Arkiv | Mina aktiviteter RSS feed for this section

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

Annonser

KRISEN PÅ DAGENS KONFLIKT

11 Maj

Ville bara på att i all hast tipsa om att jag har skrivit en text som ligger på Dagens Konflikt. Den handlar om Maud Olofssons senaste utspel, men kanske ännu mer om den pågående ekonomiska krisen, och hur den påverkar kampen mellan klasserna. Titta gärna in och läs på DK.

Hörs snart med ett lite matigare inlägg här på bloggen också.

GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM

2 Maj

I går, 1 maj 2009, hade jag äran att vara en av talarna vid SACs förstamajfirande i Stockholm. Jag höll en 5 minuters appell i egenskap av medlem i Stockholms LS. Och den tänkte jag härmed återge:

Kris innebär inte möjlighet för den enskilda individen. För den enskilda arbetande människan innebär ekonomisk kris bara katastrof, med varselhot och löneutpressning.
Därför är det i år viktigare än någonsinn att inte bara vara en individ, utan att komma samman i gemenskap. Att vi organiserar oss i vardagen där vi befinner oss, på arbetsplatserna och i solidaritet med varandra över arbetsplatsgränserna. Just nu upplever vi hur arbetarklassen varje dag spontant svarar upp mot krisens utmaning, i arbetsplatskonfrontationer med ledningarna, bostadslösa konfronterar hyreshajarna i en ny husockupationsrörelse, folk tar till gatorna för att utkräva ansvar av politiker och finansmän.
Det blir i dessa tider extremt svårt för den som vill fortsätta att tro på detta system, när kejsaren nu visar sig så uppenbart naken. När folk som påstår sig vara ”arbetarnas företrädare” säljer arbetsfred och social fred från oss i utbyte mot -ja, vadå? När dessa ”företrädare” lever gott på våra pengar och förväntar sig att vi ska tycka att ”de är värda det”.
I dessa tider av allt fler öppna konfrontationer blir det svårt att hålla fast kvar illusionen att samhället är till för oss. Staten framstår knappast som någon ”god pappa”, när arbetarna organiserar sig och kämpar för sina intressen visar sig dess lagar och polis helt öppet som klasslagar och klasspolis. Det finns inga ”välvilliga” arbetsköpare. Proffspolitiker och fackpampar tjänar sina egna intressen, inte arbetarklassens. Inte heller Gud är på arbetarklassens sida.
Nej, sanningen har sällan varit så tydlig: vi har bara oss själva, vår sammanhållning och den solidaritet vi förmår visa varandra. Men detta bara är inte så bara. Varje vecka får vi exempel på hur rädda makthavarna är för oss vanliga människor i nya repressiva lagar, ingrepp, förslag och åtgärder på både nationell och överstatlig nivå. Och arbetsköparna ringer på polis i fåfängt hopp om att det ska hjälpa dem. Alla vi som står här idag har vid i alla fall något tillfälle själva upplevt den makt som ligger i enighet och gemensamt förd kamp.
Vi firar inte 1a maj 2009 till åminnelse av gamla segrar, som med tiden allt mer urholkats. Inte heller använder vi dagen till att vädja eller kräva saker av makthavarna, att de inte har något intresse av våra behov är uppenbart. Nej det vi manifesterar idag är vår organisation, enighet, styrka och beredskap att backa varandra när ingen annan gör det. Ett exempel på denna kollektiva styrka är just segern över Restaurang Josefinas arbetsköpare!

Nåra noter.
1. Gud: Ja, det kan förefalla lite pubertalt fånigt att dra in Gud i talet. Han var heller inte inplanerad från början. Men han fick sig en liten spontan känga efter att Jesusmanifestationen tillsammans med polisen genomfört en provokation mot SAC tåget. De hade nämligen sökt, och fått, tillstånd till manifestation på samma tid och plats som SAC. Dock inget som polisen brytt sig om att upplysa arrangörerna av majtåget om. Så där stod de med sina jävla tält, de fick ta ner sina banderoller men hade ett jättestort vitt kors precis intill vår högtalarbil. Dock passade några demonstranter på att hänga ut en banderoll som dolde korsets armar. Att det var en medveten provokation från de kristna hjonens sida var uppenbart, i ett tält hade de satt upp skylten ”Välkomna syndikalister -ta en kopp kaffe”. Antagligen ger det väl extra guldstjärna i vår herres stora bok i himmelen om man frälser socialister, därav ivern.

2. Rest. Josefina: Det har alltså pågått konflikt på restaurangen en längre tid, efter att arbetsköparen behandlat sin personal överjävligt. Utan resultat har ett flertal blockader gjorts mot restaurangen. Men inför planerna på att hela SAC-tåget skulle åka på Djurgårdsutflykt på första maj, och hålla sill-lunch med tillhörande blockad och flygbladsutdelning utanför restaurangen, fick ledningen kalla fötter. Sent på kvällen innan första maj skrev arbetsköparen på papper att de ska betala det de är skyldiga de anställda. På detta konkreta sätt kunde vi visa vad 1a maj ska vara, inte bara en symbolisk dag för fest och plakat, utan en dag där kamp och aktiv solidaritet står på agendan. Mycket lyckat tycker jag!

I övrigt ska jag väl passa på att säga några ord om mitt besök på Joe Hill-gården 29e april. Jag var där i en serie Författarkvällar de har på onsdagarna. Där träffade jag ett gäng mycket trevliga, engagerande och direkt inspirerande människor. Tack alla, ni gav mig ett fantastiskt bra intryck av Gävle.

På föredraget läste jag ett kapitel ur min bok och presenterade den lite kort. Sen släpptes debatten fri. Den omfattade väldigt mycket och var bra och intressant tycker jag. Det går inte att sammanfatta den kort. Men några tankegångar som kom upp var till exempel: att det är handling och inte ord som ändrar världen, att det är tråkigt med den svenska vänsterns pacifism: att man gör sig beroende av statens beskydd -anti-fascism borde inte vara hänvisat till särskilda organisationer utan vara en naturlig del av alla vänstergruppers praktik; därmed skulle den inte ta mer plats än vad den faktiskt behöver, att sättet att bemöta SD kanske inte ligger i någon av extremerna: slå dem på käften eller ta debatten -istället är det avsaknaden av vänsternärvaro och och trovärdigt vänsteragerande som skapar utrymme för partiet att värva, om den sociala kompromissens slut och att samhället inte är ett, om att kampen är en del av vardagen vare sig man vill det eller ej. Och en hel del annat. Tack alla för input.

Gav också en intervju för en lokal blogg, kolla in här om ni har lust. Samtalet vi hade är lite förkortat, men sammanfattningen i grund och botten riktig. På bloggen kan ni också läsa en hel del annat intressant, inte minst om arbetsplatskampen i Gävle.

Själva Joe Hill-gården är ett trevligt ställe. Det innehåller Joe Hills barndomsmiljö och lite memorabilia. Kanske inte den största museisamling jag har sett, men personalen där är väldigt kunnig och gav en grundlig guidening, så det är värt ett besök om ni har vägarna förbi. Just nu pågår en utställning där också. ”Tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin. Jag tyckte personligen att en del av bilderna var för övertydliga. Men att hon är en fantastiskt bra fotograf är det ingen tvekan om. Den bild jag tyckte bäst om var ett rakt-upp-och ner porträtt av Cornelis Vreeswijk. Hans blick var så levande och det såg nästan tredimensionellt ut, som att han satt med armbågen utanför fotot.

Tips från Konfliktportalen: Björnbrum bjuder på många foton med kommentarer från de olika 1a maj-tågen i huvudstaden, för dig som missade Anti-rasistiskt forum ligger filmer från alla föredragen nu uppe på Dagens Konflikt, också Kim Muller berättar och visar ett par bilder från årets första maj firande, fast det i Malmö, och tipsar också om ett par intressanta kommande arrangemang i de trakterna, Kvinnopolitiskt forum bekantar oss med debatten om det oavlönade/immateriella arbetet och hur kvinnors arbete förhåller sig till krisen och utlovar kommande artiklar på detta viktiga tema, en glädjande nyhet på bloggportalen är den alltid lika högintressanta och välskrivna bloggen Kvinnor om kvinnlig arbetarklassvardag: alla artiklar rekommenderas varmt, Luftslottet ger intressanta perspektiv på dagens internetdebatt om piratrörelse, fri programvara, Facebook och andra företeelser, Totalavlöning gör upp med myten om småföretagandet, Vardagspussel informerar om strejker som pågår i Sverige.

Andra tips: För dig som är seriöst intresserad av Technomusik finns nu en oumbärlig blogg: Techtech2009 -Techno Från Tynnered, Explorations in Electronic Sounds, som jag snart lägger upp här i min bloggroll under kultur. Imorgon vill jag tipsa om Babyravet på Fylkingen för er som befinner er i Stockholmstrakten och har knattar upp till 6 år. Visst, musiken verkar vara åt goa-trans-hållet, inte riktigt min kopp te. Men i alla fall! Jag önskar att jag hade barn så vi kunde gå och dansa ihop, och stärka oss med juice i juice-baren. Nu får vi bara hoppas att Ravekomissionen inte kommer dit för att inskärpa i de små glada liven varför vi har en polismyndighet.

MITT VÅR OCH SOMMARPROGRAM

8 Apr

Jo visst. Försiktigt uppvaknad ur vårvinterns förkylningskoma så är det jättemycket som står på programmet. Det är högsäsongen för möten, föredrag och vårfester. Men här tänkte jag göra lite reklam för tre programpunkter där jag är inbokad som aktiv deltagare eller föredragshållare.

Redan i slutet av april ska jag, som jag har berättat tidigare här på bloggen, besöka Joe Hill-gården i Gävle. Närmare bestämt den 29e april. Då jag håller i ett av en serie författarsamtal under våren. Jag kommer att läsa något stycke ur min bok, ska du gå och har något särskilt önskemål kring det så skriv gärna här i kommentarsfältet. Därefter ska jag prata lite om min bok och om innehållet i den. Här hoppas jag att ni vill delta aktivt i samtalet med frågor och synpunkter, så får vi se vad ni tycker är viktigast/roligast att prata om. Jag är väldigt nyfiken på själva Joe Hill-gården. Gävle är alltså den berömde kampsångsdiktaren, amerikaemigranten och IWW-aktivistens hemstad och gården är ett museum förvaltat av Joe Hill-sälskapet och Gävle LS av SAC. Men i vår har det varit mer än museum då man kommit igång rejält med programverksamheten. Man har haft flera författarkvällar under våren, bland annat med Åsa Linderborg. Just nu pågår utställningen ”tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Den 15e april blir det tonsatta Dagermantexter under rubriken ”flykten valde oss”, 1a maj firas på gården och den 13e maj talar Ola Larsmo under rubriken ”den bekväma tystnaden -att skildra fascismen i krigets Sverige”. Och som sagt den 29e april klockan 19 är du välkommen om du vill höra lite högläsning ur Deltagänget och snacka en stund om skrivande och politik. Välkommen!

Nästa inbjudan jag tackat ja till i vår var för mig lite mer oväntad. Jag ska nämligen vara med i en panel på Uppsala Pride Festival i år. En festival som uppges vila på queerfeministisk, anti-rasistisk och hbtq-aktivistisk grund. Men det är alltså inte en renodlad festival av och för homosexuella utan inslagen av feminism och anti-rasism är lika viktiga delar av mixen, om jag förstod arrangörerna rätt. Jag blev inbjuden till ett panelsamtal kring 40-årsjubileet av Stonewall Inn. Detta väcker en hel del intressanta frågor som arrangörerna vill belysa genom panelen. Ett urval är: hur förhåller sig en rörelse till en historia vars startpunkt dateras till regelrätta kravaller? Logiken i synen på våld när man till exempel utesluter en grupp som AFA men tillåter grupper av poliser och militärer, samt företag som CocaCola? Vad har det feministiska perspektiv som ser all våldsanvändning som patriarkal lett till? Hur ska hbtq-rörelsen förhålla sig till de våldsamma delarna av sin egen historia? Hur förändras radikala/militanta rörelser över tid? Jag funderade en del innan jag tackade ja till denna inbjudan. Tidigare har jag tackat nej till en panel som skulle handla om våldsfrågan. För jag tycker det är meningslöst att tala om våld lösryckt från sitt sammanhang. I det sammanhang det ska diskuteras på Uppsala Pride kändes det däremot högst relevant. Och ju mer jag tänkte på det, ju starkare åsikter insåg jag att jag har. Jag påpekade för arrangörerna att jag inte kan bidra med något queerperspektiv, däremot med de två perspektiven att leva som kvinna och bakgrunden i ett militant politiskt sammanhang. Men de menade att det var detta de frågade efter hos mig. En panel består ju av flera personer med olika erfarenheter. Tyvärr vet jag inte i skrivande stund vilka andra som kommer att vara med i panelen, men den som vet posta gärna i kommentarer. Jag tror det kan bli ett intressant samtal. Och paneler är inte till för att en publik ska lyssna på ett antal ”experter”, punkt. Nej en bra panel ska snarare väcka liv i en fråga och stimulera sin publik att fortsätta debatten även efter festivalen. Så det är min förhoppning och ambition. Med tanke på de senaste årens attacker vid Stockholm Pride från små grupper av högerextrema och religiösa fanatiker så känns frågor om våld, motvåld, självförsvar, offensiv och defensiv högst relevanta. Så kom gärna och lyssna och tyck till. Festivalen pågår i Uppsala 27e till 31a maj. Just vår panel kommer att vara sista dagen, alltså den 31a maj.

Därtill är jag preliminärbokad att delta på Alternativa politikerveckan i Visby även i år. Veckan är en bredare samling för grupper både ur vänstern och ur det som kanske kan kallas ”alternativrörelsen”, som till exempel grupper engagerade i miljöfrågor. Det är tänkt som ett forum för folkrörelser, därav alternativt i förhållande till ett forum av proffspolitiker. Jag var där förra sommaren och läste ett stycke ur min bok och pratade lite om skrivande och fördelar och problem med att göra som jag, självsvåldigt ta sig ”rätten” att skriva sin egen historia. Och därigenom i mitt fall också andras historia, för vid sidan av mig är det få som skrivit i ämnet (bizzara ”experter” utan all kunskap och empiri som Sandelin, Lodenius mfl. kan vi helt bortse ifrån). Vilket naturligtvis kan vara ett problem då man som skönlitterär författare ibland får tjäna som ”sanningsvittne” och tillskrivs en oförtjänt auktoritet. Det var en trevlig kväll och jag kände mycket värme och intresse från folk som var där. I år har jag blivit tillfrågad att komma och prata om ”anti-fascistisk historia”. Närmare bestämt den mycket avgränsade anti-fascistiska historia som berör det svenska 90-talet. Men det var en intressant politisk tid då dagens svenska fasciströrelse formerade sig liksom den autonoma vänstern. Varför hände det då? Vilken dynamik var i gång under årtiondet? Vilka strategier prövades och vad ledde de till? Hur såg det ut jämfört med idag? Personligen tycker jag att det finns en del lärdomar att dra och ännu fler frågeställningar som öppnar sig för diskussion. Och jag är övertygad om att fasciströrelsen och hur man bemöter eller inte bemöter den är viktigt att diskutera. Inte endast i små slutna anti-fascistiska grupper. Utan i ännu högre grad i grupper som räknar sig som folkrörelser, alternativrörelse, hbtq-rörelse och så vidare. Därför att dessa högst ofrivilligt är i fasciströrelsens kikarsikte. Ibland som mål för infiltration av suspekta grupperingar. Men lika ofta som mål för aggressioner och öppet våld. Vilket till exempel attacker mot deltagare i Prideparaden, brandattackerna mot Göteborgspiraternas fest och Kulturhuset Cyklopen visar med oönskad tydlighet. Därför hoppas jag att föredraget på APV blir av och att så många som möjligt kommer och lyssnar och deltar i diskussionen då och efteråt. Alternativa politikerveckan pågår 28 juni till 4e juli i Visby. Vilken dag och tid jag kommer att delta är ännu inte beslutat, lika lite som programmet i övrigt är spikat. Men ska man döma av förra året så lär programmet bli både omfattande och varierat. Hoppas vi ses i det vackra sommar-Visby!

Slutligen hoppas jag att alla ni Stockholmare kommer på Anti-rasistiskt forum på ABF-huset den 19e maj, arrangerat av Dagens Konflikt. Själv ska jag delta, inte som inbokad talare, utan som en av alla medborgare som är berörd av händelseutvecklingen. Kom du också!

Tips från konfliktportalen: En trevlig nyhet här på bloggen är att jag nu har nöjet att vara del i ett kollektiv på en bloggportal. Därför detta nya inslag som kommer i slutet av alla inlägg från och med idag, där jag tipsar om några roliga, viktiga eller intressanta texter på portalen. Just nu kan man läsa Acidtrunk feat. Oman som förutom att tipsa om anti-rasistiskt forum också tipsar om ett viktigt projekt: Ship to Gaza, från passiv protest och bojkott till aktiv solidaritet!, AndreaDoria ifrågasätter Peter Englund efter hans senaste märkliga utspel, Autonoma Kärnan kör en liten skola i tre vanliga imperialismteorier i den svenska nutida debatten, Bola de Fogo fortsätter att kasta fram korta men innehållsrika inlägg kring den ekonomiska krisen -alltid läsvärt, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Sverigedemokraterna, Fragment visar som vanligt att de är mer tidskrift än blogg med en lång artikel om politisk musik, Guldfiske går på utflykt i ett europa präglat av folklig vrede, inför Sveriges ordförandeskap i EU, Johan Frick kommenterar kort den borgerliga skolpolitiken, Kim Muller har som vanligt, med båda fötterna på arbetsgolvet, träffande exempel på hur saker tar sig ut i den absurda verkligheten: det vill säga precis hur tokigt det verkligen blir med bonus till chefer, Kvinnopolitiskt forum informerar om sin kampanj med feminsitiska söndagar, Luftslottet har en liten skola i hur kapitalismen fungerar och varför man därför kan vifta bort liberala klychor, StockholmsPunk är som vanligt skarp när han beskriver vad som är fel med liberal medelklasskritik mot SD av SRs kaliber, Totalavlöning skriver om fenomenet personalfester, Tusen pekpinnar skriver om märkliga och totalitära juridiska konstruktioner som Ipred och Acta, Vida Latina visar upp den sydamerikanska paramillitärens osminkat brutala ansikte. Så, något för alla finns på vår potal kan jag stolt konstatera! Gå in och botanisera!

SALKA GOES FILMNAKENMODELL

10 Mar

Jo, jag fruktar att det är sant. I och för sig vet jag inte om just min lilla scen kom med i slutversionen av Metropia. Men jag sålde i alla fall min arbetskraft, alldeles för billigt också måste jag erkänna: trots att jag förhandlade upp ersättningen kraftigt, till filmteamet på ATMO. Uppgiften var att spela en naken medelålders kvinna som somnade på soffan framför TVn. Jag blev fotograferad när jag låtsades klippa av tånaglar och slänga dem i ett askfat och när jag låtsades sova i soffan. Filmen är nämligen en animation baserad på fotografier av verkliga modeller. Nu vet jag inte om just min lilla roll kom med i den slutliga klippningen, men tycker det ska bli lite spännande att spana efter den vid premiären. Med, utan eller kanske trots min lilla medverkan vågar jag dock tro på filmen. Den har nämligen en fantastisk skapartrojka bakom sig: Tarik Saleh, som bland annat gjorde filmen Gitmo, författaren Stig Larsson, och Fredrik Edin, som har den ytterst läsvärda bloggen Skumrask (nu senast om ACTA-avtalet) och är rektor för Högdalen Bussiness SchoolHär kan ni kolla in trailern.

FÖREDRAG PÅ JOE HILL-GÅRDEN

12 Jan

Till min stora glädje kommer jag att besöka Joe Hill-gården i Gävle den 29e april, som en del av en serie författarsamtal där nu under våren. Det ska bli både kul och spännande. Jag har aldrig varit i Gävle förut. Och nu får jag dessutom besöka Joe Hill gården.

Där föddes Joe Hill, som sedemera emigrerade till USA. I USA tvingades han arbeta hårt och blev en del av den unga radikala arbetarrörelsen. Han engagerade sig i IWW, och skrev en mängd fantastiska politiska slagdängor som än idag lever.

Ofta utgick han från Frälsningsarméns melodier, men skrev en annan text. Det var smart eftersom det ofta inte var tillåtet att agitera för IWW, men aldrig förbjudet att sjunga religiösa visor. Ibland skickades Frälsningsarmén fram av arbetsköparna, för att störa arbetarmötena genom att överrösta talen med sång. Då var det praktiskt att det fanns en politisk version av dessa sånger! För den som händelsevis inte hört talas om Joe Hill men vill veta mer kan jag rekommendera En sång kan inte arkebuseras, av Ingvar Söderström.

Vad jag ska prata om när jag besöker Joe Hill-gården är inte bestämt närmare ännu. Därför, om ni funderar på att komma på föredraget får ni gärna lämna önskemål här i kommentarsfältet. Om ni till exempel vill att jag ska läsa något ur boken, eller det är något speciellt ni vill höra/fråga om/diskutera.

Jag får säkert tillfälle att återkomma med mer information här på bloggen framöver. Nu avslutar jag så länge med Joe Hills, i mitt tycke, allra bästa låt. There is Power in the Union. Här sjungen av Utah Phillips.

p.s. Detta fick mig att försjunka lite i lyssnande på gamla fina Wobblies-låtar (Wobblies var smeknamnet på IWWs medlemmar). Därför kan jag nu inte låta bli att länka en klassiker till, även om den inte är skiven av Joe Hill utan av Florence Reece: Whitch side are you on? här framförd av Billy Bragg

EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.