Arkiv | Personligt RSS feed for this section

ARBETETS PRÖVNING, LÅGKONJUNKTUREN, BUDGETHELVETET, SÄKERHETSMÄSSAN, RASISTERNA, FAN OCH HANS MOSTER

25 Sep

Jaha, ungefär när -känns det som- resten av världen har kul och stimulerande dagar på ESF i Malmö, går jag och arbetsprövar i Stockholm. Arbetsprövning betyder att jag några timmar om dagen provar de arbetsuppgifter jag tidigare haft på mitt växtteknikerjobb, för att se vad min läkande arm och hand håller för. Jag tycker än så länge att det är riktigt trevligt och uppiggande att slita hårt för en summa för blygsam att nämna, lägga mig tidigt och gå upp före solen. Det känns trots allt som en tillvaro. Rationellt att glädjas åt att hyra ut sig till andra? Nej, men rationalitet är inte en vanlig mänsklig drivkraft heller. Och den viktigaste känslan i allt det här är triumfen och tillfredsställelsen i att erövra en normalt fungerande hand och axel. Styrkan i handen låter vänta på sig, men även den är på gång. Så om ni tycker att jag uppdaterar dåligt nu så vet ni varför: jag har ett liv igen och således inte tid att sitta framför datorn hela dagarna.

Samtidigt som jag kommer tillbaka till arbetets prövning kommer en annan gammal favorit i repris: lågkonjunkturen. Många verkar tycka att den är något abstrakt som inte är värt att tänka på. Men jag minns fortfarande allt för väl den ekonomiska krisen under 90-talet som formade en hel generation. Jag ser mina generationskamrater, mellan 30 och 40 år, och tänker att vi verkligen är det som brukar kallas ”en förlorad generation”. Nu, samtidigt med alla 20-åringar, skaffar mina vänner barn, ingår sina första fastare förhållanden, bärgar sina första fasta hyreskontrakt och genomgår högre utbildning. 90-talet bjöd oss osäkerhet och social oro. Det kom med bostadslöshet, arbetslöshet, timanställningar, vikariepooler, fasciströrelsens uppstart, den autonoma rörelsens uppstart, gatustrider, illegalt boende på vindar, i lokaler och på rivningskontrakt, datortek, personliga handlingsplaner, fattigdom och kamratskapet som värn. 90-talet var uppstartstiden för diverse gäng och maffiagrupper. Medan välfärdsstaten började brytas ner, startade vi våra alternativa samhällen, där vi i kraft av kollektivet kunde tillfredsställa våra behov på egen hand.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag känner ett sting av svart avund när jag hör alla positiva adjektiv om den generation som föddes på 80-talet. De sägs vara självständiga och individualistiska, men ändå kunna samarbeta i grupp, självsäkra, kunna förhandla sig till bra dealar, positiva och lagom hedonistiska, fria i sin sexualitet, uppdaterade, kreativa och med stora sociala nätverk. Och vad sa man om min generation? Generation X. Den ironiska generationen. Håglösa, knarkare, politiskt ointresserade (en uppenbar lögn, men den politik som intresserade de flesta av oss var inte rumsren), lata, vägrade växa upp, självdestruktiva, huliganer, slackers, det bortskämda och ouppfostrade resultatet av 68-generationens fria kärlek.

Men det är dumt att bli avundsjuk på sådana saker. 80-talistgenerationen har uppfostrats i ett betydligt hårdare samhälle än vi, med krav på att vinna eller försvinna. Och anledningen till alla positiva ord som omger dem är att det hittills varit högkonjunktur. Deras arbetskraft har varit relativt eftertraktad och när företagen har konkurrerat om dem har de intresserat sig för hur den generationen ”fungerar”. Vi var lågkonjunkturens barn och inte värda många spänn. Och den finansiella kris som nu råder visar tecken på att kunna bli en lika djup lågkonjunktur som under 90-talet. Bara hotet om det får en person som kom ut på arbetsmarknaden 1991 att dra öronen åt sig.

Inför den hotande lågkonjunkturen står vi chockerande dåligt rustade. Idiotregeringen har sålt ut nästan alla statliga inkomstkällor. Dessutom har de rustat inför de dåliga tiderna genom att se till att en massa sjuka människor kring 2010 kommer att mista sin sjukförsäkring och tvingas söka socialbidrag tillsammans med den växande skara arbetslösa som konjunkturen kommer att skapa, som likaledes på grund av idiotregeringens idiotpolitik inte haft råd att vara kvar i a-kassan. Och det verkar som att det är socialbidragstagare, sjuka och arbetslösa själva som huvudsakligen ska finansiera socialhjälpen. För i budgeten är det rikedomsrabatt. Ju högre inkomst, ju större skattelättnader. Varför? För att höginkomsttagaren behöver pengarna bättre än jag? Knappast. Nej, helt enkelt för att det i idiotregeringens ögon verkar vara så att höginkomsttagaren är en lite finare och mer värd människa än jag. Och det förstår man ju. Att det är av ointelligens vi loosers till låginkomsttagare sköter om gamla, sjuka och barn, städar, lagar mat, krattar planteringar, lagar vägar, tömmer sopor, bär ut post, håller igång transporterna, producerar alla vardagslivets varor och allt det där andra lågpannade som gör att resten av samhället kan finnas. Klart vi ska betala mer! De som får ännu högre skatt än vi är naturligtvis sjuka och arbetslösa. Ett hån, och ett ännu större hån inför en lågkonjunktur: när man vet att en massa människor kommer att bli friställda helt utan så kallat ”egen förskyllan”, helt enkelt för att konsumtionen minskar under svåra tider.

Mitt tips är att lågkonjunkturen kommer att medföra många förändringar, social oro och en massa saker som vi ännu inte kan ana. Dagen för den amerikanska finanskraschen förra veckan hörde jag reportern på tv-nyheterna slänga ur sig: ”Hur är det att vara fotsoldat på börsgolvet en kväll som denna?” Fotsoldat? På börsgolvet? Vilket jävla skämt. Som om de var annat än spekulanter i det värde som du och jag producerar med vårt arbete! Det är vi som är de civila i det kriget, de som drabbas först och värst.

Javafan, hur ska man trösta sig, när man som jag missat ESF, och inte tagit sig till Bokmässan en gång? Ett givet tips för den masokistiskt lagda är helgens säkerhetsmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Håll dig uppdaterad om de säkerhetslösningar dina arbetsköpare, myndigheter och andra kommer att använda mot dig framöver! Till exempel, läser jag i annonsbilaga till mitt husorgan Dagens Industri, börjar nätverksvideo bli ett allt populärare alternativ till analog CCTV. Genom denna teknik kan man solla och läsa av informationen på ett intelligentare sätt. Till exempel kan butiksägarna kartlägga hur kunderna rör sig i butiken, framför vilka hyllor de stannar och hur länge. Med hjälp av denna teknik är du inte längre bara konsument, du konsumeras också, två önskningar i en. Intelligenta övervakningskameror kan också skicka larm i realtid om någon försöker täcka över dem, slå sönder dem eller måla linsen svart.

Ja, ja, några gamla musikklassiker kanske kan påminna om tidigare generationers erfarenheter. UK Subs kommenterar den då nya tekniken CCTV i ”Brand new age”. The Specials kommenterar tider av ekonomisk kris i ”Ghost town”.

ps. På hemvägen idag upplevde jag den tragikomiska underhållningen två fulla rasister stod för när de entusiatiskt framförde nationalsången, trots att de uppenbarligen inte kunde många verser, och de verser de kunde citerade de fel. Hm. Visst är det lite lustigt att rasister i kollektivtrafiken ALLTID är fulla före 15 på vardagarna? Och att de ALDRIG kan citera nationalsången rätt?

THE BASTARDS A.K.A. FÖRSÄKRINGSKASSAN

26 Aug

Den 26e april i år bröt en väktare av min högra överarm. Igår kunde jag hämta ut pengar för min försörjning under sjuktiden. Jag är inte den enda som haft problem med Försäkringskassan under sommaren. Inte ens rutinärenden som föräldrarpenningen har de alltid lyckats leverera i tid till folk. Trots det tycker jag historien om hur jag fått slita för att få ut pengarna är värd att berätta. Den är ganska dråplig, men i grund och botten inte särskilt munter. Sjukpenningen är en försäkring jag har betalat till i alla år jag har arbetat. Hade inte min karl haft möjlighet att låna mig av ihopsparade pengar så hade jag knappast klarat mig dessa månader jag varit arbetsoförmögen.

Jag kom hem från sjukhuset i början av maj. Med mig hade jag sjukskrivningspapper från läkaren, en bruten arm och i princip ingen rörelseförmåga i handen, armbågen eller axelleden, fruktansvärda smärtor och ett lager opiater. Jag kan ärligt säga att smärtan efter armbrottet är den värsta jag upplevt. På sjukhuset var jag nära att tappa medvetandet, och utan en ordentlig dos morfin lyckades jag inte ta mig upp ur sängen för att gå på toaletten. Hemma sov jag ganska lite, för smärtorna var starka, och när jag sov var det som Marie Antoinette gör i filmen: uppallad mot ett gäng kuddar sittande upprätt. Min sambo tvingades bli min oavlönade assistent. Han skötte inte bara allt hushållsarbete, han skötte också mig. Allt från att duscha mig till att knyta mina skosnören och skära upp köttet på tallriken.

Att det skulle bli problem med F-kassan trodde jag egentligen aldrig. Jag vet att de fyller en repressiv funktion, ifrågasätter sjuka och läkarkårens yrkeskompetens. Men ett brutet ben är ett brutet ben, ett både påtagligt och övergående problem. Det är också sant att min diagnos accepterades. Mitt problem blev den omfattande och närmast ogenomträngliga byråkratin.

Någon vecka efter att jag skickat in det formulär The Bastards bett mig fylla i kring mitt tillstånd, ringde jag dem. Jag ville dubbellkolla att det inte var några papper jag missat att skicka in. ”Bor du i Sverige?” undrade tjänstemannen till min förvåning. ”Öh, ja, jag är svensk medborgare” svarade jag dumt. ”Det är inte samma sak som att du skulle bo i Sverige” konstaterade tjänstemannen, och där fick jag ge henne rätt. Jag påpekade några saker som jag tyckte talade mer för mig än medborgarskapet, att jag sen åratal tillbaka har arbetat vitt och betalat skatt i landet. Tjänstemannen nämnde vilken Stockholmskommun jag bor i, och jag undrade hur hon kunde veta att jag bor i Stockholm utan att veta att jag bor i Sverige?

Det visade sig att jag inte återregistrerat mig hos Försäkringskassan efter att jag arbetat ett år på Island. Vid millenniumskiftet för 8 år sedan. ”Vi skickar en blankett för återregistrering i Sverige”, blev beskedet. Okej. Den samhällsoförmögna punkaren i mig började sticka upp en irriterad nuna och viska sitt mantra: ”fan Salka, varför ska allt vara så jävla struligt i ditt liv? Vi skiter i allt snart va?” Men jag bet ihop. Visserligen tar utredningen hos F-kassan 30 dagar, och den kunde inte påbörjas innan jag registrerats som svensk. Men det var bara att vänta in och fylla i blanketteländet, och göra som vi damer gjort i alla tider, leta pengar där dom finns: hos mannen. Jag lånade till alla räkningar och levde utöver det på mannens välvilja.

Sen anlände blanketten. Jag började fylla i. Då visade det sig att The Bastards ville veta vad jag haft för försäkringsnummer på Island 1999 (något jag inte brytt mig om att veta ens 1999), vilket datum jag slutat mitt isländska jobb, vilket mitt första jobb varit vid hemkomsten till Sverige 2000, vilket datum jag börjat där och företagets namn och telefonnummer. Nu fick jag arbeta för att undertrycka känslan av panik. Jag tänkte på alla korta jobb jag haft 2000, påhugg här och där inom städning och storkök, allt från en vecka till några månader på deltid. Var skulle jag börja rota, och varför var detta relevant för att jag skulle få ut min sjukförsäkring för ett brutet ben 8 år senare?

Jag ringde till Kassan för att få vägledning med hur jag skulle klara att fylla i blanketten. Jag blev hänvisad att ringa dagen därpå till felaktiga personer tre gånger. Så bara att få tag i någon som kunde besvara mina frågor tog ytterligare en vecka. Till slut fick jag lite vägledning och gick under tiden även i land med en del detektivarbete. Som tur var hade jag haft mitt allra första en och en halv månads städpåhugg hos en relativt stor servicekedja. De inte bara existerade fortfarande, de hade också betydligt godare ordning på sina papper än jag. Glad i hågen skickade jag in de sista pusselbitarna. Nu kunde inget gå fel.

Försäkringskassans inskrivningsenhet i Visby kan ta flera månader på sig med en inskrivning. Detta fick jag veta när jag två veckor senare ringde för att dubbelkolla att allt nu var lugnt. Kommunikationen mellan Kassans olika delar verkar obefintlig. Jag var nu så mycket bättre att det egentligen var dags för min utredare att avgöra arbetsgraden för mig när jag nu ska tillbaka på arbetsträning. Detta uppdrag har de från politiskt håll. Min närmsta chef informerade mig att varken jag eller arbetsköparen egentligen kan påverka hur mycket arbetstid jag ska ha vid återkomsten, det avgör Försäkringskassan. En kassa som alltså inte ens påbörjat en utredning om min sjukpenning.

Min handläggare hade skickat flera meddelanden till inskrivningen om att hon ville kunna påbörja min utredning. Hon meddelade att hon inte kunde göra mer utan att jag borde trycka på. Jag ringde till Gotland. Därför kan jag meddela att det bara är ledningen för inskrivningsenheten som är lokaliserad till Visby. Den basar över tre avdelningar på tre olika orter i Sverige. Enheten som skulle handlägga mig ligger av någon anledning i Malmö (jag bodde i Göteborg 2000 och nu bor jag i Stockholm). Men på Gotland visste man tydligen inte vem som utredde mig i Malmö, men man kunde skicka dem en lapp. Vis av min vid det här laget omfattande kunskap om Försäkringskassan påpekade jag, vänligt men mycket bestämt, att jag inte litade ett piss på systemet där en tjänsteman skickar en random lapp till någon hon tror kan vara rätt, att jag krävde att få tala med chefen i Malmö, och att situationen inte var okej. Till slut kopplades jag faktiskt till Malmö, inte till chefen utan, kors i taket, till en tjänsteman som faktiskt kunde plocka upp papperen i just mitt ärende och läsa i dem medan vi pratade. Hon lovade att jag skulle skrivas in senast fredagen den veckan, och det löftet höll hon faktiskt.

Man kan undra hur det ska gå för denna osmidiga nej-sägarmyndighet med alla ytterligare repressiva åligganden den fått i och med de nya sjukkassereglerna. Förutom det kaos det lär bli när sjuka människor slussas ut ur systemet helt och måste vända sig till socialen. Socialbidraget är konstruerat som ett nödbidrag under kort tid, inte för att sjuka som inte kan ändra sin situation ska kunna leva på det under lång tid. Och vad ska hända med dem socialbidraget egentligen är avsett för, då de blir bortprioriterade till förmån för långtidssjuka?

Framtiden ser allt annat än ljus ut. Och nu är vi inne i lågkonjunkturen igen, så alla vi i servicebranchen har hotade arbetstillfällen. Fan, fan, fan, som läsrörelsen sa.

SEMESTERTRIVIA

13 Aug

Här har inte varit så uppdaterat ett tag. Jag har fiskat makrill och krabbor med släktingar på västkusten, och kräftor med släktingar på Slätta.

Här är ett recept på kräftkok som används i min släkt:

5 liter vatten per

40 kräftor

2 sockerbitar

1 flaska öl (jag skulle häva i lite mer)

2 1/2 dl salt (jag skulle minska till 1 1/2)

Dillkronor efter behag

Kräftorna får simma sig rena ett tag i badkar och därefter diskho. Sen stjälps de ner i den kokande lagen. Det viktigaste att tänka på här är att det ska koka ordentligt. Kokar det ordentligt dör de direkt. Därför stjälper vi bara i några i taget och låter koket komma igång ordentligt innan nästa gäng åker i. Därmed blir koktiden snarare 20 minuter än de 10 som brukar anges i recepten. Sedan ska kräftor och lag stå utomhus att svalna under natten.

Ett kanske lite okänt tips för alla växtälskare som planerar att besöka Västergötland är Alphems Arboretum utanför Floby. Denna märkliga samling träd från hela världen anlades av den fantastiska lantbrevbäraren Frans Johan Gegerfeldt.

Frans Johan föddes 1865 och växte upp under ytterst fattiga förhållanden. Efter att bara ha gått i skolan 10 dagar togs han ur den av sin far. Han skulle arbeta, inte lära meningslösa saker. Men Frans Johans lust att lära, utvecklas och göra något större av sitt liv kuvades uppenbarligen inte så lätt. På egen hand lärde han sig läsa och skriva svenska, tyska och latin.

Med ansvar för hustru och nio barn, anlade lantbrevbäraren på ledig tid en av Sveriges största trädsamlingar, med runt 220 lövträd och buskar och över 100 barrträd. Fantastiska träd som en grantall, en gulen som skiftar färg mellan gult och grönt under dagens lopp, ett lönsirapsträd som växt upp under ena halvan av familjens enda filt, ett barrträd vars rötter fåtts att bilda nya trädtoppar (något som är svårt på gränsen till omöjligt att åstadkomma med barrträd) och många andra kan beskådas här. All sin kunskap om det botaniska inhämtade Frans Johan på egen hand genom läsning av frökataloger och egna experiment. Här och där i trädgården har han anlagt sovgropar att vila i, och forslat dit stenar som kan fungera som sittmöbler.

Innan han flyttade till Floby hade Frans Johan försökt anlägga sitt livsverk på en annan mindre ort i närheten, men avundsjuka människor gick och pissade på trädplantorna så att de inte skulle ta sig. Han ansågs av många som en galning och fantast. Själv visste han dock att sitt värde. När han fick en medalj för sitt livsverk år 1948 ska han ha sagt: ”den medaljen har jag förtjänat.” Idag är anläggningen något av ett kulturellt nav i Flobytrakten, där föreningar har möten och dop- och bröllopsfester hålls.

Ett roligt kuriosafakta om Alphem är att detta söta lilla egenbyggda hem faktiskt är verklighetens förebild till dvärgarnas hus i Snövit och dom sju dvärgarna.

LIFE CHALLENGE

13 Aug

Det finns dom som tycker att det är slöseri med tid att sova när man bara lever en gång. Jag tycker tvärtom. Nattens drömmar är ett fantastiskt bonusliv. Jag har drömt dom häftigaste filmer jag sett. Härom natten drömde jag något jag gärna vill dela med mig av.

De ringde mig och sa att du kan komma på en jobbintervju klockan nio ikväll. Javisst, sa jag. Jag kommer. Men jag hinner inte hem för att hämta CV eller andra papper, så jag hoppas det går bra att jag tar med dom vid ett senare tillfälle om det skulle bli aktuellt?

Det gick bra. Jag fick veta att jag måste åka hela vägen till Mariestad för intervjun. Men det blir ett tillfälle att visa att jag kan lösa problem tänkte jag. Man får inte vara en nejsägare. Jag kammade till håret, köpte biljett och åkte.

Väl framme kollade jag in lokalerna i detalj, som jag har för vana. Det var en modern och påkostad kontorsmiljö. Här och där på borden stod frestande kakor och tårtor. Jag undrade mer och mer vad det egentligen kunde vara för arbete man ville ha mig att utföra?

Sen drog en av kvinnorna mig i armen och pekade på en katt med uppskuren buk. Kattstackarn, som var en rödhårig lång sak, levde. Du måste sy ihop kattens mage, sa kvinnan, vi hinner inte fixa bedövning. Hon gav mig en nål som var nästan lika tjock som en penna, och en fiskelina. Jag tyckte förfärligt synd om katten och kände mig pressad att göra som jag blivit tillsagd. Alternativet att avliva djuret kom jag inte på.

Okej, sa jag, jag gör det om det leder till att katten överlever. Men ni måste hämta en sån där tratt att sätta runt halsen på den, för jag vill inte bli biten. Dom hade ingen tratt, jag blev erbjuden lite mjukt papper. Jag bet ihop och tänkte att jag ska minsann visa att jag kan vara flexibel och lösa problem. Jag letade upp en bit plast av typen man täcker båtar med.

Sen sydde jag ihop kattens mage. Den var otroligt tålmodig fast jag inte hade bedövning till den. Det kändes som den förstod att jag försökte hjälpa den.

Bra jobbat! sa kvinnan. Du har klarat provet. Hon berättade att jag befann mig mitt i en audition för tv-programmet Life Challenge. Och, sa hon glatt, om du visar oss att du kan lösa problem och ställa upp när du blir ombedd. Då får du möjlighet att sälja ditt liv till oss under ett helt års tid!

ps. Apropå något helt annat. Jag skrev om övervakningen av våra liv på Dagens Konflikt häromdagen. Satt sen och spånade med en god vän på olika sinistra sätt modern övervakningsteknik skulle kunna vidareutvecklas i kommersiella syften.

Till exempel skulle man kunna ställa till mycket oreda genom att lansera en Foefinder. Skriv bara in namn och personuppgifter på just Dina fiender och låt foefindern spåra dem via gps. Maffian, stalkers, kriminella, mobbare, snutar, politiska och religiösa grupper. Marknaden är stor!

Sen kunde man lansera en version för medlemmar i fotbollsfirmor, Fightfinder, som börjar aktiveras när pubarna öppnas. Den skulle givetvis även visa huliganpolisens rörelser.

En snällare tillämpning vore Fuckfindern, där varje användare loggar in sig som tillgänglig när hon eller han är kåt.

ORSAKEN TILL DETTA

6 Jun

Detta har hänt: förra våren gav Vertigo förlag ut min roman Deltagänget. Romantiker som min förläggare Edenborg är mottog jag utgivningsbeskedet vid tolvslaget nyårsaftonen 2006. Efter att först ha arbetat 12 timmar, jag var personlig assistent vid den tidpunkten, och sen sprungit med tröjan för näsan genom en tunnel där lokala ungdomar firat nyåret med någon sorts rökfacklor, slog jag mig ned vid datorn. Nyårsraketerna smällde utanför fönstret och jag satte på nyårsklockan på internet samtidigt som jag kollade min e-post. Mina ungefär två skrivarår gled således efter denna lyckliga höjdpunkt in i ett redigeringsår. Innan boken kom ut kände jag en sorts spänning som jag inte gjort på många år, men som jag tycker mycket om: ovissheten innan man ska ta ett oåterkalleligt och förmodligen dumdristigt steg. Och när man inte har någon som helst aning om vad det kan tänkas få för konsekvenser.

Alltsedan boken kom ut har folk sagt till mig att också jag borde stiga in i den moderna världen genom att skaffa mig en hemsida eller blogg. En plats för kontakt med läsekretsen. Och jag har försiktigt gillat idén, för att ha läsare är något fantastiskt. Men så är man vuxen och har ett liv. Och mitt år som publicerad har varit mycket hektiskt, med heltidsjobb och vid sidan av det uppdraget en författare har att sälja sin bok. Jag har gett intervjuer och åkt runt om i landet, till och med över till Finland, och pratat och läst ur Deltagänget. Så att hinna blogga var det inte tal om.

Tills en securitasväktare/biljettkontrollant i Jönköping för ca 6 veckor sedan med ett enkelt handgrepp ställde mig utanför produktionen för en okänd tid framöver. Jag var lite dragen och försökte få betala fuskåkningsböter åt en ung kille jag är bekant med. Det fick jag inte och när jag ville diskutera saken krävde väktaren att jag skulle tiga och gå därifrån. Tyvärr har jag en svår natur som gör att jag vill förstå varför jag ska göra en sak om jag ska gå med på det. Alkoholen förstärkte naturligtvis detta karaktärsfel. Så jag hävdade att jag ju visat ett giltigt färdbevis och i övrigt utövat min rätt att yttra mig. Därför såg jag ingen anledning varken att tiga eller flytta på mig. Väktaren tålde inga motsägelser. Mina känslor för väktare i allmänhet och i synnerhet dessa två kunde inte ha varit frostigare. Därför behövde vi inte utbyta så många fler meningar innan väktaren dragit upp mig mot en stolpe med armen i det klassiska polisgreppet. Nu förbjöd verkligen min fåniga stolthet mig att tiga. Så väktaren tog helt sonika och vred av min arm. Det gjorde jävligt ont. Då teg jag. Så väktaren sov nog gott den natten, väl medveten om att han fått rätt.

Nu är jag inne på min 6e sjukskrivningsvecka. När armen gick av påverkades också en nerv som tydligen heter radialis. Så med sjukgymnastik som kan ta allt mellan några månader till ett år ska jag nu långsamt försöka återerövra rörligheten i höger armbåge och hand. Ganska snopet får jag säga. I alla fall har jag plötsligt en hel del tid över. Så jag har inget att skylla på utan öppnar härmed, ungefär ett år försent, min blogg.