NU ÄR DET FEST!

7 Mar

Att vara en vuxen kvinna har sina avigsidor. Jag har hela 8emarshelgen fullbokad med måsten, och lär inte hinna varken demonstrera, festa eller gå på föreläsningar. Men det är inte så mycket att sörja för. Alla dagar är kvinnodagar, om vi med det menar dagar för kvinnokamp. Och festen…. ja. Lite kommer jag att sakna den. Så nu tänker jag roa i alla fall mig själv med att ställa till en egen liten fest här på bloggen istället. Här kommer mina kvinnliga favoritartister att framträda med mina favoritlåtar. Så, håll till godo, och hoppas ni gillar något i denna vilda mix ni också.

Först ut på scen är, självklart, Ruth Brown. Under min uppväxt satt jag och syrran ofta och njöt av denna underbara artist. Hennes röst, attityd, utstrålning, och scennärvaro är ju helt ojämförliga. Kolla in! Här i Mama he treats your daughter mean.

Big mama Thornton är en annan sångerska med stort S, som var mer lagd åt det bluesiga hållet. Men det känns ganska långt från den manliga blusens många förlorare som sitter och deppar med spritflaskan framför sig för att de inte klarar att bli lämnade. Big Mama däremot är sinnebilden för styrka som kommer inifrån. Jag hade här velat spela hennes fängelselåt Jail (sitting in jail is nothing but the waste of a time…) för att det är den bästa fängelselåt jag hört. Men jag kunde inte hitta den, så det får istället bli Hound dog, en låt som sedemera blev känd genom Elvis Presleys cover, men hör man den med Big M är det så helt uppenbart att den handlar om en man. Vilken röst… .Och jag vill gärna bjuda på ett smakprov även från 70-talet, när Big Mama som gammal dam, stämde publiken till ödmjukhet med sitt fantastiska framförande av Rock me.

Den fantastiska kampsången Which side are you on? skrevs av Florence Reece 1931, och framförs här av Natalie Merchant. Den kan påminna oss om den tidiga fackföreningsrörelsens kvinnliga millitanter, så ofta bortglömda idag. Även om att kvinnodagen är en dag för det stora kvinnliga kollektivet. Inte för borgerliga kvinnor vars klassmässiga behov av att köpa andra människors arbetskraft eller ha andra kvinnor som pigor i hemmet maskeras som kvinnointressen.

Det finns ju många som gillar Dolly Parton, och jag förstår vad de gillar med henne. Men för mig har det aldrig riktigt tänt till när jag lyssnat på Dolly. En countrystjärna jag däremot är ytterst svag för är Lynn Anderson. Inte minst låten Rosegarden. Ska jag vara fullständigt ärlig så förledde mig faktiskt berusning en gång i ungdomen så långt bort från vett och sans att jag frivilligt gick till en karaokebar och sjöng karaoke. Och då var det självklart rosegarden jag sluddrade fram. Som tur var för mig fanns varken mobilkameror eller youtube vid denna tid, så vi kan göra som i Asterix och dra en slöja över den våldsamma misshandeln av låten. Tillbaka istället till Lynn Anderson. Vad är det som attraherar med henne? Jag tror svaret stavas tapperhet. Lynn utstrålar en krigarmentalitet, det kan inte alltid vara solsken, det kan inte alltid växa rosor. Men är man som Lynn kan man alltid bära huvudet högt och le. När hon ler sig igenom sin cover på Nancy Sinatras underbara låt These boots are made for walking, så ser hon fullständigt livsfarlig ut. Och jag älskar det. Så förlåt, förlåt, förlåt Nancy. Men jag spelar Lynns version idag.

Jag tycker att livet blir bättre för varje år. Därför sitter jag sällan och suktar över en förlorad ungdom. Men om jag någon gång ändå ger efter för en sådan impuls, finns ingen låt som är så på pricken som den sentimentala klassikern Those were the days med Mary Hopkin.

I sin Rita Pavone cover  Wenn ich ein junge war prövar ack så underskattade Nina Hagen tanken på hur det skulle ha varit att vara en kille. Men näh, varför skulle man vilja vara kille, när man kan vara dam! Här får hon också i Naturträne lustmörda operamusiken, samtidig som det blir helt uppenbart att Nina själv har en klassisk sångarskolning i bagaget. Sen är Ninas produktion oerhört omfattande och varierad och allt är inte av samma kvalitet. Texten till So bad är ärligt talat tacky. Men vafan. Nina är ju bara så snygg som Alfa och Omega, födelsens och förintelsens gudinna (eller på hippiespråk: modersgudinnan). Kolla själva!

Sen kommer vi till en konstnär. Patti Smith. Lyssna på Dancing barefoot, sången, texten, framförandet. Det där stolta leendet på slutet känns passande. Som Edith Södergran sa ”det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är”.  En punkigare Pattilåt får plats också, Rock´n roll nigger.

En manlig artist jag inte kan låta bli att tycka om är Donovan. Han blir det lilla manliga bidrag jag smyger in i mitt festprogram. För att jag älskar hans låt Season of the witch. Så älskar jag lika mycket Holes cover, som gör det en bra cover ska, något eget av materialet. Det blir en tydligt manlig respektive kvinnlig tolkning. Och jag är såld. Vad tycker ni?

Jag minns när jag gick på mellanstadiedisco första gången. Glädjen över att man fick dansa, och dansa som man ville. En kortvarig glädje i och för sig, efteråt berättade de andra barnen att det fick man inte. Sen var det inte roligt att gå ut igen förrän min första punkkonsert, där man faktiskt fick dansa som man ville, för att inte tala om njutningen när house och drum and base kom. En röst som jag mins mycket starkt från det där första discot är hur som helst Tina Turner och  What´s love got to do with it? På den tiden greppade man ju ingenting om vilken livserfarenhet och överlevnadsvilja det låg bakom Tinas ord och röst i låten. Det var bara en så stark och omedelbar känsla i den som även ett barn kunde ta till sig. Och jag har aldrig slutat älska Tina.

Kanske inte Joan Jetts mest kända låt. Men här representerar hon med Real wild child. Det är inte ursprungligen Iggy Pops låt, men han har lärt mig älska den. Så jag undrade hur det skulle låta när Joan Jett gjorde den. Men jag tycker den passar henne perfekt, som en signaturmelodi närmast. Och så ser hon ju så skön ut i videon, som en livsfarlig morsa på en förortskrog. Och det menar jag på bästa tänkbara sätt.

Annie Lennox var 80-talets kvinnliga ikon. Vem ville inte vara som denna snygga, svala, smarta kvinna? Sweet dreams är ett manifest för självrespekt. Jag gillar vanligtvis inte kärleksballader, men det är svårt att inte känna igen sig i When tomorrow comes. Eurytmix hade en del feministiska saker att säga, så därför får de en extra låt i 8emarsprogrammet. Missionary man har ett lite ovanligt ämne i popmusiken, varför religiösa män ska skys som älskare. Alla religioner i världen idag är på ett eller annat sätt rotade i kvinnohat. Så låt oss skota de där värdelösa lärorna helt!

Salt n pepa är underbart old school MCs. Idag hade en tråkig smakpolis arresterat dem för förargelseväckande utseende. Men jag älskar livsglädjen, kroppsligheten och den okomplicerade sexualiteten i låten. Push it! Salt n pepa får här också sjunga en låt om mannen. Det är sorgligt att så många låtar av kvinnliga artister handlar om manliga skitstövlar, för att det speglar en så vanlig erfarenhet. Men det finns som tur är också andra män, vuxna, ansvarstagande, kärleksfulla och i alla fall någorlunda jämställda män. Och här är en hyllning till en sådan man. Watta man!

Om Annie Lennox var 80-talets ikon, var Missy Elliot ikon för 90-talet. Såklart orättvist att bara plocka ut en låt, men så får det bli i alla fall. Lite grundläggande sexualundervisning för det manliga könet i One minute man. Jävligt synd att jag inte kunde hitta videon, den är rolig.

Sverige har inte varit bortskämt med riktigt bra musikartister. Därför känns Leila K så extra underbar. Här i Open sesamie förebådar hon partydelen av 90-talet, med musik som lät som inget dittills. Skivan Manic panic var höjdpunkten på det musikaliska svenska 90-talet, här Comon now.

Nu ett par låtar, som jag gillar mer än artisterna. Madison Avenue har jag i och för sig inte lyssnat på i övrigt. Men Don´t call me baby går rakt till mitt hjärta. En attraktiv låt om den fria kärleken, illustrerar väl hur jag kände på 90-talet. Inte nu dock, livet har sina faser ;). TLC gör musik som jag tycker är skittråkig. Men No scrubs är ändå så bra. Jag älskade den första gången jag hörde den, och jag blir fortfarande lika glad varje gång jag lyssnar på den. Visst, de kunde ta bort det där obligatoriska rap-partiet som visst skulle smugglas in i alla låtar vid denna tid, men i övrigt så rätt.

Och inte vore en 8emarslista komplett utan feministhitten Molotov Coctail Party från nittio nånting.Candysuck var Marit Bergmans musikaliska vagga dessutom.

Sexualiteten i kvinnliga artisters låtar har från det antydda gått mot det konkreta vartefter vi fått mer och mer kontroll över våra egna kroppar. Våra mänskliga behov är i grunden lika trots olikheter i kulturell och social status. Så efter tycke och smak. Take it off med the Donnas eller Keep on fucking med Nashville pussy.

Lady Saw har gjort sig känd för sin frispråkighet om sex, och har även tagit upp mer känsliga frågor som i No less a woman om barnlöshet. Här ska jag också spela en lite mer udda låt med henne. Som berör en sak som de flesta heterosexuella kvinnor lär hålla med om: Life without dick (would never be nice). Lady Saw visar också på ett föredömligt sätt hur man avspisar idioter i detta klipp. En annan riktigt stor dancehalldrottning är förstås Tanya Stephens. Här i This Gal Ya. Underbara jamaicanska damer som skippar skitsnacket.

Nu avslutar jag detta alldeles för magra urval med Keny Arkanas låt La rage. Och flyttar med henne blicken från de personliga erfarenheternas sfär till det utåtriktade motståndets.

En trevlig helg önskar jag er alla!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: