MITT 00-TAL

21 Dec

Så var det åter dax att sammanfatta ett årtionde, ett årtionde som för mig verkar lite anonymare än 80 och 90-talen fast jag levt det lika mycket. Men det handlar nog framförallt om tidsfaktorn, med distansen ser man klarare. Nu ser jag fram emot ett årtionde med en ordentlig siffra istället för ett par anonyma 0or.

Det finns så mycket att skriva om ett årtionde, inte minst om ett årtionde så präglat av kris, reaktion, konservatism, repression och allt mer totalitär toppstyrning som detta. Det är ett jobb för en hel redaktion. Och tyvärr tvingas jag inse att jag inte är någon redaktion, bara jag. Så det blir inga storslagna analyser av årtiondet i denna text, bara en högst personlig genomgång av hur årtiondet gestaltade sig för just mig. Så får vi ta analyserna tillsammans fram över.

Men jag börjar med att läsa på en affisch för att samla tankarna kring årtiondet lite mer brett. Jag har nämligen en hög gamla politiska affischer som jag sparat av nostalgiska skäl. Jag tar fram en ökänd affisch inför EU-toppmötet i Göteborg 2001. Nej inte den allra mest ökända med ödlan Godzilla, utan den andra, den som faktiskt hade en text. Såhär låter texten:

Göran är orolig för kravaller…

Detta oroar oss:

Schengen ser dig:

Eu:s gränser stängs. Asylsökande nekas tillträde och kontrollen på de som redan bor innanför Europas murar ökar. Datasystem byggs upp för att bättre kunna hålla koll på människor. Låter det som en dålig science-fiction film? Det är det nya Europa.

Våra rättigheter på arbetet slås i spillror:

Inte nog med att det hela tiden görs attacker mot de rättigheter vi kämpat för i årtionden, de stora fackföreningarna som ska föreställa försvara oss har förvandlats till serviceorganisationer utan kampanda. Bemanningsföretag och projektanställningar gör att vi sitter allt lösare till på våra anställningar.

Det gemensamma säljs ut för att göra de rika rikare:

Ålderdomshem, sjukvård, skolor, du vet allt det där som ska utgöra ett skyddsnät för alla människor om något skulle gå snett, är det inte meningen att det ska vara gratis och tillgängligt för alla?  Jo, problemet är bara att det finns de som ser att det finns pengar att tjäna på att sälja ut saker som tidigare ägts av staten.

Våren 2001 är Sverige EU:s ordförandeland

Vi ses på gatan!

Så sammanfattade den unga radikala vänstern i Sverige vilka problem som var aktuella 2001, det år då 90-talet kulminerade på samma gång som 00-talet på allvar kom att börja. Det är intressant att se i hur hög grad det varit just dessa frågor 00-talet handlat om. Och på tröskeln till 10-talet är läget skarpare än någonsin.

Nu följer historien om just mitt 00-tal.

På millenniumnatten stod jag i krutröken utanför Hallgrímskirkja i Rejkjavík och såg islänningarna smälla av kilovis med hemtillverkade fyrverkerier. Luften osade av svavel och gnistor föll ner på vinterjackorna. Det var galet. ”Är det extra mycket krut för att det är Millennium?” undrade jag. Men fick svaret ”Nej, det är såhär varje år”. Och utgår man från max kan det ju inte bli värre hur mycket årtusendena än växlar över i varandra.

Jag befann mig i en årslång självvald exil från Sverige och min politiska ungdom och jobbade som brevbärare på Laugavegur 101, Rejkjavíks Avenyn. Den exilen gav så mycket på en massa vis.

Under mitt Islandsår var jag tvungen att söka nytt jobb två gånger och hamnade en gång på stadsmissionens härbärge och tvingades söka bostad. Och jag fixade det, utan att känna landet, utan socialt nätverk eller backup-pengar som jag skulle ha kunnat åka hem för om jag inte fick jobb.

På den tiden var det i och för sig högkonjunktur i det nu kursade landet, och arbetslösheten låg på 2,3 procent. En häpnadsväckande låg siffra för mig som gått ut i arbetslivet under nittiotalet när arbetslösheten var 11 procent.

Men ändå. Jag lyckades på egen hand. Jag lärde mig ett nytt språk. Jag övade på att vara blatten, den exotiska tjejen som för första gången såg sin svenska kultur, i en annan kulturs skrattspegel. Och naturen på Island ändrade för alltid min naturuppfattning, den var helande och närvarande ibland påträngande, jag har efter det året aldrig slutat att märka naturen runt omkring mig.

Väl tillbaka i Sverige var jag på många sätt en ny Salka, och landet var en nygammal upplevelse, som jag nu kunde uppskatta igen. Men riktigt väl tillrätta fann jag mig inte i mitt gamla Göteborg, många vänner bodde nu i andra städer, inte minst i Stockholm.

För att ha något att göra började jag studera på högskola för första gången. Jag sökte en massa kurser men kom in på mitt sistahandsval geografi. Det visade sig vara intressant, jag lärde mig mycket nytt. Men jag trivdes inte med klasskamraterna, så helt olika de kamrater jag haft när jag läste in gymnasiekompetensen på KomVux under 90-talet. Inte heller förstod jag vad jag skulle ha mina nya kunskaper till, så efter två terminer avbröt jag mitt högskoleförsök.

Våren, sommaren och hösten 2001 utgjorde tillsammans 00-talets märkligaste år. Inte minst naturligtvis för oss som bodde i Göteborg och som på ett eller annat sätt drogs in i toppmöteshändelserna. Jag ska inte gå in så mycket på det här, men har beskrivit händelserna i min bok Deltagänget (utkommen 2007). Kan bara konstatera att jag var med i en grupp som hjälpte arresterade och fängslade med olika praktiska bestyr. Och att känslan den sommaren var obeskrivlig.

Från att ha lämnat en rörelse som kändes på dekis, upplevde jag plötsligt hur hela världens systemkritik manifesterade sig i min hemstad, aktivistnätverk som byggts upp under tio år agerade plötslig genom spontan samordning på gatan, toppmöte efter toppmöte möttes av kravaller och massiva demonstrationer överallt i Europa och i USA. I Argentina var det närmast revolution den hösten. Det var spännande och skrämmande.

Inte minst att tre personer träffades av potentiellt dödliga skott när polisen öppnade eld mot oss underströk allvaret i situationen. Det var på riktigt nu. ”Du ska få se att de inte accepterar det här. Nu kommer den riktigt tunga motelden, den riktigt jävla tunga” sa min kamrat. ”Vad skulle det kunna vara?” sa jag skeptiskt. ”När folk går ut på gatorna, vad kan de göra, vad kan de sätta emot.”

Den elfte september samma år störtade ett kapat flygplan ner i World Trade Center. En rysning gick över ryggraden när politiker efter politiker i tal som för mig verkade kusligt samstämmiga sa samma sak den kvällen. ”Det är en ny tid nu. Vi måste slå vakt om vårt öppna samhälle. Men det är en ny tid nu”.

Och en ny tid blev det. Bortblåst var den radikala agendan om klasser, om fattiga och rika, om syd och nord. De tio tidigare årens nätverkande mellan vänstern i fattigare och rikare delar av världen för ett gemensamt svar på de nyliberala attackerna. Istället skulle det tydligen handla om den kristna världen mot den muslimska. Ett ”civilisationernas krig” där kristna fanatiker och islamister stod på barrikaderna, där det inte fanns någon sida att hålla på. Inte om man hade velat något progressivt.

Ett evigt krig mot den osynliga inre fienden terrorismen proklamerades. Ett krig som har präglat vad 00-talet blev. Terrorismen eller terrorn var tillräckligt vag och tillräckligt skrämmande för att motivera det totala urspelsättandet av rättstrygghet som skett under 00-talet. Samtidigt kan man konstatera att saker som verkligen lever upp till beteckningen politisk terrorism inte har inträffat i Sverige under detta årtionde, däremot förekom det på 70-talet. Ändå var det inte på 70-talet vi fick antiterrorlagar, antiterrorpolis eller legaliserad signalspaning.

Den elfte september satt jag hemma hos min mamma, jag lånade hennes dator för ett skolarbete. Hon kom hem från jobbet och sa. ”Det var så lustigt för när jag satt på spårvagnen så var det ett fyllo där som gapade en massa om att ”de har attackerat Pentagon” och sånt. Alla skrattade ju åt honom. Men tänk om han hade rätt då? Tänk om de har attackerat Pentagon?””Det fattar du väl att ingen har” sa jag tvärsäkert. ”Vem skulle attackera Pentagon?” Men hur det nu var så satte vi ändå på tvn och ja, alla minns väl den dagens bizarra sändningar, när planet gång på gång penetrerade tornet.

Nästa vår lämnade jag på allvar Göteborg. Repressionen var galen och jag hade blivit bostadslös i tumultet, jag hade sett nog av Göteborg med dess våldsamma nazister, skjutglada snutar och socialt explosiva situation. Jag tänkte börja om i Stockholm.

Det slumpade sig så att det första som hände mitt emellan inflyttandet i Stockholm och utflyttandet ur Göteborg, var att jag kom med som volontärarbetskraft åt Kafé 44 på Arvikafestivalen. Det var en lika delar rolig och galen medverkan. Sommaren efter Göteborgskravallerna var det uppenbarligen få saker som kunde provocera så mycket som vi, bara genom vår närvaro.

Vi hade en AFA-flagga i toppen av tältet, delade ut flygblad om den sociala fabriken från Stockholms Autonoma Marxister och spelade den musik vi själva gillade större delen av dygnets timmar. Det vill säga techno, techno, och så lite drum and bass.

Vakterna var skitsura och mumlade om våra ”subversiva” flygblad. Rykten började gå om att vi säkert sålde droger där. Orsaken var väl valet av musik som man tycker borde ha varit mer begripligt på en festival som Arvika. I alla fall var det ytterst ironiskt med tanke på att vi inte ens sålde alkohol, 44an har alltid haft drogfria musikarrangemang just för att inte behöva stänga ute unga människor med en åldersgräns.

Men poliser gillade vi inte och när ravekommissionen kom på visit uppmärksammades detta med att någon höll upp plakat som det stod ”snut” på bakom dem. De blev rasande. Nu fick vakterna äntligen det de så länge önskat, fria händer att komma och klippa strömmen.

Dagen därpå fick ägnas åt att få festivalledningen att inse att strömklippandet var ett kontraktsbrott, att det skulle bli dyrt för dem om maten i våra kylar gick till spillo och att vi inte begått något som helst brott. Representanten för festivalen grät en smula och påstod att stämningen i vårt tält varit ”hotfull”, men tårar är inte juridiska argument och på kvällen var verksamheten igång igen.

Fast vi fick finna oss i att hälsovårdsmyndigheter flera gånger om dagen stoppade verksamheten för ”överraskningskontroller” av hygienen. Eftersom vi inte sålde droger och visste hur man handhar livsmedel och kök på ett hygieniskt sätt så kunde ingen hitta ett sätt att få oss utslängda.

Men det var inte bara konfrontation och fientlighet, vi hade mycket besökare som dansade och skrek och hade superroligt och i princip varenda volontär i tältet hade en egen groupie. Även om jag var mindre nöjd med min intressent som var en irriterande norrman som bara dillade om Röyksopp hela tiden.

I Stockholm var jag lite småengagerad i Stockholms Autonoma Marxister, den teori jag tyckte var mest spännande på den tiden, och även i Kvinnopolitiskt Forum.

Jag jobbade också ideellt då och då på bokhandeln Info den första tiden då jag var arbetslös. Det var ett bra sätt att lära känna lite folk i en ny stad och jag tyckte det var kul att jobba med böcker. Jag fick till och med bokhandelns förtroende att åka till London på anarkistbokmässa för att sköta inköp. Men jag var ärligt talat inte den bästa inköpare de haft.

Jag blev lite tagen på sängen av det intryck rörelsen i London gjorde. Som ärligt talat var intrycket av ett gäng flummare och hippies. Hälften av böckerna verkade handla om cannabis sativa och hälften om olika alternativa livsstilsämnen. Det enda ståndet jag kände mig hemma var det de trevliga och välklädda Class War-killarna stod bakom.

Hursom, i förvirringen över all alternativ andlighet fick jag för mig att det var en bra idé att köpa in 15 ex av den engelska motsvarigheten till Humanisternas bok med samlade citat om livet från kända ateister genom historien. Redan på flyget hem insåg jag naturligtvis att detta knappast skulle bli någon försäljningssuccé så jag köpte loss böckerna för egen kassa och gav till stackars släktingar i julklapp.

När Irakkriget var på väg att inledas deltog jag i vad som förmodligen var världshistoriens hittills största folkliga demonstration, om man räknar alla demonstrationerna som skedde den dagen i städer över hela världen. Det var imponerande och samtidigt väldigt nedstämmande, eftersom det hade så gott som ingen politisk effekt.

Långsamt gled jag mer och mer ifrån politiken, och vid den tiden var jag ärligt talat ganska desillusionerad och tyckte inte att det hände något nyskapande eller framåtsyftande.

Under första tiden i Stockholm var jag arbetslös. Och fattig som en lus för mina erfarenheter av socialen och arbetsförmedlingen under 90-talet avskräckte mig effektivt från att söka hjälp. Jag bodde i en billig färdigmöblerad övernattningsetta med kokvrå och ska inte inveckla mig i några detaljer kring alla konstiga krokar jag tog för att få in inkomster från det ena hållet konstigare än det andra. Vid sidan av mitt permanenta sidojobb som krokimodell, där jag har mycket erfarenhet och yrkesstolthet, delade jag ut lokaltidningar, fick några kronor och mat på provsmakningar och så vidare. Det var inte fett och tog oväntat lång tid att lyckas få ett mer ”riktigt” jobb i Stockholm. Men så småningom etablerade jag mig lite mer på arbetsmarknaden här också.

Jag städade tre förskolor i Farsta. Man fick äta pedagogisk lunch med barnen för bara 10 spänn, men då ingick det i uppdraget att var med och ”fostra” barnen. Det var inte lätt för mig som är född 1973 och aldrig själv gick på dagis att greppa kadaverdisciplinen som gäller idag. ”Men varför får Salka ha armbågarna på bordet?” kom det ur en av ungarna. Ops, armbågar på bordet är tydligen fel.

Sen blev jag anställd som personlig assistent. Det var mitt livs första fasta anställning överhuvudtaget och den längsta jag haft, nästan fyra år. Det var också jag själv som sade upp mig, annars hade jag säkert kunnat fortsätta tills brukaren dog härom året.

Det var en extremt lärorik tid. De anställningsvillkor som en assistent lever under är i allmänhet horribla liksom lönen, och detta påhugg var inget undantag. Men sammanhållningen i personalen, som enbart var kvinnlig, var positiv. Och jag lärde mig en hel del om basfacklig verksamhet i Stockholms LS vårdarbetarsyndikat och grupp för personliga assistenter.

Dessutom hade vi hand om en mycket bra person. Jag kan naturligtvis inte berätta något om henne då man som vårdarbetare har en etisk plikt att inte prata om sina brukare. Men jag vill ändå säga att det var en bra person, som var lojal med sin personal och aldrig tog ut någon bitterhet över sin svåra situation på oss. Hon hade också en beundransvärd inre styrka.

Sen är det naturligtvis ändå speciella arbetsförhållanden en assistent har som lever så stora delar av sin vardag med och för sin brukare, en stark relation utvecklar sig och man får vara allt ifrån psykolog till logistisker utan att varken få betalning som motsvarar kompetensen eller arbetsvägledning. Som assistent lärde jag mig något jag aldrig riktigt bemästrat innan, att leva i nuet också på arbetsplatsen. Jobb brukar ju alienera, men man kan inte vara alienerad när man arbetar för och tillsammans med en levande människa. Jag lärde mig att trivas med att göra just det jag gjorde, och uppskattade pausen från mitt eget privata liv och mina privata bekymmer som brukarsamvaron innebar.

Under denna tid besökte jag också USA för första och hittills enda gången i livet. Jag och en väninna utforskade Oregon, Idaho och Washington State. Det var ett fantastiskt äventyr där jag insåg hur mentalt helt annorlunda den amerikanska kulturen är gentemot den europeiska. Speciellt det faktum att USA på djupet är kristet och Europa mer eller mindre sekulärt. Det var också roligt att uppleva att cowboykulturen inte är ett filmfenomen utan en i allra högsta grad levande kultur.

I mitt privata liv pågick något helt annat. Jag skrev en roman. Den skulle ta sammanlagt tre år att färdigställa.

Till en början gjorde jag det i yttersta hemlighet, ingen visste. Så småningom invigdes nära vänner som kunde hjälpa mig genom synpunkter på de olika texterna.

Det var den bok jag i många år önskat att jag skulle kunna skriva. Men jag kände att nu var det läge för den att komma ut, på lagom distans till skeendet i den. Om jag väntade för länge till skulle den förlora all aktualitet. Dessutom hade jag fått en skrivarkurs i 30-årspresent. Presentkortet hade mina vänner signerat med en vers där alla ord började på s. Slutuppmaningen lydde ”skriv som satan Salka”.

Att skriva boken var en av de roligaste saker jag gjort. Jag skissade först i block och lånade sedan datorer av vänner och min mamma. Min granne som ofta lånade ut sin PC sa efteråt ”ärligt talat trodde jag ju aldrig att det skulle bli någon bok. Du vet det är ju hela tiden folk som säger att det skriver på en bok och sådär, men det blir aldrig något av”.

Själv kände jag inte det minsta tvivel, denna bok var mitt livs enda ambition då, mina drömmars mål, och på ett eller annat sätt skulle den komma ut. Jag hade inget val.

Jag tillbringade tre veckors semester i min mammas lägenhet, medan hon var bortrest, och bara skrev. Utanför rasade Stormen Gudrun, det skallrade i rutorna som att ett expresståg åkte förbi timme efter timme utan uppehåll. Det bekymrade inte mig för jag hade ändå inte tid att gå ut, knappt att äta eller duscha ens. Jag hade bunkrat upp mig på Gorbys Piroger, för de två minuter de tog  att värma i ugnen var den tid jag tyckte mig ha råd att offra på ätande när jag skrev.

Om natten när Vertigo antog mitt manus kan ni läsa här, för övrigt mitt allra första blogginlägg.

När boken kom ut hade jag bytt jobb från assistent till växttekniker hos ett företag som servade växter på myndigheter och kontor runt om i Stockholm. Orsaken var den nära relation man får till en brukare. Jag ville inte oroa henne med den uppmärksamhet som jag förutsåg att en bok som Deltagänget kunde förorsaka, och jag insåg också att det skulle sätta mig under känslomässig press på ett sätt som kunde göra det svårt att samtidigt hantera ett jobb som kräver så mycket inlevelse och känslomässig närvaro.

Mitt uppträdande i Nyhetsmorgon på tv4 överraskade min nya arbetsköpare på växtföretaget. Jag hade inte berättat för dem om boklanseringen på grund av bokens kontroversiella ämne. Nu fick de veta genom att se mig i tv. Men det gick bra ”Jaså du är författare?” lät det i telefon från arbetsköparen efter sändning.

Jag hade flextid och började en timme senare den dagen. För att hinna vara med hämtades jag i min slumlägenhet på Söderhöjden i Jakobsberg till tv-studion på morgonen. Och sen fick jag taxi hela vägen till jobbet, det kändes flott.

Men första reaktionen på boken var den underbara helsidan i Aftonbladet, jag trodde inte det var sant.

Månaden innan utgivningen hade jag tillbringat i en konstant och njutbar spänning. En sorts spänning som jag alltid har älskat, känslan att man ska kasta sig ut i något som kan sluta hur bra eller hur illa som helst, utan möjlighet till återvändo.

Skulle boken mötas med tystnad, väcka hat eller förakt eller skulle någon möjligtvis förstå den? Skulle det visa sig att jag var totalt talanglös, skulle jag sågas jäms med fotknölarna av eventuella recensenter?

Det är nog så för fler än jag som skriver, man är själv oförmögen att bedöma kvalitén på det man skriver. Ena dagen tycker man sig vara geni, andra dagen en patetisk nolla full av klyschor. Att sanningen ligger på skalan där emellan kan man inte själv se. Men om man har känslan av att en bok måste skrivas, och måste ut, då lyckas man på något jävla vis sätta sig över tanken på andras reaktioner och ta fan i håg.

Och utåt ska man förstås stenhårt tro på sin bok och försvara den. Jag gick in för att sälja min bok, att tala för den.

Och gensvaret överträffade allt jag vågat hoppas på. Boken fick riktigt mycket recensioner för att vara en debutbok på ett mindre lite udda profilerat förlag. Varje recension var lika spännande för mig att läsa, varje gång tänkte jag ”jaha, är det så här boken ska läsas, är det detta boken handlar om”. För det är ju egentligen inte författaren som bestämmer över sin text, det är läsarna, och så ska det vara.

Jag fick göra intervjuer i tidningar, i radio och som sagt till och med i tv vid ett tillfälle. Dessutom turnerade jag runt i över ett år och läste ur samt berättade om min bok. Det var väldigt kul att se alla platser och möta alla dessa människor. Men samtidigt skönt att ha en vardag med ett jobb i veckorna vid sidan om.

Till min glädje fick boken också Kulturstöd för att den ansågs värdefull, vilket bland annat innebar att bibliotek över hela landet fick gratisex av den. Min förläggare Edenborg, som jag verkligen vill tacka för gott stöd och samarbete, hade dessutom föreslagit att vi skulle skriva in mitt kontrakt att jag skulle få royalty på eventuellt kulturstöd. När så boken fick Kulturstöd blev jag historisk som första författare som fått royalty på ett kulturstöd.

Rojaltyn jag fick för bokförsäljningen gjorde mig inte rik, och motsvarade inte timlön för tiden jag skrivit boken direkt. Men för mig var det ändå en rejäl slant. För första gången i mitt liv hade jag råd att köpa en egen ny dator. Det var en märklig känsla att ta ut pengarna på Svensk Kassaservice för att bara strosa över till Kulturhusets Mac-affär, lägga upp casch på bordet och strosa hem med en skinande ny vit macbook under armen.

En ännu mer overklig känsla infann sig våren därpå när jag fick ta emot ett stipendium på 50 000 från Artister Mot Nazister.  Denna summa visade sig nämligen täcka alla mina skulder. Dittills hade jag varit evighetsgäldenär och varit inställd på att vara det resten av livet. Aldrig kunna ta lån, skriva eget kontrakt på lägenhet eller fast telefon, aldrig kunna köpa bil och så vidare. I ett slag hade jag en framtid.

Jag fick ta emot stipendiet ur Mikael Wiehes hand, och han sa till mig att han läst och tyckt mycket om boken. Jag höll tal i en sal full av festklädda människor säposnutar och gratismat. Jag kände en blandning av upprymdhet och skräck och blev rätt rejält full i rena förskräckelsen, men det visade sig inte förrän efteråt när jag firade med vännerna och vågade vara mig själv igen.

”Fick du ligga mer när du gett ut en bok?” är en fråga som jag fått ibland. Svaret på det är ja, absolut.

Men det hände sedan något betydligt bättre, att jag hittade en man som jag vågade ta beslutet att ha en monogam parrelation med, och som jag nu också väntar barn med. Hela mitt liv hittills har jag varit livrädd för parrelationer, också dem jag ändå har varit i. Men denna relation innebar en privat revolution då jag för första gången i livet vågat älska en man villkorslöst, och ännu bättre vågat bli älskad och ta emot kärlek.

Jag har nu också börjat studera igen. Denna gång lite mer målmedvetet. Jag trodde aldrig jag skulle kunna börja studera igen då en del av skuldhärvan jag trasslat in mig i handlade om CSN. Men så skrev jag en bok, och fick plötsligt råd att leva igen. Det känner jag mig mycket glad över.

Så mitt personliga 00-tal har varit rikt på händelser och känslor, och blivit stadigt allt bättre. Önskar jag kunde säga detsamma om årtiondet i stort.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk slår till med sanningar om polis- och journalistkåren i Göteborg i Hellre snut än journalist, Andrea Doria kommer med den viktiga uppmaningen Protestera mot förbudet av FAU-B, Kim Muller publicerar det intressanta föredraget om Miljonprogrammet som jag berättade om att jag hörde i Lund, Kvinnor gör en Språklig revidering: det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete, VSF har rest till det toppmöte som avslutade 00-talet och visar Två bilder från Köpenhamn

Övriga tips: Förbundet Arbetarsolidaritet berättar om 40 år sen den stora gruvstrejken!,  du som är julfantast och vill veta allt, jag menar allt, om granar och julgransskötsel läs här, Röd Libertarian funderar Appropå Köpenhamn, Zombiebloggen testar Zombie Pandemic (BETA), CJ Håkansson om Modesty Blaise och andra starka hjältinnor i Falsk blysamhet

4 svar to “MITT 00-TAL”

  1. Ida december 22, 2009 den 5:29 e m #

    En i vanlig ordning lysande liten text som påminner om vad livet är och har varit. Vet inte om det beror på att mina erfarenheter av det gångna decenniet samstämmer med dina, men att läsa texten känns som att titta på gamla foton som jag själv har tagit!

  2. Ingemar december 25, 2009 den 10:17 e m #

    Kan meddela att din bok är slutsåld överallt i Stockholms boklådor. ”Jag vet inte vad som har hänt, alla frågar efter den”, sa den trevliga kvinnan på Söderbokhandeln och gav mig sitt sista exemplar. Jag ville ju har tre!

    • salkavalka december 26, 2009 den 12:29 f m #

      Jaha, det var kul att höra, fast synd att du inte fick tag i de du ville ha. Jag tror dock att Edenborg fortfarande sitter och trycker på en del exemplar. Så hör med honom eller med förlaget. Hoppas du får ett fint 2010-tal :).

  3. als januari 3, 2010 den 12:13 e m #

    Lustigt, den där irakdemon var nog egentligen min första riktiga demonstration. Det var någon stans i hög/mellanstadiet, för jag minns att vi pratade om något relaterat i skolan dagen efter, och jag var den enda i klassen som ens funderat på att gå på demonstrationer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: