt amatörspåsinne säger mig att krisen lär fördjupas ännu mer under året och nästa år.

Att studera har både ett värde för att öka den egna kompetensen och ett egenvärde. Att veta saker om varför naturen ser ut och uppför sig som den gör, varför arkitekturen och kulturen ser ut som den gör och på andra sätt få en ökad medvetenhet om den materiella världen omkring sig gör vardagen mer spännande.

Man kan söka upp till 20 olika kurser per person på studera.nu. Kurser jag funderar på till nästa termin är, förutom fortsättningskursen i litteraturvetenskap, till exempel: antikens kultur och samhällsliv, barnkultur, teatervetenskap, teaterhistoria, konstvetenskap, islamologi, religionshistoria, etnologi, praktisk filosofi, teoretisk filosofi, idéhistoria, historia, ekonomisk historia, genusvetenskap eller barn- och ungdomsvetenskap.

Hur är det då att studera jämfört med att arbeta? Den enda egentliga nackdel jag har märkt är att jag inte längre sover som ett urberg på nätterna. Nä, till och med att somna är svårt. Sen är det ju annorlunda att ansvara för upplägget av sitt eget arbete och sin egen tid. Det ger en helt annan tillfredsställelse. Sen om man går in för att faktiskt läsa det mesta av det som tillhör kursen så ska man inte tro att man kommer undan 40-timmarsveckan, utan man måste se sina dagar som arbetsdagar. Fast arbetet i sig självt är lyxigt.

Humanitetsnivån i livet ökar drastiskt av att studera heltid. Om man till exempel blir sjuk kan man bara vara hemma tills man tillfrisknat rimligt. Inga pengar dras in, det påverkar inte betygen om inte frånvaron blir högre än 80 procent, man behöver inte känna dåligt samvete över att överlåta eget arbete på redan tungt arbetsbelastade kollegor. Man kan helt hänsynslöst ligga i sängen med kurslitteraturen. På det hela taget ett tillfälle för kroppen att läka lite efter arbetslivets konstanta överbelastning och stress.

Men visst, det blåser uppenbart utbildningsfientliga vindar nu, och många tvekar av naturliga skäl att dra på sig studieskulder. Jag vill i alla fall göra reklam för att SU har ett flertal föreläsningar varje termin som är gratis och öppna för allmänheten.

Även om högskolan i Stockholm inte på långt när är så utåtriktad som i Göteborg med den årliga vetenskapsfestivalen. När jag bodde i Götet gick jag på några programpunkter varje år. Bland de många varierande aktiviteter jag varit på där minns jag till exempel visning av rymden i observatoriet, när man fick tillverka badbomber i bältesspännarparken och ett intressant föredrag om bödlar och skarprättare i Göteborgs- och Bohuslän på statsarkivet.

En annan resurs på universitetet som icke-studenten inte alltid vet om är att Universitetsbiblioteket är öppet för alla. Med lånekort där har du tillgång till ett stort antal böcker som är svåra att få tillgång till på annat sätt. Ett annat trevligt bibliotek är givetvis Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som ligger precis intill LO-borgen. Även där kan alla skaffa lånekort, och få tillgång till otroligt mycket intressant ur den svenska arbetarrörelsens historia. Läsa någon årgång från 1900-talets allra första år ur en syndikalistisk, anarkistisk, vänsterfeministisk, kommunistisk eller ungsocialistisk tidning? Javisst. Där kan man sitta i lugn och ro och läsa saker som sätter nutiden i intressant perspektiv.

MIN ÅRSLISTA 2008

25 Dec

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

TABULA RASA

21 Dec

Ett år som varit mycket långt och händelserikt, både för min personliga del och i omvärlden, börjar nu definitivt lida mot sitt slut. Idag har jag och sambon firat Midvinter, årets mörkaste dag, med glögg och presenter.

Årsskiftet känns tragiskt när man tänker på alla som blivit varslade strax innan julen och nu måste gå in i nästa år utan arbete. Särskilt tungt för familjer med barn.

Själv ska jag göra ett helt frivilligt uppbrott från arbetet. Kanske ironiskt med tanke på alla varsel. Men jag ska äntligen, äntligen, komma till skott och påbörja en ordentlig utbildning. Och det tror jag är ett inte helt oklokt sätt, för den som har möjlighet, att tillbringa lågkonjunkturen.

Efter årsskiftet ska jag ägna tre och en halv dag till åt hårt kroppsarbete. Sen är det adjö till att gå upp i svinottan, och lägga sig med värkande ryggrad och fötter. Jag kommer inte att sakna det.

Jag har haft problem med skulder och en allmänt oordnad situation som gjort att jag inte satt igång att studera tidigare. Men sen gav jag ut en bok, och det löste många ekonomiska knutar. Jag minns att jag sa till mina vänner för några år sedan ”Jag måste göra något radikalt för att få in pengar”. De såg lite halvt oroligt, lite halvt skeptiskt på mig. Och jag visste ju inte själv ännu vad detta radikala skulle bestå i. Men det blev att skriva en bok. Inte just för att tjäna pengar, det blev bara en av så många positiva bieffekter av att aktivt ingripa i sitt eget liv. Jag är väldigt nöjd med att ha spenderat min ungdom i den autonoma rörelsen, för jag lärde mig mycket där. Inte minst att våga ta egna initiativ.

Det är sant att jag har studerat i omgångar förut. På nittiotalet läste jag på komvux för att få gymnasiekompetens. Jag hade tidigare hoppat av gymnasiet, men några års ströjobb hade återuppväckt studielusten. Under lågkonjunktur var det ett bra alternativ till osäkert tillfällighetsarbetande.

Jag minns mina komvuxår som roliga. Det var alla möjliga människor med olika erfarenheter som möttes där. Debattens vågor gick höga i klassrummen, ibland kunde man få alla emot sig. Men stämningen var generös och öppen. Man fick tycka och vara olika och vi gladdes alla åt att lära oss nya saker.

Jag gjorde arbeten om en massa saker som jag varit nyfiken på att fördjupa mig i; radikalitet i Italien på 60 och 70-talen, revolutionen i Iran, marxismen, snapphanarna, new age som uttryck för ett postmodernt nyliberalt samhälle och mycket annat. ”Här kommer Salka med nådiga luntan” som min samhällskunskapslärare sa när jag kom med ett arbete, som vanligt mer omfattande än vad som egentligen var tillåtet. Det var också på komvux jag skrev första kapitlet till det som senare skulle bli Deltagänget. Kapitlet om Götgatsbacken. Uppsatsämnet var ”så rädd har jag aldrig varit förut”.

Strax efter milleniumskiftet gick jag dessutom ett år på universitet. Det gjorde jag tyvärr planlöst, för att att jag inte hade något bättre för mig. Kurserna sökte jag efter vad som kunde vara kul.

Jag gick två terminer geografi. Det var en blandad upplevelse. Att lära sig helt nya saker och termer var spännande. Plötsligt kunde jag se spåren av istiden i den omgivande naturen. Jag kunnde slänga mig med nya märkliga ord och termer. Som ”soliflukation”, ”den svekofeniska ortogenensen”, ”det prekambriska peneplanet” för att bara nämna några.

De andra studenterna hade jag däremot svårt att finna gemenskap med. Denna grupp studerande var mycket mer homogen än på komvux, och alla verkade väldigt konkurensinriktade. När resultaten på tentorna sattes upp på väggen stod de genast och avkodade alla andras identiteter för att kunna jämföra sig med varandra. För mig räckte det bra att veta mitt eget resultat, men det verkade som en udda inställning där.

När vi hade utvecklingsgeografi, ett annat ord för teorier kring imperialismen, fick jag hela klassen emot mig i den obligatoriska diskussionen. Fair enough. Men när det sen visade sig att jag hade klassens bästa resultat i den hemtentamen, detta var ju trots allt ett ämne jag var insatt i från början, då vände attityderna helt. Plötsligt kom flera personer som tyckt att jag var en idiot i klassrumsdiskussionen fram och sa att jag hade haft så intressanta synpunkter och att de tyckte jag hade rätt. Det var en märklig upplevelse att betygen kunde avgöra vilken åsikt som var rätt.

En annan sak jag minns starkt från den kursen var när vi åkte på exkursion till olika geografiskt intressanta platser i Göteborg. Det var kul tills det visade sig att min gamla hemförort Tynnered valts ut som ett studieexempel på miljonprogrammet. Det var en obehaglig känsla att sitta där i bussen medan läraren talade om miljonprogrammet och höra studiekamraterna sucka och oja sig över vilken hemsk miljö Tynnered var. ”Jag har bott här!” ville jag skrika ut, men höll käft. Tills någon beklagade sig över området direkt till mig och jag sa som det var. Då blev de generade och började svamla om att det ju ändå var fint med mycket grönområden och nära till havet. Jag hatade Tynnered när jag bodde där och tyckte att det var en hemsk miljö. Men nu kokade det i mig när dessa ”utbölingar” satt och ”snackade skit” om ett område som plötsligt kändes som MITT. En skamblandad stolthet. Detta har format mig. Detta har lärt mig saker om världen. Saker ni inte vet. Det värsta var att sen skulle vi fika på ett konditori på Frölunda Torg. Jag satt där och ville sjunka genom jorden. Fast jag inte kände en käft av konditoriets kunder önskade jag att jag haft en stor skylt som sa något i stil med ”Jag är inte med de här turisterna. Jag kommer härifrån. Snälla förlåt mig att jag sitter här med studenterna.” Efter det där året kände jag att universitetsvärlden nog inte var för mig.

Men nu är jag ändå tillbaka igen. Efter att ha arbetat i över fem år sen mitt förra besök i universitetsvärlden. Och nu är jag tillbaka med en plan. Jag ska bli bibliotikarie. Men först måste jag ha 60 sammanhållna universitetspoäng i ett ämne. Och det blir litteraturvetenskap. Med början nu i vår. Det känns lite spännande, lite skrämmande, en smula underligt efter att ha kommit in mer fast i arbetslivet, men framförallt känns det väldigt bra.

Jag stoppar undan mina fördomar om litteraturstudenter som svartklädda 20-åringar som vill skriva en bok men inte vågar för att de jämför sig själva med någon litterär ikon och naturligtvis förlorar på att göra den jämförelsen. Jag viftar undan min egen rädsla för att jag inte är litterärt allmänbildad innan kursen. Jag struntar högaktningsfullt i alla som säger att biblotikarieyrket inte har någon framtid. Tabula rasa! Ibland måste man kasta sig in i nya och helt okända saker. Om inte annat är det en bra medicin mot bitterhet.

Nu slutar jag detta med låten Ace of spades. Den tycker jag passar bra. Och med att önska alla andra lycka till som med eller mot sin vilja står inför förändringar i livet detta årsskifte.

ARBETETS PRÖVNING, LÅGKONJUNKTUREN, BUDGETHELVETET, SÄKERHETSMÄSSAN, RASISTERNA, FAN OCH HANS MOSTER

25 Sep

Jaha, ungefär när -känns det som- resten av världen har kul och stimulerande dagar på ESF i Malmö, går jag och arbetsprövar i Stockholm. Arbetsprövning betyder att jag några timmar om dagen provar de arbetsuppgifter jag tidigare haft på mitt växtteknikerjobb, för att se vad min läkande arm och hand håller för. Jag tycker än så länge att det är riktigt trevligt och uppiggande att slita hårt för en summa för blygsam att nämna, lägga mig tidigt och gå upp före solen. Det känns trots allt som en tillvaro. Rationellt att glädjas åt att hyra ut sig till andra? Nej, men rationalitet är inte en vanlig mänsklig drivkraft heller. Och den viktigaste känslan i allt det här är triumfen och tillfredsställelsen i att erövra en normalt fungerande hand och axel. Styrkan i handen låter vänta på sig, men även den är på gång. Så om ni tycker att jag uppdaterar dåligt nu så vet ni varför: jag har ett liv igen och således inte tid att sitta framför datorn hela dagarna.

Samtidigt som jag kommer tillbaka till arbetets prövning kommer en annan gammal favorit i repris: lågkonjunkturen. Många verkar tycka att den är något abstrakt som inte är värt att tänka på. Men jag minns fortfarande allt för väl den ekonomiska krisen under 90-talet som formade en hel generation. Jag ser mina generationskamrater, mellan 30 och 40 år, och tänker att vi verkligen är det som brukar kallas ”en förlorad generation”. Nu, samtidigt med alla 20-åringar, skaffar mina vänner barn, ingår sina första fastare förhållanden, bärgar sina första fasta hyreskontrakt och genomgår högre utbildning. 90-talet bjöd oss osäkerhet och social oro. Det kom med bostadslöshet, arbetslöshet, timanställningar, vikariepooler, fasciströrelsens uppstart, den autonoma rörelsens uppstart, gatustrider, illegalt boende på vindar, i lokaler och på rivningskontrakt, datortek, personliga handlingsplaner, fattigdom och kamratskapet som värn. 90-talet var uppstartstiden för diverse gäng och maffiagrupper. Medan välfärdsstaten började brytas ner, startade vi våra alternativa samhällen, där vi i kraft av kollektivet kunde tillfredsställa våra behov på egen hand.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag känner ett sting av svart avund när jag hör alla positiva adjektiv om den generation som föddes på 80-talet. De sägs vara självständiga och individualistiska, men ändå kunna samarbeta i grupp, självsäkra, kunna förhandla sig till bra dealar, positiva och lagom hedonistiska, fria i sin sexualitet, uppdaterade, kreativa och med stora sociala nätverk. Och vad sa man om min generation? Generation X. Den ironiska generationen. Håglösa, knarkare, politiskt ointresserade (en uppenbar lögn, men den politik som intresserade de flesta av oss var inte rumsren), lata, vägrade växa upp, självdestruktiva, huliganer, slackers, det bortskämda och ouppfostrade resultatet av 68-generationens fria kärlek.

Men det är dumt att bli avundsjuk på sådana saker. 80-talistgenerationen har uppfostrats i ett betydligt hårdare samhälle än vi, med krav på att vinna eller försvinna. Och anledningen till alla positiva ord som omger dem är att det hittills varit högkonjunktur. Deras arbetskraft har varit relativt eftertraktad och när företagen har konkurrerat om dem har de intresserat sig för hur den generationen ”fungerar”. Vi var lågkonjunkturens barn och inte värda många spänn. Och den finansiella kris som nu råder visar tecken på att kunna bli en lika djup lågkonjunktur som under 90-talet. Bara hotet om det får en person som kom ut på arbetsmarknaden 1991 att dra öronen åt sig.

Inför den hotande lågkonjunkturen står vi chockerande dåligt rustade. Idiotregeringen har sålt ut nästan alla statliga inkomstkällor. Dessutom har de rustat inför de dåliga tiderna genom att se till att en massa sjuka människor kring 2010 kommer att mista sin sjukförsäkring och tvingas söka socialbidrag tillsammans med den växande skara arbetslösa som konjunkturen kommer att skapa, som likaledes på grund av idiotregeringens idiotpolitik inte haft råd att vara kvar i a-kassan. Och det verkar som att det är socialbidragstagare, sjuka och arbetslösa själva som huvudsakligen ska finansiera socialhjälpen. För i budgeten är det rikedomsrabatt. Ju högre inkomst, ju större skattelättnader. Varför? För att höginkomsttagaren behöver pengarna bättre än jag? Knappast. Nej, helt enkelt för att det i idiotregeringens ögon verkar vara så att höginkomsttagaren är en lite finare och mer värd människa än jag. Och det förstår man ju. Att det är av ointelligens vi loosers till låginkomsttagare sköter om gamla, sjuka och barn, städar, lagar mat, krattar planteringar, lagar vägar, tömmer sopor, bär ut post, håller igång transporterna, producerar alla vardagslivets varor och allt det där andra lågpannade som gör att resten av samhället kan finnas. Klart vi ska betala mer! De som får ännu högre skatt än vi är naturligtvis sjuka och arbetslösa. Ett hån, och ett ännu större hån inför en lågkonjunktur: när man vet att en massa människor kommer att bli friställda helt utan så kallat ”egen förskyllan”, helt enkelt för att konsumtionen minskar under svåra tider.

Mitt tips är att lågkonjunkturen kommer att medföra många förändringar, social oro och en massa saker som vi ännu inte kan ana. Dagen för den amerikanska finanskraschen förra veckan hörde jag reportern på tv-nyheterna slänga ur sig: ”Hur är det att vara fotsoldat på börsgolvet en kväll som denna?” Fotsoldat? På börsgolvet? Vilket jävla skämt. Som om de var annat än spekulanter i det värde som du och jag producerar med vårt arbete! Det är vi som är de civila i det kriget, de som drabbas först och värst.

Javafan, hur ska man trösta sig, när man som jag missat ESF, och inte tagit sig till Bokmässan en gång? Ett givet tips för den masokistiskt lagda är helgens säkerhetsmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Håll dig uppdaterad om de säkerhetslösningar dina arbetsköpare, myndigheter och andra kommer att använda mot dig framöver! Till exempel, läser jag i annonsbilaga till mitt husorgan Dagens Industri, börjar nätverksvideo bli ett allt populärare alternativ till analog CCTV. Genom denna teknik kan man solla och läsa av informationen på ett intelligentare sätt. Till exempel kan butiksägarna kartlägga hur kunderna rör sig i butiken, framför vilka hyllor de stannar och hur länge. Med hjälp av denna teknik är du inte längre bara konsument, du konsumeras också, två önskningar i en. Intelligenta övervakningskameror kan också skicka larm i realtid om någon försöker täcka över dem, slå sönder dem eller måla linsen svart.

Ja, ja, några gamla musikklassiker kanske kan påminna om tidigare generationers erfarenheter. UK Subs kommenterar den då nya tekniken CCTV i ”Brand new age”. The Specials kommenterar tider av ekonomisk kris i ”Ghost town”.

ps. På hemvägen idag upplevde jag den tragikomiska underhållningen två fulla rasister stod för när de entusiatiskt framförde nationalsången, trots att de uppenbarligen inte kunde många verser, och de verser de kunde citerade de fel. Hm. Visst är det lite lustigt att rasister i kollektivtrafiken ALLTID är fulla före 15 på vardagarna? Och att de ALDRIG kan citera nationalsången rätt?

THE BASTARDS A.K.A. FÖRSÄKRINGSKASSAN

26 Aug

Den 26e april i år bröt en väktare av min högra överarm. Igår kunde jag hämta ut pengar för min försörjning under sjuktiden. Jag är inte den enda som haft problem med Försäkringskassan under sommaren. Inte ens rutinärenden som föräldrarpenningen har de alltid lyckats leverera i tid till folk. Trots det tycker jag historien om hur jag fått slita för att få ut pengarna är värd att berätta. Den är ganska dråplig, men i grund och botten inte särskilt munter. Sjukpenningen är en försäkring jag har betalat till i alla år jag har arbetat. Hade inte min karl haft möjlighet att låna mig av ihopsparade pengar så hade jag knappast klarat mig dessa månader jag varit arbetsoförmögen.

Jag kom hem från sjukhuset i början av maj. Med mig hade jag sjukskrivningspapper från läkaren, en bruten arm och i princip ingen rörelseförmåga i handen, armbågen eller axelleden, fruktansvärda smärtor och ett lager opiater. Jag kan ärligt säga att smärtan efter armbrottet är den värsta jag upplevt. På sjukhuset var jag nära att tappa medvetandet, och utan en ordentlig dos morfin lyckades jag inte ta mig upp ur sängen för att gå på toaletten. Hemma sov jag ganska lite, för smärtorna var starka, och när jag sov var det som Marie Antoinette gör i filmen: uppallad mot ett gäng kuddar sittande upprätt. Min sambo tvingades bli min oavlönade assistent. Han skötte inte bara allt hushållsarbete, han skötte också mig. Allt från att duscha mig till att knyta mina skosnören och skära upp köttet på tallriken.

Att det skulle bli problem med F-kassan trodde jag egentligen aldrig. Jag vet att de fyller en repressiv funktion, ifrågasätter sjuka och läkarkårens yrkeskompetens. Men ett brutet ben är ett brutet ben, ett både påtagligt och övergående problem. Det är också sant att min diagnos accepterades. Mitt problem blev den omfattande och närmast ogenomträngliga byråkratin.

Någon vecka efter att jag skickat in det formulär The Bastards bett mig fylla i kring mitt tillstånd, ringde jag dem. Jag ville dubbellkolla att det inte var några papper jag missat att skicka in. ”Bor du i Sverige?” undrade tjänstemannen till min förvåning. ”Öh, ja, jag är svensk medborgare” svarade jag dumt. ”Det är inte samma sak som att du skulle bo i Sverige” konstaterade tjänstemannen, och där fick jag ge henne rätt. Jag påpekade några saker som jag tyckte talade mer för mig än medborgarskapet, att jag sen åratal tillbaka har arbetat vitt och betalat skatt i landet. Tjänstemannen nämnde vilken Stockholmskommun jag bor i, och jag undrade hur hon kunde veta att jag bor i Stockholm utan att veta att jag bor i Sverige?

Det visade sig att jag inte återregistrerat mig hos Försäkringskassan efter att jag arbetat ett år på Island. Vid millenniumskiftet för 8 år sedan. ”Vi skickar en blankett för återregistrering i Sverige”, blev beskedet. Okej. Den samhällsoförmögna punkaren i mig började sticka upp en irriterad nuna och viska sitt mantra: ”fan Salka, varför ska allt vara så jävla struligt i ditt liv? Vi skiter i allt snart va?” Men jag bet ihop. Visserligen tar utredningen hos F-kassan 30 dagar, och den kunde inte påbörjas innan jag registrerats som svensk. Men det var bara att vänta in och fylla i blanketteländet, och göra som vi damer gjort i alla tider, leta pengar där dom finns: hos mannen. Jag lånade till alla räkningar och levde utöver det på mannens välvilja.

Sen anlände blanketten. Jag började fylla i. Då visade det sig att The Bastards ville veta vad jag haft för försäkringsnummer på Island 1999 (något jag inte brytt mig om att veta ens 1999), vilket datum jag slutat mitt isländska jobb, vilket mitt första jobb varit vid hemkomsten till Sverige 2000, vilket datum jag börjat där och företagets namn och telefonnummer. Nu fick jag arbeta för att undertrycka känslan av panik. Jag tänkte på alla korta jobb jag haft 2000, påhugg här och där inom städning och storkök, allt från en vecka till några månader på deltid. Var skulle jag börja rota, och varför var detta relevant för att jag skulle få ut min sjukförsäkring för ett brutet ben 8 år senare?

Jag ringde till Kassan för att få vägledning med hur jag skulle klara att fylla i blanketten. Jag blev hänvisad att ringa dagen därpå till felaktiga personer tre gånger. Så bara att få tag i någon som kunde besvara mina frågor tog ytterligare en vecka. Till slut fick jag lite vägledning och gick under tiden även i land med en del detektivarbete. Som tur var hade jag haft mitt allra första en och en halv månads städpåhugg hos en relativt stor servicekedja. De inte bara existerade fortfarande, de hade också betydligt godare ordning på sina papper än jag. Glad i hågen skickade jag in de sista pusselbitarna. Nu kunde inget gå fel.

Försäkringskassans inskrivningsenhet i Visby kan ta flera månader på sig med en inskrivning. Detta fick jag veta när jag två veckor senare ringde för att dubbelkolla att allt nu var lugnt. Kommunikationen mellan Kassans olika delar verkar obefintlig. Jag var nu så mycket bättre att det egentligen var dags för min utredare att avgöra arbetsgraden för mig när jag nu ska tillbaka på arbetsträning. Detta uppdrag har de från politiskt håll. Min närmsta chef informerade mig att varken jag eller arbetsköparen egentligen kan påverka hur mycket arbetstid jag ska ha vid återkomsten, det avgör Försäkringskassan. En kassa som alltså inte ens påbörjat en utredning om min sjukpenning.

Min handläggare hade skickat flera meddelanden till inskrivningen om att hon ville kunna påbörja min utredning. Hon meddelade att hon inte kunde göra mer utan att jag borde trycka på. Jag ringde till Gotland. Därför kan jag meddela att det bara är ledningen för inskrivningsenheten som är lokaliserad till Visby. Den basar över tre avdelningar på tre olika orter i Sverige. Enheten som skulle handlägga mig ligger av någon anledning i Malmö (jag bodde i Göteborg 2000 och nu bor jag i Stockholm). Men på Gotland visste man tydligen inte vem som utredde mig i Malmö, men man kunde skicka dem en lapp. Vis av min vid det här laget omfattande kunskap om Försäkringskassan påpekade jag, vänligt men mycket bestämt, att jag inte litade ett piss på systemet där en tjänsteman skickar en random lapp till någon hon tror kan vara rätt, att jag krävde att få tala med chefen i Malmö, och att situationen inte var okej. Till slut kopplades jag faktiskt till Malmö, inte till chefen utan, kors i taket, till en tjänsteman som faktiskt kunde plocka upp papperen i just mitt ärende och läsa i dem medan vi pratade. Hon lovade att jag skulle skrivas in senast fredagen den veckan, och det löftet höll hon faktiskt.

Man kan undra hur det ska gå för denna osmidiga nej-sägarmyndighet med alla ytterligare repressiva åligganden den fått i och med de nya sjukkassereglerna. Förutom det kaos det lär bli när sjuka människor slussas ut ur systemet helt och måste vända sig till socialen. Socialbidraget är konstruerat som ett nödbidrag under kort tid, inte för att sjuka som inte kan ändra sin situation ska kunna leva på det under lång tid. Och vad ska hända med dem socialbidraget egentligen är avsett för, då de blir bortprioriterade till förmån för långtidssjuka?

Framtiden ser allt annat än ljus ut. Och nu är vi inne i lågkonjunkturen igen, så alla vi i servicebranchen har hotade arbetstillfällen. Fan, fan, fan, som läsrörelsen sa.

SEMESTERTRIVIA

13 Aug

Här har inte varit så uppdaterat ett tag. Jag har fiskat makrill och krabbor med släktingar på västkusten, och kräftor med släktingar på Slätta.

Här är ett recept på kräftkok som används i min släkt:

5 liter vatten per

40 kräftor

2 sockerbitar

1 flaska öl (jag skulle häva i lite mer)

2 1/2 dl salt (jag skulle minska till 1 1/2)

Dillkronor efter behag

Kräftorna får simma sig rena ett tag i badkar och därefter diskho. Sen stjälps de ner i den kokande lagen. Det viktigaste att tänka på här är att det ska koka ordentligt. Kokar det ordentligt dör de direkt. Därför stjälper vi bara i några i taget och låter koket komma igång ordentligt innan nästa gäng åker i. Därmed blir koktiden snarare 20 minuter än de 10 som brukar anges i recepten. Sedan ska kräftor och lag stå utomhus att svalna under natten.

Ett kanske lite okänt tips för alla växtälskare som planerar att besöka Västergötland är Alphems Arboretum utanför Floby. Denna märkliga samling träd från hela världen anlades av den fantastiska lantbrevbäraren Frans Johan Gegerfeldt.

Frans Johan föddes 1865 och växte upp under ytterst fattiga förhållanden. Efter att bara ha gått i skolan 10 dagar togs han ur den av sin far. Han skulle arbeta, inte lära meningslösa saker. Men Frans Johans lust att lära, utvecklas och göra något större av sitt liv kuvades uppenbarligen inte så lätt. På egen hand lärde han sig läsa och skriva svenska, tyska och latin.

Med ansvar för hustru och nio barn, anlade lantbrevbäraren på ledig tid en av Sveriges största trädsamlingar, med runt 220 lövträd och buskar och över 100 barrträd. Fantastiska träd som en grantall, en gulen som skiftar färg mellan gult och grönt under dagens lopp, ett lönsirapsträd som växt upp under ena halvan av familjens enda filt, ett barrträd vars rötter fåtts att bilda nya trädtoppar (något som är svårt på gränsen till omöjligt att åstadkomma med barrträd) och många andra kan beskådas här. All sin kunskap om det botaniska inhämtade Frans Johan på egen hand genom läsning av frökataloger och egna experiment. Här och där i trädgården har han anlagt sovgropar att vila i, och forslat dit stenar som kan fungera som sittmöbler.

Innan han flyttade till Floby hade Frans Johan försökt anlägga sitt livsverk på en annan mindre ort i närheten, men avundsjuka människor gick och pissade på trädplantorna så att de inte skulle ta sig. Han ansågs av många som en galning och fantast. Själv visste han dock att sitt värde. När han fick en medalj för sitt livsverk år 1948 ska han ha sagt: ”den medaljen har jag förtjänat.” Idag är anläggningen något av ett kulturellt nav i Flobytrakten, där föreningar har möten och dop- och bröllopsfester hålls.

Ett roligt kuriosafakta om Alphem är att detta söta lilla egenbyggda hem faktiskt är verklighetens förebild till dvärgarnas hus i Snövit och dom sju dvärgarna.

LIFE CHALLENGE

13 Aug

Det finns dom som tycker att det är slöseri med tid att sova när man bara lever en gång. Jag tycker tvärtom. Nattens drömmar är ett fantastiskt bonusliv. Jag har drömt dom häftigaste filmer jag sett. Härom natten drömde jag något jag gärna vill dela med mig av.

De ringde mig och sa att du kan komma på en jobbintervju klockan nio ikväll. Javisst, sa jag. Jag kommer. Men jag hinner inte hem för att hämta CV eller andra papper, så jag hoppas det går bra att jag tar med dom vid ett senare tillfälle om det skulle bli aktuellt?

Det gick bra. Jag fick veta att jag måste åka hela vägen till Mariestad för intervjun. Men det blir ett tillfälle att visa att jag kan lösa problem tänkte jag. Man får inte vara en nejsägare. Jag kammade till håret, köpte biljett och åkte.

Väl framme kollade jag in lokalerna i detalj, som jag har för vana. Det var en modern och påkostad kontorsmiljö. Här och där på borden stod frestande kakor och tårtor. Jag undrade mer och mer vad det egentligen kunde vara för arbete man ville ha mig att utföra?

Sen drog en av kvinnorna mig i armen och pekade på en katt med uppskuren buk. Kattstackarn, som var en rödhårig lång sak, levde. Du måste sy ihop kattens mage, sa kvinnan, vi hinner inte fixa bedövning. Hon gav mig en nål som var nästan lika tjock som en penna, och en fiskelina. Jag tyckte förfärligt synd om katten och kände mig pressad att göra som jag blivit tillsagd. Alternativet att avliva djuret kom jag inte på.

Okej, sa jag, jag gör det om det leder till att katten överlever. Men ni måste hämta en sån där tratt att sätta runt halsen på den, för jag vill inte bli biten. Dom hade ingen tratt, jag blev erbjuden lite mjukt papper. Jag bet ihop och tänkte att jag ska minsann visa att jag kan vara flexibel och lösa problem. Jag letade upp en bit plast av typen man täcker båtar med.

Sen sydde jag ihop kattens mage. Den var otroligt tålmodig fast jag inte hade bedövning till den. Det kändes som den förstod att jag försökte hjälpa den.

Bra jobbat! sa kvinnan. Du har klarat provet. Hon berättade att jag befann mig mitt i en audition för tv-programmet Life Challenge. Och, sa hon glatt, om du visar oss att du kan lösa problem och ställa upp när du blir ombedd. Då får du möjlighet att sälja ditt liv till oss under ett helt års tid!

ps. Apropå något helt annat. Jag skrev om övervakningen av våra liv på Dagens Konflikt häromdagen. Satt sen och spånade med en god vän på olika sinistra sätt modern övervakningsteknik skulle kunna vidareutvecklas i kommersiella syften.

Till exempel skulle man kunna ställa till mycket oreda genom att lansera en Foefinder. Skriv bara in namn och personuppgifter på just Dina fiender och låt foefindern spåra dem via gps. Maffian, stalkers, kriminella, mobbare, snutar, politiska och religiösa grupper. Marknaden är stor!

Sen kunde man lansera en version för medlemmar i fotbollsfirmor, Fightfinder, som börjar aktiveras när pubarna öppnas. Den skulle givetvis även visa huliganpolisens rörelser.

En snällare tillämpning vore Fuckfindern, där varje användare loggar in sig som tillgänglig när hon eller han är kåt.