BATTLE ROYALE

24 Okt

I natt drömde jag att jag och ett gäng andra försökte överleva olika attackförsök från ett gäng mördare. Det borde ha varit en obehaglig drömupplevelse, men faktum är att jag var en smula upplivad när jag vaknade. Över att filmen jag såg igår kväll – Battle Royale – hade satt såna spår att den smög sig in i mina drömmar. Västerländska skräckfilmer gör aldrig det.

Nu är väl Battle Royale i och för sig ingen skräckfilm heller, utan genren är betydligt mer obestämbar för mig som är medietränad i det västerländska filmlandskapet. Filmen är baserad på en bok och en mangaserie. Och jag är lite för gammal för att riktigt ha satt mig in i mangakulturen, när jag var ung var det hongkong-rullar som gällde. För den som kan sin manga är säkert filmens genre solklar, men jag uppfattade den som en blandning mellan skräckfilm, thriller, drama och romantisk film. Nu när jag behöver sammanfatta den skulle jag säga: en Fredagen den 13e som faktiskt var bra.

Fredagen den 13e var verkligen en av min ungdoms största kulturbesvikelser. Jag har sett en eller annan av filmerna vid olika tillfällen när vi som 16-17 åringar tyckte att det var en sorts manbarhetsritual att sitta tillsammans och se på dessa förmenta värstingfilmer om massakrer på ungdomar. Det var ju bara det att det att i verkligheten var filmerna något av det tråkigaste jag sett. Och  de tog liksom aldrig slut heller. Där satt man med sina popcorn och tänkte för hundrade gången ”Jaha, nu har de det trevligt här, nu kommer mördaren ”överraskande” att hoppa fram och yxa dem”. Och det gjorde han. Och jag brydde mig inte. För det fanns inget i de där filmerna som fick mig att engagera mig i en enda av karaktärerna, och utan inlevelse ingen utlevelse.

Battle Royale är väl en ungefär lika spekulativ film som Fredagen den 13e. Men den lyckas göra allt det rätt som Fredagen gjorde fel. Också BR handlar om en massaker på ungdomar. Ja närmast barn. Jag kan inte det japanska skolsystemet, men ungdomarna ska föreställa just ha lämnat år nio, ni som läser detta och är bekanta med det japanska skolsystemet får gärna skriva en kommentar om vilken ålder det motsvarar. I filmen verkade de vara någonstans mellan 11 och 14. Prepubertala eller precis nyligen pubertala ungdomar. Filmmakaren exploaterar friskt unga människors rädsla för vuxenvärlden och upplevelsen av dess svek, även om det i filmen beskrivs som att ”de vuxna var så rädda för ungdomen” så att de måste agera totalt psykopatiskt.

Detta tema understryks av den manliga, eller sannare pojkiga huvudrollens historia. Han lämnades av sin mor i unga år och ett par år senare tog hans far livet av sig. När det stackars barnet kom hem fick han se sin pappa dinglande från taknocken, och därefter blev det fosterhem. Denna vuxenhetens svekfulla karaktär tar sig konkret uttryck i att de vuxna instiftat en ny lag om ett årligt Battle Royale. En niondeklass utses varje år genom lottning till denna form att ritualiserat mord, en tävling där de på en otillgänglig ö i havsbandet tvingas slåss mot varandra på liv och död tills alla utom segraren är döda. Skulle de vägra spela med genom att överleva för många eller för länge sprängs de av de sinistra halsband de tvingas bära under tävlingen.

Elementet av djävulsk svekfullhet är tydligt: barnen sövs när de tror att de är på väg hem i bussen, och förs till ön ovetande om vad som väntar. Och de bringas till insikt om den obarmhärtiga tävlingen av en tävlingsledare som visar sig vara deras egna gamla klasslärare från klass sju. En ypperligt spelad psykopatisk figur som ser tävlingen som en chans att leva ut sina hämndkänslor mot en tidigare oregerlig klass. Där har ni upplägget.

Vad som gör det hundra gånger lättare att beröras av, och engagera sig i, BR än Fredagen, är att i BR är mördarna mänskliga, ja till och med barnsliga. De har hamnat i en situation de inte har valt och inte kan ta sig ur, drivna av önskan att överleva, men också många andra grundläggande mänskliga drifter och känslor, agerar de på olika sätt som går att relatera till och som därför engagerar. Det gör att BR långt ifrån bara blir en slasherfilm.

Att normen för en på djupet kärleksfull relation i filmen är den heterosexuella tvåsamheten är inte direkt oväntat och det får man köpa. Jag tycker ändå det är spännande att titta lite på de olika lojalitetsrelationerna i filmen och hur spelet mellan ungdomarna framställs.

Parförhållanden mellan pojke och flicka är de starkaste banden och de kan få de unga att hålla ihop även inför en hotande död, eller att välja den tillsammans hellre än att delta i striden. När barnen i filmen får sina slumpvisa och mycket olika kraftfulla vapen och annan packning ser man flera flickor krama varandra. Men den vänskapen ska sättas på prov. Håller flickors vänskap för allvarliga prövningar?

Precis som i den västerländska traditionen verkar svaret bli nej. Ett enda par flickor fortsätter faktiskt vara vänner in i döden. Men deras plan för överlevnad är också mycket lam. De ställer sig på en kulle och ropar ut sin vädjan om fred och sin förhoppning att fler som önskar det ska förena sig med dem. Inte överraskande blir de därefter kulsprutemat. Men de dör i alla fall tillsammans i en vänskap som faktiskt bar till slutet. Annat är det med ett gäng flickor som förskansat sig i en fyr, i den uttalade förhoppningen att backa upp varandra till slutet. Men en av dem lägger svekfullt gift i en manlig gästs mat (gift är just denna flickas vapen). Killen, som också är en av huvudpersonerna, är skadad och ingen skulle misstänka förgiftning om han inte överlevde. Men naturligtvis är det en av de andra flickorna som får i sig giftet och därefter är en blodig vendetta, präglad av misstänksamhet som kommer upp till ytan, oundviklig. En av de döende flickorna konstaterar ”Vilka idioter vi är, vi borde ha hållit samman, då kunde vi ha överlevt.”

En annan traditionell syn på kvinnor visar sig i de många utdraget skildrade verbala och våldsamma uppgörelserna mellan flickor som redan innan filmen haft konflikter. Nu övergår konkurrensen och bitchandet mellan flickorna i öppen mordlust. Vi får inte se en enda liknande uppgörelse mellan pojkar, till exempel mellan en mobbad pojke och hans antagonister, eller mellan pojkgäng. Pojkarna framstår som mycket tamare. Visst har de vänner, och visst begråter de dessas död, men deras lojaliteter är framförallt med flickor de är kära i eller tillsammans med.

Vi får dock ett exempel på killar som likt flickorna i fyren försöker samarbeta mot undergången. De söker en traditionellt manlig lösning genom att förlita sig på tekniken och välja en stark ledare. Ledaren i detta fall är barn till en, som han säger, ”aktivist” som syns på bild med en röd fana. Pojkarna förbereder under hans ledning en revolution i det lilla. Genom att dels, faktiskt framgångsrikt, hacka datasystemet, och dels bygga en bomb. Det är lite oväntat att mitt i en underhållningsfilm höra en uppräkning av ett mycket potent bombrecept. Och man undrar var på denna avlägsna militärbevakade ö pojkarna lyckas hitta alla de där kemikalierna. Men det får man försöka att inte låtsas om, och känna in revolutionsvibben en stund. Naturligtvis kommer även pojkarnas metod till korta och de faller på eget grepp.

Men utöver detta visar pojkarna framförallt upp sig som pojkvänner. Där lovar de lojalt att beskydda flickorna vilket verkar lika dumt som i verkligheten, för precis som i verkligheten är flickorna de som är robustast när det gäller. Här tycker jag den japanska kvinnoskildringen avviker från den västerländska på ett bra och roligt sätt. I merparten av alla amerikanska thrillers är kvinnorna i avsaknad av egna djupare drivkrafter, av egen vilja och sexualitet, de är kärl för männen att fylla med innehåll, av födsel på en gång offer och i grunden oskyldiga. Då tänker jag inte bara på ärkereaktionära slasherfilmer som Fredagen den 13, utan på amerikansk film lite bredare, inte minst thrillers. En jämförelse man skulle kunna göra är att titta på John Woos Face Off, där kvinnorna som använder våld undantagslöst är agenter för olika män. Så är det uppenbarligen inte i mangavärlden, där flickorna har en egen agenda, egna genuina begär och en stark vilja. Här är flickorna inte alls offer på samma sätt, och de blir åtråvärda genom att faktiskt ha något eget att komma med. I en väldigt snygg scen får vi se en vacker flicka göra upp med en stalkande kille som är olyckligt förälskad i henne och inte kan släppa taget. Pojken framstår verkligen som det patetiska och rädda barn han är när han inte med armborst i hand kan försvara sig mot den störtförbannade flickans kniv, utan låter sig stickas ner i en attack mot de känsligaste delarna.

Två jokrar i leken är två äldre pojkar, vinnare från tidigare års BR, som uppenbarligen plockats in för att försvåra de yngres möjligheter att överleva spelet. Här finns en satansfigur och en änglafigur, som ska vara någon sorts yttersta referenter för spelet.

Ett tema som kommer fram på slutet är den gamle lärarens motiv för att offra barnen, hans hat mot ouppfostrade ungar. Han väljer dock att idolisera en av flickorna i klassen, som för honom är en värdig vinnare genom att vara det enda genuint snälla barnet. Om det hade stannat här hade det varit snyggt. Men här finns en pedofil underton som gör det hela lite väl sunkigt. Han är en ensam man, som slutat kommunicera med sin fru, vilket illustreras i filmen när hon ringer honom på mobilen då och då. Men han lyssnar in sig på det rena flickebarnet, eftersom alla tävlingsdeltagare sig själva ovetande har mikrofoner i halsbanden. Då får han höra att hon drömt om honom och efter drömmen insett att han är en ensam man. I den ganska sunkiga drömmen går hon och läraren vid vattenbrynet ätande varsin isglass. Naturligtvis är lärarens kärlek och beundran för flickan platonisk och och idealiserande, men det gör det hela nästan ännu äckligare tyckte jag. Även om jag kan förstå den som tycker att det på ett bra sätt förstärker det psykopatiska intrycket läraren gör. I varje fall får det honom att på någon nivå acceptera och möjliggöra de sista överlevande ungdomarnas totala brott mot reglerna.

Om det finns någon slutmoral i filmen är det att den unga kärleken mellan flicka och pojke överlever trots alla odds, och med lite hjälp från vuxnas pedofila svaghet. Och, naturligtvis, att vuxenvärlden ska man aldrig under några förhållanden sätta sin lit till.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna rapporterar Lögner, repression och brist på bevis -Om gripandet av tio Fittjabor, Andrea Doria skriver om Guillous magplask, Autonoma Kärnan postar Till minne av Björn Söderberg, Dom ljuger berättar En glad nyhet, och en dålig, VSF är nya på portalen kolla gärna in dem.

Övriga tips: för den historiskt intresserade finns en bra artikel om Hinke Berggren och hans tidningsprojekt Under röd flagg på arbetarrörelsens arkiv och biblioteks hemsida, planka.nu berättar att SL har världens högsta tilläggsavgift, appropå alliansens senaste angrepp mot verklighetens folks verkliga möjligheter att få tillgång till kultur, utöva kultur eller utbilda sig säger Åsa Linderborg Jag utmanar er, kulturchefer, adoptera varsitt vägkrogsbibliotek, Sopåkarna är på krigsstigen igen, om ni har missat den kamp som just nu pågår i stadsdelen Aspudden i Stockholm för att rädda badhuset åt innevånarna så kika gärna på aktionsgruppens hemsdia

2 svar to “BATTLE ROYALE”

  1. Åsa Secher november 4, 2009 den 4:42 e m #

    Hej, skulle vilja komma i kontakt med dig för en eventuell intervju. Hör gärna av dig. Mvh//Åsa Secher

    • salkavalka november 5, 2009 den 10:52 e m #

      Hej Åsa!

      Kontaktar dig imorgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: