GRAVIDCHOCK

5 Dec

Så hände det till sist också mig. Och inte är det alldeles otypiskt för en kvinna i min generation att ha gått den långa vägen till ett lite stabilare liv och etablerande av familj. Vi är en generation som hade svårt att komma in på arbetsmarknaden, där har jag fortfarande inget stabilt fäste även om jag arbetat till och från sen tidiga tonår. Men nu har jag i alla fall en snubbe, och det visar väl hur jämlikt vårt så kallade jämlika samhälle är att det ofta är detta som är skillnaden ifall en dam vill hålla näsan ovanför den ekonomiska vattenytan.

Ni kanske har märkt att jag för det mesta undvikit att skriva allt för personligt här på bloggen. Jag tycker inte att mitt privata liv är något stort allmänintresse utan vill hellre bidra med tankar och funderingar om samhället som kan vara del av en större debatt. Dessutom är jag uppväxt under en era då ordet integritet fortfarande hade konkret betydelse, och som en av mina närmaste väninnor brukar skämta (inte utan en liten udd) ”du är så ryggmärgsreaktionär Salka”.  Mitt kärleksliv anser jag vara mitt och inte en sak att orda om offentligt. Men vissa personliga händelser är ändå av sådan dignitet att det inte känns rätt att bara tiga om i en blogg som bär ens eget namn. Så varsågoda:

Jag är gravid. I fjärde månaden nu. Det känns fantastiskt och helt rätt. Samt naturligtvis som en chock hur planerat det än var.

För det är ingen som berättar alla de där detaljerna för en om vad en graviditet är. De första månaderna var ett töcken. Jag sov många timmar varje dag, ville sova hela tiden, och mådde illa. Dessutom var jag konstant förkyld, och det är jag fortfarande. Min väninna berättade att hon varit förkyld samtliga nio månader av sin graviditet, så det är bara att bita ihop och vänta sig det värsta. Nu är jag i alla fall inte trött längre, min energinivå känns nästan som innan jag blev på smällen.

Hela kroppen, och psyket, påverkas av graviditeten. Andningen påverkas av att lungorna är trängda, hjärtat slår snabbare och blodet rusar genom kroppen, man blir förstoppad och kissnödig på grund av att livmodern trycker ihop den nedre apparaturen, håret blir vackrare och växer liksom naglarna mer, man måste äta mycket järnrika livsmedel och dricka extra mjölk för att fostret är en liten järn- och kalciumtjuv därnere i magen. I början gick också hormonerna bärsärk, så jag blev mycket känslosam, lättstött och grät helt plötsligt för minsta lilla. Men också detta börjar stabilisera sig nu.

Sen är det allt det nya och spännande. Det var spännande att tillsammans med barnets pappa få tid på MVC. Barnmorskan la huvudet på sned, gjorde inkännande ljud och pratade mjukt. Hon verkade nöjd med oss eftersom jag inte är intresserad av att dricka någon alkohol med foster i magen, i övrigt fick vi en liten bok med basfakta. Det var spännande att gå på ultraljud och se det lilla hjärtat picka i varelsen därinne, och hur den kände på sitt ansikte. När fostret viftade på sina fötter skrattade jag fånigt, i ett anfall av plötsliga och äkta moderskänslor för en människa som ännu inte är färdigformad ens.

Och så skräcken. Jag känner lilla Minimum sparka i mig ibland nu, och då blir jag lugn och tar på magen så att hen ska känna sin mamma. Men mellan varven finns skräcken där för missfall och fosterdöd. Jag vet genom andras erfarenhet att man aldrig kan vara helt säker på att ett foster överlever en graviditet, eller ett barn en förlossning. Den där skräcken måste man leva med och jag tror den är en del av föräldraskapet tillsammans med förlusten. För redan när vi föder våra barn börjar vi så smått förlora dem, och det är dessutom naturligt och bra. De ska släppas iväg till dagis och sedan skola, skaffa egna vänner, intressen och prioriteringar. Sedan frigöra sig känslomässigt och kanske revoltera i tonåren. Så flytta hemifrån och sen kanske som vuxna hitta tillbaka till en relation med föräldrarna, men nu på den vuxnes distans.

Man drömmer mycket med existentiellt innehåll när man är gravid och man tänker mycket. Jag har tänkt en hel del på det konstiga kristna abortmotståndet, där man fördömer kvinnor som tar bort sina embryon (som det i de flesta fall handlar om) eller foster. Om man i sin egen kropp upplevt den omtumlande förändringen graviditet får man en annan repsekt för de som avbryter därför att det blir för tufft och för att de konfronteras med existentiella frågor och en konkret verklighet som får dem att inse att de inte är beredda att axla föräldraskapet där och då. Just dessa kristna och deras moralsyn är för övrigt skyldiga till en enorm massa barnamord under medeltiden. När kvinnor på grund av kyrkans dogmer och samhällets utfrysning tvingades ta livet av sina redan födda barn, eller underkasta sig ytterst plågsamma abortmetoder som inte alltför sällan ledde till även moderns död. Något som än idag drabbar kvinnor, på grund av religiöst grundade abortförbud runtom i världen. När man själv känner det starka bandet som utvecklas till den ofödda i livmodern slår det en med förfärande klarhet vilket fruktansvärt lidande och barbari detta är. Nej låt oss fortsätta slå vakt om vår rätt att ta de yttersta besluten om våra egna kroppar!

Om att det har dröjt tills idag, när jag inom kort fyller 36, tills jag skaffade barn, kan jag bara säga en sak: Vilken jävla tur! Först nu känner jag mig på alla nivåer redo för förändringen. Jag känner att jag har uppnått ett visst mått av livserfarenhet och inre lugn, inte längre är lika egocentrerad men samtidigt har mer skinn på näsan än någonsin. Jag har gjort och upplevt en massa saker i mitt personliga liv, det ger mig inte samma kick längre. Nu träder jag gärna lite åt sidan för att om möjligt hjälpa en ny generation att komma på benen i denna allt annat än perfekta värld, som ändå är den enda vi har. Och jag har även haft den stora lyckan och förmånen att finna en man som känner som jag inför det här och som jag har totalt förtroende för när det gäller den framtida papparollen.

Äventyret har bara börjat!

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria tar upp problemet med Den förbannade identitetspolitiken, Anarkisterna skriver Det vi borde diskutera, Loke hoppar in i en pågående kulturdebatt och anser att Kajsa Ekis Ekman går vilse igen, Svensson skriver att Danska polisen förbereder sig för att spöa demonstranter

Övriga tips: ni har väl inte missat Arbetsmiljöverkets trevliga Julkalender 2009?, Syndikalister kräver bättre villkor på tågen, Imorgon är det Den stora barnfilmsdagen – missa inte!,  H-ströms förlag ger ut en nyutgåva av Så talade Zarathustra årets julklapp?, på Ockupanstscenen.se skriver bloggkollegan Kim Müller om Stadsdelsmotsånd del 1 – kamp mot lyxrenoveringar, läs också om Utställning om mötesplatsen Aspuddsbadet, Göteborgare som skriver för byrålådan? anmäl dig till Öppen scen på Stadsbibliotekt i vår – på den öppna scenen stod jag för övrigt också en gång i tiden och läste mina dikter :)

11 svar to “GRAVIDCHOCK”

  1. Ingemar december 5, 2009 den 11:50 e m #

    En miljard med grattis!

    • salkavalka december 6, 2009 den 1:44 f m #

      Tack :)

  2. Nicklas Eriksson december 6, 2009 den 9:26 f m #

    Ey, grattis! Lycka till med allt. Min relativt omogne bror blev en bra far så då lär inte du ha några bekymmer med att bli en bra mor=)

    • salkavalka december 6, 2009 den 11:01 f m #

      Jo det är nog ofta så att man växer med uppdraget. Tack!

  3. Dan december 7, 2009 den 11:29 e m #

    Fint skrivet. Du beskriver som vanligt stora grejer på ett bra sätt. Undvik nu bebisfoton och naturbilder på bloggen. Ibland smyger förändringar på lite lömskt…

    • salkavalka december 7, 2009 den 11:48 e m #

      Haha, nä bebisfoton och överhuvudtaget foton på mitt kvarter, söta blommor o.s.v. lovar jag att undvika även framledes. Jag har inte heller tänkt ha barn eller familjeliv som tema här på bloggen. Blir säkert privata saker som händer som jag tycker har något mer allmängiltigt att säga, om stora barngrupper eller vad det nu kan vara, som smyger sig in på bloggen ändå. Men mitt fokus kommer fortfarande att vara samhället i lite större perspektiv, politik, aktuella händelser mixat med lite böcker, filmer och annan kultur. Klart man förändras när man blir förälder, men det är tradigt med folk som jämt ska prata om sina barn, visa foton på dem och så vidare. Och man kan ju inte helt isolera sig i sin familj och sluta intressera sig för världen man lever i bara för att man får barn. Det vore sorgligt.

  4. malelin december 12, 2009 den 11:12 f m #

    Aa men shit vad söt du är. Kram kram.

    • salkavalka december 12, 2009 den 8:01 e m #

      Tack vännen :)

  5. MJE december 16, 2009 den 11:43 e m #

    Grattis! Visst växer man med uppgiften. Men framför allt inser man efter ett tag att knoddar är en frisedel för att få lov att bete sig hur fjantigt som helst. :-)

    • salkavalka december 17, 2009 den 10:29 f m #

      Och det ska man utnyttja då menar du ;)?

  6. MJE december 17, 2009 den 10:27 e m #

    Det har sin charm att störa medelklassfriden på snabbköpet genom att klampa omkring och prata med monsterröst. :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: